Äppledoft, värden av varierande slag och skräp

Ett inlägg som inleder årets fyrtioandra vecka.

---

 

Frukostbonus i form av Annas äpplemos.

En kall men underbar morgon inleddes här hemma med en ljuvlig doft av Jerrys äppen. Jag fick fem stycken i lördags och åt ett igår. Det smakade lika underbart som det doftade! Och i morse blev frukostbonusen en klick äpplemos, kokt av Fästmöns hand, i filen. Jag har lite svårt att få ner nån frukost, men se fil går bra – och äpplemoset gjorde filen ännu bättre. Sen är det så roligt att få använda mina fina äppleskålar. I den minsta ligger nu Annas mos, i den största Jerrys äpplen.

För tillfället kör jag på två bra och två mindre bra sommardäck. Eftersom det var minusgrader i morse körde jag extra försiktigt. Det dröjer ännu två veckor innan Clark Kent* får sina nya vintertofflor** på. Men åh va jag gillar vägen min granne visade mig! Jag är på jobbet – eller hemma – på cirka tolv minuter. I morgon blir det emellertid en annan väg hem, för då ska jag passera M. I hennes kompetenta händer ska jag sen lägga mitt huvud och få håret tvättat, nacken rakad och kalufsen klippt.

Sudoku av svårighetsgraden evil.

Arbetsdagen har svischat förbi. Jag har fullt upp att göra och det tycker jag är kul. Det trillar in mer och mer jobb. Extra roligt är det förstås att jag själv levererar jobb åt andra hållet, så att säga. Mycket tycker jag fortfarande är svårt, fast inte själva huvuduppgiften. Min närmaste kollega är duktig på att dra med mig på fikarast. Alla jag fikar med är så trevliga. Det är alltid intressanta samtalsämnen på gång. Men idag deltog jag kanske mindre än vanligt, för kollegan H hade lagt fram ett skitsvårt sudoku. Det var så svårt att det var klassat som evil. Tyvärr var nån amatör på det och kladdade emellan mina raster, så jag fick dra ut ett nytt och börja om. Men det tar sig! Och så får kollegorna tyst på mig. På eftermiddagen snackades värdegrund. Jag har mina åsikter om detta, så jag lyssnade bara. Av erfarenhet vet jag att det är resan mot målet som är det värdefulla, inte själva målet, nämligen.

Hemma i New Village blev jag väldigt nyfiken på post med texten

Värdecheck

på. Jag rev längs de perforerade kanterna. Sen blev jag besviken och sist arg. Vilket skräp! Checken var från ett företag som gav mig 200 kronor att spela på nätet för. Jag har aldrig spelat om pengar på nätet. Det enda jag spelar är Wordfeud och det är gratis att klå – eller få stryk av – sina vänner.

Nej tack, jag spelar inte om pengar på nätet eller nån annanstans heller. Det blir en trisslott då och då med mamma.

I kväll ska jag läsa de allra sista sidorna om Maj. Jag har inte mycket kvar i den avslutande delen i Kristina Sandbergs trilogi. Det kommer väl några rader om boken här på bloggen och kanske ytterligare ett och annat inlägg. Men snart tar mitt bloggande slut, jag har förbrukat 92 procent av utrymmet. Det har varit en spännande resa, som har gett mig många nya vänner, låtit mig återknyta bekantskapen med gamla vänner och lärt mig ett och annat. Men var sak har sin tid. Och värde. Tid är värdefullt.

Jag har förbrukat 92 procent av bloggutrymmet.

*Clark Kent = min lille bilman
**vintertofflor = vinterdäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fotografiska: Naket, obegripligt och engagerande

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.

---

 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.

Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens samhälle det mest byråkratiska

Ett inlägg om byråkrati, öppenhet och stängdhet (och just som jag skrev det smällde balkongdörren igen…) som avslutas med en fruktstund.

---

 

Byråkrati…

Vårt samhälle är det mest byråkratiska som har funnits och konsulten är dagens byråkrat. Det menar antropologen David Graber i en artikel i DN som jag läste idag på nätet. Fast den officiella storyn från samhället självt är förstås den motsatta, nåt samhället tackar modern teknik för, bland annat. Jaa… jag är böjd att hålla med om mycket i David Grabers teorier. Konsulter skrev jag om för ett tag sen bakom lösen. Byråkrater brottas jag med titt som tätt, stelbenta såna till max. Den värsta sorten, som dessutom passar in på David Grabers beskrivning, är nog tanten som gav mig råd och anvisningar om hur jag skulle sköta mitt e-postprogram för att a-kassans mejl inte skulle hamna i min skräpmapp. Som om hon visste vilket e-postprogram jag använder… (Det gjorde hon alltså inte.) Det är inte den enda oförskämdheten jag har fått från det hållet. Och så undrar facket varför antalet medlemmar sjunker…

ICA får inte ha nattöppet för facket.

Nån annan som har drabbats av byråkrater är Fredrik Andersson, som är den första ICA-handlaren som vill ha öppet dygnet runt. Han menar i en artikel i lokalblaskan att det finns underlag i området i form av nattvakna studenter, men också att ett nattöppet Folkes Livs skulle skapa arbetstillfällen. Men se facket, i det här fallet Handels, och Arbetsmiljöverket sätter stopp för detta. (Finns det nåt fack, egentligen, som vill att ens medlemmar ska jobba..?) Skälen som anges är att öppettider regleras i arbetstidslagen. För att få ha öppet mellan midnatt och klockan fem på morgonen krävs speciell dispens och det har inte Fredrik Andersson och hans affär. Lokalblaskan gjorde en liten undersökning kring intresset för nattöppna affärer. Resultaten visade att över 50 procent av de 3 000 som deltog i undersökningen vill ha nattöppna affärer och knappt hälften skulle handla på natten. När det gäller att jobba på natten visade sig 59 procent vara villiga till det. Men inte facket, alltså…

Svalt intresse för Speaker’s Corner i Uppsala.

Kanske är detta nåt att ta upp på Speaker’s [Gäsp] Corner i Uppsala. Nu ska ski… det bärbara prathörnet och scenen flyttas igen. För tre år sen, i april, invigdes Speaker’s Corner från Vaksala torg. Intresset var minst sagt svalt från allmänheten och lagom till valrörelsen flyttades hörnet till centrum och torget utanför S:t Per-gallerian (där ett visst extremparti och en dito religiös rörelse brukar showa?). Fast nu är hörnet tillbaka på Vaksala torg igen. Det senaste förslaget är att det flyttas till Stadsträdgården. Att ha hörnet i en park är att göra som förebilden, Speaker’s Corner i Hyde Park i London, menar centerpartiets kommunalråd i opposition, Stefan Hanna. Totalt har hörnet kostat en halv miljon. (Undrar om alla flyttar är inräknade i kostnaden..?) Om detta säger Stefan Hanna i Radio Uppland (ser citatet konstigt ut språkligt gissar jag att det inte är korrekturläst av journalisten på Radio Uppland, jag har kopierat och klistrat in):

[…] Jag tycker det är väldigt mycket pengar, men nu fick motionen stöd av ett enhälligt kommunfullmäktige, om vi ser till annan offentlig konst som vi satsar mycket pengar på så anser jag att den här är billig till annan offentlig konst och den är dessutom ett landmärke som man kan nyttja för nånting som är väldigt värdefullt och viktigt får vår yttrandefrihet […]

Ärligt talat… jag tror inte att en flytt hjälper och undrar om kommunfullmäktige har hört talas om sociala medier. Att Stefan Hanna själv har det, vet vi ju sen länge, men resten. (Vem minns inte hans bloggerier från Thailand om att överviktiga skulle betala högre skatt, med mera..?)

Äppleuret släpps i Sverige idag.

