Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘eget förlag’

Ett inlägg om en bok.


 

Märkta för livetAv en händelse hittade jag Emelie Schepps debutdeckare Märkta för livetRöda Korset en dag i mars. För 15 kronor blev storpocketutgåvan min. Igår kväll läste jag ut boken. Det gick väldigt fort att läsa de cirka 340 sidorna.

I boken varvas dåtid och nutid. I centrum står åklagaren Jana Berzelius. Jana leder förundersökningen i mordet på en chef vid Migrationsverket i Norrköping. Mordet leder henne bakåt i tiden, mot sanningen om det som hände henne själv som barn. Detta är nåt hon har förträngt sen den dan hon vaknade på ett sjukhus utan minne. Plötsligt dyker minnena upp allt mer tydligt och till sist tvingas hon inse och komma ihåg det som hände.

Det här var en riktigt spännande läsupplevelse! Inte nog med att Emelie Schepp är född i Metropolen Byhålan, hon kan skriva böcker också. Sin debutbok gav hon ut på eget förlag innan Wahlström & Widstrand fick upp ögonen för henne och skrev kontrakt på totalt tre böcker. Tvåan kom förra året, trean kommer nu i slutet av maj.

På ett skickligt sätt lyckas författaren föra historien framåt. Att varva dåtid och nutid är i sig inget nytt grepp utan ganska välanvänt. Men det är skillnad på hur författare gör det. En del gör det mindre bra, andra, som Emelie Schepp, gör det helt lysande. Här och var avslutas kapitlen med riktiga cliffhangers, nåt som gör den här deckaren till en typisk bladvändare. Jag anar en viss inspiration från Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists böcker om Victoria Bergman, en trilogi som inleds med Kråkflickan.

Hur som helst, jag kan bara gratulera Emelie Schepp till en utomordentlig bok. Jag ska i princip genast införskaffa Vita spår (del 2) och med stor förväntan se fram emot Prio ett. För framtiden hoppas jag att författaren tar livet av en och annan i Byhålan också. Det skulle snart göra henne till Motalas Maria Lang.

Toffelomdömet blir självklart det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om mat och dryck, om shopping, deckare och tystnad.


 

 Kaffe o kexchoklad

Kaffe och kexchokla’ gjorde mig go’ och gla’. Fast först blev jag sur för att det inte fanns nån glass och sen för att jag blev ihopparad med en gubbe.

Jorå, jag har kommit fram/hem. Tack alla som frågar (ingen). Den här måndagen var en perfekt resdag. Det var mest yrkeschaufförer ute, chaufförer av sorten som kör bra. Trafiken flöt på utan några större hinder mer än ett vägarbete mellan Metropolen Byhålan och Skitan är rund i Askersund. Dessutom var vädret betydligt bättre än i torsdags när jag körde ner. Då regnade det – inte måttligt! – hela vägen. Idag var det soligt utan att vara stekhett. Min vana trogen stannade jag i Skoftesta utanför Köping. Då är jag lite mer än halvvägs hemma. Där finns hyfsat rena toaletter och gott kaffe. Men lite sur blev jag allt att glassfrysen var helt tom. Ännu surare blev jag när mannen bakom disken ville para ihop mig med en annan kund. Hmpffff! Gatuköksmat eller köttbullemacka ville jag inte ha, så det fick bli en kexchoklad. Och såna blir en ju go’ och gla’ av, även jag! Dessutom var det härligt att kunna sitta ute och fika. Fast lite frös jag i blåsten. Jag körde sen vidare och nådde Uppsala på totalt tre timmar. Det var bra gjort för jag höll mig inom tillåtna hastigheter och jag stannade ju åtminstone 20 minuter för att fika.

Hemma i New Village var det lugnt och tyst. En kan säga att mina öron lider av rätt svår träningsvärk nu. Lilla mamma älskar att prata – mer än jag. Och ju mer hon pratar, desto tystare blir jag. Ibland har jag trott att hon velat se nåt TV-program och tänkt att då kan jag passa på att skriva eller läsa. HA! Hon har pratat då också. Men samtidigt förstår jag och vet hur det är när en är ensam om dagarna. Får en plötsligt publik/åhörare glappar käften nästan automatiskt av sig själv. Jag är likadan.

Jag märker att mamma har blivit äldre och att hon orkar mindre än sist. Hon var nöjd bara med de två utflykterna till ICA Maxi och den lilla turen till Varamon. Efteråt blev hon helt slut. Så dessa små utflykter gjorde jag så gärna – även om smink och sånt inte är min grej!..

Mat o dryck etc

En påse orkade jag släpa hem från Tokerian.

Handla fick jag även göra när jag kom hem. Det behövdes mjölk framför allt och bubbelvatten med citron, men sen skulle jag ju ha nåt ätbart också. Fantasin är inte precis livlig när det gäller mat. Dessutom var jag trött och det var varmt. En påse orkade jag släpa hem från Tokerian.

Mina krukväxter var kruttorra så Lucille hade nog behövt vattna dem ytterligare en gång medan jag var borta. Nåja, ingen av dem hade dött och till och med buketten från vännen Lena levde – lite, i alla fall.

Mamma fick ett samtal när jag hade burit in alla grejor (två vändor till garaget). Hon stressar mig lite för att jag inte har fått ytterligare nån bekräftelse på att jag börjar jobba den 9 maj, men jag gissar att det kommer en sån i morgon eller på onsdag. Och gör det inte det åker jag väl dit på måndag som vi kom överens om per mobil i tisdags. Skattsedeln hade i alla fall kommit.

 Kallskuret macka och bok

Kvällens middag blev… kallskuret med mimosasallad IGEN. I kväll kompletterade jag dock med tomater och oliver.

Nästan en timmes samtal blev det sen med Fästmön efter maten. Då hade jag hunnit köra en maskin tvätt också. I morgon blir det ytterligare en. Sen måste jag stryka nån dag. Och städa. Och göra iordning på ballen* nu när finvädret tycks ha kommit. En får hoppas att en kan sitta där ute bara, alla rökare och grillare till trots. På onsdag kan det bli en sittning framåt aftonen, men på dan har jag en dejt med Anna nere på stan. Då ska jag ju jaga en ny jobbväska och en ny plånbok.

I kväll blir det fortsatt lugnt. Min nyckel ska jag ta tio steg för att hämta, men sen ska jag njuta av tystnaden (hann knappt skriva det så började nån gapa på en uteplats nära mig…) och att jag kan ha balledörren** och ett fönster öppet. Nån större lust att glasa in min lilla balle har jag inte. I vart fall inte att slänga ut nånstans runt 25 papp på det.

Jag ger nog Emelie Schepp min totala uppmärksamhet i afton. Jädrar vilken bra debutdeckare hon har skrivit! Jag är mycket imponerad av både innehåll och komposition – det är dessutom en riktig bladvändare med fler än en cliffhanger vid kapitelsluten. Svår att lägga ifrån sig, med andra ord! Hon gav först ut boken på eget förlag och sålde 40 000 ex. Sen fick hon kontrakt om totalt tre böcker med Wahlström & Widstrand (ett av förlagen som dissade mig). Del två kom ut i maj förra året och har titeln Vita spår och den tredje delen, Prio ett, kommer ut i slutet av innevarande månad.


Har DU tråkigt i kväll tycker jag att du ska fortsätta gissa vad det står på den andra galgen!!! Tänk på att det är ett fint pris!


*ballen = balkongen

**balledörren = balkongdörren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok om att skriva böcker.


 

Att hitta glädje i skrivandetOrd och skrivande är viktiga saker för mig. Men ibland får jag ett lite tvångsmässigt förhållande till dem. Jag tappar aldrig lusten att skriva, men jag förlorar då och då glädjen. Därför var ett av skälen till att jag anmälde mitt intresse att recensera Kim M. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet att kanske finna den där lyckan igen. Ett annat skäl var naturligtvis att få ett och annat tips.

Den här boken är verkligen en halv tegelsten, drygt 400 sidor. Men så tar den också upp det mesta som handlar om skrivande. De flesta exemplen som används kommer från författarens egen produktion, vilket är förståeligt. Ett och annat exempel får vi läsare/skribenter/presumtiva författare även från annat håll.

Det viktigaste när det gäller att skriva böcker, enligt Kim M. Kimselius, är att inte sitta och vänta på Inspirationen med stort I. Nej, det är att skriva, skriva och skriva igen. Jag kan inte annat än hålla med! För genom skrivandet utvecklar en person sitt skrivande. Ett par av de tips vi får i boken är att testa att skriva olika typer av texter, men också att läsa böcker. Även där håller jag med till 100 procent: utan input, ingen output.

Efter både en inledning och ett nästan 50 sidor långt första kapitel om författarens eget författarskap kommer så tipsen i fördömligt korta kapitel. Kim M. Kimselius gör ingen hemlighet av att hon håller skrivkurser och att den här boken och dess föregångare, Att skriva med glädje, används i dessa kurser. Därför blir jag lite förvånad över att det är så få övningsuppgifter. De övningar som finns med i Att hitta glädje i skrivandet är nämligen väldigt bra. Jag hade gärna sett flera.

Kim M. Kimselius visar mig metodiskt vägen till att skriva en bok. Det handlar om allt från idéer – och att sätta dem på pränt, att bygga upp berättelsen, den röda tråden, levandegöra karaktärer och miljöer till att korrekturläsa, formge till viss del, marknadsföra med mera när boken väl blivit antagen av förlag för utgivning. Men jag får också tips om jag vill ge ut boken på eget förlag. Just dessa delar är mycket bra liksom de kapitel som handlar om marknadsföring. När det sen gäller skrivandet är jag inte riktigt överens med Kim M. Kimselius om att det är idéer och flödet som är det viktiga och att stavning och grammatik kommer i andra hand. Jag tappar nämligen snabbt intresset för en bok som är illa skriven rent språkligt.

I den här boken hittar jag nästan bara ett enda språkligt fel. Det är ordet

stappla

som förekommer på två ställen där det med all säkerhet ska stå

stapla

i stället. Vidare saknar jag på ganska många ställen ett subjekt, ett pronomen, som inleder en mening. Det är i samtliga fall ordet

jag

som författaren har utlämnat. Det är synd, för det ser lite hafsigt ut. Jag stör mig också lite grann på att vissa saker upprepas lite för mycket, som till exempel det faktum att författarens första bok sålde 11 000 exemplar den första veckan. Visst är det en fantastisk siffra, men jag vet inte hur många gånger jag läser den i den här boken. Det blir både en och två gånger för mycket.

Formen på boken tilltalar mig redan från omslaget till det lätt gultonade pappret i inlagan. Just denna typ av papper är skonsamt för känsliga ögon. Omslagsbilden är vacker även om jag får känslan att den inte är specialtagen för den här boken. Finge jag önska nåt mer vore det att de svartvita bilder som används i inlagan hade varit av bättre kvalitet. Jag kan knappt se vad vissa av dem föreställer.

Det totala Toffelomdömet blir högt. Det här är en bra handbok – och uppslagsbok! – för den som vill skriva böcker!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Tack till författaren för recensionsexemplaret!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg med artikellänk!


Ytterligare en artikel
från dagens lokalblaska berör mig. Här kan du läsa artikeln på nätet! Artikeln handlar om tre personer som skrev sig ur sina respektive kriser.

En av personerna får lite större utrymme än de andra två. Det är en ung, snygg doktor som har hjärntumör. Eller han har blivit opererad, men en del av tumören är kvar. Just nu gör han sin AT-tjänstgöring. Mannen skrev om sin sjukdom och det jobbiga att veta lite för mycket, ha för stora medicinska kunskaper – eftersom han ju själv är doktor.

Den andra personen är sjuksköterska och drabbades också av sjukdom. Sjukdomen gjorde ätandet till ett problem och om detta skrev hon en bok.

Den tredje personen är en man i medelåldern som skrev om hur det är att gå igenom en skilsmässa. Han var den ende av de tre som fick ge ut boken på eget förlag. Nu har jag inte läst hans bok, eller nån av böckerna, för den delen, men… Jag irriterar mig! Det är som att en skilsmässa är en mindre kris än cancer och sjukdom.

Är en bok om en medelålders mans känslor kring sin skilsmässa mindre värd än böcker om cancer av sjukvårdspersonal?


Idag kraschar massor av äktenskap.
Böcker om skilsmässor har definitivt en plats i bokhandel! Eller var mannen, medelålders och dumpad, inte tillräckligt glamorös för att få sin bok antagen? Man kan ju undra… Alla tre böckerna verkar vara viktiga böcker, det jag vänder mig mot är att en bok om skilsmässa tycks värderas lägre av förlagen.

Jag har också på sätt och vis skrivit mig ur min kris, den som följde på det som hände i januari 2009. Den romanen ligger bara och väntar en stund till. Det är inte säkert att jag nånsin gör nåt mer med den, jag har faktiskt ändrat mig! Det känns inte se angeläget längre att få den tryckt. För den handlar inte bara om min kris, den är också på sätt och vis sanningen, ur min synvinkel sett, om det som hände och om mänsklig ondska, helt enkelt. Men den är En nedteckning i den aburda romanens form. OM den trycks och ges ut, torde somliga darra – ifall det nu är så att dessa somliga är kapabla till empati. Det är ju egentligen inte troligt.


Livet är kort.

Read Full Post »