Bokens huvudperson hittar ett… erbjudande i ett forum på internet. En man erbjuder den som är livstrött möjligheten att tjäna pengar på sin död. För en miljon kronor i månaden är motprestationen att den livströtte skriver ett dödskontrakt. Haken är att livet sträcker sig tolv månader framåt i tiden som längst. Sen ska mannen ta livet av den livströtte.
Den ende jag inte hittar nåt namn på i boken mer än ett e-post-nick är huvudpersonen, Peter Piper. (Namnet kommer från en barnkammarramsa, nursery rhyme.) Peter Piper ansluter sig till dödskontraktet och skriver ner tre beslut. Han säger upp sig, ber chefen dra åt helvete och… blir gränslös. Huvudpersonen ger sig in i en värld full av alkohol och sex, han reser, han slåss, han… mår dåligt. Frågan är om alla miljoner får honom att må bättre..? Och vad händer med livströttheten – finns den kvar eller går den över?
Stockholm och ångest är två ord som sammanfattar mitt första intryck av boken. Jag känner ganska snart att jag inte vet om jag pallar med att läsa om just det. Men jag läser vidare. För hur det än är vill jag veta hur det går för huvudpersonen som inledningsvis bara vill dö. Frågan hur mycket livet är värt ställs på sin spets.
Det här är en debutroman. Såna brukar innehålla lite för mycket av allt. I det fallet är den här boken inte unik. Jag förstår också att den klibbiga ångesten är självupplevd – hur kan nån annars beskriva den så korrekt och realistiskt? Det blir ganska… genomskinligt.
När jag läser om författarens tankar med boken noterar jag att det här är första delen i en Tunnel-trilogi. Det är bra. I slutet av boken blir nämligen läsaren… lämnad med en cliffhanger. För inte är det väl så att livet tar slut..?
Den här boken är lite för svart för mig. Men den är välskriven och språket flyter på bra. Några små irriterande korrekturfel hittar jag, men inte så de stör min läsning alltför mycket. Bokens formgivare har gjort ett mycket gott arbete och jag gillar särskilt omslaget.
Toffelomdömet blir medel …och lite till. För jag villläsa fortsättningen!
Av en händelse hittade jag Emelie Schepps debutdeckare Märkta för livet på Röda Korset en dag i mars. För 15 kronor blev storpocketutgåvan min. Igår kväll läste jag ut boken. Det gick väldigt fort att läsa de cirka 340 sidorna.
I boken varvas dåtid och nutid. I centrum står åklagaren Jana Berzelius. Jana leder förundersökningen i mordet på en chef vid Migrationsverket i Norrköping. Mordet leder henne bakåt i tiden, mot sanningen om det som hände henne själv som barn. Detta är nåt hon har förträngt sen den dan hon vaknade på ett sjukhus utan minne. Plötsligt dyker minnena upp allt mer tydligt och till sist tvingas hon inse och komma ihåg det som hände.
Det här var en riktigt spännande läsupplevelse! Inte nog med att Emelie Schepp är född i Metropolen Byhålan, hon kan skriva böcker också. Sin debutbok gav hon ut på eget förlag innan Wahlström & Widstrand fick upp ögonen för henne och skrev kontrakt på totalt tre böcker. Tvåan kom förra året, trean kommer nu i slutet av maj.
På ett skickligt sätt lyckas författaren föra historien framåt. Att varva dåtid och nutid är i sig inget nytt grepp utan ganska välanvänt. Men det är skillnad på hurförfattare gör det. En del gör det mindre bra, andra, som Emelie Schepp, gör det helt lysande. Här och var avslutas kapitlen med riktiga cliffhangers, nåt som gör den här deckaren till en typisk bladvändare. Jag anar en viss inspiration från Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists böcker om Victoria Bergman, en trilogi som inleds med Kråkflickan.
Hur som helst, jag kan bara gratulera Emelie Schepp till en utomordentlig bok. Jag ska i princip genast införskaffa Vita spår (del 2) och med stor förväntan se fram emot Prio ett. För framtiden hoppas jag att författaren tar livet av en och annan i Byhålan också. Det skulle snart göra henne till Motalas Maria Lang.
Ett inlägg om mat och dryck, om shopping, deckare och tystnad.
Kaffe och kexchokla’ gjorde mig go’ och gla’. Fast först blev jag sur för att det inte fanns nån glass och sen för att jag blev ihopparad med en gubbe.
Jorå, jag har kommit fram/hem. Tack alla som frågar (ingen). Den här måndagen var en perfekt resdag. Det var mest yrkeschaufförer ute, chaufförer av sorten som kör bra. Trafiken flöt på utan några större hinder mer än ett vägarbete mellan Metropolen Byhålan och Skitan är rund i Askersund. Dessutom var vädret betydligt bättre än i torsdags när jag körde ner. Då regnade det – inte måttligt! – hela vägen. Idag var det soligt utan att vara stekhett. Min vana trogen stannade jag i Skoftesta utanför Köping. Då är jag lite mer än halvvägs hemma. Där finns hyfsat rena toaletter och gott kaffe. Men lite sur blev jag allt att glassfrysen var helt tom. Ännu surare blev jag när mannen bakom disken ville para ihop mig med en annan kund. Hmpffff! Gatuköksmat eller köttbullemacka ville jag inte ha, så det fick bli en kexchoklad. Och såna blir en ju go’ och gla’ av, även jag! Dessutom var det härligt att kunna sitta ute och fika. Fast lite frös jag i blåsten. Jag körde sen vidare och nådde Uppsala på totalt tre timmar. Det var bra gjort för jag höll mig inom tillåtna hastigheter och jag stannade ju åtminstone 20 minuter för att fika.
Hemma i New Village var det lugnt och tyst. En kan säga att mina öron lider av rätt svår träningsvärk nu. Lilla mamma älskar att prata – mer än jag. Och ju mer hon pratar, desto tystare blir jag. Ibland har jag trott att hon velat se nåt TV-program och tänkt att då kan jag passa på att skriva eller läsa. HA! Hon har pratat då också. Men samtidigt förstår jag och vet hur det är när en är ensam om dagarna. Får en plötsligt publik/åhörare glappar käften nästan automatiskt av sig själv. Jag är likadan.
Jag märker att mamma har blivit äldre och att hon orkar mindre än sist. Hon var nöjd bara med de två utflykterna till ICA Maxi och den lilla turen till Varamon. Efteråt blev hon helt slut. Så dessa små utflykter gjorde jag så gärna – även om smink och sånt inte är min grej!..
En påse orkade jag släpa hem från Tokerian.
Handla fick jag även göra när jag kom hem. Det behövdes mjölk framför allt och bubbelvatten med citron, men sen skulle jag ju ha nåt ätbart också. Fantasin är inte precis livlig när det gäller mat. Dessutom var jag trött och det var varmt. En påse orkade jag släpa hem från Tokerian.
Mina krukväxter var kruttorra så Lucille hade nog behövt vattna dem ytterligare en gång medan jag var borta. Nåja, ingen av dem hade dött och till och med buketten från vännen Lena levde – lite, i alla fall.
Mamma fick ett samtal när jag hade burit in alla grejor (två vändor till garaget). Hon stressar mig lite för att jag inte har fått ytterligare nån bekräftelse på att jag börjar jobba den 9 maj, men jag gissar att det kommer en sån i morgon eller på onsdag. Och gör det inte det åker jag väl dit på måndag som vi kom överens om per mobil i tisdags. Skattsedeln hade i alla fall kommit.
Kvällens middag blev… kallskuret med mimosasallad IGEN. I kväll kompletterade jag dock med tomater och oliver.
Nästan en timmes samtal blev det sen med Fästmön efter maten. Då hade jag hunnit köra en maskin tvätt också. I morgon blir det ytterligare en. Sen måste jag stryka nån dag. Och städa. Och göra iordning på ballen* nu när finvädret tycks ha kommit. En får hoppas att en kan sitta där ute bara, alla rökare och grillare till trots. På onsdag kan det bli en sittning framåt aftonen, men på dan har jag en dejt med Anna nere på stan. Då ska jag ju jaga en ny jobbväska och en ny plånbok.
I kväll blir det fortsatt lugnt. Min nyckel ska jag ta tio steg för att hämta, men sen ska jag njuta av tystnaden (hann knappt skriva det så började nån gapa på en uteplats nära mig…) och att jag kan ha balledörren** och ett fönster öppet. Nån större lust att glasa in min lilla balle har jag inte. I vart fall inte att slänga ut nånstans runt 25 papp på det.
Jag ger nog Emelie Schepp min totala uppmärksamhet i afton.Jädrar vilken bra debutdeckare hon har skrivit! Jag är mycketimponerad av både innehåll och komposition – det är dessutom en riktig bladvändare med fler än en cliffhanger vid kapitelsluten. Svår att lägga ifrån sig, med andra ord! Hon gav först ut boken på eget förlag och sålde 40 000 ex. Sen fick hon kontrakt om totalt tre böcker med Wahlström & Widstrand (ett av förlagen som dissade mig). Del två kom ut i maj förra året och har titeln Vita spår och den tredje delen, Prio ett, kommer ut i slutet av innevarande månad.
Jag travar vidare bland brittiska deckare eftersom det är mitt bokmål för april månad.Nu lärde jag mig för ett tag sen att Elizabeth George minsann inte är brittisk, men hon skriver om brittiskt polisarbete. Hennes huvudkaraktärer poliserna Thomas Lynley och Barbara Havers arbetar vid Scotland Yard. I fiendens närvaro är ytterligare en ganska omfångsrik bok, men jisses så spännande den är – mot slutet! Tack Agneta!
Den här boken kom ut redan 1996. Detta till trots tar den upp ett ämne som fortfarande är högaktuellt: medias bevakning av politiker. I det här fallet är bevakningen emellertid föregången av en förbindelse mellan en minister och en tidningsmakare, en förbindelse som resulterat i en dotter. Faderns namn är en hemlighet och är bara känt av de tu inblandade i själva görandet av barnet. Men när flickan Charlotte, tio år, kidnappas, kräver kidnapparen att tidningsmakaren berättar sanningen om faderskapet. Detta skulle naturligtvis krossa båda föräldrarnas karriärer. Det blir en kamp mot tiden, som vanligt. Inte minst sen ytterligare ett barn försvinner… Samtidigt kämpar Lynley med sin icke helt okomplicerade relation med Helen Clyde. (Jag tycker mest att hon är jobbig…) Och i den här boken drabbas även Havers av lite passion.
Den första halvan av boken, det vill säga lite mer än cirka 250 sidor, tycker jag bitvis är lite seg och långsam. Men sen sätter det fart! Vissa kapitel avslutas med riktiga cliffhangers och en vill intesluta läsa. Mot slutet är det så rafflande att jag sträckläste de 100 sista sidorna.
Ett inlägg i vilket utsidan på Tofflan är väldigt glättig, men insidan känner bara de närmast sörjande till.
Jag lekte midsommar igår.
Igår lekte jag midsommar. Storhelger och traditioner är inte så viktiga för en del, men till midsommar ska det ätas sill, drickas snaps samt njutas av blommor och midsommarstång. Alltså gick jag ut hårt och passade på att midsommarsmycka mitt kök medan Fästmön var på besök i vården. Att sitta på ballen* var naturligtvis inget att tänka på – om man nu inte ville sitta där insvept i duntäcke. (Vilket påminner mig om att jag inte har ställt ut en enda blomma där än…)
En Full Rulle bestående av kallrökt lax fylld med pepparrotsost.
Jag dukade med fin, ljusgröndrällduk och tillhörande servetter. Att det var en drällduk stämde bra. Vi började drälla på den redan innan vi hade satt oss till bords. Anna kastade bubbelvatten med citron på den, men jag var värst, för jag slängde gräddfil och sillspad.
Dagen innan hade vi fått en bukett blommor av Annas snälla mamma. I den tryckte jag ner en liten midsommarstång av piprensare. Men först lekte jag med den, som synes ovan.
Anna hade förfärdigat En Full Rulle. Den hade jag ansvar för medan hon var i vården. Ansvaret gick ut på att rullen skulle in i frysen på en given signal från Anna. Jag misslyckades inte.
Midsommarstången monterad och på plats!
