Här vare både verkstad och snack…

Ett mötande inlägg.

---

 

Den här dagen den 19 april 2016 visade i alla fall i Uppsala upp alla sorters årstider, förutom vinter, tack och lov. Jag vaknade redan klockan sex. Och tänk! Magen var bättre OCH lite senare tittade solen fram. Eftersom jag helst ställer mina egna diagnoser kom jag sent igår kväll fram till att jag har haft nån form av tarmvred eller stillastående tarm efter gallstensanfallet. Det är inte helt ovanligt att en drabbas av det efter gallstensanfall. Igår kväll var det som pingisbollar som studsade i tarmen. Och no output. Idag är smärtan betydligt mindre, men eftersom inputen är dålig är outputen fortfarande noll. (I kväll har jag ätit knäckemacka med leverpastej på. Det var jag så sugen på. Och ännu lever jag, magen krampar inte så mycket.) Däremot kunde jag gå rak idag och inte som en fällkniv. Det såg bra mörkt ut igår kväll. Fast jag är väl envis. En del av mig har finskt sisu, en annan del har det ökända Bergahumöret. Tillsammans gör det att även en halvdöd reser sig, tar sin säng sina däck med vännen Agnetas hjälp och åker till verkstan.

Tillvaron såg rätt mörk ut igår…

En brukar ju säga

Mycket snack och lite verkstad

Det gick ingen nöd på mig under väntetiden. Jag hade mycket att läsa.

För min del har den här dan inneburit ungefärligen lika stora delar snack som verkstad. Förmiddagen var jag ju inställd på att tillbringa på verkstan. Clark Kent* blev vårskodd**, hans bromsar kollades, airbag byttes och fönsterhissar justerades. Klockan nio skulle jag vara där, men eftersom nästa viktiga möte var klockan 13 var jag tvungen att kolla av så allt arbete skulle hinna bli utfört. Den totala arbetstiden var nämligen satt till mellan tre och fyra timmar… Det hanns! Dessutom fick jag flera timmars lugn och ro där jag inte kunde göra annat än ägna mig åt att läsa min bok på gång, lokalblaskan, ett svårt sudoku och spela Wordfeud. En kan tycka att det var bortkastade timmar och tid, men faktum är att jag behövde vila och rensa skallen inför eftermiddagens övningar.

Intressant om äldreomsorgen i Uppsala.

Numera läser jag lokalblaskan ytterst sällan. Det står ju ändå mest bara om sport (ointressant för mig) i den. Och så tycker jag att den har blivit så stockholmifierad. Jag undrar ärligt talat om nån som jobbar på Upsala Nya Tidning faktiskt bor i Uppsala… OM jag läser tidningen gör jag det på nätet, men typ två gånger om året bläddrar jag i pappersutgåvan. Idag blev jag riktigt förvånad för jag hittade en rolig artikel om en musicerande före detta samarbetspartner OCH en intressant insändare, signerad Sören Snygg om äldreomsorg.

Eftermiddagen bjöd på hela TRE positiva möten. För det första mötet gäller att jag har gjort vad jag kan och om det inte går vägen… Möte nummer två blev en konfrontation utan agg, ett möte jag borde ha tagit initiativ till för länge sen. (Nu skedde det rätt spontant.) Men tiden går och ju längre den går, desto svårare blir det. Det som hände går inte att förändra. En får lära sig acceptans och att hitta nya vägar. Sen erkänner jag att jag i mitten av Det som hände var i kris, i chock. Och jag var inte snäll. Det var emellertid gott att så här sju år senare ändå få höra att nån jag delade åtta timmar med varje dag under många år tyckte att Det som hände var fel. Det underlättar. Vidare är jag tacksam för att personen jag träffade idag bjöd in till detta möte. Människor är utvecklingsbara, även jag. Respekt!

Det sista mötet för dagen blev med mina kära före detta kollegor. Jag saknar dem så otroligt mycket och jag ser fram emot nästa månad och varmare kvällar så att vi kan återsamlas utanför jobbet. När en har lämnat så många fina arbetskamrater känns det bara självklart att vi ses igen. Och jag har redan hunnit träffat flera av dem privat, trots att det bara har gått lite drygt två veckor sen jag slutade.

En omtumlande dag går mot sitt slut. Det har varit en av de bästa dagarna på länge. Jag önskar att De sju svåra åren vore över så att jag kan lägga Det som hände helt bakom mig. Manuset finns emellertid kvar…

Och en av de riktigt braiga sakerna var förstås verkstadsräkningen – 250 spänn inklusive moms. Toyota rules!

