Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘göra mitt bästa’

Ett inlägg om tillvaron.


 

Det finns ett konkret hot mot Sverige. SÄPO har höjt hotnivån vad gäller vårt land från en trea till en fyra på en femgradig skala. Jag sitter i skrivande stund och smälter intrycken från en presskonferens om vad som händer och varför hotnivån är höjd, vem det riktar sig mot, vem eller vilka som hotar etc. Säpochefen Anders Thornberg ledde presskonferensen tillsammans med Mats Löfving, NOA (Polisens nationella operativa enhet) och Mats Sandberg, NCT (Nationellt Centrum för Terrorberedskap). Det har kommit konkret information om förberedelse till terroristbrott. Våldsbefrämjande islamism är det största hotet mot Sverige. En förundersökning är inledd och en man är anhållen i sin frånvaro. Allmänheten är hittills inte påverkad, men situationen är allvarlig. Och vi i allmänheten ska ha en viss/skärpt vaksamhet. Har vi tips kontaktar vi polisen.

Hotnivåskala

SÄPO:s hotnivåskala. Nivån är höjd till en fyra i Sverige. (Skärmdump från SvT:s webbplats. Rödmarkeringen är min.)

 

Det känns overkligt, det som händer. Jag har suttit i min lilla värld på jobbet idag och grottat ner mig i vatten, bland annat. Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att vattnet är synnerligen grumligt och fullt av… smolk i bägaren. Men vi är många kockar inblandade. Jag kan bara göra mitt bästa. Problemet är emellertid att jag inte ens kan göra. Nåt. Förhoppningsvis ändrar sig läget i morgon, men i morgon bitti ska jag till bilverkstan och kan bli försenad till jobbet. Och mitt i alltihop flyttade jag till ett annat kontor. Tjolahopp, vilken bra tajming! NOT! Men nu är det gjort.

himmel o vatten solnedgång201104253278

Vättervatten är emellertid inte grumligt numera. Den här solnedgången i Metropolen Byhålan fotade jag i juni 2011.


Hemma i New Village
slog jag en signal till lilla mamma för att höra senaste nytt om den bortkomna blanketten för ansökan om riksfärdtjänst. Mamma hade idag fått telefonkontakt med den vänliga tjänstemannen Ingela, som skulle notera att mammas ansökan kommer in försent tack vare kommunens strul. Och vad det låter så får hon sin resa till Uppsala till jul. Mamma får sin resa alltså, inte Ingela. Jag skriver inte vänlig om tjänstemannen för att smöra. Jag skriver det för att det känns som om Ingela är på helt rätt plats och att hon står bakom de svaga, lyssnar på såna som lilla mamma, tar det på allvar, åtgärdar fel om det går. Tänk om fler kommuntjänstemän vore på det viset!

 

I sanningens namn

På min önskelista!

Kontraster kan en väl säga att dagens ord är i mitt liv. Det finns ingen annan sammanfattning av den här dan. Så nu tänker jag fly in i ett och annat magasin med gamla saker respektive mat. Klockan 21 kollar jag första delen av nya mord på Sandhamn i TV4. Viveca Stens böcker brukar vara bättre än TV-serierna, men missa det vill jag inte!

 

 

 

 

Om jag lever i morgon blir det vegetarisk ärtsoppa och pannkakor till lunch. Ha en bra onsdagskväll och var vaksam! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ruschigt inlägg.


 

Kvällshimmel  vid parkeringen november

Kolsvart!

Nja, riktigt så illa som i rubriken är det inte. Men det handlar förstås om jobbet och där är det full rulle. Samtidigt har jag hellre mycket att göra än för lite, så det passar mig bra. Fast… lite mycket är det just nu, det går inte att komma ifrån. Nu gör jag mitt bästa och det får räcka. Jag har börjat vakna tidigt om morgnarna och ligger och tänker ut hur jag ska göra vissa saker. Så kan en inte göra i längden utan att kropp och själ tar stryk. Jag är medveten om att det är en riktig topp på jobbet just nu. Som grädde på moset ska jag och NK* få ”nya” rum. Det ska kommer folk från en utbyggnad som ska flytta in i huset i korridoren där vi sitter. Till NK har de hittat ett tomt kontor och jag får flytta in hos en föräldraledig. Det blir nog bra det här också, även om NK och jag inte får sitta vägg i vägg längre. Det är mycket jobbsnack oss emellan nu, faktiskt inte bara bullshit – även om det händer. Och i kväll när jag lämnade byggnaden och det var kolsvart ute var jag riktigt trött. Tur att jag hade sällskap på väg ut så jag inte somnade.

Den här dan blev jag ständigt avbruten, så jag har bara hunnit klart en textgranskning och jag har inte fått iväg korrekturet till författaren. Men jag har träffat dottern till en kär bekant från ett min allra första tid som arbetande. Så märkligt livet är…

Julpapper

Jag har börjat…

Decembers stundande storhelg har fått mig att planera och utföra vissa saker inför den. Ett och annat fynd har gjorts i såväl verkliga livet som på nätet. Jag är så glad för nätshopping, för hur skulle jag annars hinna med vissa saker? Till lilla mamma har jag nu, förutom böckerna vi beställde i söndags, hittat ytterligare ett par klappar. Och idag blev det en klapp till Fästmön, minsann. Det känns skönt att jag har börjat handla redan, för jag har ju ganska många i min närhet som ska ”klappas om”.

Bok och tänt ljus

Ska försöka läsa ut min bok på gång i kväll.

I kväll ska jag försöka läsa ut min bok på gång. Antiktidningen kom idag, men den sparar jag till helgen. Klockan 21 slår jag på TV:n för att höra vad Leffe och Camilla har att säga om en viss dom som kom idag med mera – det är Veckans brott, alltså.

Kvällen i övrigt ägnar jag åt att fundera  på ett och annat. Nej, livet har inte stannat upp för att jag har börjat jobba, tvärtom är det massor som händer. Ovanpå det finns lilla mamma som nyss ringde mitt i en tanke för att meddela att hon fortfarande inte har fått nån blankett för ansökan om riksfärdtjänst till jul. Tänk om nåt bara kunde… gå smidigt… nån gång…

Jag lämnar dig med en skylt från jobbet, stället där jag hittar så många tänkvärda ord. Ibland hör jag faktiskt ganska mycket bullshit från olika håll i min tillvaro och jag fattar ingenting…

Explain this bullshit


Ha en bra tisdagskväll, vad du än gör!


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lägesbeskrivande inlägg.


 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Solnedgång den 10 maj 2015

Den sista dagen…

 

No dancing except on tables

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

Ha lite mer tålamod

I min fortune cookie i fredags…


Det här inlägget kan ingen kommentera.
Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om guldkanter i tillvaron.


 

Räkmacka  kaffe o bok

Räkmacka, kaffe och bok – min lunch igår vid mitt bord hos Kurre.

Ingen bra natt i natt. Jag hade ont i ryggen och kunde inte sova. Eller jo. Jag somnade kanske runt tretiden för att vakna tre timmar senare – i gästsängen. Det fanns liksom inget annat alternativ: skulle jag få en blund i ögonen fick det bli sängen i gästrummet, den säng som är fastare än dubbelsängen.

Men det var inte bara ryggen som höll mig vaken utan också det jag skulle fundera på över natten vad gäller arbetet. Frampå småtimmarna hade jag ett förslag som jag la fram till chefen i morse. Vi var totalt överens och skakade hand.

Vad det innebär? Tja, inte nån räkmacka precis, som den jag åt till lunch igår när jag återvände till mitt bord i min hörna hos Kurres. Men det innebär två månader till på min nuvarande arbetsplats. Jag ska introducera en ny kollega på måndag i arbetet och därefter täcka upp efter en annan kollega som arbetar sin sista dag i morgon. Och nej. Jag fick inte det jobb jag hade sökt och den andra tjänsten ville jag inte alls ha, så den sökte jag inte. Nu ska du veta att jag inte är ett dugg ledsen, utan lättad. Självklart är jag orolig för framtiden – det har jag varit varje dag i över fem års tid nu – men det skulle kännas fel att stanna på en arbetsplats där man inte brinner för arbetet som pågår. Jag skulle aldrig kunna göra mitt bästa i längden. Nu kan jag göra mitt ganska bästa den korta tid som är kvar. Alltså lättnad.

Fästmön och jag har varit en tur ut till Förorten och utfört ett ärende. På vägen tillbaka tog vi var sin burgare på Max och handlade lite Sista april-gott på Tokerian. Jag jobbar ju i morgon fram till klockan 15, medan Anna är ledig. På torsdag sen är jag ledig, men Anna jobbar. På fredag, av alla dar, har Anna semester för ett viktigt möte, medan jag jobbar. Två timmar, har det visat sig. Därför ska jag faktiskt passa på att fika med en ny bekantskap i Märsta!

Orange is the new black

Orange is the new black från A & A.

Men nu är det fortfarande tisdag.  Vi har nyss kommit hem och jag har slitit upp ett grönt paket som jag hittade i min postbox. Man kan nästan tro att jag fyller 50 igen. Tack snälla människor – i det här fallet A & A, eller FEM och hennes sambo! Ni är för gulliga! Den här boken var totalt oväntad, men jag har hört gott om serien på Netflix som ju baserar sig på boken.

Perkolatorn har nu puttrat färdigt och vi har gofika på gång med mazariner. Jag har ju bara gofikat två (2) gånger tidigare idag – med tårta. Men eftersom jag gick ner sex kilo när jag var sjukskriven, måste jag ju bättra på kroppshyddan igen så jag inte försvinner helt. Eller hur? Det är det som kallas guldkanter – eller räkmackor – i tillvaron…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Dan började så bra och fortsatte med en solig lunch. Jag fick en del småpyssel gjort och på seneftermiddagen levererad ML en fiiin kontorsblå anslagstavla! Och som den muminmamma jag är – ibland – hade jag faktiskt knappnålar i min jobbväska så jag kunde ganska omgående sätta upp lösa lappar som låg och skräpade på skrivbordet.

På eftermiddag kom också ergonomkillen och jag fick lämna ifrån mig det underbara trådlösa tangentbord jag har lånat alldeles för länge, liksom fotstödet. Däremot behöll jag mattan, den med knoppror på – allt för att mina onda fötter ska palla ståendet. Sen sprang jag till S och vi beställde ett nytt trådlöst tangentbord som var mycket billigare än det jag hade lånat. Hoppas att det är lika bra också…

Klockan var ganska prick 16 när jag lämnade byggnaden – för att komma ut i ett ösregn. Snacka om sur överraskning! Messade Fästmön och frågade om nåt skulle handlas på vägen, men fick inte svar förrän jag satt i bilkö och då ville/kunde jag inte kolla sms:et. Anna låg på soffan när jag kom och hade så ont i huvudet att hon mådde illa, så jag åkte och köpte Ipren – trots att tabletten har blivit så tråkig för att tillverkaren vägrar använda den blåa lilla gubben i reklamen för tabletten!!! 

När stod i kassaakön såg jag Gamlingen stå och packa i varor. Jag spände min blåa blick i Gamlingen och Gamlingen måtte ha känt av den eftersom Gamlingens egen blick var sänkt. Sänkt ner i påsen, vägrade möta min. Inte en enda gång till Gamlingen upp på mig. Själv vek jag inte en enda jädra millimeter med min. Vi har gjort varandra mycket illa båda två – jag är inte utan skuld – men till skillnad från Gamlingen hade jag inte misskött mina uppgifter. Det var väl därför Gamlingen blev sparkad – snett uppåt. Själv fick jag gå och jag minns ett sista, otroligt hånfullt mejl från Gamlingen. Det kändes oerhört skönt att inte vika med blicken och att jag klarade av att hålla mitt huvud högt. Men det tog på krafterna och jag kände mig rejält sänkt efteråt. Eller sur, dårå, om du så vill…

Vi åt god tomatsoppa med nån sorts örtklimp samt baguette innan vi tuffade iväg, Anna, Elias och jag till Elias skola där det var Öppet hus med bland annat vernissage och teater. Uppenbarligen gillade Elias ordet vernissage för han sa det flera gånger och jag håller med om att det är ett underbart ord.

Resten av gänget mötte upp på skolan. Först gick vi en runda i klassrummet. Där var det som sagt vernissage av olika konstverk. Ett verk som jag fastnade för var en adjektivinstallation. Barnen hade skrivit adjektiv och målat orden som de känslor de var.

En adjektivinstallation.


Några andra verk som visades var en sorts Picassokopior.
De var så färggranna och fina att jag köpte ett vykort. Det ska jag sätta upp på min nya anslagstavla på jobbet!

Elias har gjort den längst ner till vänster. Vill du se en bättre version av bilden, kolla in Annas inlägg!


Efter vernissagen blev det fika i matsalen.
Där var trångt som vanligt och en idiot karl vägrade dra in stolen så jag fick sätta mig längst bort från alla. Som straff fick han Annas rumpa på sig,  för han flyttade sig inte ens när vi skulle gå.

Jag träffade en del trevligt känt folk på skolan, bland annat A, P, Mi och Mo. Kändes kul att jag inte är bortglömd! Det händer nämligen så ofta nu för tiden att folk

inte känner igen

mig…

Teatern visades i en annan skola. Barnen hade verkligen lagt ner mycket arbete på pjäsen. Elias hade gjort kulisser, men han kom inte ihåg vilken han hade gjort. Tyvärr var det lite svårt att höra vad skådespelarna sa, annars var det en bra föreställning.

Innan jag åkte hem till mitt skjutsade jag hem Anna och barnen till sitt samt åkte och tankade. Bensinpriset har nu sjunkit under 15 kronor litern, jippiii! Nu hoppas jag bara att strejken på bilprovningen snart upphör så att jag inte får körförbud om några veckor…

I morgon kommer Anna till mig och vi har bestämt oss för räkor och vitt vin. Det innebär att jag måste till mitt favoritställe NOT! och handla efter jobbet i morgon. Gissar att vi får äta inomhus och inte på ballen*, för regnet verkar hålla i sig.

Det har ösregnat i flera timmar och hela jag var genomsur när jag kom in, såväl till kropp och klädsel som till sinnet. Men det känns ändå som om jag vann en seger idag. Det är väl bara så att vissa segrar inte alltid är… glada segrar. Äh, svårt att förklara. Jag försöker bara göra mitt bästa. För det mesta.

Det kan vara jag på bilden med regnkrulligt hår, tjock mage och blåställ. Bilden är tagen på väg till matsalen i Elias skola.


Härom natten drömde jag
att gjorde om hela hemsidan för min nya institution. Natten som var drömde jag att jag hade tappat bort min mobiltelefon. I natt hoppas jag att jag får sova drömlöst…


*ballen = balkongen

Read Full Post »