Sen var det här med montering av midsommarstång. Ja jag är ingen ingenjör och har aldrig påstått mig vara en heller. Monteringsbeskrivningar tillhör sånt jag kan gå igång på och skrika och svära över. Allra helst om beskrivningarna innehåller glada gubbar. Vem blir nånsin glad när man svettas över sjuhundrafyrtioelva delar varav sjuhundrfyrtitio ser likadana ut? Men till sist lyckades jag få ihop den lilla stången och den placerades på bordet intill midsommarblomstren.
Att få den lilla, j¤%&L@ stången att rotera sen av värmen från ljuset visade sig vara väldigt svårt. Där hade jag alltså misslyckats, trots att stången ju ser OK ut på bilden. Vilken tur då att jag inte bara är tillsammans med en Underlig Undersköterska, hon är teknisk dessutom. Det visade sig att jag hade vänt en liten pinne uppe i fästet mellan stång och ”propeller” åt fel håll. Det här med spetsar och hål är nämligen viktigt, vilket jag som vanligt inte fattade. Men det gjorde Anna! Hon fick igång stången och jag filmade den och la ett klipp på 15 sekunder på Instagram. För den som vill se långfilmen Midsommarstångande(50 sekunder)går det bra att klicka här nedan:
Midsommarmiddag. Notera att jag kom ihåg snapsviseboken!
Själva midsommarmiddagen avlöpte så småningom utan större problem än en massa dräll, som jag tidigare nämnde. Den här gången fattigmansserverade jag, det vill säga det fanns bara en sorts sill på bordet. Men matjessill med färskpotatis, gräddfil och gräslök är väldigt gott! Var sitt kokt ägg serverades också och så den fantastiska Fulla Rullen. Den vill jag äta mer av vid fler tillfällen! Pepparrotsostens styrka brände i gommen alldeles lagom och behövde inte kompletteras med äkta vara. Rädisor var billigt så det fanns på vårt bord samt ost, knäckebröd och små plommontomater.
Jag hittade två flaskor Östgöta sädes i kylen. Flaskorna innehöll slattar så vi fick några snapsar var. Till varje snaps sjöng vi snapsvisor, förstås, och äntligen kom jag ihåg att lägga fram snapsviseboken jag köpte för en femma på Återbruket i augusti förra året!
Midsommardessert.
Desserten intog vi senare i vardagsrummet med kaffe bredvid. Jag hade slagit på stort och inhandlat svenska jordgubbar. Anna fick vispad grädde till sina, jag föredrar mjölk med några droppar ovispad grädde i. Gubbarna smakade förstås ljuvligt! Kvällen avslutades sen med sista delen av Chasing shadows, som naturligtvis slutade med en riktig cliffhanger, samt Cucumber och Banana.
Idag vaknade jag till den riktiga midsommarafton. Jag tog en rejäl sovmorgon, ända till klockan åtta. På förmiddagen ska vi ta det lugnt, för sen skjutsar jag Anna till jobbet där hon ska vara ända till klockan 21 i kväll när jag hämtar hem henne. Jag har en fin vän och familjemedlem som har förbarmat sig över mig och bjudit hem mig på kaffe först, grillning sen. För tillfället har jag svårt med ensamhet. Vi stångas, kan man säga, den och jag. Då är det gott med nån som förstår och som erbjuder rätt hjälp, medan andra mest synes tycka att jag är besvärlig/lat/knäppig. Men mellan turerna idag ska jag förstås ringa min lilla mamma. Hon sitter ensam utan att nån har förbarmat sig över henne, nämligen. Det gör mig ledsen i hjärtat.
För att jag nu inte ska lämna dig som har läst ända hit med ledsamheter avslutar jag med en liten gissningstävling. Vilken av bilderna i kollaget nedan ska bort och varför???
Vilken bild ska bort och varför?
I morgon är det midsommardag och då jobbar Anna också. För att pigga upp oss tänkte jag nån gång på eftermiddagen ha dragning i tävlingen om pocketboken samt presentera vinnaren här på bloggen! Så håll utkik i morgon! (Det är inte heller försent att delta…)
Igår kväll gick säsongens fjärde och sista del av Unge kommissarie Morse. Avsnittet hade titeln Neverland. Fästmön och jag kollade eftersom det följde direkt på Stjärnorna på Slottet. Det blev ett helt annorlunda program än det om Harriet Andersson trots att även Morse handlade om övergrepp på barn (vilket Harriet Anderssons program också gjorde).
Den unge Morse har nu avslutat sitt sista fall den här säsongen.
Den här gången hittas en journalist mördad, en liten pojke försvinner och ett gäng unga män beter sig konstigt. Som vanligt hänger allt ihop. Den gemensamma nämnaren är en före detta uppfostringsanstalt. En del pojkar skickades dit för att de var bråkiga, andra för att de bara var barn och inte hade nån som kunde ta hand om dem. Morse funderar samtidigt över sitt liv och om han ska överge polisbanan och ge sig ut på resa med sin flickvän. Ett skäl till detta är den pågående översynen av polisorganisationen, nåt som kan innebära att Morses chef Thursday får sluta. Självklart löser de båda emellertid fallet, men slutet blir en riktig cliffhanger – en av dem åker iväg i ambulans, en av dem i polisbil, som gripen…
Det var lite halvsegt igår kväll, men självklart väldigt spännande när slutet blev som det blev. En fortsättning är ju därför given!
Toffelomdömet blir lite högre än medel och det handlar mest om slutet…
Å, jag har satt tänderna i och avslutat min första julklappsbok! Fästmön visste att jag ville läsa Camilla Läckbergs senaste bok Lejontämjaren. Den gav hon mig i julklapp.
Vi är tillbaka i Fjällbacka igen, i Ericas och Patriks sfär, bland barn, vardag… och så mord förstås. Den här gången handlar det om vad som visar sig var seriemord på unga flickor. Som vanligt är det två parallella berättelser som skrivs – och som vanligt hänger de ihop. I slutet en cliffhanger.
Man kan tycka att det är både uttjatat och billiga knep, men faktum är att det funkar. Jag fullkomligt slukarCamilla Läckbergs böcker och Lejontämjarenvar inget undantag. Jag läser och läser och läser och blir skitirriterad när jag måste avbryta för att göra nytta eller så.
Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta, även om boken inte på nåt vis är i Nobelprisklass.
Barn-TV-seriemaraton. Det kan man nog klassificera den här helgen som. I eftermiddag har vi sett Kullamannen (1967), en häftig upplevelse av över tre timmar svartvitt.
Kullamannen rules!
Kaj och Tommy ska tillbringa sommarlovet hos sina kusiner Marianne och Peter nere i Kullatrakterna. Föräldraparen ska åka på semester och ungarna ska ”vaktas” av Jenny. Men redan innan föräldrarna har åkt dyker en mystisk man på cykel upp. Han bryter på nåt odefinierbart språk – tyska? engelska? Efter en stund poppar gubben upp igen och letar efter nånting han har tappat. En av killarna hittar strax därpå en damring. Marianne annonserar – och en dam ringer och säger att den är hennes. Hon kan beskriva den helt och hållet. Men det visar sig att det är flerasom är intresserade av den där ringen… Farbror Ludvig, till exempel. Och den där mystiske doktor Miller – är han vän eller fiende?
OK, jag blir inte jätterädd nu när jag ser den här TV-serien, men jag kan inte fatta hur jag fick titta på den som femåring den sommaren den gick på TV1. Eller TV2. Antagligen var jag ett tryggt barn, för några mardrömmar minns jag inte att jag hade som femåring. Fästmön var förstås alldelesför liten då, typ nyfödd… Tur att jag har den på DVD.
Lite töntvarning, många cliffhangers och en hel del spänning. Fortfarande.
Det blir förstås högsta Toffelbetyg. Kullamannen är kult!
Ett inlägg om en bok som är så ny att den inte har kommit ut än.
Igår kom den! Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige – jag, Almina hittade vägen ner i min postbox. Självklart kunde jag inte låta bli att läsa den bums!
Hållplats Sverige – om krigets Bosnien och om en återförening.
Eftersom Sverige har varit förskonat från krig så länge tycker jag att det är braatt det kommer såna här böcker. Böcker som berättar hur det är att leva i krig och fångenskap, med de hemskheter detta innebär. Just den här boken är berättad av femtonåriga Almina.
Boken inleds med en våldtäktsscen som återkommer senare i boken. Den innehåller en hel del otäckheter, boken… Därefter får vi glimtar av hur Almina och hennes familj, som är muslimska bosnier, lever strax före kriget, under kriget och efter kriget. Kriget, som en dag står för dörren. Det börjar med att tant Sauda inte får tag i varor till sin butik…
Det här är den första delen av en planerad trilogi. Boken ska finnas i bokhandeln om ett par dagar, runt mitten av september. Del två är planerad att komma ut våren 2014, del tre till hösten nästa år. Språket i boken är enkelt, men ändå inte torftigt. Det ligger nära talspråket. Jag hittar bara en enda språklig miss i boken, ett ställe där talspråkets tempus står att läsa i verbet som borde ha varit i imperfekt.
Boken, som ju är berättad av en femtonåring, vänder sig förstås till yngre läsare än jag själv. Men jag måste säga att jag läser denna den första delen med stor behållning – särskilt som den slutar med en riktig cliffhanger…
Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg. Jag är imponerad, Anna ”Sylten”!!!
Ett inlägg där Tofflan recenserar en bok för barn i bokslukaråldern.
Jag var ett av de där barnen som lärde sig läsa tidigt. Ensambarn, behövde kunna roa mig själv. I mellanstadiet hamnade jag i nånting jag kallar för bokslukaråldern. Mina favoritböcker då var spännande böcker om mysterier, typ Kitty-böckerna och Fem-böckerna. Nu har jag läst en svensk variant av en sån bok, Spöket på Stora Mossen, vänligen tillsänd mig av författaren själv, Kim M. Kimselius.
Spänning för bokslukaråldern.
Meya och hennes killkompisar brukar träffas och berätta spökhistorier för varandra. En kväll nämns spöket på Stora Mossen. Av sin pappa får Meya veta vad det är för ett spöke. Och när Meya och hennes kompisar får höra skrik och konstiga ljud från mossen bestämmer de sig för att kolla om det verkligen är ett spöket. Men plötsligt gör Meya och hennes valp Kiddy en upptäckt. Meya råkar riktigt illa ut.
Det är inte utan att Meya påminner om Enid Blytons pojkflicka George. Hon som helst umgås med killar och som har en hund som följeslagare. Men den här boken känns lite mer svensk och kanske också lite mer modern – även om författaren skriver i slutet av boken att manuset har legat länge i en låda.
Boken är spännande och ganska lättläst, men innehåller ändå en del ord och uttryck som jag är tveksam om mellanstadieungar riktigt förstår. Till exempel fasa för, språngmarsch, fascinerande, trollbindande etc. På några ställen har författare ansträngt sig och förklaratett ord eller uttryck, som ekipage, lägga benen på ryggen. Det känns inte riktigt bra, det ger ett krystat intryck. Ytterligare en sak jag undrar över är hur många barn Meyas föräldrar har. På sidan elva är Meya enda flicka bland åtta pojkar
På sidan 124 säger Meya om sina föräldrar:
[…]Nej, de är jättefattiga. Förresten har de åtta barn. […]
Tro nu inte att jag inte gillar den här boken för det görjag! Flera kapitel avslutas med riktiga cliffhangers. Kapitlen har lagom längd. Omslaget är kusligt snyggt och väcker lust att läsa. Boken är riktigt spännande, bitvis, och passar såväl killar och tjejer som gillar deckare, spökhistorier och hästböcker.
Spöket på Stora Mossen får inte högsta Toffelbetyg, men näst intill!
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Strax efter mitten av maj knölade postis in ett brunt paket i min postbox. Martin Falkman hade varit vänlig nog att sända mig sin bok Tunneln i slutet av ljuset. Några böcker låg före på tur, men sen grep jag mig an denna psykologiska thriller, enligt dess omslag. Ett omslag som för övrigt matchar delar av min köksinredning, bland annat min vardagsservis! En bok som skriven för att äta till..? Tack Martin Falkman för boken!
Av en händelse hittade jag 
Jag travar vidare bland brittiska deckare eftersom det är mitt bokmål för april månad. Nu lärde jag mig för ett tag sen att 
Å, jag har satt tänderna i och avslutat min första julklappsbok! 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 