Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psykiskt sjuk’

Ett inlägg om en bok.


 

Alla kan se digGotland är, som bekant, Sveriges svar på Englands Midsomer. Men skillnaden är att Gotland faktiskt finns, medan Midsomer är påhittat. I litteraturens värld tas oändligt med människor av daga på den svenska ön. Så sker även i min sjunde lästa julklappsbok från 2015, tillika Anna Janssons sextonde bok om Maria Wern, Alla kan se dig. Tack snälla mamma!

Precis som i TV-serien Shetland försvinner alltså en ung kille på en färja. Den här färjan går emellertid till Gotland, inte Skottland. En äldre dam ser nånting mystiskt och vill kontakta polisen. Problemet är bara att hon är psykiskt sjuk. Samtidigt är det nån galning som ger sig på äldre människor på Gotland och har ihjäl dem. Maria Werns chef Tomas Hartman klarar inte riktigt av utredningen av åldringsmorden – det händer mycket i hans privatliv. Maria Wern tar över när chefen blir suspenderad.

Det händer väldigt mycket på de knappa 300 sidorna som utgör den här boken. Det är, förutom mord, mobbning, äktenskapsproblem, demenssjukdom, pedofili, uthängningar på nätet, sadism med mera. Dessutom finns här en och annan med skyddad identitet. Faktum är att det blir… lite för mycket av det goda onda. Visst är boken spännande.  Och ja, detta med att filma och lägga ut på internet i elakt syfte – att hänga ut nån på nätet för att jävlas – liksom pedofili är hemska saker. Ändå känns det inte helt trovärdigt – verkligheten är så mycket värre och har drivit så många till att ta sina egna liv.

Toffelomdömet blir emellertid högt. Boken är som vanligt välskriven och det är svårt att lägga den ifrån sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok om en ovanlig sjukdom.


 

Diagnos kortisolsviktMin mamma har Addisons sjukdom. Hon är inte ensam om Addison, men det är bara ungefär 1 500 personer i Sverige som har den. Min mamma har varit sjuk nästan hela mitt liv. När jag var nio år blev hon jättesjuk. Mamma vägde 35 kilo när hon var som sjukast. Det var inte mycket för en kvinna i 35-årsåldern som var 171 centimeter lång. Det tog över ett år innan hon fick diagnosen. Min mamma höll på att dö. Jag vet inte om jag riktigt förstod det då, det hade varit lite mycket sjukdom och död i vår familj just då. Och jag var ju bara ett barn som mamma inte riktigt orkade med – hon var ju så sjuk. Var hon inte på sjukhus så låg hon hemma och var dålig. Jag lärde mig tidigt att leka tysta lekar och att inte ta hem kompisar. Självklart har det genom åren dykt upp många frågor kring mammas sjukdom. Tack vare den vänliga Krönikören, Lotta Modin, har jag nu fått svar på en del av frågorna. Lotta sände mig nämligen boken Diagnos: Kortisolsvikt. Boken består av av 17 berättelser av lika många sjuklingar. Redaktörerna för boken, Eva Rafner och Linda Skugge, har själva kortisolsvikt.

Det som slår mig och som är lika för alla de 17 personerna i boken är att de alla blev misstrodda av vården. Det var likadant för mamma. Hon fick höra att hon var deprimerad, psykiskt sjuk, anorektiker. Och hon såg ju inte sjuk ut först – hon var ju så brun. Jag har ett minne av mamma när hon var som sjukast. Då, när hon kräktes upp allt hon åt och drack. Ett benrangel på 35 kilo, iförd en blå, kinesisk sidenmorgonrock. Till sist kom hon i alla fall iväg till Karolinska och professor Luft. Det var där hon fick diagnosen Addisons sjukdom.

Jag får kanske inte alla svaren i den här boken. Nåt jag fortfarande undrar över varför just min mamma fick sjukdomen. Men hon fick den och nu vet jag mer om den och hur den funkar – och inte funkar. Tack Lotta!

Vill du veta mer om sjukdomen eller kanske träffa andra som har sjukdomen? Kanske vill du bara stödja… Svenska Addisonföreningen välkomnar såväl medlemmar som stödmedlemmar och hjälper till att göra sjukdomen mer känd.

