Märkta för livet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Av en händelse hittade jag Emelie Schepps debutdeckare Märkta för livet på Röda Korset en dag i mars. För 15 kronor blev storpocketutgåvan min. Igår kväll läste jag ut boken. Det gick väldigt fort att läsa de cirka 340 sidorna.

I boken varvas dåtid och nutid. I centrum står åklagaren Jana Berzelius. Jana leder förundersökningen i mordet på en chef vid Migrationsverket i Norrköping. Mordet leder henne bakåt i tiden, mot sanningen om det som hände henne själv som barn. Detta är nåt hon har förträngt sen den dan hon vaknade på ett sjukhus utan minne. Plötsligt dyker minnena upp allt mer tydligt och till sist tvingas hon inse och komma ihåg det som hände.

Det här var en riktigt spännande läsupplevelse! Inte nog med att Emelie Schepp är född i Metropolen Byhålan, hon kan skriva böcker också. Sin debutbok gav hon ut på eget förlag innan Wahlström & Widstrand fick upp ögonen för henne och skrev kontrakt på totalt tre böcker. Tvåan kom förra året, trean kommer nu i slutet av maj.

På ett skickligt sätt lyckas författaren föra historien framåt. Att varva dåtid och nutid är i sig inget nytt grepp utan ganska välanvänt. Men det är skillnad på hur författare gör det. En del gör det mindre bra, andra, som Emelie Schepp, gör det helt lysande. Här och var avslutas kapitlen med riktiga cliffhangers, nåt som gör den här deckaren till en typisk bladvändare. Jag anar en viss inspiration från Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists böcker om Victoria Bergman, en trilogi som inleds med Kråkflickan.

Hur som helst, jag kan bara gratulera Emelie Schepp till en utomordentlig bok. Jag ska i princip genast införskaffa Vita spår (del 2) och med stor förväntan se fram emot Prio ett. För framtiden hoppas jag att författaren tar livet av en och annan i Byhålan också. Det skulle snart göra henne till Motalas Maria Lang.

Toffelomdömet blir självklart det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Don’t say a word

Det var inte alls meningen att vi skulle sitta uppe halva natten igår. Men vi fastnade båda två vid filmen Don’t say a word (2001) på SvT1. Fästmön hade sett den förut, jag känner igen delar av den, så jag har väl också sett den. Hur som helst, vi fastnade och fick ett par läskiga timmar.

Lite missvisande titel, men annars så…

Michael Douglas spelar, för övrigt lysande, en psykiatriker med en liten dotter och fru. Frun har brutit benet och är sängbunden i nån sorts märklig metallställning. En dag inträffar det mest fruktansvärda: nån tar sig in i deras hem under natten och kidnappar dottern. Dessvärre är det ingen vanlig kidnappning, för gärningsmännen vill inte ha pengar. I stället vill de att psykiatrikern lockar ur en ung patient några siffror. Siffror, som ska leda dem till rikedom…

Det här blir en katt-och-råtta-lek. Fadern ska under tidspress försöka locka ur en psykiskt sjuk människa nånting som hon har ägnat flera år åt att förtränga. Ska jag vara lite kritisk tycker jag att det går väldigt lätt för honom att få den unga tjejens tillit. Det känns inte riktigt trovärdigt. Lite missvisande tycker jag också att titeln på filmen är. Det är ju just motsatsen alla inblandade önskar att den unga patienten ska göra.

Men det blir ett högt betyg, för den här filmen var riktigt otäck och spännande!

Livet är kort.

Read Full Post »

Höstdag

Idag kan vi konstatera att det inte går att komma undan. Det är verkligen höst. Regnig oktobermorgon, var det, men inte så kall, runt tio grader. Fästmön är jätteförkyld och hostig. Tyvärr kan hon inte ligga i sängen och dricka te den här veckan utan hon jobbar administrativt. Man kan bara hoppas att hon inte måste ägna sig åt vård och omsorg med närkontakt, för då smittar hon väl ner hela församlingen. Min förkylning tycks ha backat. Om det nu var förkylning och inte allergi. Konstigt. Hälen var OK i morse, men redan efter en kort stund på jobbet börjar den göra ont.

Vätterpromenaden i höstskrud 2009.

Under helgen har jag varit lite orolig, för det har inte varit officiellt klart med min anställning. Och så länge det inte är det riskerar jag att åka ur systemet. Och då kan jag inte jobba rent praktiskt eftersom jag inte kommer åt mejl, hemsidorna i redigeraläge, diverse administrativa system och annat som behövs för att jag ska kunna utföra mina arbetsuppgifter. Jag kunde emellertid konstatera att jag kom in i datorn och att jag kan läsa mejl och även redigera hemsidor, men sen är det stopp. För övrigt känns det mesta segt idag, så vi får se hur det går med redigerandet också…

Morgonen började med det månatliga stormötet på institution nummer 2. Inte så kul att höra om tänkbara scenarier med nedskärningar. Sånt får mig att dra åt mig öronen och kanske börja speja runt omkring igen. I morgon har jag möte med prefekten där angående diverse jobb, men också om praktikaliteter som nytt kontor. Jag tycker liksom att det är arbetsgivaren som ska ordna sånt och inte den anställda, men inget verkar hända. Det är väl lite så bilden av statlig verksamhet är rent generellt också, det där att saker och ting tar tid, inget sker pronto. Men DET är nåt jag försöker ändra på. Själv försöker jag leverera så snabbt jag bara kan.

På agendan idag står ett antal texter som ska ut på webb och intranät. Jag har tankar och idéer om hur man kan speeda upp det här, för ärligt talat är en viss typ av såna arbetsuppgifter otroligt lätta – och otroligt avbrytande! Var och en som har en sida bör inte bara ha redigeringsrättigheter utan bör också kunna publicera, tycker jag. Det är ändå vuxna och ganska smarta människor det handlar om… Jag tänker ta upp den här frågan i morgon, men jag vet nog redan nu vad svaret blir. Så jag får nog finna mig i att ägna minst halva tiden åt att bara söka efter de sidor folk vill ha publicerade… Det tar lite tid, men är det den hjälpen – det vill säga klicka på publiceraknappen – de vill ha och inget annat, ska de naturligtvis få det.

Hemma i kväll blir det lugna puckar, för vi är inte OK nån av oss, Anna är nog risigast nu. Vi ska nog se sista avsnittet av Line of duty som gick på TV igår, vi såg näst sista avsnittet på eftermiddagen. Jag ska nog duscha och tvätta håret också, orkar aldrig göra det på morgonen. I morse var jag dessutom lite orolig för att Dalkarlarna skulle dyka upp och greja med min krånglande persienn. I morgon kommer de nån gång under dagen för att hämta de gamla fönstren från ballen*. Sen är allting äntligen färdigt, får vi hoppas. (Jag förtränger härmed deras text om fönstren i förråden. Vill det sig illa måste lägenhetsförråden tömmas helt. Var då? undrar jag…)

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu blir jag ännu lite tröttare…

HA! Tyckte jag att det var mycket i morse? Mycket blev mer och nu är jag ÄNNU tröttare. M och jag har suttit och dragit upp ramarna för institutionsdagen i eftermiddag. Dagen är för övrigt flyttad en dag framåt i tiden. På tisdag ska vi dra in ytterligare ett par kollegor i planeringen.Och så har vi jobbat med en arbetsbeskrivning. Det lär bli jobb 80 – 20 på institutionerna och jag får byta kontor. Det känns lite svårt, för jag trivs så bra där jag huserar just nu. Men allting går, det måste det.

Jag var lite trött när jag kom hem. Och så är det städkväll, fortsättning från igår med dammning och dammsugning. I tidningshållaren utanför min ytterdörr satt det några papper – och jag pep som Beaker när jag började läsa… om fönsterbytet. (Det hade jag lyckats förtränga…)

Fönsterbyte behövs, men…

Om tre veckor är det dags att börja röja. De nya fönstren levereras på torsdagen per lift till min balle*. Så ballen måste alltså tömmas först. Under följande måndag – onsdag monteras sen fönstren in. Jag måste flytta bort alla mina 42 krukväxter (vart då?). Möbler och saker måste bort minst en och en halv meter från fönstren (och flyttas vart då?). Gardinstänger, rullgardin och nätdörr måste monteras ner (och ställas var?). Möbler ska plastas in (plast får vi).

En och en halv meter låter inte mycket, men det är det. Jag har just mätt… Klart jag funderar hur det här ska gå till, jag kan ju inte lyfta med mina axlar. Dessutom inträffar detta alltså under samma tid som institutionsdagen. Det innebär att jag inte kan ta ledigt heller. Veckan därpå hämtas de gamla fönstren, med lift, från ballen. En bra grej är att det kommer nån och putsar de nya fönstren. Men man vet inte när och man får inte ställa tillbaka krukväxter eller så innan det har putsats.

Visst är jag glad över att få nya fönster, men just nu gör det mig bara ännu mer trött… Som grädde på moset avslutades texten i pappren med att man även ska montera in nya fönster i förråden – och då måste förråden tömmas… OCH VAR I H-E SKA JAG STÄLLA ALLA GREJOR SOM JAG HAR DÄR DÅ UNDER TIDEN???

Jag har annars kontaktat min läkarmottagning och dess sjukgymnastmottagning angående hälen. Har fått tid efter jobbet om ungefär två veckor. Dessutom hade hon som ringde upp hört fel och trodde att jag ville ha hjälp med en höft. Hade ju varit intressant om sjukgymnasten plötsligt hade satt akupunkturnålar på höften. Gör säkert mindre ont, i alla fall. Nålar i hälen har jag haft tidigare och det är ganska… ontigt!

Fattas nu bara att jag får brev från Sjukstugan i Backen att jag ska läggas in. För blir det operation får jag inte lyfta på sex veckor efter den…

Jag blir så trött att jag dansar lite.

