Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hull’

Ett påminnande inlägg.


 

Jag den 22 januari 2015

Jag den 22 januari 2015, en bra dag.

Dagarna går. Om lite mer än tre månader blir jag ett år äldre. Det syns. De senaste sex åren har jag åldrats 60 år, känns det som. Det är inte så mycket att göra åt. Jag måste acceptera, för jag kan inte påverka tiden eller det som har hänt.

Det finns bra dagar och det finns dagar i mitt liv när jag inte vill delta. Jag har verktygen att hantera det senare, men ibland vägrar jag använda dem. Det blir liksom en utmaning att se hur mycket jag tål. Det är onekligen mer spännande, dessutom, att balansera på en slak lina än en spänd… Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv, dessa dagar. Jag är elak. Jag tar bort allt jag tycker om, säger nej till dem jag gillar att umgås med. Däremot skulle jag aldrig säga ja till dem jag inte gillar att umgås med. De går fetbort alla dagar.

Jag bygger nånting. Jag bygger ett ställe som jag vill ska vara öppet för så många som möjligt som respekterar orden och som inte enbart vill sticka brevsprätten i mitt hull.

Är det roligt att vara elak? Mår man bättre av att vara elak? Nej, det gör i alla fall inte jag. Jag mår i stället väldigt dåligt när jag är elak. Jag är elak ibland. Men ibland är jag det inte. Att bli anklagad för att vara elak när man inte är det – och för ”lite” annat som inte har med den saken att göra –  gör jävligt ont. Det spelar ingen roll om jag försvarar mig och säger att

Det är inte sant!

Det är en klunga människor som har dömt mig utan att veta vem jag är. Människor som har klickat på Gilla-knappen eller kallat mig idiot eller pucko utan att en enda gång ha mött mig i verkliga livet. Det är intressant att de vet så mycket om mig. (<== ironi) Jag har inte ens träffat den så kallade rapportören. Det vill säga den person som läser varje ord den kan på min blogg och rapporterar vidare, gärna med egen tolkning. Personligen läser jag inte ord hos människor som inte intresserar mig. Men jag har vänner som gör det. Det får stå för dem.

Jag står för mina ord och jag är stolt över att de berör människor. Men jag tar inte ansvar för misstolkningar. Dessutom är en blogg bara en blogg. Den här bloggen visar valda delar av mitt liv. Och det är jag som har gjort urvalet.

Den här veckan städade jag ur kylen och frostade av frysen. Jag rensade också utsidorna från vykort, foton och diverse roligheter jag har klippt ut och sparat. Men ett kort, som satt på en bukett en gång, sitter kvar. Det är mer synligt nu och jag tittar på det varje dag.

Nu ska du också få titta på det en stund. Jag hoppas att du mår bättre av att läsa dessa ord, så att du är mindre elak idag:

Glöm inte att du är värdefull

Tack I!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag hade jag stämt träff klockan 11 på lokalblaskan med presskortsadministratören, en av tidningens journalister. Det kändes väldigt skönt att få detta fixat, för jag har varit utan giltigt presskort sen mitten av oktober förra året. Lokalblaskan finns sen några år tillbaka i nya lokaler mitt i centrala stan. Journalisterna sitter i kontorslandskap och jobbar. Sen finns det små bås och rum där man kan sitta enskilt. Vi kröp in i ett sånt, S och jag. Jag fyllde i en blankett, lämnade ett foto och legitimerade mig. Sen var det klart! Om tre veckor får jag åka dit igen och hämta mitt kort. Det tog väl en kvart. Skulle jag åka hem sen igen eller vad? Att åka buss för mig är nämligen ganska svårt och jag ville fira lite att jag hade klarat mig på egen hand – eller mycket tack vare julklappen från vännen Gunilla!

bok med mycket turkost

Att läsa på bussen går bra IBLAND, vissa gånger blir jag fruktansvärt åksjuk. Den här gången tyckte jag bara att det var lite väl mycket turkost i boken…


Först hade jag tänkt
gå till Gary’s, som ligger mitt emot lokalblaskan,  och luncha, men hungrig på mat var jag inte. Så i stället traskade jag ner till Stora Torget och Kafferummet Storken. Cappuccino och macka skulle det bli! Och det blev det… Jag kunde inte motstå frestelsen att välja en räkmacka…

När jag kom uppför trappan vinkade jag till min vän Greken som äger Storken. Han satt i en anställningsintervju med en ung tjej, så jag ville inte gå fram och störa. Men intervjun blev klar just när jag stod och väntade på mitt cappuccino. Min vän Greken kom fram och det var så roligt att få höra senaste nytt om hans goa familj med mera. Han tyckte visst också att det var roligt att se mig, för han BJÖD på både räkmacka och cappuccino!!! Han är så hjärtesnäll, den mannen! TACK!!!

Räkmacka cappuccino o bok

Räkmacka och cappuccino bjöd min vän Greken på! Vilken snälling, va?!


Jag slafsade i mig hela mackan,
men sen mådde jag lite illa. Räkorna var handskalade och INTE från nån burk, grönsakerna fräscha. Lite mycket majonnäs, kanske, men gott var det! Mums!

På väg till bussen igen – jag kunde åka på samma biljett hem – gick jag bakom fem unga tjejer i olika anorektiska stadier, såg det ut som. Jag förfasade mig och undrade vem i hela friden skulle våga krama dem – de skulle nog gå sönder! En tjej hade riktiga tändsticksben. Jag klappade min magge lite i tanken och kände att det nog var rätt bra med lite hull – samtidigt som tio kilo minus tack vare att jag har varit sjuk också var rätt bra.

Nu är jag hemma igen och jag är inte alls trött. Jag ska ställa mig vid strykbrädan och få undan lite kläder innan jag hämtar hem Fästmön från jobbet klockan 16. Hela stadsbesöket gick väldigt bra, jag blev bara lite yr och matt när jag klev av bussen i stan. I skrivande stund är jag rätt OK, faktiskt. Det går nog bra att jobba i morgon!


Livet är kort.

Read Full Post »