Toffelomdömet för boken blir det högsta. Den behövs.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Fredagskväll efter min första, hela arbetsvecka på över ett år. Ja, det är synd att säga att jag var pigg. Efter tvätt, dammsugning och lite middag slog jag mig ner i bästefåtöljen för att läsa och slöglo lite på TV. Jag fastnade på SvT2, vid filmen Broken (2012). Och där blev jag kvar.

BrokenFilmen handlar om tjejen Skunk, elva år, som bor med sin pappa och bror i en trist förort till London. Grannskapet består av en familj vars mamma nyligen dött, en familj med en psykiskt sjuk vuxen son och så Skunks familj, också den trasig. Mamman lämnade familjen för en ny kärlek, men bandet mellan Skunk, som egentligen heter Emily, och hennes pappa är nästan överstarkt. Skunk har diabetes, nåt som inte görs nån större affär av. Större blir i stället det faktum att en av döttrarna i grannfamiljen anklagar den psykiskt sjuke unge mannen för våldtäkt. Sen blir det bara värre och värre. Ändå är ingen rakt igenom ond i filmen, det bara sker onda saker och det är ”synd om” alla!

Den här filmen är så svart, så svart att jag nästan inte pallar med att se hela. Men jag sitter som sagt var kvar. Slutet är väldigt starkt och döden beskrivs trovärdigt, som den skulle kunna vara. Frågan är bara om vad som är starkast: döden eller livet.

Det här är en riktigt bra film, men det krävs ett stabilt psyke för att klara av att se den. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Titeln på filmen 
är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du filmen?
Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Påskekrim och pocketsläpp

Ett litterärt inlägg.


 

På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):

De utstöttaDe utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.

 

SkymningslandetSkymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.

 

Märkta för livetMärkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.

 


Bland vårens inbundna spänningsromaner 
finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:

Alla kan se digAlla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”

 

Brudkistan av Unni LindellBrudkistan. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.

 

Helveteselden av Karin FossumHelveteselden. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om olika tycke och smak.


 

Det är synd om Filippa Bark. Enligt Expressen hånas hon i sociala medier för sin medverkan i Melodifestivalen 2015. Och så har man lagt in följande citat om henne:

Reaktioner på nätet om Filippa Bark

Skärmdump från Expressen.


I skärmdumpen ovan, 
som består av citat från sociala medier om Filippa Bark, ser jag inte några direkt hån av henne. Gör du? Men Expressen vidhåller och skriver följande om senaste lördagens deltävling:

[…] Under gårdagens sändning så rasade debatten om Filippa, spelad av Sissela Benn, på sociala medier och i Expressens liverapport. […]

Alltså, får man inte tycka att nån artist som uppträder i skattefinansierad TV är dålig? Måste man tycka att alla är bra? Eller vad menas? Vad hände med den berömda yttrandefriheten, Expressen? 

Sanna Nielsen tycker att det är näthat och skriver på sin Facebooksida:

[…] det gör ont i mig när jag ser alla påhopp och kränkningar av personer som medverkar i programmet. Det är näthat och det är inget jag tolererar på min sida. Snälla, tänk efter INNAN ni skriver vad ni känner så vi har en god ton här inne. Hädanefter tar jag bort kommentarer som är kränkande […]

Nu följde jag ju inte vad som skrevs i sociala medier om Filippa Bark, men kanske sades det hånande och kränkande saker. Jag publicerar själv inte kränkande kommentarer på min blogg – vissa skickar jag emellertid vidare. Och visst bör man inte vräka ur sig precis vad som helst, men alltså… Smaken är som baken – delad – åtminstone när det gäller din och min uppfattning om vad som är underhållning… Och olika tycke och smak måste vi få ha. Vi måste också få tala om att vi har det.

Jag tillhör dem som inte gillar karaktären Filippa Bark – i Melodifestivals-sammanhang, notera! Jag gillar inte komiker så särskilt mycket överhuvudtaget, allra minst på fel ställen. Filippa Bark tillhör emellertid dem jag i vanliga fall kan tycka är roande. Men… Melodifestivalen är en tävling i sång och musik och jag förstår inte varför man alltid ska ha med en eller flera komiker i programmet. Varje år, liksom. Det är tröttsamt. Jag tycker inte det här är nåt skojprogram. Det är underhållning, men det är, som sagt, en musiktävling.

Skämten är dessutom, i nio fall av tio, under bältet. Vidare är en del skämt i sig hånande – fast då är det minsann komikern själv som hånar. Jag tänker till exempel på när Filippa Bark tjötade med en av debutanterna i den första deltävlingen. Daniel Gildenlöw sjöng en känslosam och djup sång om en familjemedlem som lämnat familjen. Filippa Bark var väldigt på honom och skrek (ja, skrek!) flera gånger:

Det var inte ditt fel, det var inte ditt fel!

Även om jag inte tyckte att låten var särskilt bra, tycker jag att Filippa Barks uppförande var riktigt jävla dåligt. DÄR kan vi snacka om hån! 

Mitt omdöme om Filippa Bark i första deltävlingen var:

[…] Kvällens skäll: Filippa Bark, som bidrog till att tävlingen delvis hölls på dagisnivå. […]

Mitt omdöme om Filippa Bark andra deltävlingen var:

[…] Kvällens Filippa Bark: Sluta. Varför är nio av tio skämt under bältet? Varför detta TRAMS? 😦 […]

Min rättelse av Filippa Bark i  tredje deltävlingen var:

[…] Kvällens nej: Filippa Bark. Östersund ligger mitt i Sverige. […]

Jag tycker inte att jag hånar Filippa Bark. Jag yttrar mig om hennes framträdande i TV. MEN… jag skulle önska att Melodifestivalen inte hade komiker med i programmen. Sånt kan få vem som helst att roas – och oroas. För övrigt gillar jag och roas av Filippa Bark och skratta – i andra sammanhang.

Nej, jag kan inte tycka att Filippa Bark hånas om hon får läsa liknande saker som jag har skrivit om sig själv. Att håna och kränka nån – och att förtala – det är till exempel att skriva i sociala medier att nån har supit bort jobb eller är psykiskt sjuk. För tänk om såna ord råkar vara sanna. Vilken skada kan de inte göra då? Och om de inte är sanna… Hur tror du att det känns..? Hur ont tror du att det gör?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Att skriva om näthat är väldigt inne just nu. Det verkar som om varenda kotte – utom jag – kollade på Uppdrag Granskning igår. Ett skäl av flera till att jag inte tittade är att jag har otroligt svårt för Janne Josefsson. Jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl, men de gånger jag har träffat honom, bland annat på en middag, en konferens och några föreläsningar har han varit på urdåligt humör och inte gjort nåt särskilt gott intryck. Hur han är alla andra dagar vet jag förstås inte.

Eftersom jag inte tittade på programmet som ”alla” skriver om hade jag inte heller tänkt blogga om näthat. Ett skäl till det är att jag själv anses vara en sån som håller på med näthat. Och till följd av det har jag blivit utsatt för IRL-hat och dito -hot. Du kan inte ens gissa dig till hälften.

Att blogga om sina känslor och åsikter är inte brottsligt. När jag började blogga var jag en riktig elefant i en glasbutik och jag skrev många fula saker om många människor. Jag kände mig misslyckad och frustrerad och samtidigt sviken och baktalad av så kallade vänner. Då bloggade jag om dem för att ge igen. Det var dumt. Jag skulle aldrig ha sänkt mig till samma låga nivå. Inte heller trodde jag att min nystartade blogg skulle bli så läst. (Folk är verkligen hungriga att läsa om sig själva – eller åtminstone tolka in sig själva i mina inlägg. Ja jisses!..)

Men eftersom jag inte hatar människor, inte ens mina förföljare, mobbare och alla andra som hatar och avskyr mig, skulle jag aldrig hota människor. Jag skulle till exempel aldrig hota att skada eller döda nån eller på annat sätt våldföra mig på nån. För såna skriverier – när dessa förekommer i bloggar, kommentarer, chattar, på Fejan etc – det är näthat, det, tycker jag.

Så här säger kammaråklagare Helene Gestrin om att uttrycka åsikter bland annat:

[…] Att uttrycka en åsikt är inte straffbart, även om det kan vara otrevligt. Allt  otrevligt mellanmänskligt beteende går inte att lags[t]ifta bort, det är väl heller inte önskvärt. Men ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är otrevligheter och vad som är hot. […]

[…] Problemet med näthat är snarast att det ofta består av förtal och förolämpning. Sådana brott har lagstiftaren beslutat att den utsatta personen i normalfallet ska åtala själv. […]

Hon säger också att man är modigare på nätet när man inte möter folk i verkliga livet. Det håller jag med om – delvis. Jag tycker att man är bra mycket modigare om man vågar kritisera – och då menar jag kritisera, inte hota! – i sin blogg eller i en kommentar på nätet där vem som helst kan läsa än när man baktalar nån eller sprider skvaller på sånt sätt att berörd person inte kan bemöta kritiken.

[…] Det är lättare att kritisera någon när man inte står öga mot öga och när det är så lätt som att trycka ner några tangenter framför sig för arr [att] uttrycka åsikter. […]

På en fråga om det är brottsligt att kalla nån för hora på nätet, svarar Helene Gestrin så här:

[…] Oftast är det det, om det inte är en ton de två personerna – den som säger hora och den som kallas hora – brukar ha mot varandra […]

På en annan fråga om det är brottsligt att kalla nån psykisk sjuk på nätet, svarar hon:

[…] Inte alltid, det beror på hur det uttalats och hur samma[n]hanget ser ut. Otrevliga uttryck är inte alltid straffbara. Man får se på ordalydelsen och sammanhanget, men man kan vara ganska otrevlig utan att begå brott. Ibland kan sådana uttalanden utgöra förolämpning, men det är ett brott som staten inte utreder. Lagen är uppb[y]ggd så att den som ansett sig bli förolämpad själv ska väcka åtal. […]

Så det är alltså skillnad på att bli kallad hora och att bli kallad psykiskt sjuk. Nu har jag inte problem med varken horor eller psykiskt sjuka, men jag är inget av dem själv, trots att jag har blivit beskylld för det. Men varför är det mer brottsligt att kalla nån hora än psykiskt sjuk? Och är det inte snäppet värre när den som sprider rykten om psykisk sjukdom är en person som arbetade/arbetar inom sjukvården? Jag bara undrar. Och jag tycker faktiskt att det båda tillmälena är lika idiotiska om de inte har ett uns av sanning i sig. Ett uns.Typ en diagnos.

Helene Gestrin säger också:

[…] Allt otrevligt beteende när man står öga mot öga är inte straffbart . Allt näthat är inte heller straffbart och det är förmodlige[n] inte heller önskvärt att det är det. Det måste i en allmän debatt finnas möjlighet att vara både trevlig och mindre trevlig och ibland till och med otrevlig. Det kan aldrig vara OK med olaga hot. […]

Nån undrade hur det är med namngivna personer, om det är brottsligt att kalla dem fula saker:

Är det brottsligt att på nätet kalla psykiatrikern Ola Gefvert från SRs radiodokumentär för en arrogant skitstövel (det var ju faktiskt exakt det han var)?

Helene Gestrin svarar:

[…] Att uttrycka åsikter av det slaget är sällan straffbart. Det är inte ord som brukar kvala in som förtal eller förolämpning i lagens mening. […]

Så där kan vi hålla på, att bolla okvädningsord och otrevligheter oss emellan, på nätet. Eller kort sagt ha åsikter Men det är aldrig, aldrig OK… och försök läs vad jag skriver nu… 

DET ÄR ALDRIG OK ATT HOTA ELLER FÖRFÖLJA NÅN
– VARKEN PÅ NÄTET ELLER I VERKLIGA LIVET.

Ibland, ibland kan jag också tycka att det är snäppet värre när hot och förföljelser sker utanför nätet. Alltså i det vi kallar IRL – In Real Life. För det är ganska ofta hot som den utsatta får försöka leva med. Det handlar om åratal för många. Åratal. Och för övrigt kan jag inte gå med på att det så gott som uteslutande är män som näthatar och näthotar kvinnor. Det köper jag inte!

Citaten ovan är från en chatt på Svenska Dagbladet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »