Min första chef Q… eller Varför är det så ont om Q?

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.

---

 

Jag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Märkta för livet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Av en händelse hittade jag Emelie Schepps debutdeckare Märkta för livet på Röda Korset en dag i mars. För 15 kronor blev storpocketutgåvan min. Igår kväll läste jag ut boken. Det gick väldigt fort att läsa de cirka 340 sidorna.

I boken varvas dåtid och nutid. I centrum står åklagaren Jana Berzelius. Jana leder förundersökningen i mordet på en chef vid Migrationsverket i Norrköping. Mordet leder henne bakåt i tiden, mot sanningen om det som hände henne själv som barn. Detta är nåt hon har förträngt sen den dan hon vaknade på ett sjukhus utan minne. Plötsligt dyker minnena upp allt mer tydligt och till sist tvingas hon inse och komma ihåg det som hände.

Det här var en riktigt spännande läsupplevelse! Inte nog med att Emelie Schepp är född i Metropolen Byhålan, hon kan skriva böcker också. Sin debutbok gav hon ut på eget förlag innan Wahlström & Widstrand fick upp ögonen för henne och skrev kontrakt på totalt tre böcker. Tvåan kom förra året, trean kommer nu i slutet av maj.

På ett skickligt sätt lyckas författaren föra historien framåt. Att varva dåtid och nutid är i sig inget nytt grepp utan ganska välanvänt. Men det är skillnad på hur författare gör det. En del gör det mindre bra, andra, som Emelie Schepp, gör det helt lysande. Här och var avslutas kapitlen med riktiga cliffhangers, nåt som gör den här deckaren till en typisk bladvändare. Jag anar en viss inspiration från Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists böcker om Victoria Bergman, en trilogi som inleds med Kråkflickan.

Hur som helst, jag kan bara gratulera Emelie Schepp till en utomordentlig bok. Jag ska i princip genast införskaffa Vita spår (del 2) och med stor förväntan se fram emot Prio ett. För framtiden hoppas jag att författaren tar livet av en och annan i Byhålan också. Det skulle snart göra henne till Motalas Maria Lang.

Toffelomdömet blir självklart det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Berete

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår vände mitt liv. I kväll visade SvT2 den sista delen av säsongens När livet vänder. Anja Kontor har under en fjärde säsong talat med människor vars liv har varit vänt. Den här programserien har hjälpt mig genom åren att nånstans inuti ha en liten, liten stråle hopp kvar. Tack, Anja! Jag hoppas att SvT är så klokt att de ger dig förtroendet att fortsätta med dina personporträtt – om du själv vill och orkar. Dina program behövs!

Anja Kontor har under våren för fjärde säsongen mött människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Berete blev överfallen och knivhuggen på jobbet.

Denna den sista gången (?) fick vi tittare möta Berete. Inför visningen var jag lite orolig, eftersom det var en mycket otäck händelse som skulle komma till ytan: det handlar om våld på jobbet. Berete jobbade med människor med psykiska funktionshinder. En dag blev hon oprovocerat överfallen av en boende på jobbet. En man med knivar högg ner henne. Ett av knivhuggen tog bara en centimeter från hjärtat. Ett mordförsök. Berete tillbringade över tre veckor på sjukhus, men hon överlevde. Hur klarade hon av att gå vidare och våga leva?

Under programmets gång och när Berete berättar slås jag av den kärlek hon omges av. Det är kärlek från familjen, men också från de boende. Och det är genom kärleken hon överlever. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken.

Men att läka tar tid. Det tog ett och ett halvt år innan Berete kunde släppa fram sorgen och ilskan. Och en dag insåg hon att hon måste gå vidare och inte stanna kvar i händelsen och bli bitter. Idag är hon till och med redo för kärleken till en annan människa.

Det var ett oerhört fint och givande program som fick avsluta När livet vänder. Jag kan bara hoppas, önska och tro att detta inte är slutet utan att det kommer en fortsättning. För nu har ju mitt liv vänt och jag vill se andras liv vända också.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 27 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

När livet vänder: Emma

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det mest förbjudna

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Jag har faktiskt inte läst en enda rad av Kerstin Thorvall. Är jag en sämre människa för det? Knappast. Men som litteraturvetare borde jag kanske ha gjort det. Läst nåt av Kerstin Thorvall alltså. Det insåg jag nu i kväll när jag såg första delen av tre på SvT1 av Det mest förbjudna, en serie baserad på en bok med samma titel av Kerstin Thorvall. Boken Det mest förbjudna kom ut 1976 och sägs ha gett namn åt en hel genre, bekännelselitteraturen. När den kom ut ansågs den vara alltför privat och Kerstin Thorvall fick mycket kritik.

Cilla Thorell spelar Kerstin Thorvall i TV-serien Det mest förbjudna.

TV-serien handlar om en kvinnas sexuella uppvaknande, enligt SvT:s webbplats. Liksom romanen är TV-serien väldigt utlämnande. Kerstin Thorvall, som blev känd i slutet av 1950-talet – 1960-talet, var som en kvinna som levde lite i fel tid. Hade hon varit 50 idag hade kanske inte lika många tyckt så illa om henne. Just detta att folk tyckte illa om henne för att hon ville ha en karriär samtidigt som hon var mamma känner jag direkt. Likaså inser jag att hon gjorde skandal med sina sexuella eskapader. Och framför allt, att hon var väldigt krävande…

I den första delen får vi se Kerstin Thorvall som visserligen kärleksfull mamma, men också som en professionell yrkeskvinna som behöver utrymme. Då och då rymde hon hemifrån och då och då las hon in på sjukhus för psykiatrisk vård. Här blandas 1950-talet med 2000-talet – den unga Kerstin Thorvall och den åldrande.

De två återstående delarna sänds i morgon och på påskdagen, men för den som redan nu vill titta finns alla tre delarna på SvT Play – avsnitt 1, avsnitt 2 och avsnitt 3.

Toffelomdömet efter första delen blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gården

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag plöjer vidare i högen med julklappsböcker. Vännen FEM hade lyckats få tag i Tom Rob Smiths bok Gården, en bok jag letat efter länge. Jag hade tidigare läst författarens debut, Barn 44, och nästan blivit avskräckt från vidare läsning. Men nånting sa mig att Gården var annorlunda… Tack snälla FEM!!!

Det lilla förlaget Stimpla Publishing har gett ut Gården på svenska och klassar den som en psykologisk dramathriller. Jag vill ju heller kalla böcker för typ deckare eller skräckromaner, men i det här fallet viker jag mig. Boken handlar om Daniel som bor i London med sin kille Mark. Daniel har dolt förhållandet med Mark för föräldrarna. Dessa har lämnat London och köpt en gård i mammans hemland Sverige. En dag ringer Daniels pappa och berättar att mamman är sjuk – hon har fått en psykos och är intagen på sjukhus. Daniel bestämmer sig för att åka till Sverige, men så dyker mamman upp. Hon gömmer sig i Daniels och Marks hem och berättar en underlig historia. Bland annat hävdar hon att allt Daniels pappa har sagt är lögner…

Det här är en bok som är både obehaglig och fantastisk. Författaren är en underbar berättare, trots att han är lite svag på att beskriva karaktärer. Kanske han och Mats Strandberg skulle skriva nåt ihop..? Skämt åsido, det är en riktigt spännande roman med många bottnar i såväl verkligheten som i sagovärlden bland trollen. Jag kan inte lista ut slutet i förväg och det är ett synnerligen gott betyg.

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mannen på taket

Ett inlägg om en film.

---

 

År 1976 var jag 14 år. Jag gick på bio då och då med mina kompisar. En av filmerna jag såg som jag har bestående minnen av är Mannen på taket. (Bland annat minns jag biobesöket för att min vän FEM fick ett skrattanfall under en av reklamfilmerna.) Jag hann precis hälla ner mig i tid framför TV:n när SvT1 visade filmen direkt efter en dokumentär om författarparet Sjöwall-Wahlöö. (Dokumentären spelade jag in och ska kika på i kväll, kanske.) Filmen är baserad på en av deras deckare, Den vedervärdige mannen från Säffle.

Filmen börjar riktigt obehagligt: en patient mördas i sin säng på sjukhuset, ett regelrätt blodbad. Det visar sig att mannen är polis – och att han som sådan var ganska… vedervärdig. Men kårandan inom polisen är stark och det är tack vare den han har klarat sig. Tills nu. Mördaren är en person som vill hämnas och det blir inte bara den sjuke polisen som får sätta livet till. Mannen tar sig upp på ett tak i Vasastan och börjar skjuta vilt omkring sig. Men det är inte allmänheten han vill åt utan poliser…

Den här filmen har 40 år på nacken. Nästan alla skådespelare – utom Sven Wollter (som för övrigt visar sin snorrkas) – i filmen – inklusive dess regissör – är döda. Det är så tittaren vet att filmen är gammal. Kläder och bilar avslöjar det förstås också liksom avsaknaden av mobiltelefoner, men förutom det… Filmen håller fortfarande! Den är fortfarande spännande och obehaglig och mycket skickligt gjord, särskilt helikopterscenen vid Odenplan. En annan stark scen är när mannen just skjutit sina första poliser och en liten knatte kommer cyklande på en trehjuling.

Alla som har spelat kommissarie Martin Beck kan slänga sig i väggen: Carl-Gustaf Lindstedt ÄR och kommer alltid att vara Beck för mig. Thomas Hellberg är också betydligt bättre än han… vahetteran Micke nånting… i rollen som Gunvald Larsson.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Beck: Sjukhusmorden

Ett inlägg om en film.

---

 

Söndagskväll och Bron är slut. Fasa! Jag blev hänvisad till miljonte reprisen av en Miss Marple-film. Eller Beck: Sjukhusmorden (2015). Jag valde TV4 och Beck, för det var väldigt länge sen. Och det förstår jag…

Filmen börjar ganska läskigt med att en kvinna rosslar och dör. Hon befinner sig på sjukhus och hennes son menar att hon har blivit mördad. Det ligger nämligen en tom morfinspruta intill henne. Martin Beck och Gunvald Larsson tar tag i fallet – precis som tidigare på lite olika sätt.

Det var några år sen jag såg en Beckfilm. Jag slutade titta när jag tyckte att de blev för lika och det var några år sen. Men inte mycket har förändrats mer än att Gunvald fått lite grått i håret och behöver läsglasögon. I övrigt var alla lika trista som förut. Beck får aldrig till det med kvinnor, Gunvald är gapig och gåpåig och Stänkaren är som han alltid har varit. Till och med Gunilla Nyroos är… trist – i vart fall hennes rollfigur.

Toffelomdömet blir lågt, men inte det lägsta. Filmen började i alla fall… trovärdigt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Diagnos: Kortisolsvikt

Ett inlägg om en bok om en ovanlig sjukdom.

---

 

Min mamma har Addisons sjukdom. Hon är inte ensam om Addison, men det är bara ungefär 1 500 personer i Sverige som har den. Min mamma har varit sjuk nästan hela mitt liv. När jag var nio år blev hon jättesjuk. Mamma vägde 35 kilo när hon var som sjukast. Det var inte mycket för en kvinna i 35-årsåldern som var 171 centimeter lång. Det tog över ett år innan hon fick diagnosen. Min mamma höll på att dö. Jag vet inte om jag riktigt förstod det då, det hade varit lite mycket sjukdom och död i vår familj just då. Och jag var ju bara ett barn som mamma inte riktigt orkade med – hon var ju så sjuk. Var hon inte på sjukhus så låg hon hemma och var dålig. Jag lärde mig tidigt att leka tysta lekar och att inte ta hem kompisar. Självklart har det genom åren dykt upp många frågor kring mammas sjukdom. Tack vare den vänliga Krönikören, Lotta Modin, har jag nu fått svar på en del av frågorna. Lotta sände mig nämligen boken Diagnos: Kortisolsvikt. Boken består av av 17 berättelser av lika många sjuklingar. Redaktörerna för boken, Eva Rafner och Linda Skugge, har själva kortisolsvikt.

Det som slår mig och som är lika för alla de 17 personerna i boken är att de alla blev misstrodda av vården. Det var likadant för mamma. Hon fick höra att hon var deprimerad, psykiskt sjuk, anorektiker. Och hon såg ju inte sjuk ut först – hon var ju så brun. Jag har ett minne av mamma när hon var som sjukast. Då, när hon kräktes upp allt hon åt och drack. Ett benrangel på 35 kilo, iförd en blå, kinesisk sidenmorgonrock. Till sist kom hon i alla fall iväg till Karolinska och professor Luft. Det var där hon fick diagnosen Addisons sjukdom.

Jag får kanske inte alla svaren i den här boken. Nåt jag fortfarande undrar över varför just min mamma fick sjukdomen. Men hon fick den och nu vet jag mer om den och hur den funkar – och inte funkar. Tack Lotta!

Vill du veta mer om sjukdomen eller kanske träffa andra som har sjukdomen? Kanske vill du bara stödja… Svenska Addisonföreningen välkomnar såväl medlemmar som stödmedlemmar och hjälper till att göra sjukdomen mer känd.

Toffelomdömet för boken blir det högsta. Den behövs.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Professor Frans Necronomicon i Upsala

Ett inlägg om ett seriehäfte.

---

 

I veckan hittade en liten bok för recension ner i min postbox. Ärligt talat blev jag inte lika uppspelt som jag brukar bli när det trillar in böcker. Det här var nämligen en seriebok, det vill säga inte bara en liten aning utanför det jag vanligen läser utan flera mil. Idag till söndagsfrukosten satte jag emellertid mina litterära tänder i det lilla häftet. Och faktum är att jag njöt! Och skrattade!

Historien är inte krånglig på något sätt. Professor Frans och hans elev Henning kallas till Ulleråker där en bekanting till professorn, som hamnade på sjukhuset just tack vare honom, har fått riktigt storspel. Hon ritar och skriver på väggarna i sitt rum. Professor Frans ser förstås att det är hieroglyfer. Ganska snart inser professorn också att den värdefulla boken Necronomicon, en riktig raritet som trängs med Silverbibeln på Carolina Rediviva, ska stjälas. Dessutom är självaste rektorns liv hotat – under sista april…

Jag har nog inte läst serier sen jag läste Tintin. Eller jo. Jag har ju läst vuxenserier som Nemi och Nina Hemmingssons böcker. Det här är lite både och. Det är spännande, som i Tintin, och roligt, som i Nemi och hos Nina Hemmingsson. Mycket är förstås studentikost – det hela utspelar sig ju i Uppsala. Eller Upsala, som författaren Mohamed Omar, stavar stadens namn.

Som vanligt i Mohammed Omars böcker finns här förlagor till såväl företeelser som människor som existerar i verkliga livet. Att han väljer att kalla lokalblaskan Upsala GAMLA tidning får mig att skratta högt. Det finns även andra små roligheter jag fnissar åt, som till exempel när Henning googlar på Sven Hedenvind och får frågan på mobilen om han menade Sven-Bertil Taube.

Men det finns allvarliga undertoner i häftet. Själva berättelsen handlar ju om en form av nynazism. Det är inte utan att jag undrar om det finns någon förlaga till personen som mot slutet utbrister:

Jag ska bli führer över Upsala!

