Märkta för livet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Av en händelse hittade jag Emelie Schepps debutdeckare Märkta för livet på Röda Korset en dag i mars. För 15 kronor blev storpocketutgåvan min. Igår kväll läste jag ut boken. Det gick väldigt fort att läsa de cirka 340 sidorna.

I boken varvas dåtid och nutid. I centrum står åklagaren Jana Berzelius. Jana leder förundersökningen i mordet på en chef vid Migrationsverket i Norrköping. Mordet leder henne bakåt i tiden, mot sanningen om det som hände henne själv som barn. Detta är nåt hon har förträngt sen den dan hon vaknade på ett sjukhus utan minne. Plötsligt dyker minnena upp allt mer tydligt och till sist tvingas hon inse och komma ihåg det som hände.

Det här var en riktigt spännande läsupplevelse! Inte nog med att Emelie Schepp är född i Metropolen Byhålan, hon kan skriva böcker också. Sin debutbok gav hon ut på eget förlag innan Wahlström & Widstrand fick upp ögonen för henne och skrev kontrakt på totalt tre böcker. Tvåan kom förra året, trean kommer nu i slutet av maj.

På ett skickligt sätt lyckas författaren föra historien framåt. Att varva dåtid och nutid är i sig inget nytt grepp utan ganska välanvänt. Men det är skillnad på hur författare gör det. En del gör det mindre bra, andra, som Emelie Schepp, gör det helt lysande. Här och var avslutas kapitlen med riktiga cliffhangers, nåt som gör den här deckaren till en typisk bladvändare. Jag anar en viss inspiration från Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists böcker om Victoria Bergman, en trilogi som inleds med Kråkflickan.

Hur som helst, jag kan bara gratulera Emelie Schepp till en utomordentlig bok. Jag ska i princip genast införskaffa Vita spår (del 2) och med stor förväntan se fram emot Prio ett. För framtiden hoppas jag att författaren tar livet av en och annan i Byhålan också. Det skulle snart göra henne till Motalas Maria Lang.

Toffelomdömet blir självklart det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min lilla värld och den stora, onda…

Ett inlägg om tillvaron.

---

 

Det finns ett konkret hot mot Sverige. SÄPO har höjt hotnivån vad gäller vårt land från en trea till en fyra på en femgradig skala. Jag sitter i skrivande stund och smälter intrycken från en presskonferens om vad som händer och varför hotnivån är höjd, vem det riktar sig mot, vem eller vilka som hotar etc. Säpochefen Anders Thornberg ledde presskonferensen tillsammans med Mats Löfving, NOA (Polisens nationella operativa enhet) och Mats Sandberg, NCT (Nationellt Centrum för Terrorberedskap). Det har kommit konkret information om förberedelse till terroristbrott. Våldsbefrämjande islamism är det största hotet mot Sverige. En förundersökning är inledd och en man är anhållen i sin frånvaro. Allmänheten är hittills inte påverkad, men situationen är allvarlig. Och vi i allmänheten ska ha en viss/skärpt vaksamhet. Har vi tips kontaktar vi polisen.

SÄPO:s hotnivåskala. Nivån är höjd till en fyra i Sverige. (Skärmdump från SvT:s webbplats. Rödmarkeringen är min.)

 

Det känns overkligt, det som händer. Jag har suttit i min lilla värld på jobbet idag och grottat ner mig i vatten, bland annat. Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att vattnet är synnerligen grumligt och fullt av… smolk i bägaren. Men vi är många kockar inblandade. Jag kan bara göra mitt bästa. Problemet är emellertid att jag inte ens kan göra. Nåt. Förhoppningsvis ändrar sig läget i morgon, men i morgon bitti ska jag till bilverkstan och kan bli försenad till jobbet. Och mitt i alltihop flyttade jag till ett annat kontor. Tjolahopp, vilken bra tajming! NOT! Men nu är det gjort.

Vättervatten är emellertid inte grumligt numera. Den här solnedgången i Metropolen Byhålan fotade jag i juni 2011.

Hemma i New Village slog jag en signal till lilla mamma för att höra senaste nytt om den bortkomna blanketten för ansökan om riksfärdtjänst. Mamma hade idag fått telefonkontakt med den vänliga tjänstemannen Ingela, som skulle notera att mammas ansökan kommer in försent tack vare kommunens strul. Och vad det låter så får hon sin resa till Uppsala till jul. Mamma får sin resa alltså, inte Ingela. Jag skriver inte vänlig om tjänstemannen för att smöra. Jag skriver det för att det känns som om Ingela är på helt rätt plats och att hon står bakom de svaga, lyssnar på såna som lilla mamma, tar det på allvar, åtgärdar fel om det går. Tänk om fler kommuntjänstemän vore på det viset!

 

På min önskelista!

Kontraster kan en väl säga att dagens ord är i mitt liv. Det finns ingen annan sammanfattning av den här dan. Så nu tänker jag fly in i ett och annat magasin med gamla saker respektive mat. Klockan 21 kollar jag första delen av nya mord på Sandhamn i TV4. Viveca Stens böcker brukar vara bättre än TV-serierna, men missa det vill jag inte!

 

 

 

 

Om jag lever i morgon blir det vegetarisk ärtsoppa och pannkakor till lunch. Ha en bra onsdagskväll och var vaksam! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sölve & Co

Ett inlägg om en bok, grävande journalistik och en skandal i Metropolen Byhålan.

---

 

För 20 år sen, i oktober 1995, skedde den så kallade Tobleroneaffären. Sveriges dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för att handla privat, bland annat två Toblerone. Totalt hade ministern köpt varor för strax över 50 000 kronor. Hon lämnade in kvitton och reglerade i efterhand. En förundersökning inleddes med bland annat misstankar kring trolöshet mot huvudman. Undersökningen las ner. Mona Sahlin avgick.

Några veckor senare bestämmer sig Britt-Marie Citron, nyanställd på Byhålebladet, för att se om det finns några kontokortsaffärer i kommun. En helt sanslös historia om maktmissbruk rullar upp. Vi snackar om betydligt större summor än futtiga 50 000 kronor, vi snackar årslöner och mer därtill. Och Motalaskandalen leder inte bara till avgångar utan till böter och fängelse för några av de inblandade. Britt-Marie Citron får Stora journalistpriset 1996. I boken Sölve & Co (1999) beskriver hon vad som hände.

Det är en närmast farsartad historia som rullas upp. Jag hade ingen aning om att den var så omfattande – jag hade ju lämnat stan redan 1982. Men tydligen seglade det in en man från södra Sverige i kommunen och blev den som styrde och bestämde. Sölve Conradsson var frikostig med både resor och gåvor till sig själv och kompisar och folk han kunde ha nytta av. Sakta men säkert drar Britt-Marie Citron fram det ena efter det andra – trots att kommunens folk gärna håller varandra om ryggen.

Ett kapitel innehåller inklippta citat ur den lokala nyårsrevyn 1995/96. Det är roligt, samtidigt som jag tycker att det är snudd på raljerande och nästan lite synd om de skyldiga. En kan till och med nästan tycka att journalisten är den som orsakat att de närstående till de skyldiga far illa. Men det är ju inte journalisten som har varit grovt trolös mot huvudman. Nånstans tror jag emellertid att både Britt-Marie Citron och jag såg/ser att Sölve Conradsson blev/blir till något av en syndabock. Britt-Marie Citron skriver också på ett par ställen i boken hur rädd hon var att det skulle gå så långt som till självmord.

Det riktigt intressanta, tycker jag, kommer mot slutet av boken när Britt-Marie Citron funderar över hur länge bedrägerierna pågått och hur de kunde pågå så länge, hur det var möjligt. Som jag ser det handlar det om att sossarna – ja, det var de som satt vid makten i Metropolen i 81 år – blev så maktfullkomliga, så egenmäktiga. Varför protesterade ingen? Ja, författaren har en del teorier om detta också i slutet, där hon även drar fram företrädare till dem som dömdes i Motalaskandalen. Samtliga sossar, förstås. För i Metropolen kom du inte nån vart utan partibok.

Hur det är idag har jag ingen aning om. Några vänner och bekanta säger, oberoende av varandra, att kommunen inte är intresserad av att stötta lokala företagare, att kommunen bara anställer folk ur de egna leden (sossar?) och att kommunen är en urusel arbetsgivare där alla fortfarande håller om varandras ryggar. Sanningen i detta har jag ingen aning om. Kanske borde en Britt-Marie Citron dyka upp igen och röra om i grytorna. Vad hon gör idag är inte det lättaste att få fram, men jag tror att hon bor i Norrköping och arbetar som frilansjournalist. Hon har även efter Stora Journalistpriset fått utmärkelser, bland annat Östra publicistklubbens utmärkelse Guldpennan.

De trolösa då? En fack(pamp?) slapp straff helt och hållet eftersom brottet var preskriberat. Fem dömdes för främst trolöshet mot huvudman och fick böter, men villkorligt fängelsestraff, en dömdes för osant intygande till böter och villkorligt. Håkan Carlsson, kommunalråd och sosse, dömdes till fyra månaders fängelse. Men Sölve Conradsson dömdes för grov trolöshet mot huvudman och två års fängelse. Förra hösten avled Sölve Conradsson i Askersund efter en svår sjukdom. Askersund… Ett annat län än Metropolen, men bara fem mil därifrån. Huruvida hans dotter fortfarande arbetar som polis i Metropolen har jag ingen aning om.

Det här är en viktig och ständigt aktuell bok som alla riktiga journalister borde läsa. Och en och annan kommunalpolitiker… Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påskekrim och pocketsläpp

Ett litterärt inlägg.

---

 

På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):

De utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.

 

Skymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.

 

Märkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.

 

Bland vårens inbundna spänningsromaner finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:

Alla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”

 

Brudkistan av Unni Lindell. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.

 

Helveteselden av Karin Fossum. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Säsongsstart: Veckans brott

Ett inlägg om brott.

---

 

Leffe när han letade kossor. Mössan är bara übersnigg!

I kväll var det säsongsstart av Veckans brott på SvT1. Jag var ju jätteorolig i våras att Leffe skulle hålla fast vid löftet att inte fortsätta. Men nu är jag glad igen att höften är opererad och professorn kan gå som folk. Vid hans sida var som sist också Camilla Kvartoft, tack och lov. För det här är både nöje och spänning. Jag deklarerade för Fästmön att Leif GW Persson minsann är den nye Brynolf Wendt – fast vettigare.

Som vanligt diskuterades både aktuella fall och historiska fall – och även ouppklarade fall. Nu på söndag är det tio år sen det ouppklarade dubbelmordet i Linköping – och där har Leif teorier som jag verkligen håller med om. Vidare var det ganska häpnadsväckande att höra att professorn själv råkat ut för nån som stulit hans identitet och shoppat loss på nätet. Leffe tog reda på en massa fakta själv i fallet och lämnade över till polisen – som gjorde… ingenting. Synnerligen anmärkningsvärt att man inte kunde kolla på övervakningsfilmen innan den raderades efter tio (10) dagar… Det fanns ju uppgifter om exakt klockslag när ett visst paket hämtades ut, så det borde ju inte ha varit särskilt jobbigt att kolla.

Extra intressant i afton var att kolla på inslaget om bevakningen av våra politiker under valrörelsen i år liksom besöket av Sveriges nye justitieminister Morgan Johansson. Jag tycker att det är bra och viktigt att våra ministrar syns och berättar vad de tänker göra för att det ska bli bättre i Sverige när de nu ska styra landet. Den nye ministern avslöjade att ett mål är att polisen ska klara upp fler brottsfall. Lite pinsamt eftersom polisen inte kunde klara upp fallet med bedrägeriet mot professorn – där han själv serverade polisen sin lilla förundersökning…

Och så mot slutet kom det äntligen fram – kuvertet om kossorna! Men icke-picke att det öppnades, det bara viftades med det. Nu hoppas jag att brevsprätten åker fram nästa vecka, för jag är såå nyfikis på innehållet.

Toffelomdömet blir det högsta för säsongsstarten! Det var en pigg professor och en alert Camilla som drog igång det första av tio program. Hurra!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur är det där ute?

Nu var det länge sen Christina fick en guidad tur i omvärlden. Häng med oss – om du vill! Annars struntar du i det.

• Etiknämnd oetisk? Kanske det, kanske. Hur som helst pågår en förundersökning mot Centrala etikprövningsnämnden eftersom myndigheten är misstänkt för att ha förfalskat handlingar… Nämnden granskar bland annat misstänkt forskningsfusk. Om vi inte kan lita på etiknämnden, vem kan vi då lita på..?
• Böckerna ingen vill låna. Oavsett åsikter om Tintin på biblioteket eller inte, det finns faktiskt böcker som ingen vill låna! Konstnären Meriç Algün Ringborg samlade dem i en utställning, ”The Library of Unborrowed Books”. Den bestod av 600 böcker från Stockholms stadsbibliotek som ingen någonsin lånat.
• Appguide. Aftonbladet har en appguide som jag ska kolla in lite mer. Bland annat finns en tio-bästa-lista på appar till iPhone 5 (appar som funkar även på tidigare modeller).
• Över ett ton frukt och grönt slängs varje vecka i livsmedelsbutikerna. Jajamens… (Vem skrev pressmeddelandet om detta? Ehum, ehum…)
• Klassiska Gulf kommer tillbaka! När jag var barn var jag otroligt åksjuk. Men jag tillbringade ändå en hel del tid i bilen med min pappa. Då och då var jag med när vi tankade – på en mack med en rund orangefin skylt som det stod Gulf på… I början av 1980-talet såldes Gulfmackarna. Nu gör de comeback – genom att ta över 100 Shellmackar. Barndom! Nostalgi…
• Choklad som drog..? Jaa, det är bara att erkänna… Jag är nog chokladberoende. Att äta choklad kan ge samma känsla som att ta heroin, enligt en studie på råttor. När råttorna åt choklad ökade ett ämne i hjärnan. Ett ämne som är en naturlig opium-liknande substans och som påverkar hjärnan precis som en drog. Men det var inte allt som hände. Råttorna ville också äta mer choklad… Och så konstaterade forskarna att samma område i hjärnan som testades är aktivt som när överviktiga ser mat och när narkomaner ser läkemedel…
• Stora skillnader i fiskdiskarna. Naturskyddsföreningen har undersökt vilka firrar som säljs i våra livsmedelsbutiker på Uppsalas stormarknader. Det Naturskyddsföreningen har granskat är utbudet av miljömärkt fisk (MSC och Krav) och förekomsten av fiskar från en bottennapplista (!) som  ål, jätteräkor liksom pangasius och lax odlade i Chile.  Bäst är Coop Xtra i Gränby, sämst är ICA (både Maxi och Kvantum…

 

Livet är kort.

Read Full Post »