Och idag kan vi dessutom mediesocialisera oss ännu mer för Apple watch är släppt i Sverige. Jorå, jag fick ett erbjudande via mejlen, men jag hade ingen lust att köa bland ett tiotal nördar killar tidigt i morse. Förste köare i Uppsala var pojken Fredrik Adén, presenterad med bild och i text i lokalblaskan på nätet. Han hade väntat i två år på klockan. Själv tror jag äppleuret är lite för litet för att fungera optimalt för mig och nöjer mig med dator och mobiltelefon än så länge. Vill jag ha en fruktstund kan jag äta ett äpple i stället.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Elakt, ord som berör och värdefullt

Ett påminnande inlägg.

---

 

Jag den 22 januari 2015, en bra dag.

Dagarna går. Om lite mer än tre månader blir jag ett år äldre. Det syns. De senaste sex åren har jag åldrats 60 år, känns det som. Det är inte så mycket att göra åt. Jag måste acceptera, för jag kan inte påverka tiden eller det som har hänt.

Det finns bra dagar och det finns dagar i mitt liv när jag inte vill delta. Jag har verktygen att hantera det senare, men ibland vägrar jag använda dem. Det blir liksom en utmaning att se hur mycket jag tål. Det är onekligen mer spännande, dessutom, att balansera på en slak lina än en spänd… Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv, dessa dagar. Jag är elak. Jag tar bort allt jag tycker om, säger nej till dem jag gillar att umgås med. Däremot skulle jag aldrig säga ja till dem jag inte gillar att umgås med. De går fetbort alla dagar.

Jag bygger nånting. Jag bygger ett ställe som jag vill ska vara öppet för så många som möjligt som respekterar orden och som inte enbart vill sticka brevsprätten i mitt hull.

Är det roligt att vara elak? Mår man bättre av att vara elak? Nej, det gör i alla fall inte jag. Jag mår i stället väldigt dåligt när jag är elak. Jag är elak ibland. Men ibland är jag det inte. Att bli anklagad för att vara elak när man inte är det – och för ”lite” annat som inte har med den saken att göra –  gör jävligt ont. Det spelar ingen roll om jag försvarar mig och säger att

Det är inte sant!

Det är en klunga människor som har dömt mig utan att veta vem jag är. Människor som har klickat på Gilla-knappen eller kallat mig idiot eller pucko utan att en enda gång ha mött mig i verkliga livet. Det är intressant att de vet så mycket om mig. (<== ironi) Jag har inte ens träffat den så kallade rapportören. Det vill säga den person som läser varje ord den kan på min blogg och rapporterar vidare, gärna med egen tolkning. Personligen läser jag inte ord hos människor som inte intresserar mig. Men jag har vänner som gör det. Det får stå för dem.

Jag står för mina ord och jag är stolt över att de berör människor. Men jag tar inte ansvar för misstolkningar. Dessutom är en blogg bara en blogg. Den här bloggen visar valda delar av mitt liv. Och det är jag som har gjort urvalet.

Den här veckan städade jag ur kylen och frostade av frysen. Jag rensade också utsidorna från vykort, foton och diverse roligheter jag har klippt ut och sparat. Men ett kort, som satt på en bukett en gång, sitter kvar. Det är mer synligt nu och jag tittar på det varje dag.

Nu ska du också få titta på det en stund. Jag hoppas att du mår bättre av att läsa dessa ord, så att du är mindre elak idag:

Tack I!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det ljusnade lite…

Ett inlägg om den mörka dagen som ljusnade.

Den här fredagen har ljusnat – på flera sätt. Ett av sätten är att det har kommit och kommer ner snö från himlen. Det gillar jag ju inte så mycket, dårå, men jag ska försöka klara mig helskinnad hem från jobbet. Det är i vart fall inte så kallt ute och det är mera som snöblandat regn än snö – här i alla fall. Hemma verkar det vara lite kallare. Det kan bli halt, med andra ord.

Ett fullbordat livsverk. Nelson Mandela har lämnat oss.

I morse kunde jag läsa att Nelson Mandela har gått ur tiden. Mina små bloggproblem kändes väldigt små jämförelsevis. Samtidigt tänker jag att Nelson Mandela levde i nästan 100 år. Han hade ett rikt liv. Inte alltid ett gott liv. Det kan såna som jag tänka på när det egna livet känns tufft. Jag har till exempel inte suttit i fängelse. Jag har inte heller varit förföljd och plågad för min hudfärg. Däremot har jag blivit förföljd av andra skäl. Men det är en piss i havet – ursäkta uttrycket! – i sammanhanget. En stor man har gått ur tiden, men hans livsverk var otroligt gott och värdefullt.

_______________________

Jag fick ta över ett uppdrag i morse som jag kände mig väldigt tveksam till om jag skulle fixa. Men jag hanterade det och ”löste” det och det i sig blev jag väldigt glad och stolt över. Självkänslan är inte på topp och det är väldigt lätt att knuffa omkull mig just nu. I vissa fall känner jag att jag till och med har blivit… undfallande. Jaa, jag är en annan Toffla än den jag var för fyra, snart fem år sen när livet kraschade.

Medan två finska flaggor vajade i vinden i morse, med en svensk dito emellan sig, kom jag till jobbet och kände stolthet. Stolthet för att det faktiskt finns en bit finne i mig. Och idag är det Finlands självständighetsdag. Kvartsfinnen i Tofflan sjöng de inledande stroferna på Maamme, Finlands nationalsång, för arbetskamraterna i morse. Fast på svenska. Och det var bara två kollegor här just då.

Två finska flaggor och en svensk. Min arbetsplats uppmärksammar Finlands självständighetsdag idag.

Och det jobb jag gjorde under förmiddagen renderade i en glad och tacksam projektledare. En person som var så nöjd att h*n till och med tog i hand och tackade innan hon gick nu på eftermiddagen. Sånt värmer ett fruset Toffelhjärta enormt.

Om en stund ska jag nu rulla hemåt i ovädret. Kära Fästmön jobbar helg och jag ska passa på att köpa lite julklappar till henne och slå in lite klappar. Jag borde också gå ett varv med dammsugaren, men det prioriterar jag inte just nu – om jag får välja. Kvällarna den här veckan har gått åt till alltför mycket dåligt mående. A-kassan och Arbetsförmedlingen har ju inte precis gjort tillvaron ljusare. Jag känner att Anna inte har fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Men i helgen har vi åtminstone kvällarna tillsammans och på söndag blir det julbord på Odinsborg, som sagt.

Det var så rörigt i veckan att jag totalt missade det första avsnittet av nya säsongen av Morden i Sandhamn på TV4. Ska försöka se avsnittet på TV4Play under morgondagen, efter att jag har skjutsat Anna till jobbet. Och ja. Jag gör det så gärna, jag avstår sovmorgon för att se till att min älskling slipper halka och frysa medan morgonen är kolsvart. Det skulle aldrig falla Anna in att kräva, än mindre be om detta. Det är mitt eget val. Jag tror att det kallas kärlek.

Vi ses kanske i kväll – Inshallah – om Gud vill. Ha en skön helg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 43: Värdefullt och värdelöst

Dags för veckans höjdpunkter (Värdefullt) respektive dalar (Värdelöst). Kan inte vara lättare än så, eller hur?

Värdefullt

• Fästmön och familjen Barba (som finns där)
• Mamma (som också finns där)
• Vänner (såväl från bloggen som de gamla som finns kvar)
• Bekantingar (som peppar och lyfter mig via bloggen)
• Frisk (som jag känner mig rätt så just nu)

                                                                                                                                                Värdelöst

• Mitt värde (som sjunker för varje dag och nu har jag knappt näsan över kanten)
• Att räcka till åt flera håll (jag räcker inte till åt mig själv, ens)
• Snö på ingång (och jag hatar när det är kallt och halt)
• Roliga saker framöver, men annars, ärligt, vad har jag för framtid?
• Julen (jag känner ingen glädje, jag vill inte köpa julklappar, julmat, jag vill inte önska mig nåt annat än ett jobb…)

Read Full Post »