Rickard Fornstedt har jobbat med manus tillsammans med Mohammed Omar, men han har även gjort illustrationerna. Omslaget är ruggigt bra och det är också de svartvita teckningarna i inlagan. Jag gillar att de är så rena som de är och jag saknar inte färg ett dugg.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! Professor Frans är perfekt att njuta av i serieform.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mappat och muppigt

Ett tröttkört inlägg.

---

 

Mappar med utskrifter på en del saker jag har åstadkommit på nya jobbet hittills.

Jag är så trött och slut att jag mår illa i denna stund. Men tro inte att jag klagar, det är ändå en trötthet som är sund och normal. En får vara trött när en jobbar. Den som inte har jobbat på mycket länge och som sen plötsligt börjar jobba heltid har all rätt att vara trött. Tycker jag.

Huvudredaktören har varit på plats idag och vi har gått igenom de dokument jag har granskat. Själva uppgiften fattar jag och klarar av, men administrationen runt omkring gör mig smått nipprig. Det är som om mitt RAM-minne tar slut och jag måste tömma det innan jag kan gå vidare. ”Alla” säger att jag plötsligt bara kommer att fatta saker och ting och faktum är att det är lite så. Sen är det inte helt enkelt när det uppstår nya frågetecken under resans gång. Det har i vart fall varit väldigt givande att ha huvudredaktören på plats i två dar (igår hade h*n annan aktivitet för sig). Jag har snappat upp mycket och jag hoppas att det mesta stannar kvar. Sen är jag fullt medveten om att jag lär göra fel, förr eller senare. Jag vet också att ingen dör om jag gör fel, att jag lär mig genom att göra misstag och att misstag går att rätta till.

Lustigt nog ringde Arbetsförmedlingen mig på jobbet strax före hemgång. Jag ombads vara med i en marknadsundersökning. Det var härligt att säga att jag började jobba den 24 september. Betyget jag gav hjälpen jag har fått från Arbetsförmedlingen medan jag var arbetssökande var däremot… ja, du kan kanske gissa.

I morgon bitti går min första laddning om tre dokument iväg till forskare. Idag har jag påbörjat ett nytt arbete som är ganska stort. Ibland stoppar jag saker i fysiska mappar, ibland i mappar på datorn. Många gånger känns det som om jag inte vet vad jag gör. Sen när jag tänker efter, tar det lugnt och arbetar metodiskt klaffar det mesta.

En del saker på mitt jobb tycks ha funnits sen urminnes tider. Idag på eftermiddagsfikat föll mina hökögon på skylten nedan. ADB… det var väl IT på 1980-talet, eller? Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

Vi har fortfarande en ADB-sektion på mitt jobb. Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

En fin bonusgrej på jobbet är i alla fall denna användbara maskin. Speciellt i vinter lär åtminstone jag nyttja den:

Det finns en skoputsmaskin på jobbet. Vilken lycka!

Nu ska jag läsa lite papperspost, ta en macka och kanske ringa mamma. Litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj ska jag också läsa lite om på nätet. Klockan 21 blir det 100 Code på Kanal 5. Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken. Den här veckan har gått väldigt fort och i morgon är det fredag igen. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet – jag gör roliga saker, min kompetens tas tillvara och

jag haaar så snälla kamraaater*

Men… Det är snart helg och jag har vissa planer. På lördag står en del hushållsarbete på agendan, men jag måste också åka iväg och köpa ett senilsnöre som jag kan ha till läsglasögonen på jobbet samt en extra mobilladdare. Glasögonen är aldrig med när de ska och den laddare jag har blir sliten av alla transporter. På söndag har jag blivit bortbjuden på middag på kvällen. Då ska vi fira en blivande 21-åring. Hennes pappa lagar mat, hennes mamma gör tårta och jag… Jag bara firar, muppig som jag är.

*Uttrycket: ”Jag haaar så snälla kamraaater” kommer från min pappa. Han skrev det i ett brev till sina föräldrar när han som barn låg på sjukhus. Texten ska läsas på finlandssvenska.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »