Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dömas’

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Palme sista timmarnaDet har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördadesVarje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Jakten på Kapten KlänningDet handlar om sexuella övergrepp. Igen. Jag tycks ha snöat in på det litterärt. I morse läste jag ut Jakten på Kapten Klänning, skriven av polisen Jonas Trolle. Jonas Trolle var den som ledde spaningarna i jakten på en annan polis, Göran Lindberg.

Det börjar med ett mord 2009 i en förort till Stockholm. Offret visar sig ha haft vissa sexuella böjelser av rå natur. Ett av hans egna offer säger att en av männen som var med på våldsamt gruppsex var en högt uppsatt polis, en polis hon läst en artikel om. Det visar sig vara ingen mindre än Göran Lindberg, förre länspolismästaren i Uppsala län, förre rektorn för Polishögskolan och föreläsare och förkämpe för jämställdhet. En man som arbetar mot sexism. Jonas Trolle är polisen som leder spaningarna på Göran Lindberg. Hemliga spaningar, som så småningom leder till ett gripande. I juni 2010 döms Göran Lindbergs till fängelse för bland annat grov våldtäkt och koppleri. Han släpps villkorligt i januari 2014 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Det är omkring den tiden Jonas Trolles bok kommer ut.

Av en händelse hittade jag den här boken på ett av jobbets små bibliotek. Det är en otäck historia, men det värsta av allt är ju att den är sann. Vissa kapitel skildrar mycket obehagliga sexscener, baserade på ett vittnes eller ett offers utsaga.

Nån djupare litteratur är detta inte. Jag hade gärna velat veta lite mer om vad som kan driva en polis och jämställdhetsivrare till att begå såna här förnedrande våldshandlingar mot unga kvinnor. För mig som utomstående läsare känns det som om nånting har hänt, nånting som har förändrat den här polisen och gjort honom kriminell och farlig. Jonas Trolles tanke med boken är naturligtvis inte att gå in på det. Han berättar historien ur sin, polisens, synvinkel, inför, under och efter gripandet av en annan polis. Ibland tycker jag att tonen är ganska kall. Jag hänger upp mig på att en alkoholiserad person omnämns som ”en fylla” i boken. Och jag förstår inte varför Trolle blandar in sin hustrus graviditet i boken. Gissningsvis är det för att beskriva en del av kontrasterna i livet. För mig känns det bara fel.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok, grävande journalistik och en skandal i Metropolen Byhålan.


 

Sölve & CoFör 20 år sen, i oktober 1995, skedde den så kallade TobleroneaffärenSveriges dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för att handla privat, bland annat två Toblerone. Totalt hade ministern köpt varor för strax över 50 000 kronor. Hon lämnade in kvitton och reglerade i efterhand. En förundersökning inleddes med bland annat misstankar kring trolöshet mot huvudman. Undersökningen las ner. Mona Sahlin avgick.

Några veckor senare bestämmer sig Britt-Marie Citron, nyanställd på Byhålebladet, för att se om det finns några kontokortsaffärer i kommun. En helt sanslös historia om maktmissbruk rullar upp. Vi snackar om betydligt större summor än futtiga 50 000 kronor, vi snackar årslöner och mer därtill. Och Motalaskandalen leder inte bara till avgångar utan till böter och fängelse för några av de inblandade. Britt-Marie Citron får Stora journalistpriset 1996. I boken Sölve & Co (1999) beskriver hon vad som hände.

Det är en närmast farsartad historia som rullas upp. Jag hade ingen aning om att den var så omfattande – jag hade ju lämnat stan redan 1982. Men tydligen seglade det in en man från södra Sverige i kommunen och blev den som styrde och bestämde. Sölve Conradsson var frikostig med både resor och gåvor till sig själv och kompisar och folk han kunde ha nytta av. Sakta men säkert drar Britt-Marie Citron fram det ena efter det andra – trots att kommunens folk gärna håller varandra om ryggen.

Ett kapitel innehåller inklippta citat ur den lokala nyårsrevyn 1995/96. Det är roligt, samtidigt som jag tycker att det är snudd på raljerande och nästan lite synd om de skyldiga. En kan till och med nästan tycka att journalisten är den som orsakat att de närstående till de skyldiga far illa. Men det är ju inte journalisten som har varit grovt trolös mot huvudman. Nånstans tror jag emellertid att både Britt-Marie Citron och jag såg/ser att Sölve Conradsson blev/blir till något av en syndabock. Britt-Marie Citron skriver också på ett par ställen i boken hur rädd hon var att det skulle gå så långt som till självmord.

Det riktigt intressanta, tycker jag, kommer mot slutet av boken när Britt-Marie Citron funderar över hur länge bedrägerierna pågått och hur de kunde pågå så länge, hur det var möjligt. Som jag ser det handlar det om att sossarna – ja, det var de som satt vid makten i Metropolen i 81 år – blev så maktfullkomliga, så egenmäktiga. Varför protesterade ingen? Ja, författaren har en del teorier om detta också i slutet, där hon även drar fram företrädare till dem som dömdes i Motalaskandalen. Samtliga sossar, förstås. För i Metropolen kom du inte nån vart utan partibok.

Hur det är idag har jag ingen aning om. Några vänner och bekanta säger, oberoende av varandra, att kommunen inte är intresserad av att stötta lokala företagare, att kommunen bara anställer folk ur de egna leden (sossar?) och att kommunen är en urusel arbetsgivare där alla fortfarande håller om varandras ryggar. Sanningen i detta har jag ingen aning om. Kanske borde en Britt-Marie Citron dyka upp igen och röra om i grytorna. Vad hon gör idag är inte det lättaste att få fram, men jag tror att hon bor i Norrköping och arbetar som frilansjournalist. Hon har även efter Stora Journalistpriset fått utmärkelser, bland annat Östra publicistklubbens utmärkelse Guldpennan.

De trolösa då? En fack(pamp?) slapp straff helt och hållet eftersom brottet var preskriberat. Fem dömdes för främst trolöshet mot huvudman och fick böter, men villkorligt fängelsestraff, en dömdes för osant intygande till böter och villkorligt. Håkan Carlsson, kommunalråd och sosse, dömdes till fyra månaders fängelse. Men Sölve Conradsson dömdes för grov trolöshet mot huvudman och två års fängelse. Förra hösten avled Sölve Conradsson i Askersund efter en svår sjukdom. Askersund… Ett annat län än Metropolen, men bara fem mil därifrån. Huruvida hans dotter fortfarande arbetar som polis i Metropolen har jag ingen aning om.

Det här är en viktig och ständigt aktuell bok som alla riktiga journalister borde läsa. Och en och annan kommunalpolitiker… Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.

Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.

sexchoklad

Eh… oj då… Det blev visst fel bild…

Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska

Go’ och gla’, Kexchokla’!

En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.

En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???

Ahlgrens bilar

Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!

Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!

Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:

Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!

Hallonlakritsskalle

Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.

En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.

Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.


Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Onda flickorMan skulle kunna tro att en bok med titeln Onda flickor handlar om Fästmön och mig. Men Anna är som bekant jättesnäll och jag är snäll då och då. Punktvis. Snällast av alla är FEM som lät mig få hela åtta böcker efter att hennes kollega hade rensat i sina bokhyllor. Den här boken av pseudonymen Alex Marwood var en av dem. Tack FEM!

En sommar på 1980-talet döms två unga tjejer för mord. Och det är inte vilket mord som helst – det är ett barnamord, ett mord på en liten flicka. Nu har de avtjänat sitt straff. Båda har fått nya identiteter. Av en olycklig slump möts de igen 25 år efter mordet. En av dem är journalist och ska skriva om otäcka attacker på kvinnor i semesterort. Jobbet leder henne till en städare med en notoriskt otrogen sambo.

Det här är två ruskiga historier i en och samma bok. För dels får jag som läsare berättat för mig om de händelser som leder fram till att en liten flicka dör, dels sker det nya otäckheter i nutid. De senare händelserna är de nu vuxna kvinnorna inte skyldiga till, men de är och blir i allra högsta grad inblandade. Till sist är de enda som kan skydda dem de själva.

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en skickligt uppbyggd historia, full av överraskningar. Just när man tror att man vet vem som är den skyldiga… Tja, du fattar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Ett litet påpekande, dock:
 Pocketomslaget är läskigt och snyggt, men om det ska föreställa de två mörderskorna och deras offer är det väldigt fel – offret var bara fyra år. Som synes ovan är de tre personerna man anar på omslaget betydligt äldre än fyra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördareFör lite mer två år sen trodde jag att jag skulle dö. Jag köpte julklappsböcker långt i förväg till mina nära och kära. Till yngsta bonusdottern köpte jag Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare. Så här i efterhand undrar jag vad jag tänkte när jag köpte just den boken till en tonåring… Jag tror inte hon har läst den, men det har jag, för jag lånade den häromdan.

Thomas Quick, numera återigen Sture Bergwall, har dömts för åtta mord. Men han har erkänt typ 25 mord till, erkännanden som han aldrig dömts för, dock. Hur kommer det sig att en journalist som Hannes Råstam börjar nysta i det hela? Jag vet inte. Det enda jag kan se när jag läser hans bok är att han var en noggrann, detaljernas man. Bara det att han har läst hela utredningsmaterialet två gånger är… snudd på ofattbart. Materialet är nämligen synnerligen omfattande.

Steg för steg monterar Hannes Råstam ner den så kallade bevisningen och Thomas Quicks erkännanden. Det framkommer att han vid vissa mord bevisligen varit nån annanstans, bland annat på sin egen konfirmation… Det blir synnerligen tydligt av bland annat filmer från vallningar på brottsplatserna att Thomas Quick är fullpumpad med starka mediciner. Han kan knappt gå, än mindre prata och säkerligen minst av allt, tänka klart. Men han döms och han blir kvar i rättspsykiatrisk vård, med fortsatt medicinering och terapi.

Jag betvivlar inte att Thomas Quick är sjuk. Han har begått övergrepp mot andra människor. Kanske har han också mördat. I vart fall har han gjort andra människor illa på ett eller annat sätt. Att han inte har begått de mord han dömts för. Det visar Hannes Råstam här. Det är en skrämmande historia om en sjuk man, starkt drogberoende, som får uppmärksamhet av terapeuter, poliser och journalister och som helt uppenbart är en mytoman.

Detta är en stark bok. Visst är den bitvis seg med alla referat från vallningar och förhörsprotokoll. Men det är onekligen ett riktigt gediget jobb Hannes Råstam har gjort. Nu återstår bara i mitt huvud två frågor:

  1. Vilka är de riktiga mördarna?
  2. Varför köpte jag den här boken till min yngsta bonusdotter?

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Orange is the new blackEn av de böcker jag fick i födelsedagspresent anlände från vännen FEM och hennes Finske Pinne ett par dar efter min födelsedag. Det är alltid spännande att se vad FEM hittar på – även om jag tycker att hon INTE ska köpa presenter till mig. Men i paketet låg Orange is the new black. Och eftersom jag älskar orange och klär mig i svart gissade jag att det skulle bli en favoritbok. Tack, FEM och Finske Pinnen!

Boken är självbiografisk. Författaren, Piper Kerman, jobbar som kommunikationsstrateg (!) idag och har skrivit om sina 13 månader i fängelse. Som ung hjälpte hon sin dåvarande flickvän att smuggla drogpengar. Tio år senare kliver hon in i kvinnofängelset Danbury för att avtjäna sitt straff.

Piper Kerman beskriver fängelselivet, som ju naturligtvis inte är nåt glamoröst eller trevligt liv. Men jag kan känna mig lite irriterad på henne. Här sitter hon ungefär ett år. Annika Östberg satt 28 år. Boken som Annika skrev… fångar (!) mig mera, ärligt talat. Inte för att Piper Kerman gnäller. Men Piper Kerman har gjort business av sin fängelsevistelse trots att hon inte behöver det. Boken ligger till grund för en hyllad TV-serie och hon har dessutom ett vanligt jobb nu. För övrigt är hon gift med killen hon var förlovad med när hon åkte in. Annika Östberg är visserligen fri och hemma i Sverige. Men hon har inte ens nån pension att se fram emot.

Nåja, jag ångrar på intet sätt att jag läste boken. Fast jag retar mig på ännu lite mer. Ibland undrar jag om inte översättarna har misslyckats på vissa ställen. Eller vad sägs om detta syftningsfel:

[…] Hon var en gråsprängd, irländsk kvinna med jättelika bröst som suttit nästan femton år för narkotikabrott. […]

Inte kan väl jättelika bröst dömas för narkotikabrott?..

En annan sak jag hänger upp mig på är Pipers väldigt homofoba uttalande:

[…] En stor , svart kvinna med lesbiskt utseende […]

Vad är ett lesbiskt utseende? Är det en kvinna med prickar i ansiktet, rosa kläder eller tatueringar?

Hur som helst, jag ska vara snäll. Den här boken är läsvärd. Men Toffelomdömet blir enbart medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »