Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förväntan’

Ett inlägg om en bok.


 

Märkta för livetAv en händelse hittade jag Emelie Schepps debutdeckare Märkta för livetRöda Korset en dag i mars. För 15 kronor blev storpocketutgåvan min. Igår kväll läste jag ut boken. Det gick väldigt fort att läsa de cirka 340 sidorna.

I boken varvas dåtid och nutid. I centrum står åklagaren Jana Berzelius. Jana leder förundersökningen i mordet på en chef vid Migrationsverket i Norrköping. Mordet leder henne bakåt i tiden, mot sanningen om det som hände henne själv som barn. Detta är nåt hon har förträngt sen den dan hon vaknade på ett sjukhus utan minne. Plötsligt dyker minnena upp allt mer tydligt och till sist tvingas hon inse och komma ihåg det som hände.

Det här var en riktigt spännande läsupplevelse! Inte nog med att Emelie Schepp är född i Metropolen Byhålan, hon kan skriva böcker också. Sin debutbok gav hon ut på eget förlag innan Wahlström & Widstrand fick upp ögonen för henne och skrev kontrakt på totalt tre böcker. Tvåan kom förra året, trean kommer nu i slutet av maj.

På ett skickligt sätt lyckas författaren föra historien framåt. Att varva dåtid och nutid är i sig inget nytt grepp utan ganska välanvänt. Men det är skillnad på hur författare gör det. En del gör det mindre bra, andra, som Emelie Schepp, gör det helt lysande. Här och var avslutas kapitlen med riktiga cliffhangers, nåt som gör den här deckaren till en typisk bladvändare. Jag anar en viss inspiration från Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists böcker om Victoria Bergman, en trilogi som inleds med Kråkflickan.

Hur som helst, jag kan bara gratulera Emelie Schepp till en utomordentlig bok. Jag ska i princip genast införskaffa Vita spår (del 2) och med stor förväntan se fram emot Prio ett. För framtiden hoppas jag att författaren tar livet av en och annan i Byhålan också. Det skulle snart göra henne till Motalas Maria Lang.

Toffelomdömet blir självklart det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett firande och tacksamt inlägg.


 

 Rosen på White ladytårtan näraJag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Det har varit en sån omtumlande dag, denna min femtiofjärde födelsedag. Tänk, jag är 54 år idag…

 

Det har varit sju rätt svåra år, de senaste. Men alla år har inte varit genomsvåra, där har funnits många ljuspunkter och glädjeämnen. Genom denna blandning vill jag tro att jag har lärt mig uppskatta de glada och fina tillfällena desto mer.

 

 

 

Och nu kommer mitt Oscarstal… Ta-daaaaaaa!


Idag vill jag tacka alla
som på olika sätt har grattat mig på min födelsedag.

Jag vill också tacka Fästmön för att du har stått ut med mig genom de sju svåra åren. Du är mitt livs stora kärlek. Nu kan även jag se framåt med glädje, spänning och förväntan.

Jag vill tacka min lilla mamma, som aldrig tappade hoppet och tron på sin dotter.

Jag vill tacka resten av min familj, med bonusbarn, Bonus-Jerry och Annas snälla mamma med flera för att jag får vara en del av er gemenskap.

Jag vill tacka de få, men goda vänner som inte har vikit från min sida de svåra åren till trots. Vänner som Lena, Agneta, FEM. Ni som alltid har funnits där, inte bara de ljusa dagarna.

Jag vill tacka fyra chefer – Kerstin, Åse, Solveig och Maria – för alla erfarenheter ni har varit med och gett mig och för alla fina ord.

Tack också för alla fina presenter och förlåt, Anna, för att jag tvingade upp dig före klockan sju i morse för att jag ville ha paket.

 

Men… jag tror inte att jag är oförskämd mot någon om jag säger att den finaste presenten kom idag på eftermiddagen. Då ringde Malin som blir min nya chef nån gång i maj månad (om nu ingen överklagar beslutet).

Nu ska jag dricka champagne. Den flaskan har legat på kylning i många år. Jag tror alldeles säkert att den blir startskottet på ett fantastiskt femtiofjärde år för mig.


KÄRLEK!!!

 

Du får inte smaka min champagne, men var så god att ta en titt på några glimtar från min dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jädrigt mysigt inlägg.


 

Blommande pelargon

Livskraft och mys i köket så här på måndagsmorgonen. En av pelargonerna från Lucille blommar.

Varför finns det inget som heter måndagsmys? Jag tycker att vi inför det NU. Dels blir det en snygg allitteration – Måndag – Mys, dels borde alla få unna sig en mysig måndag som start på veckan. Personligen har jag inget alls emot måndagar, ibland kan jag till och med känna en viss förväntan. Då är det värre med fredagar. Då ska man vara trött och samtidigt orka mysa med sina nära och kära – om det ens finns såna i ens närhet. (Ibland finns de, men är inte tillgängliga heller.) Den gångna veckan kanske dessutom har varit en besvikelse. Vad finns det då att glädjas över en fredag?

Jag trodde att den förlorade timmen skulle vara kännbar i morse. Kanske skulle jag vilja sova ”längre”. Men inte då! Det är som om kroppen själv är inställd på att följa tidsförändringarna, för jag vaknade kvart i sju. När jag passerade köket, för att sätta på kaffe på min väg till badrummet, noterade jag att en av pelargonerna jag fick av Lucille i höstas blommar. Det är visst en till som myser så här på måndagsmorgonen, alltså! Det är härligt att se livskraften hos en del växter. C hade helt rätt när h*n skrev i ett sms att h*n ska sköta om mina kära blommor. Att se livskraften och även skönheten i en blommande växt är dessutom alldeles gratis. Nån gång efter påsk ska jag lägga några kronor på ny jord så att övriga växter piggar på sig också.

Tro nu inte att jag är världsapigg denna måndagsmorgon. Jag har med ovanstående rader bara försökt intala mig själva att jag är det. Jag ska på besök i vården denna förmiddag och idag ser jag inte fram emot det. Sedvanlig administration har jag hunnit med samt besvara ett väldigt, väldigt vänligt mejl som kom in till mejlboxen efter läggdags igår kväll. Jag kan återigen konstatera att det finns människor som är snälla. Sen finns det såna som jag som är som de är – som till och med försöker lura sig själva att det är mysigt med en regnig och grå måndagsmorgon med sedvanliga skrik i duett från grannbarnen.

Och slutligen – jag ger mig inte! – en förfrågan igen: finnes någon här i närheten som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med en längre utskrift eller två??? Jag betalar efter bästa förmåga. 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Stalkning är ett synnerligen aktuellt ämne. Därför var det med viss förväntan jag hällde ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Stalker på Kanal 5. Men frågan är om jag ska se de kommande 21 avsnitten…

Stalker
Inledningsvis får vi en liten lektion om vad stalkning är. Det är en sorts fixering som beror på till exempel avundsjuka eller hämnd eller till och med beundran. En stalker kan vara allt från ett ex till en total främling. Sociala medier har definitivt ökat antalet fall – i USA tredubbelt.

Kvällens avsnitt handlar om två typer av stalker. Den ena är av typisk sexuell sort. En kvinna bränns levande i sin bil. När ytterligare en kvinna råkar illa ut kopplas teamet runt Beth Davies in – med nykomlingen polisen Jack Larsen (som har en viss dold agenda, anar man snart). Det andra fallet handlar om en kille som stalkar en kille. Där belyser programmet bra svårigheten för polisen att ingripa eftersom inget direkt hot framförs.

Jag tycker att fallen som tas upp är bra och spännande för att de känns realistiska. Det jag däremot inte gillar är den där humorn som jag tycker förstör The Mentalist, en serie som hade kunnat vara riktigt bra. Detta drar ner omdömet, som trots allt blir över medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


PS
Jag tackar för tipsen med genomskinligt duschdraperi (som ingen kan gömma sig bakom) och en låg säng (som ingen kan gömma sig under)!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har aldrig varit nåt ABBA-fan. Ändå kan jag varenda text till deras låtar. Varje ord. Det bara sitter. Det säger en del om hur stora ABBA var. Därför var det med viss förväntan jag bänkade mig för att se en alldeles ny dokumentär om dem på SvT1.