Dagens bästa: verkstadsräkningen!

*Clark Kent = min lille bilman
**vårskodd = fått sommardäcken på

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Vägen hem var mycket lång…”

Ett hemvändande inlägg.

---

 

Nja, jag vet inte om rubriken stämmer, men 30 mil är väl överkomligt att köra. Fast… jag lär ju inte vara ensam ute på vägarna idag, så vi får hoppas att vi alla kan köra vettigt och bra och framför allt nyktert. Jag tog tre snapsar till maten igår samt en påsköl. Därför väntar jag en god stund med att köra. På väg ut ur stan tänkte jag hoppa in hos vännen M och säga hej, men det blir bara ett kort besök.

Motalabron åker jag tyvärr inte idag på hemfärden. Men igår nyttjade jag bron två gånger och det var sååå häftigt!

De här dagarna har gått fort. I morgon är jag hemma i vardagen igen och det har jag blandade känslor inför. Jag har sett att det finns ett visst behov av att jag stannar kvar och hjälper till med det ena och det andra, men det är inte lätt att försöka hjälpa nån som inte vill och som nio gånger av tio inte är snäll. Nu är detta inte nåt nytt fenomen, däremot kan jag säga att det har förstärkts. Det blir nog säkert så för den som är ensam en stor del av tiden. Jag behöver bara gå till mig själv. Ursäkter får jag aldrig i form av ord. Däremot fick jag ett mycket generöst bidrag till min skrala kassa igår kväll. Det gör att jag känner mig riktigt rik – jag fick ju en påskpeng av vännen G tidigare också. Tack vare detta tänker jag köpa mig ett par nya gympaskor. Det är lite pinsamt att komma i trasiga skor när man ibland ska göra vissa saker som kräver stil. Sen är gympaskor kanske inte vad gemene man kallar stil. För mig är det vad som funkar ihop med hälsporren. Vidare ska jag använda pengarna till mat och kanske en bakelse till mig och Fästmön på min födelsedag.

Sjön och promenaderna ska jag sakna.

I morse vaknade jag till en kall, men solig sista dag här i Metropolen Byhålan. Jag vet att jag saknar sjön och promenaderna så snart jag har lämnat stan – Fyrisån hemma i Uppsala är inte nåt vatten att skryta om. Jag har administrerat hit och dit nu på morgonen. Gjort det jag ska, helt enkelt. För att inte tappa sugen har jag en del små ljuspunkter att se fram emot nästa vecka. Bland annat ska jag åka till vännen A i morgon kväll och provsitta skrivbordsstolar. Kanske följer nån av stolarna med hem till mig. Min skrivbordsstol hemma är ju numera inte trasig bara i sitsen utan färdig att kollapsa rent allmänt. Jag tror inte att mina grannar skulle estimera om fettberget jag dråsade i golvet. Vidare ska vännen FEM få ett långt telefonsamtal endera kvällen, för det var lite tråkigt att vi inte kunde ses. Och vännen I och jag blev avbrutna mitt i en mening igår. Den meningen vill jag gärna att I avslutar.

I kväll hoppas jag att jag somnar i min egen säng. Jag har emellertid inte haft nåt emot att sova på golvet – ryggen har varit tacksam. Min säng hemma är väldigt mjuk och sängbottnarna har nog gjort sitt. Men det får vänta till bättre tider. Och blir inte tiderna bättre får jag väl göra som hos mamma – sova på golvet. Under förutsättning att jag har nåt golv att sova på. Det vill jag hoppas och tro.

Min säng hos mamma är en madrass på golvet. Det gillar ryggen.

Var sover DU bäst??? Skriv gärna några rader och berätta så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Elakt, ord som berör och värdefullt

Ett påminnande inlägg.

---

 

Jag den 22 januari 2015, en bra dag.

Dagarna går. Om lite mer än tre månader blir jag ett år äldre. Det syns. De senaste sex åren har jag åldrats 60 år, känns det som. Det är inte så mycket att göra åt. Jag måste acceptera, för jag kan inte påverka tiden eller det som har hänt.

Det finns bra dagar och det finns dagar i mitt liv när jag inte vill delta. Jag har verktygen att hantera det senare, men ibland vägrar jag använda dem. Det blir liksom en utmaning att se hur mycket jag tål. Det är onekligen mer spännande, dessutom, att balansera på en slak lina än en spänd… Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv, dessa dagar. Jag är elak. Jag tar bort allt jag tycker om, säger nej till dem jag gillar att umgås med. Däremot skulle jag aldrig säga ja till dem jag inte gillar att umgås med. De går fetbort alla dagar.

Jag bygger nånting. Jag bygger ett ställe som jag vill ska vara öppet för så många som möjligt som respekterar orden och som inte enbart vill sticka brevsprätten i mitt hull.

Är det roligt att vara elak? Mår man bättre av att vara elak? Nej, det gör i alla fall inte jag. Jag mår i stället väldigt dåligt när jag är elak. Jag är elak ibland. Men ibland är jag det inte. Att bli anklagad för att vara elak när man inte är det – och för ”lite” annat som inte har med den saken att göra –  gör jävligt ont. Det spelar ingen roll om jag försvarar mig och säger att

Det är inte sant!

Det är en klunga människor som har dömt mig utan att veta vem jag är. Människor som har klickat på Gilla-knappen eller kallat mig idiot eller pucko utan att en enda gång ha mött mig i verkliga livet. Det är intressant att de vet så mycket om mig. (<== ironi) Jag har inte ens träffat den så kallade rapportören. Det vill säga den person som läser varje ord den kan på min blogg och rapporterar vidare, gärna med egen tolkning. Personligen läser jag inte ord hos människor som inte intresserar mig. Men jag har vänner som gör det. Det får stå för dem.

Jag står för mina ord och jag är stolt över att de berör människor. Men jag tar inte ansvar för misstolkningar. Dessutom är en blogg bara en blogg. Den här bloggen visar valda delar av mitt liv. Och det är jag som har gjort urvalet.

Den här veckan städade jag ur kylen och frostade av frysen. Jag rensade också utsidorna från vykort, foton och diverse roligheter jag har klippt ut och sparat. Men ett kort, som satt på en bukett en gång, sitter kvar. Det är mer synligt nu och jag tittar på det varje dag.

Nu ska du också få titta på det en stund. Jag hoppas att du mår bättre av att läsa dessa ord, så att du är mindre elak idag:

Tack I!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Hur många julklappar fick du i år?

Ett redovisande inlägg.

---

 

Nej, jag är ju inte alltid snäll, som bekant – jag är ju människa! Och förra söndagen beslutade jag mig för att skoja lite. Jag ville kolla om du hade koll på årtalen när Tofflan undrade hur många julklappar du fick i år. Själv fick jag ju en julklapp i år, den av min yngsta bonusdotter. Men i julas, det vill säga förra året, fick jag några fler… Hängeru me? 😉

Så här fördelade sig de 23 inkomna svaren:

61 procent (14 personer) svarade: Mellan en och fyra. 

17 procent (fyra personer) svarade: Fler än tio.

13 procent (tre personer) svarade: Inga. 

Fyra procent (en person) svarade: Mellan fem och tio. 

Fyra procent (en person) svarade: Other:
Mäter inte mina julklappar i antal utan i tanken bakom innehållet.

Stort TACK till dig som klickade ett svar och jag hoppas att du inte tog illa upp för att jag skojade lite! Nån ny fråga kommer inte – i alla fall inte idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frida, modig tjej som borde få upprättelse

Ett inlägg om min yngsta bonusdotter.

---

 

Du ska veta att jag tvekade länge med att skriva det här inlägget. Jag älskar alla mina fyra bonusbarn, men jag är inte deras förälder och lägger mig inte i deras liv om de inte ber om det. Alla fyra barnen har en mamma och en pappa som i mina ögon gör ett gott arbete som föräldrar. Sen snart sju år tillbaka finns jag i deras liv som extra vuxen. Det har nog inte alltid varit så lätt.

Mina bonusbarn 2009

Tre av bonusbarnen var i tonåren när vi träffades första gången. En jobbig tid för alla, tonåren. Det händer ju så mycket saker både i och utanför kroppen! Kompisar är viktigare än familjen. Frigörelsen från mamma och pappa är ett faktum.

Frida på skolavslutningen 2009.

Frida var nyss fyllda 13 år när vi sågs den där första gången. Jag var livrädd. Killarna hade jag träffat först och Johan, som var äldst, var helt OK med att jag kom på besök. Elias, som var minst, tyckte att jag var en rolig lektant som kom då och då för att främst umgås med honom. Och fika. Men tjejerna… Det var riktigt, riktigt tufft – för oss alla. Särskilt som vissa personer hade spridit rykten och förtal om min person till deras pappa – som givetvis undrade vad det var för människa som nu plötsligt skulle börja umgås med hans barn.

