Ett påminnande inlägg.
Jag den 22 januari 2015, en bra dag.
Dagarna går. Om lite mer än tre månader blir jag ett år äldre. Det syns. De senaste sex åren har jag åldrats 60 år, känns det som. Det är inte så mycket att göra åt. Jag måste acceptera, för jag kan inte påverka tiden eller det som har hänt.
Det finns bra dagar och det finns dagar i mitt liv när jag inte vill delta. Jag har verktygen att hantera det senare, men ibland vägrar jag använda dem. Det blir liksom en utmaning att se hur mycket jag tål. Det är onekligen mer spännande, dessutom, att balansera på en slak lina än en spänd… Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv, dessa dagar. Jag är elak. Jag tar bort allt jag tycker om, säger nej till dem jag gillar att umgås med. Däremot skulle jag aldrig säga ja till dem jag inte gillar att umgås med. De går fetbort alla dagar.
Jag bygger nånting. Jag bygger ett ställe som jag vill ska vara öppet för så många som möjligt som respekterar orden och som inte enbart vill sticka brevsprätten i mitt hull.
Är det roligt att vara elak? Mår man bättre av att vara elak? Nej, det gör i alla fall inte jag. Jag mår i stället väldigt dåligt när jag är elak. Jag är elak ibland. Men ibland är jag det inte. Att bli anklagad för att vara elak när man inte är det – och för ”lite” annat som inte har med den saken att göra – gör jävligt ont. Det spelar ingen roll om jag försvarar mig och säger att
Det är inte sant!
Det är en klunga människor som har dömt mig utan att veta vem jag är. Människor som har klickat på Gilla-knappen eller kallat mig idiot eller pucko utan att en enda gång ha mött mig i verkliga livet. Det är intressant att de vet så mycket om mig. (<== ironi) Jag har inte ens träffat den så kallade rapportören. Det vill säga den person som läser varje ord den kan på min blogg och rapporterar vidare, gärna med egen tolkning. Personligen läser jag inte ord hos människor som inte intresserar mig. Men jag har vänner som gör det. Det får stå för dem.
Jag står för mina ord och jag är stolt över att de berör människor. Men jag tar inte ansvar för misstolkningar. Dessutom är en blogg bara en blogg. Den här bloggen visar valda delar av mitt liv. Och det är jag som har gjort urvalet.
Den här veckan städade jag ur kylen och frostade av frysen. Jag rensade också utsidorna från vykort, foton och diverse roligheter jag har klippt ut och sparat. Men ett kort, som satt på en bukett en gång, sitter kvar. Det är mer synligt nu och jag tittar på det varje dag.
Nu ska du också få titta på det en stund. Jag hoppas att du mår bättre av att läsa dessa ord, så att du är mindre elak idag:
Tack I!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 