ABBA

ABBA. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida)


Undertiteln på den första av tre delar
i dokumentärserien är Dancing Queen. Och mycket handlar om just den låten, byggd på typ fyra ackord. Men mest handlar det om hur stora ABBA var i Australien. Gamla filmklipp från konserter och utanför scenen varvas med kommentarer från samarbetspartners.

Efter 20 minuter blir det… trist. Trist och intetsägande. Det dyker liksom inte upp nåt nytt, inte nånting som jag inte har hört eller sett förut.

Nej, den första delen får medelbetyg och då är jag snäll och hoppas på förbättring.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Framåt kvällen dök killarna O upp. Elias, genomsvettig, fick äntligen visa hur duktig han har blivit på att cykla! Men hans föräldrar var inte riktigt coola med det utan tog en liten löprunda efter lintotten. Elias längst fram i vit t-shirt vid röd pil, pappa Jerry vid lila pil och mamma Anna vid orange pil.


Anna och Jerry jagar sin son.

                                                                                                                                                                Själv ägnade jag mig mest åt att försöka se cool ut 😎 i mina vita, håriga ben som bländade alla skogens invånare där de (benen, alltså) stack fram under shortsen. Och så plockade jag och Anna några såna här:


Vackra, vita klockor.

                                                                                                                                                                Vi var inte ensamma i skogen. Där var fullt av illasinnade flygfän som iiinade kring öronen och stack mig i skinnet för att komma åt mitt blod. Att fisa hjälpte då rakt inte.

Jag fotade några vackra blå blommor också. I verkligheten var de mer lila än blå, men färgen på bilden blev ganska läcker.


Vackra blå, fast lila…

                                                                                                                                                                  Det fanns andra, mindre vackra växter också. Såna som bränner och sticker och gör ont…


Tisslingar!!!

                                                                                                                                                                      Nu börjar solen sjunka och jag ska sätta på en panna java. Den Blivande Studentskan har anlänt och plötsligt är det… förväntan i luften, blandad med doften av liljekonvaljer.

Read Full Post »

Fredagskvällen andades stor förväntan när Fästmön och jag bänkade oss framför en nästan två timmar lång film på SvT 1, The Oxford Murders (2008). Tyvärr blev vi inte klokare efter filmen, vi blev inte roade UNDER filmen utan jag måste nog sortera in den under katagorin Tofflans knäppa filmer (jag ska förklara längre ner). Att kalla den en dramathriller, som det står när man läser TV-tidningar och annat, är helt fel.


En film i kategorin Tofflans knäppa filmer, tyvärr.

                                                                                                                                                             En serie matematiska symboler och underliga koder visar sig hänga ihop med ett antal mord som sker i Oxford. En konstig professor (spelad av John Hurt) och en utbytesstudent från USA (Elijah Wood) involveras i jakten på mördaren. Och sanningen. Om nu sanningen finns…

Studerar man bara handlingen ovan kan man luras att tro att det här är en riktigt spännande dramathriller. Det är det INTE. Vi har internt ett skämt om Tofflans knäppa filmer. Det är filmer som jag har spelat in på DVD:n från TV:n eller som jag flera gånger tjatar om att vi måste se när de går för att de verkar så OTROOOOOLIGT spännande. Och så är filmerna bara konstiga. Denna film, The Oxford Murders, hamnar i denna kategori filmer. Det spelar ingen roll att det är bra skådespelare med – jag gillar verkligen John Hurt, till exempel. Filmen är konstigt. Man vet till slut inte vem som är vem och vem man kan lita på. De tre kvinnoporträtten i filmen känns overkliga – den ena är en äldre, märklig dam som mördas rätt tidigt, de andra två är sexgalna – i Elijah Woods karaktär.

Nej, filmen är varken bra eller har det djup den vill påskina att den har. Jag är SNÄLL om jag delar ut en toffla – för John Hurt.

Read Full Post »