Men i min nya familj finns inga korkade personer. Alla är tänkande individer och som sådana väljer de att ha egna åsikter och fatta egna beslut. Äldsta bonusdottern Linn och jag hade ett bra samtal och dessutom lyckades jag få bort några besvärliga fläckar från hennes favoritbyxor. Sen var vi kompisar! Ungefär. (Riktigt så enkelt var det inte, men…)

Frida då? Yngsta bonusdottern. Vem var hon? Det slog mig tämligen omgående vilken klipsk tjej hon var! Vilken otroligt rolig humor hon hade! Bara det att hon körde med sina ironiska, torra och ganska råa skämt… Som en vuxen, som på min nivå.

Sen fanns det sidor hos Frida som var… annorlunda. Fast det visste jag inte nåt om och jag kunde inte se det själv. Hon var som vilken tjurig tonårstjej som helst. Men hon gick i särskola, fick jag veta. Jag fattade… ingenting.

Så småningom, när jag kom in i familjen, såg jag de där annorlunda sidorna. Det var sidor som inte var så annorlunda i mina ögon. Jag har alltid upplevt Frida som en person med extremt hög integritet. Hon har aldrig varit särskilt fysisk. Jag är likadan. Är det konstigt, det? Men det jag framför allt såg var att Frida inte mådde bra. Under de två sista åren i grundskolan var det tufft. Vi pratade en del då, jag och Frida, och jag fick känslan av att hon inte trivdes. Hon läste engelska i en ”vanlig” klass och var bäst i den. Men eleverna i den klassen var inte särskilt snälla mot Frida.

Frida tog studenten den 5 juni 2013. Men hon fick inte betyg i alla ämnen.

Under vårterminen i nian mådde Frida dåligt. En skolpsykolog kopplades in. Först då, när hennes skolgång var så gott som klar, fick vi alla svart på vitt att Frida inte alls hörde hemma i särskolan. Hon gjorde tester som visade att hon var normal-begåvad, men också tester som visade annor-lunda resultat inom vissa områden. Hon fick dia-gnosen Asperger. Utveck-lingsstörd var hon inte.

Nio år i grundsärskola gjorde att Frida inte var behörig att söka vanligt gymnasium. Hon började så småningom Sisyfosarbetet med att försöka läsa in grundskolekompetens i de huvudämnen hon behövde för att kunna läsa vidare. Det var oerhört kämpigt. Inte underlättade det heller att reglerna ändrades under resans gång. I stället för att läsa in sex eller åtta ämnen var det plötsligt tolv som gällde. Och det var ju faktiskt övermäktigt.

Hur Fridas föräldrar känner är en annan sida av myntet. Säkerligen är det många tankar som far igenom dem. Tankar om de hade kunnat agera på något annat sätt än de gjorde. Men de valde att tro på skolan som inte ville utreda Frida senare, när hon gått i särskolan ett tag. För det var ju i skolan de så kallade experterna fanns. Eller..?

Jag vet inte vad Frida vill, ska och kan göra med sitt liv. Hon är otroligt modig som har anmält sin skola till Skolinspektionen. Att få igen grundskolan och det skollivet går naturligtvis inte. Att få kompetens till att söka högre utbildningar verkar också svårt.

Men hon kan få upprättelse. Hon kan få svart på vitt även från skolan att hon har varit felplacerad. Hon kan få en ursäkt. Jag tror – fast jag vet förstås inte! – att det är främst det Frida vill ha. Sen får vi som finns runt omkring henne stötta henne vidare i sitt unga vuxenliv.

Frida har inte läst den här texten, men hon har gett sitt medgivande att jag skriver om henne och hennes anmälan till Skolinspektionen.

 

Här kan du läsa vad Fridas pappa skriver om Fridas anmälan till Skolinspektionen.

Här kan du lyssna på Frida när hon själv berättar för Radio Uppland om sin anmälan.

Här kan du läsa vad SvT Uppland skriver på nätet om Frida.

Här kan du läsa vad Upsala Nya Tidning skriver på nätet om Frida.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tankar en kall decemberförmiddag

Ett inlägg om gårdagen och tankar om dagen idag, den dagen som inte ännu riktigt har utspelat sig.

Det blev en dag med mycket uträttat igår. Jag blir lite nöjd med mig själv i alla fall när jag är effektiv. Däremot hann jag inte äta så mycket mer än frukost. Min lunch framåt 16-tiden blev mitt brittiska favoritgodis, som jag upptäckte att jag gömt i ett av köksskåpen:

Walnut Whip – mitt brittiska favoritgodis. Choklad utanpå vitt mums-mumsskum inuti, krönt med en valnöt. 

Jag köpte ju en påse av dessa godsaker en söndag för ett par veckor sen. Prinskorven och jag passerade nyöppnade The English Shop på väg till Kinarestaurangen. Vi hoppade in bland de engelska varorna enbart för att jag ville kolla om de saluförde Walnut Whip. Och tur för mig – det gjorde de! 

Fästmön hämtades hem från jobbet klockan 16. Vi stannade till vid ICA Heidan och köpte adventsfika till idag samt lördagsgodis till gårdagskvällen. Egentligen ville vi inte ha… Senare på kvällen åt vi några bitar. Jag fick ont i magen, Anna fick skyhögt blodsocker. Prästostbågarna öppnade vi inte ens.

I affären träffade vi en person som Anna har jobbat med tidigare. Och h*n trodde att jag var Annas mamma… Det tyckte Anna var hysteriskt roligt, själv funderade jag på att ge personen numret till min optiker… Sen lekte vi mamma och lill-kicka hela kvällen. Och jag var inte nån snäll mamma, så jag tror att Anna nog vill behålla sin biologiska mamma – för hon är snäll på riktigt.

Före middagen slog jag in resten av klapparna. Nu finns inget oinslaget hemma, vilket är skönt eftersom Somliga är lite nyfikna. Här är en bild på några av påsarna, ett par påsar är undangömda, förstås…

Delar av gårdagens skörd.

Jag hade lite sms-kontakt med yngsta bonusdottern igår kväll, för jag tycker att jag har köpt lite klent med klappar där. Dessvärre kom ett önskemål som ligger helt utanför min budget…

I morse började Anna inte sju, utan halv åtta. Sovmorgon, med andra ord. (Lite ironi där.) Det var tio grader kallt som jag förutspått, men min nya jacka fixar det också. Blir det kallare får jag nog ta fram dunjackan. Det är skönt att ha ett alternativ när man bor i Norrland, som min pappa brukade säga om Uppsala.

Plogat och fint utanför garaget.

Vaktis var nog ute en tur till igår, för det var ganska plogat och fint utanför garaget. Det snöade bara lite grann en stund mitt på dan. Blåsten avtog också framåt dan. Solen gjorde ett försök idag för nån timme sen att titta fram, men nu har det blivit grått. Misstänker starkt att det kommer mer snö, ber om att det inte ska göra det i morgon bitti när jag ska bilpendla till jobbet… (Pendeltågen brukar krångla så fort det kommer en flinga snö. Eller faller ett löv på spåret… Detta är ett av skälen till att kommunalåkning inte funkar för min del.)

Fotspår i snön och fotografens skugga.

När jag återvände till hemmet i morse kröp jag faktiskt ner i sängen igen. Jag somnade till och vaknade ett par gånger av att det gapades här i huset (vad är det för fel på vanlig samtalston?). Sista gången gav jag upp. Jag har tagit rätt på ren tvätt och lagt in i lådor samt hängt eller lagt för strykning. På agendan idag står dammsugning, men om det är nåt jag hellre behöver göra så är det att stryka.

Hemmet ska gås över med vippa och dammsugare lite närmare jul, i stället. För då ska här också julpyntas inför mammas ankomst. Juldukar och tomtar fram, du vet. Troligen får jag ta nästa helg i anspråk. Det enda julpyntet som är framme nu är adventsstjärnor och -stakar. Och så köpte Anna en blå hyacint till mig – för att hon vet att jag älskar just blåa! – häromdan. Den står i en alltför stor julkruka på köksbordet. Tänkte försöka fixa till den idag.

En blå hyacint från Anna.

Vidare ska jag göra en lista på julmat som ska handlas hem. Mamma tycker att vi kan handla söndagen eller måndagen före jul. Det tycker inte jag. Då lär det vara ännu mer folk ute i affärerna och på en del ställen tar maten faktiskt slut. Så en matlista ska jag ställa samman idag för inhandlingen… nästa helg? Fasen, jag inser att även den helgen snart blir intecknad…

Klockan 17 äter Anna och jag julbord på Odinsborg! En källa säger att det var ett mycket fint julbord – i alla fall i fredags kväll – så det bådar gott. Katarina, som svarade när jag ringde och bokade, lät väldigt trevlig och välkomnande. Då hade jag först blivit surt behandlad av nån på restaurangen på Scandic Nord, nån på restaurangen som uppenbarligen inte borde svara i telefonen alls – om de vill fortsätta ta emot matgäster. Vi har gått till Scandic Nord under flera år (inte förra året, för då var det operation för min del). Nu tror jag inte att det blir några flera gånger. Det handlar nämligen inte bara om hur god maten är, det handlar också om bemötande.

Slutligen, ett stort GRATTIS till vännen FEM som idag firar sin födelsedag! Hon är ju mycket äldre än jag – hela fyra månader och 18 dar, eller nåt… Men hon är evigt ung och ser ut precis som hon gjorde när vi var fjortisar!!!

FEM till höger, Gösta till vänster. (Gösta smög sig in i bilden av misstag.) Bilden är tagen 1978.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fisk, färger och friends from way back when

Ett inlägg om den Tofflianska lördagen.

Idag har jag slagit rekord! Ja, inte i hastighet, men i längd: jag gick 4,2 kilometer. Det var en rolig tur, för vädret var underbart och jag träffade en gammal vän från förr i tia*.

Men först skjutsade jag Fästmön till jobbet och så var jag på Tokerian och skenade fram och tillbaka som om jag aldrig hade varit där förr. Jag hittade fisk till bra pris och köpte både torsk och lax. Mums! Men i kväll får den gode Dr. Oetker fixa min middag – quattro formaggi-pizza.

Himlen är blå idag!

Idag är det en sån där fantastisk höstdag som bara vissa dagar är! Himlen är blå och solen skiner. Det var så varmt att jag kunde promenera iförd endast t-shirt och tunn luvatröja. Solbrillorna satt på näsan, förstås, för höstsolen var stark.

Gult och blått…

Dagens dominerande färger var gult och blått. Påminde lite om den gigantiska banderoll jag fick igår på ICA Heidan när jag handlade. Det var visst nåt sportevenemang på kvällen… (Ja jag vet vad, men är totalt ointresserad.)

Promenadens höjdpunkt var emellertid varken sol eller färger utan den gamla vännen jag mötte! Egentligen en vän till en vän, men allas vänner blev våra gemensamma vänner. Det var på 1980-talet när jag bodde i studentkorridor. Så nu fick jag både H:s mobilnummer och vår gemensamma vän R:s. R har jag inte sett sen h*n gjorde skandal och rymde med ”sin kusin”… Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska skicka ett sms och vad jag ska skriva till R i såna fall.

Ungefär vid dessa träd möttes vi.

Jag rundade och hamnade på vägen mot Den Hemliga Trädgården. Men först gick jag i en liten allé. På ena sidan av gång- och cykelbanan upptäckte jag fruktträd. Gick jag i nåns före detta trädgård, tro..?

Höstträd längs gång- och cykelbanan, men till höger noterade jag fruktträd.

Jag pinnade på rätt bra idag, men slog inga hastighetsrekord, som sagt. Det viktiga för mig är fortfarande att komma ut och få ljus och frisk luft – och att komma hemifrån. Eftersom jag har (haft) problem med båda mina fötter – hälsporre på den ena, snedtramp med uttänjt ledband som följd på den andra – vågar jag inte gå för långt ifall jag inte fixar att gå tillbaka. Dessutom gör sig yrseln påmind då och då. Idag gick det emellertid hur bra som helst.

Vi pinnade på, mina ben och jag.

Inte heller var jag det enda svinet som var ute. Jag noterade ett och annat på min färdväg. Inte vet jag om jag tyckte att det var så snyggt heller…

Vildsvin som staty? Snyggt eller inte?

I en trädgård såg jag toppen av en lekstuga, troligen. Jag undrade hur många tusentals lekar som lekts och sagor som berättats där inne…

Hur många lekar har lekts här inne, tro?

Så anlände jag till Den Hemliga Trädgården. Grinden stod vidöppen – det är som om husen och trädgården ropar på mig…

Grinden stod öppen som om huset och trädgården ropade på mig.

Faktum är att jag såg att man till och med kan köra in med bil! Tomten måste vara hur stor som helst, för det var ingen liten garageinfart utan en väg.

En väg in!

Jag passerade. Vågade inte bli stående. Tänk om nån som bor där ser mig och tycker att jag snokar!

Runt hörnet höll en husse på att klippa häcken. Jag blev utskälld av hans lilla hynda, en rätt ynklig lite vakthund. Men jag noterade de sylvassa tänderna och hunden såg inte snäll ut. Det är första gången jag blir utskälld av en en fyrbening, dock, så lite förvånad var jag allt.

Gult och orange och blått mitt emot den ilskna hyndan.

Plötsligt var jag nästan hemma igen. Bara en sida bild – på ett träd, förstås!

Mörkrött mot blå himmel.

Medan jag har telefonerat med mamma, skrivit detta och ätit lunch bestående av frukt- och nötmix samt vatten, har tvättmaskinen jobbat på. Dags att hänga dagens tvätt. Den är faktiskt inte tjockis-svart utan ljus!..

*förr i tia = östgötska; betyder: förr i tiden

Livet är kort.

Read Full Post »

Goda vänner och allmänt gott

Ett inlägg om lite gott i livet.

Så himla kul är inte livet just nu. Då är det tur att det finns goda vänner omkring en. Plus att man försöker ta sig för att göra saker som är goda för en själv.

Jag sökte tre jobb idag. Mitt mål är att söka minst tre jobb per dag. Bara jobb jag vill ha, förstås. Sen for jag in till stan för att lägga huvudet i Monas kompetenta händer. Blev mycket nöjd och bara 410 kronor fattigare.

Kollade på lite maskiner medan jag väntade på min tur hos frissan.

Mona kommenterade mitt hår, som just nu har tre färger: ljust, grått och mörkt, nästan svart. Och det tyckte hon var häftigt! Då blev jag lite glad och kände att det är rätt skönt att slippa färga håret i nån ilsket dominerande färg. Sånt är aldrig snyggt, tycker jag. Ser onormalt ut. Grisfärgad svål. Bättre då att ha trefärgat hår bara så där ändå.

Styrde sen kosan till Katalin, stället som är en restaurang och inte ett kontor. Det var väldigt varmt och jag såg fram emot en kall dryck.

Katalin heter hon som äger stället som heter som hon.

Där satt Den Hjärtegoda och väntade med en Xider (mango och chili).

Den Hjärtegoda – hon som gav mig bröd en gång när jag var utan nåt att äta. Och som lagade en gigantisk festmåltid åt Anna och mig i november förra året.

Lite för sött för mig med Xider, så jag köpte Staropramen. Tre stycken hällde jag i mig och det var inte ett dugg svårt.

MangoXider och öl.

Det är skönt att ha fått festblåsan åter. Tack, Sjukstugan i Backen, för operationen! Tre gånger har jag kissat idag, inte 43 som förr i tiden!

Hade tänkt äta nåt på Katalin, men faktum är att menyn där är skittrist. Och det finns inte ens nötter utan jag fick köpa salta mandlar i olivolja. Får jag inte gallstensanfall i natt, så…

Salta mandlar i alldeles för mycket olivolja.

Som alltid kul att träffa L, dubbelmormor, och höra vad som har hänt sen sist(a arbetsdagen i onsdags). Fakultetsdirektör på väg att sluta, goa A hoppar in. Och en och annan ytterligare som lämnat skeppet. En för att söka sig till en av mina före detta arbetsgivare.

En varm människa. Vi ska ses snart igen. Inte på jobbet, inte på Katalin, men nånstans. Hon tror inte heller på Arbetsförnedringen.

Hemma i New Village låg det fullt med reklam i postboxen. Och ett paket från gulliga, omtänksamma Sister of Pain. Tusen tack för den fyndiga presenten! (Jag hade ju nästan namnsdag idag!)

En PageKeeper – så boken aldrig faller igen!

Tänk att det finns snälla människor i den här hårda världen. Inte bara energislukare och såna som bara gillar att sticka nålar i en, verbalt sett framför allt. Mamma brukade säga när jag var barn att människor som inte är snälla mot en är avundsjuka. Det jag har att vara avundsjuk på är några snälla, goda vänner och jättemycket kärlek i form av Fästmön. Det måste saknas både vänner och kärlek i de nålstickandes liv. I pity them!

Livet är kort. Tack för vänner och kärlek!

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

En titt tillbaka…

För min del har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)

Men nånting hände under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Min fästmö i början av december 2012.

Jag är glad och tacksam för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.

Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

En liten nationaldagsutflykt

Nej, vi firar mycket i min familj, men inte direkt nationaldagen. Möjligen att jag firar att det idag är 32 år sen jag tog studenten (på stenåldern, alltså, den äldre av dem). Men idag kände vi att det var dags att titta till Slottet som fått stå pall för syndafloder helgen som var och större delen av veckan.

Fästmön och Elias tog bussen från Förorten och jag mötte upp med bil på vår vanliga mötesplats. Bussjävelnen var försenad, men jag läste min bok, Moderspassion, samt beskådade en ström av intressanta fordon som passerade. Det var allt från veteranbilar och raggarbilar till gamla 50-tals-moppar. En gubbe fick motorstopp på sin moppe och jag garvade förstås elakt inne i bilen. Nej, jag är fortfarande inte snäll.

På väg till Slottet stannade vi vid en affär. Anna sprang in för att köpa kakor. Goda kakor. Just när vi anlände till Slottsparkeringen öppnade sig himlen. Straffet för att jag hade garvat elakt åt gubben med moppen???

Anna och Elias avvaktar lite med att gå ut.

Det kom inte bara en liten skur. Det regnade JÄTTEMYCKET. Så vi satt väl i bilen i säkert tio minuter och glodde ut.

Det regnade JÄTTEMYCKET.

Men klockan sprang på och skulle vi hinna fika och se till Slottet innan vi åkt hem med liten pojke och skjutsat arbeterskan till jobbet klockan 16 var det bara att dra upp luvorna. Det är en klar fördel med att bära hoodie, häckla oss gamla som ser barnsliga ut, bara, men praktiskt är det.

Två coneheads (?) springer i regnet. Själv springer jag aldrig, jag stannade och fotade.

Det tog fem minuter att småspringa från Clark Kent* till Slottet. Vi var genomblöta alla tre. Vilken tur att det fanns snigga tröjor och skor att låna. JA JAG FICK BITA I DET SURA ÄPPLET OCH TA PÅ MIG ETT PAR FOPPATOFFLOR!!! 👿

Foppatofflor på Tofflan, en syn man aldrig trodde att man skulle få se. Men jag har redan bekänt synden för min Storasyster! 

Anna skulle brygga kaffe, men höll på att ge upp eftersom Slottsfrun** förvarar kaffefiltren på ett felaktigt ställe (i en rund plastburk i ett skåp, nästan omöjlig att upptäcka). Sen när hon hade tryckt igång kaffebryggaren skrek hon:

Men det är ju vatten i!

Förstummad tittade jag på henne. Och så sa hon efter en kort stund:

Men det var ju jag själv som hällde i det…

Medan kaffet puttrade roade jag (?) församlingen med att deklamera ur en bok med Uppsaladikter som Slottsfrun fått i premie i skolan 1955. Jag läste med olika röster och dialekter och i alla fall jag själv höll på att kissa på mig för att jag var så rolig. Somliga var mest intresserade av fika… (Förstår jag inte…)

Elias höll på att bli gaaalen på sin mamma och mig eftersom vi bara skulle fota hela tiden.

Regnet smattrade mot tak och fönsterrutor. Anna erkände att hon hade köpt citronkakor till mig för jag är ju så sur att jag gillar citronsockerkaka. Ballisar gillar vi allihopa, mest Elias som åt sex kakor/kex eller nåt…

Citronkakor och Ballisar!

Det blev en snabbrunda i Slottsträdgården för att kolla om nåt behövde vattnas allt såg OK ut – det gjorde det. Vi kunde tyvärr inte ta varken gräslök eller rabarber eftersom regnet bara vräääkte ner. Småsprang tillbaka till bilen igen och åkte ut till Himlen.

Anna följde sen med in till stan och jag släppte av henne vid jobbet. Just när vi svängde höger vid sista trafikljuset sprack himlen upp i blått och solen tittade fram som en retsam unge som skriker

Titt-ut!

Hemma i New Village var det sig likt sen lunchtid. Jag ringde upp mamma som naturligtvis ringde precis innan jag skulle åka och möta Anna och Elias tidigare på dan. Nån middag har jag visst inte hemma, men på fredag ska vi äta Kalle Kon och potatisklyftor, på lördag dinera på Gary’s för presentkortet jag fick av fakultetskollegorna i 50-årspresent. Snart är det ju helg igen…

*Clark Kent = min blöte lille bil-man
**Slottsfrun = Annas mamma

Read Full Post »