Nej, nu blev jag ännu lite tröttare bara jag tänker på allt, så jag ska dra fram dammsugaren och ta en promenad, dammat har jag redan gjort. Oj, oj, hur ska kontrollfreaket Tofflan hantera allt detta, månntro..?

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför gråter inte Emma?

Hur kommer det sig att man verkar oberörd efter en svår händelse? Att man inte gråter ihjäl sig när ens båda barn blivit mördade mitt framför ögonen? Den frågan dryftas i Varför gråter inte Emma?, en bok skriven av journalisten Magnus Wennerholm tillsammans med Emma Jangestig, känd som ”Arboga-mamman”. Tack, Nurse Rached, för det var en av böcker i det senaste bokpaketet från dig!

Ja… varför gråter inte Arboga-mamman?

En kväll blir Emma och hennes två små barn attackerade i sitt hem. Emma blir svårt skadad och småttingarna dör. Hur överlever man en sån händelse som mamma? Emmas har minnesproblem. Hon förtränger. Och det är ju självklart svaret! Det är så man klarar att gå vidare. Emma gråter inte. Hon visar inga känslor alls, till att börja med. Men hon kräks. Hon kräks när hon hålls isolerad i väntan på polisförhör och rättegång.

Det är svårt att begripa, svårt att ta in händelsen som beskrivs i boken. Och ja, jag tycker att det är konstigt att Emma inte minns, att hon inte gråter och att hon sen plötsligt får minnesbilder av tyskan. I mångt och mycket upplever jag också denna bok som en sorts försvarsbok. Emma kommer till tals genom en journalist och hon vill så gärna förklara sitt agerande och uppträdande, sånt som kan verka konstigt i folks ögon.

Jag har själv varit med om svåra händelser – dock inte av den här svårighetsgraden! Men jag vet hur förträngning funkar. Man förtränger för att överleva, för att kunna gå vidare. Det måste vara så. Och minnena av upplevelsen/upplevelserna är luddiga och oklara – en del klarnar så småningom, annat förblir i ett töcken.

Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk. Bitvis känns det som riktig kvällstidningsjournalistik. Det drar tyvär ner betyget som ändå blir medel. Ämnet är angeläget och fallet synnerligen intressant!

Read Full Post »

Hur kan man glömma nåt svårt?

Jag läser just nu en bok, en ganska jobbig bok som jag fick i senaste bokpaketet från snälla Nurse Rached. Den handlar om Emma som var med om nåt mycket svårt – hon och hennes barn blev attackerade i sitt hem och barnen dog. Hur kan man överleva sånt? Hur klarar man av att gå vidare?

Vid tiden för morden och tiden efteråt, när man letade efter mördaren, fick jag bara medias bild av skeendet. Jag slogs av att Emma, mamman, verkade så oberörd. Men mest av allt undrade jag hur hon inte kunde komma ihåg vem som attackerat dem! Hur 17 kan man glömma nåt sånt?! vet jag att jag tänkte. Retoriskt.

Jag läser en bok om en svår upplevelse.

                                                                                                                                                                                                                                                   År 2009 var jag själv med om en svår upplevelse som ledde till en kris. En kris jag först från och med i sommar, egentligen, är på väg ut ur. Ibland händer det att jag tänker tillbaka på vissa situationer – och finner, att jag precis som Emma, inte minns. Jag kommer inte ihåg. Jag minns inte hela X:s ansikte, jag minns delar av det. Jag minns de kalla ögonen och munnen som blabbade upp och ner. Däremot minns jag en konstig känsla från ett av mötena – jag kommer ihåg att jag bara satt och väntade på att h*n skulle börja skratta och säga att alltihop var ett skämt… Så sjukt…

När jag nu läser Varför gråter inte Emma? , en bok som hon själv skrivit ihop med journalisten Magnus Wennerholm, får jag vissa nya insikter. Nog för att jag har hört talas om förträngning, men att uppleva det i verkligheten är nåt helt annat… Boken ger mig insikter om hur det funkar. För att det funkar så att man verkligen förtränger det som är svårt! Jag tror att kroppen ställer in detta försvar för att man ska kunna överleva.

Det är inte bara ansiktet ovan jag har förträngt, det är mycket annat som nu sakta men säkert kommer tillbaka. Det är smärtsamt, men idag är jag en annan människa än jag var 2009. Inte nödvändigtvis en bättre människa, men en starkare – även om jag har skador som jag funderar på om den nånsin ska läka…

Styrkan hjälper mig att hantera de svåra minnena. Dessutom har min Fästmö och barnen funnits där – och finns där fortfarande! – hela tiden. Utan dem hade jag inte suttit här idag. Och jag har fortfarande svårt att förstå hur Emma kunde gå vidare utan sin familj, sina barn… Men även hon hade och har en stark och trygg person vid sin sida. Det är nog en förutsättning, som sagt.

En sedvanlig recension kommer förstås av boken när jag har läst ut den!

Read Full Post »