Allt är inte sött och gott och mjukt…

Ett inlägg om det goda och det hårda i tillvaron.

---

 

Allt på kakfatet är inte sött, gott eller ätbart…

Idag har det varit en rätt omtumlande dag. Jag tänker inte gå in närmare på vilket sätt den har varit omtumlande, men… tillvaron kan vara ganska hård ibland. Och även mjuk och söt… Det är väl dessa variationer som förhoppningsvis får oss att gilla de bra dagarna.

Jag tuffar på under arbetsdagarna. Inside information har gett vid handen att många känt sig manade och få har blivit kallade. Jag är inte en av dem. Det kanske är rätt bra det, för jag upptäckte en riktig surdeg idag som hade gömt sig underst i en hög, pinsamt nog för mig. Tur att att de inblandade i den inte är sura utan glada och trevliga. Min arbetsdag har alltså inneburit lite gott och blandat, mest lay out, en del Photoshoppande och ett par korrektursvängar.

NK* och jag tog en restauranglunch idag. Det behövde vi, även om tankarna var på annat håll. Fint sällskap fick vi också just när vi nästan skulle gå – kollegan D och självaste generaldirektören… Det blev till att sitta kvar och prata en stund till.

Pappas cigarrettask finns i min ägo, men den är förstås tom.

Humöret försöker jag hålla uppe. Ibland går det bra, andra gånger… mindre bra. Om morgnarna, när jag hissar upp persiennerna, brukar jag flina lite åt rökarna mitt emot. De sitter som svarta Mårror på sina ballar** och blossar på sina stinkpinnar. Det känns som om de glor rakt in i mitt hem, på mig. Men det får de så gärna göra om de tycker att det är kul – jag har inget att dölja. Jag är bara glad att jag själv inte är nån blossande Mårra på en balle i New Village… Det var elva och ett halvt år sen, snart, som jag slutade med dumheten att röka. Det ser bara så dumt ut, tycker jag nu, när folk stoppar en vit, rykande och stinkande sak mellan sina läppar. Att medvetet göra sig själv – och omgivningen – sjuk… Hur kan en vara så… korkad?!

Nä, nu till det goda i tillvaron. I afton är det ju Antikrundan och den spelades in i Uppsala i augusti förra året. Den som tittar kanske får se en och annan Uppsalaprofil fladdra förbi… Jag tänker i vart fall glo och värdera med min app. Det är både roligt och lärorikt.

Annat gott i tillvaron är att läsa böcker. Det rekommenderar jag alltid alla att göra. Just nu läser jag trivsamma Kristina Appelqvists deckare i universitetsmiljö, Flickan framför muren – och får hela tiden associationer till Den Bästa Arbetsplatsen.

För den som gillar en annan deckarförfattare, Kristina Ohlsson, kan jag tipsa om en tävling som Akademibokhandelns vänner har, Författare i fokus. Genom att svara på sex frågor om Kristina Ohlssons författarskap samt skriva en motivation varför just du ska vinna kan du ha chans att roffa åt dig ett bokpaket – eller ”i sämsta fall” ett signerat exemplar av Kristina Ohlssons senaste bok, skräckromanen Sjuka själar. Här har du länken till tävlingen!

 

*NK = Närmaste kollegan
**ballar = balkonger

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjöwall Wahlöö – berättelsen om ett brott

Ett inlägg om en dokumentär.

---

 

I måndags kväll visade SvT en dokumentär om och med Maj Sjöwall. Ja egentligen handlade den lika mycket om Per Wahlöö, hennes partner. Men Per Wahlöö gick bort alldeles för tidigt det år han skulle fylla 49. I den här dokumentären berättar Maj Sjöwall om deras liv och författarskap.

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös projekt var att ge ut tio polisromaner.

För den som är obildad kan avslöjas att författarduon ligger bakom Beck & co. Det sägs att de förnyade deckargenren och skapade den moderna polisromanen, den med en touch av samhällskritik. Jag kan bara hålla med. Sjöwall-Wahlöös böcker var nyskapande när de kom och de är helt unika.

I den här dokumentären berättar 80-åriga Maj Sjöwall om både deras böcker och om familjen. Paret reste mycket, vanligen för att skriva. Och böckerna skrev de om nätterna, för hand. På morgnarna, när de inte var på resande fot, förstås, såg de till att barnen kom till skolan innan själva sov större delen av dan efter sitt nattliga arbete.

Men författarlivet var inte enbart guld och gröna skogar. När Sjöwall-Wahlöö skrev sina böcker gick det knappt att leva på arvodet. Och när Per Wahlöö gick bort levde hans kvinna väldigt påvert ett tag. Till dess att böckerna fick en renässans och hon en agent – och böckerna eller karaktärerna filmatiserades.

Jag föredrar förstås böckerna framför filmerna. Det vill säga de senare Beckfilmerna, som jag tycker har ballat ur totalt, på ren svenska. Mannen på taket, däremot, den från 1976, vill säga… I bokform är nog Roseanna min favorit. Det var den första boken i deras projekt om tio polisromaner. Händelserna i boken utspelar sig på Göta kanal med nån glimt från Metropolen Byhålan som bonus.

Men vilken bok är DIN favorit??? Eller föredrar du filmerna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Missade du dokumentären kan du kika på SvT Play eller på repriserna på fredagen den 8 januari kl. 1.25 och lördagen den 9 januari (2016) 6.15.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Siri

Ett inlägg om en bok.

---

 

Som gammal litteraturvetare och toffla har jag ett alldeles särskilt förhållande till August Strindberg. Jag var runt 20 när hans böcker fångade mig. Under studietiden tog jag en särskilt kurs i hans författarskap. Det som är så speciellt med det är nog framför allt att det är så omfattande och så varierande. Dessutom var August Strindberg även en duktig målare och fotograf – och så försökte han göra guld. Men bakom alla gamla stora gubbar fanns ofta en hustru. Jag har just läst ut Lena Einhorns bok Siri, en bok om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Bokfyndet gjorde jag på Myrorna i somras – jag fick en fin, inbunden utgåva för 30 kronor.

 

Det här är en fiktiv roman, men Lena Einhorn har lagt ner mycket jobb på att samla bakgrundsfakta. De brev etc som förekommer i romanen är autentiska. Huvudperson är alltså Siri, egentligen Sigrid, född von Essen. Inledningsvis är hon gift Wrangel när August Strindberg kommer in i hennes liv. Eller i makarna Wrangels liv, ska sägas. August Strindberg blir en nära vän till familjen. Men en dag inser Siri och August att de älskar varandra. Siri lämnar sin bekväma tillvaro som officershustru. Hon blir inte Augusts hustru genast – hon blir skådespelerska först. Men så kommer barnen. Det blir två döttrar och en son tillsammans med August Strindberg. Mannen, som jag uppfattar som ytterligare ett barn i familjen i vissa avseenden. Läsaren får följa Siri såväl in i äktenskapet med August Strindberg som ut ur det och in i ett förhållande med en kvinna, något som förstås inte sker helt öppet.

Jag blir inte mindre intresserad av August Strindberg och hans familj efter att ha läst den här boken. Mina känslor och sympatier fortsätter emellertid att vara dubbla eller delade. August Strindberg må ha varit otroligt fascinerande och ett geni, men han kan definitivt inte ha varit lätt att leva med. Lena Einhorn har gjort en roman av yppersta klass om en av hans hustrur.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dödens bok

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen vann jag en bok hos Uppsalaewa. Nu är det tre veckor sen vi strålade samman och bytte böcker, för Uppsalaewa vann ju en bok även hos mig. Eftersom jag har fått många böcker för recension har jag inte haft tid förrän nu att gripa mig an min vinstbok, Reginald Hills Dödens bok. Det var en riktig tegelsten och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Tack till Uppsalaewa!

Den här boken ingår i en serie om poliserna Dalziel och Pascoe. Dessa tu kan en även se på TV då och då. Sett dem på TV har jag gjort nån gång, men jag hade inte tidigare läst om dem. Och kanske är det detta, att den här boken ingår i en serie och inte är den första i den, som gör att jag har mycket svårt att komma in i boken trots att det är en fristående fortsättning. Flera historier i Dödens bok går in i varandra. Dels får vi läsare följa breven som en frigiven fånge skickar till Pascoe, dels kärleken mellan kollegan Hat Bowler och Pomona Rye, som höll på att bli en seriemördares sista offer. Också är det ett litet HBTQ-tema med homosexuelle polisen Wield som får kontakt med en ung, prostituerad kille som förser honom med tips om brottslingar. Det blir lite för mycket av det goda och lite för rörigt.

Boken är säkert välskriven, men jag retar mig på vissa saker vad gäller översättning och korrekturfel. Det förekommer liksom inte en gång utan flera. Till exempel blir singular plural, det är presentutdelning vid jul (jag har julklappsutdelning), det applåderas för i stället för åt, har blir hur, influensan blir influensen med mera. Och det är inte bra, det ger ett dåligt intryck. Men, som sagt, jag tror säkert originalboken är välskriven. Författaren fick ju trots allt många priser och utmärkelser och var lärare, ett yrke han gav upp tio år in i sitt författarskap.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fin dag med många poäng

Ett inlägg om en fin dag och fina vänner.

---

 

Sol i molnkanten – så blev min gårdag.

Vilken fin dag det blev igår! Ja, kanske inte vädermässigt, tycker väl somliga, men jag klagar inte. Det är så mycket regn i mitt liv ändå. Gårdagen blev emellertid annorlunda. Det blev sol i molnkanten.

Storhandling är aldrig roligt. Däremot är det väldigt skönt när det är gjort. Jag kör och Fästmön handlar, för det är hon som ska ha grejorna. Mitt bidrag är att hjälpa till med frakten. Det är ganska tufft när man som Anna har tre ”barn” hemma i sommar att få hem mat så det räcker ett tag nu när hon blir mamma på heltid igen från fredag eftermiddag. Eftersom Anna jobbar ett tag till innan hon får semester gäller det att se till att yngsta bonussonen har nåt ätbart när mamma är och jobbar en hel del. De två äldsta klarar förstås sånt själva.

Det känns bra att kunna hjälpa. Det jag mer och mer inser är att om man ”är snäll” mot andra får man igen det. Ja, inte alltid, förstås, och det är inte för att få nåt i gengäld som jag ”är snäll”. Men igår fick jag en hylla av snälla vännen M och det var guld värt. Så kanske har jag varit lite snäll..?

På nedersta hyllplanet i nya hyllan  står olästa deckare från vännen A. Se förresten så vacker Billy Rödbrun är när solen lyser lite på honom!

Jag fyllde min nya hylla med främst anglosaxiska deckare. Det blev ett helt hyllplan längst ner med böcker som jag har fått av en annan snäll vän, A, efter hennes föräldrar. Dessa böcker har jag inte läst än. Det fanns inte plats för dem heller tidigare eftersom de ”nya” hallhyllorna redan var fulla.

Så kanonbra det blev med ytterligare en hylla då! Nu finns det plats att fylla på ännu fler böcker, dessutom. För när alla olästa böcker på nedersta hyllplanet i nya hyllan är inplacerade på rätt ställen blir det där cirka ett och ett halvt hyllplan ledigt. I deckarhörnan i hallen har jag nu svenska och nordiska deckare. Där kunde jag också glesa ut bra så att det finns utrymme att fylla på. Tre hela hyllplan och några halva blev tomma. Det känns jättebra att hyllorna inte behöver stå knökfulla med böcker utan att där finns lite luft också. 

Men oj då! En att läsa-hög i sovrummet…

Jag satt och räknade lite igår hur många hyllor jag har här hemma. I arbetsrummet har jag fyra breda Billy Rödbrun, en hörnhylla och en smal hylla… det blir sex… I gästrummet har jag den nya Billy Rödbrun och i hallen två… det blir nio… I vardagsrummet står den tionde Billy Rödbrun-hyllan, men den är omgjord till vitrinskåp. Och i vardagsrummet finns dessutom ett coffeetable med böcker som borde sorteras in… För att inte tala om i sovrummet där en hög Billy Vit står. Elva… Fast där har jag bara en att läsa-hög med ett tjugotal böcker – resten av hyllan används till DVD-filmer, tidskrifter och annat.

Utsökt krokantrulle!

Alla böcker är inte riktigt i den ordning jag vill ha dem, men då har jag lite att syssla med framöver när jag vankar här hemma. Jag har planer på att göra ett hyllplan med biografier, förutom böcker som handlar om författare och deras författarskap – dessa ryms ju på hyllan med litteraturvetenskap. I arbetsrummet huserar ju övrig skönlitteratur och facklitteratur. Där behöver jag se till att skönlitteraturen får lite mer plats att breda ut sig. Vidare vill jag byta ut en hylla i hallen mot en i arbetsrummet, för båda högergavlarna på hallhyllorna är illa skavda. Det var sånt jag satt och funderade över vid kvällskaffet när jag tuggade på min utsökta krokantrulle…

Sen kollade jag på Morden i Midsomer och Det tredje ögat samt åt lite ostar och drack ett glas vin. Och så klippte jag till med 274 poäng för mitt första ord i en pågående Wordfeudmatch… Jaa, gårdagen var verkligen en fin dag med många poäng – på flera sätt än ett… TACK till alla som bidrog till att göra dagen så bra!!!

Japp! Där satt 274 fina poäng!..

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påskekrim och pocketsläpp

Ett litterärt inlägg.

---

 

På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):

De utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.

 

Skymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.

 

Märkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.

 

Bland vårens inbundna spänningsromaner finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:

Alla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”

 

Brudkistan av Unni Lindell. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.

 

Helveteselden av Karin Fossum. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarna: Christoffer Carlsson

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Onsdagkväll och dags för Deckarna. Serien börjar gå mot sitt slut nu. I kväll var det yngste deltagarens tur att utredas. Christoffer Carlsson skriver ganska hårdkokta, svarta deckare. Jag har läst en av dem och blev inte imponerad. Men efter en Twitterdialog med författaren har jag bestämt mig för att ge hans författarskap en ny chans. (Jag är svag för författare som inte räds att kommunicera med sina läsare. Såna författare hamnar automatiskt på plus hos mig.) Nån gång. Inte just nu. Först ville jag ju veta lite mer om honom.

Christoffer Carlsson skriver hårdkokt och svart. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Christoffer Carlsson är minstingen i gänget. Men trots att han endast är 29 år ung är han disputerad kriminolog. Litterärt har han tagit livet av elva personer och ett och annat djur. Christoffer Carlsson började skriva deckare redan som barn. Vem vet, kanske är han psykopat? Han avslöjade i vart fall att han har knäckt deckargenrens W-kod och att han är inspirerad av bland andra Sjöwall-Wahlöö.

Dagens övning kändes lite märklig, men gick bland annat ut på att hitta mordoffer och mördare. Den kändes lite… rumphuggen och det offer som tagit bussen in till stan rollade ut ganska snart efter att ha presenterats. Ett visst kvinnofall skedde även denna gång – dock inte nerför nån trappa utan i form av en tappad röst.

Roligast var nog att upptäcka att Christoffer Carlsson säger

liksom 

minst lika ofta som jag.

Det var ett bra program och Christoffer Carlsson är en intressant författare som jag ska ge en ny chans. Och detta skriver jag inte enbart på grund av vår Twitterdialog!

Toffelomdömet blev högt!

Nästa gång avslutar Katarina Wennstam den här TV-serien.

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarna: Roslund & Hellström

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det premiär för SvT:s nya serie Deckarna. Sex deckarförfattare samlas på ett värdshus där man ska komma fram till vilka drivkrafter var och en har för sitt skrivande om mord. Att de totalt har haft ihjäl 125 personer – i litteraturen, dock! – får en ju onekligen att undra lite…

Deckarna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson, SvT.)

Av de sex har jag läst Anna Jansson, Anders Roslund & Börge Hellström, Katarina Wennstam och Christoffer Carlsson. Denise Rudberg har jag inte gett mig på. De tre förstnämnda är mina klara favoriter. Anna Jansson skriver otroliga bladvändare och Roslund & Hellström skriver böcker med synnerligen aktuella och realistiska teman.

Men idag var det Roslund & Hellströms tur att bli utredda i denna kriminallitterära version av Stjärnorna på Slottet. (Serien kunde ha hetat Deckarna på Värdshuset, men…) Det var intressant att höra författarparet berätta hur de jobbar fram en bok. Jag skulle nog aldrig kunna samarbeta så med nån annan skribent! Extra kul var det med ”gästen” som ju faktiskt har en prominent roll i deras böcker – utan att de har frågat om lov…

Utan att avslöja för mycket – jag tycker som vanligt att du som läser det här inlägget ska titta själv och bilda dig en egen uppfattning – kan jag säga att både Roslund och Hellström utsattes för övergrepp av olika art som barn. Detta har naturligtvis varit en drivkraft i författarskapet.

När nån undrar 

Varför ställer folk runt omkring inte frågor?

kommer svaret blixtsnabbt från Denise Rudberg:

De är fega!

Jag kan förstås bara nicka och hålla med. Annars tyckte jag att Denise Rudberg och Katarina Wennstam var mest pratsamma och lite för frågvisa stundtals. Anna Jansson uppfattade jag som en god lyssnerska och Christoffer Carlsson… tja, han tillförde inte nånting just – alla andra hade liksom sagt allt redan när han sa nåt. Kanske är hans roll i det hela att sänka medelåldern på deckarna?

En roll som jag definitivt inte begriper är Krister Henrikssons. Han smög omkring utanför och var berättaren som med tydlig förkylning skulle föra dan framåt. Eller? Ja, hans busksmygande kunde programmet helt klart ha klarat sig utan, det var mest löjligt.

Toffelomdömet efter första programmet blir högt, men en hel tofflas avdrag blir det för Busk-Krille!

Nästa vecka är det min klara favorit Anna Janssons tur att bli utredd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Astrid

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Alla i vårt land har säkerligen hört talas om Astrid Lindgren. Vi är många som har nån sorts förhållande till henne. För mig är hon en del av min barndom. De underbara böckerna om barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Emil och Pippi fick jag till livs som barn. Berättelserna är med mig än. I kväll var det därför en extra speciell stund när jag slog mig ner i bästefåtöljen för att titta på första delen av tre av Kristina Lindströms dokumentär om Astrid Lindgren, kort och gott kallad Astrid.

Astrid Lindgren som ung. (Bilden är privat och lånad från SvT:s webbplats.)

Astrid Lindgren växte upp i Näs utanför Vimmerby. Hon bodde granne med min mormor, som var fyra år yngre än Astrid. Astrid var dotter till den djupt religiöse kyrkvärden Samuel August och hans hustru Hanna. Men Astrid hade tidigt myror i brallan, om man får tro min mormor. Och det bar sig inte bättre än att hon blev med barn med sin förste chef, chefredaktören Reinhold Blomberg på Vimmerby Tidning. Astrid var då fortfarande tonåring medan chefredaktören var 50 bast och redan sjubarnsfar. Skandalen var ett faktum. Och det är detta och sonen Lasse som denna den första delen handlar om mest.

Som ogift mor – för Astrid ville inte gifta sig med Blomberg – tvingades hon lämna bort sonen. Lasses tre första levnadsår tillbringade han i fosterfamilj i Danmark. Men sen blev Astrid tvungen att ta hem sin son till Stockholm, dit hon flyttat. Lasse blev sjuk och äntligen kom lite hjälp från morföräldrarna. Så småningom träffade Astrid Sture, också han ursprungligen hennes chef och gift med en annan kvinna. Men de två blev ett par och Lasse fick komma till dem för att år 1934 bli storebror till Karin.

Barnen Lasse och Karin har till stor del varit en grund i Astrid Lindgrens författarskap. Där vimlar av små ensamma, föräldralösa barn, särskilt pojkar, men också tuffa flickor. Astrid Lindgren var ovanlig för sin tid och ganska okonventionell. Lite lustigt i sammanhanget att dokumentären om henne föregåtts av bråk mellan dokumentärfilmmakare.

Den här första delen om en av Sveriges största barnboksförfattare var riktigt stark och intressant. Jag ser med spänning fram emot del två som visas på söndag i SvT 1.

Toffelomdömet om del ett blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokens dag 2014: Elsie ersätter Viveca

Ett litterärt inlägg.

---

 

Bokens Dag är ett evenemang som återkommer inom NTM-medierna, så även i arrangemang av vår lokalblaska. Och den 10 november är det dags för Bokens Dag 2014. Årets dag hålls i Missionskyrkan (inget om dagen finns emellertid att läsa på kyrkans webbplats!..). Det låter som en mysigare plats än Musikens hus Uppsala Konsert & Kongress, tycker jag.

Elsie Johansson är aktuell med Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

Årets medverkande är Johan Heltne, Lotta Lundberg, Sara Stridsberg och Klas Östergren, samtliga romanaktuella, enligt lokalblaskan, samt kokboksförfattaren och matbloggaren Johan Hedberg. (Ja, det är ju lite inne just nu med matlagning.) Och så Elsie Johansson, förstås. Elsie ersätter för övrigt Viveca Lärn, som har fått förhinder. Elsie Johansson är också aktuell med en roman, Sagas bok, som kom ut i somras.

Den som är extra intresserad av Elsie Johansson kan ta sig till Uppsala stadsteater i morgon kväll (inget om detta finns att läsa på teaterns webbplats!..). Då hålls en samtalskväll kring Elsie Johanssons verk och författarskap, under rubriken ”Att skriva fram tiden”. Elsie Johansson själv medverkar förstås, men även regissören Sunil Munshi, författaren Ola Larsmo och skådespelaren Anna Carlsson.

(Finns det några webbredaktörer som jobbar för Missionskyrkan och Stadsteatern???)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »