Söndagsshopping

Ett inlägg om söndagens shopping.

Idag har jag shoppat. Ja, det är sant! Först på nätet, sen på Stormarknaden. På nätet beställde jag linser för tre månader. Bästa priset för min typ av lins hittade jag på Nordic Lenses, men notan slutar ändå på närmare 800 pix. Jag har köpt mina linser därifrån de senaste åren. Leveranssäkerheten har varit god, även om jag har lärt mig att det finns linsnäthandlare som levererar snabbare…

Mina stolar har ännu inte återvänt från sitt kalas, men jag misstänker att det var de som plingade på dörren just som jag slagit ner rumpan på tronen i det rum där man vill vara ensam. Nåja, stolarna sitter inte i sjön, så att säga.

Stort utbud…

Inte kom jag på nåt roligare att erbjuda Fästmön som söndagsnöje än en fika. Vi styrde kosan till Stormarknaden, som sagt. Där finns ju ”allt”, till och med Konditori Fågelsången numera. Naturligtvis var vi inte ensamma på konditoriet, men vi fick ett bra bord med en soffhörna. Dessutom fick vi beröm av tjejen i kassan för att vi hade bestämt oss för vad vi ville ha när vi kom fram för att beställa…

Klassisk fika, om än lite photoshoppad…

Nä, för vår del blev det varken semla eller bakelse eller nåt nyttigt som macka. Det blev traditionell bulle och kaka. Anna tog en Garbo-kaka, jag en klassisk mazarin.

Sur Anna? Nej då, inte egentligen. Paret i bakgrunden hånglade när vi gick.

Vi hade inga direkta ärenden för övrigt, mer än att jag skulle in på ICA för att köpa pålägg, fil och mjölk. Därför satt vi en lång stund och kuckilurade lite och glodde på folk, ögonbryn och annat smått intressant. Ett par vid ett bord bredvid höll först en viss distans, men när vi avvek från platsen noterade i alla fall jag ett litet hångel. Jajamens! Anna verkade lite sur, men det vet jag att hon inte var.

Ett spel som Anna ville ha.

Ingen av oss hade kollat in nån bokrea, så vi styrde stegen mot Akademibokhandeln för att glo. Där var det tjockt med folk och fullt av dyra böcker. Anna såg ett spel som hon gärna ville ha, men hon slog inte till på det. För egen del gjorde jag lite av en chansning. Jag köpte en inbunden bok, den andra delen av Louise Pennys deckarserie. Häromdan skickade jag ju efter första delen i pocket för 41 spänn. På Akademibohandeln kostade del två i pocket 85 kronor, men i inbunden variant endast 69 spänn. Så då slog jag till. Jag tror att Anna blev lite shoppingsugen också, så hon slog till på ett paket batterier inne hos Classe.

På ICA höll vi på att tuppa av båda två av tröttma. För min del också av chock eftersom det dök upp personer ur mitt förflutna i en klan som såg allt annat än pigg ut. Mitt oroliga hjärta klapprade, kan jag meddela.

Söndagsmiddagen intog vi på stans nyaste McDonald’s. Vi åt nån sorts amerikanska burgare, min en kycklingvariant. Tyvärr hade personalen inte avlägsnat baconet som jag hade bett om, men jag fick bara i mig en liten bit. Dessvärre kändes burgaren inte så god längre efter det… Och varför VARFÖR har de ingen riktig mjölk på såna där ställen???

Årets fynd på bokrean.

Hemma igen och rätt slut. Ska kolla om mamma känner sig lika ensam idag som igår. Och njuta av anblicken av årets fynd på bokrean. Hoppas vi kan hålla oss vakna tills TV-filmen börjar… Min farhåga är att jag inte ska få en blund i ögonen i natt av oro. Men det är en annan historia…

Livet är kort. Det blev ingen svartvinbärsgelé till vår söndagsmiddag.

Read Full Post »

Tuesday this far: Reklam, skrivande och ett nej

Ett inlägg om reklam på bloggen och om skrivande och om ett nej.

I morse fick jag ett meddelande som gjorde mig arg och irriterad: WordPress ska börja med reklam. Min blogg är en av dem (alla?) som ”drabbas” av annonser mellan inläggen.

Till att börja med, ja, tror jag. Snart är det väl reklam överallt,

tänkte hon surt som ättika.

Jag blir arg som ett japanskt lejon.

Syftet är förstås att tjäna pengar. På min blogg. Jag får inte en spänn emellertid– förutom för de inlägg jag skriver mot betalning. Men då handlar det om recensioner av varor, tjänster eller webbplatser som jag SJÄLV har valt att skriva om. Dessutom är jag dödligt ärlig i det jag skriver. Jag försöker välja varor, tjänster och webbplatser som passar den här bloggens profil.

Det är sällan jag skriver om smink (aldrig) och kläder (bara som ett nödvändigt ont och så gott som alltid i tjockis-svart) och mode (aldrig annat än negativt!), till exempel. Om det kommer såna annonser mellan mina inlägg innebär det att min blogg tappar i trovärdighet. Kommer det annonser om litteratur, TV eller svenska aktuella händelser är det snäppet bättre. Men inte bra. Långt ifrån bra. Jag vill bestämma själv vilka annonser som ska få förekomma här! Dessutom tycker jag att det är fel att andra ska tjäna pengar på min blogg.

Jag kan köpa mig fri från reklam. Men det kostar flera hundra spänn och det anser jag mig inte ha råd med. Det alternativ som återstår är att blogga nån annanstans. Tips tas tacksamt emot!!! Jag tror faktiskt att många bloggare med mig börjar se sig om när det blir så här. Att inte ens få ha ett ord med i laget vilken typ av reklam som ska få förekomma bland mina ord och bilder känns INTE OK, WordPress!

Idag fick jag besked om torsdagens övningar. Det blev ett nej och det var väntat. Men jag fick positiv respons på min person och min kompetens och jag fick veta att valet hade varit svårt. Att vi valde bort varandra beror nog till största delen på att jag anser att det tjänsten ska innehålla inte kan rymmas inom 50 – 75 procents tjänstgöringsgrad, om man ska vara realistisk. Dessutom behöver jag ett heltidsjobb som ger motsvarande lön och det var jag tydlig med. Men… tjänsten som sådan är mycket spännande och vad gäller tankarna bakom den och kring behoven var dessa väldigt kloka och sunda. Därför önskar jag den som får jobbet lycka till! Jag tror att det kan bli en både spännande och lärorik upplevelse.

Jag har skrivit en artikel till Uppsalanyheter.se idag och jag har hittat tre intressanta jobb som jag ska söka under dagen. Min UN-artikel kan du läsa här! Stackars Fästmön har fått roa sig själv under morgonen och förmiddagen och strax ska hon iväg till jobbet. Jag själv ska ringa lilla mamma innan jag lägger pannan i djupa veck och skriver tre fantastiskt bra ansökningar! Ett av jobben jag ska söka vill jag nämligen verkligen, VERKLIGEN ha…

Skriver du några spännande saker idag eller gör du nåt annat kul??? Berätta gärna i en kommentar, jag tycker sånt är roligt och intressant!

Livet är kort.

Read Full Post »

Idioter överallt = varningsklocka!

Om man ser idioter överallt bör man lyssna efter varningsklockor. Det framgår av en intressant artikel jag hittade idag på Dagens Nyheters hemsida. För finns idioter på jobbet, i trafiken, hemma och på TV då är du på väg in i stressfällan…

Tofflan, Queen of the road! Ingen kör bil bättre än hon!

                                                                                                                                                                 I artikeln följer exempel från arbetslivet där två företag hanterar uppsägningar på olika sätt. På det ena stället ledde det till att folk stannade upp med sitt arbete och satt och surfade på internet. På det andra stället gavs de medarbetare som skulle sägas upp tid att bearbete det hela – och arbetet fortsatte.

Det finns fyra typiska reaktioner på akut stress, enligt artikeln:

1. att spela död, det vill säga inte agera alls
2. att fly
3. att kämpa
4. att vårda och knyta an

När man flyr innebär det till exempel att man sjukskriver sig, undviker vissa personer eller arbetsuppgifter eller helt enkelt slutar. Kampen då? Den visar sig genom att man höjer rösten och utöver ett aktivt motstånd, kanske säger upp sig i protest.

Att vårda och knyta an är en reaktion som det inte har forskats så mycket på. Det handlar ju om typiska kvinnliga reaktioner, så det är väl därför, gissar jag. Stress har nämligen visat sig locka fram en instinkt att till exempel börja ta extra väl hand om sina barn och att underhålla sina sociala nätverk.

Förut när jag blev stressad uppfattades jag som aggressiv. Och det var jag säkert också! Jag hade svårt att sova, svårt att koppla av. Sömnstörningar är nåt jag fortfarande drabbas av, men trots att jag har upplevt min nuvarande situation på jobbet stressande har jag inte varit för stressad och känt mig aggressiv. Däremot vet jag att jag blir aggressiv av stressen inför min osäkra framtid, nåt som visar sig här på bloggen framför allt, men också i olika kontakter, särskilt med personer som har till uppgift att ge service och hjälpa. Den frustration jag känner när de inte förstår, inte kan känna in, inte kan inse vilket utsatt läge jag är i är enorm! När jag ser idioter och puckon överallt är det verkligen en varningsklocka…

Hur reagerar du på stress? Vad är varningsklockor för dig???

Read Full Post »

Sociala medier inget småföretagare ägnar sig åt

Småföretagen finns inte på Fejan, Twitter eller bloggar. Det är bara 18,6 procent av dem som använder Fejan i affärssyfte och 0.5 procent som twittrar. Och 81 procent använder inte sociala medier alls. Siffrorna kommer från en undersökning som Visma Spcs har genomfört.

Men hur kan det här komma sig? Sociala medier är ju för det mesta gratis. Vismas vd Rolf Dahlberg tror i Svenska Dagbladet att det handlar om tid. Som småföretagare har man fullt upp med att få företaget att gå runt och man anser sig inte ha tid att hänga på Facebook, twittra eller blogga. Ett annat skäl kan vara att man är rädd för ryktesspridning.

Brit Stakston, expert på sociala medier på pr-byrån JMW, menar att småföretagarna har fastnat i gamla sätt att marknadsföra sig. Man inser inte att affärer och sociala medier faktiskt hör ihop. Det är där man har sina kontakter och mycket av marknadsföringen kan göras helt gratis. Affärsrelationer kan stärkas. Ja, fördelarna är många. Att småföretagen ändå inte använder sociala medier tror hon beror på kunskapsbrist delvis. Man inser inte sociala mediers värde.  Tidsbrist är mera nåt man skyller på .

Tidsbrist är nåt småföretagarna skyller på. Det handlar kanske mer om kunskapsbrist om sociala mediers värde.

                                                                                                                                                                 Men genom att vara aktiv inom sociala medier har småföretagarna ganska god möjlighet att konkurrera med de större företagen. Att vara aktiv ger ”fotavtryck” och många ”fotavtryck” gör att man syns i träfflistan när nån Googlar, till exempel.

Brit Stakston vill ge råd till småföretagarna. Hon säger:

[…] De måste komma bort från sina fördomar och prova. En blogg kan vara en strategisk publiceringsplattform, det är den bästa hemsida de kan ha. Marknadsföring är dyrt, de måste förstå att deras nätverkande kan förlängas och förstärkas genom att de är aktiva på nätet […]

Och faktum är att mer än var tredje svensk använder sociala medier varje dag. Så många som 35 procent av svenskarna i åldrarna 9-79 år använder sociala medier under en genomsnittlig dag. Jämför det med de 28 procent av befolkningen i samma åldrar som besöker mer traditionella medier på nätet, alltså tidningar, tidskrifter, radio och tv. Nog finns det möjligheter, alltid.

Jag skulle vilja säga att sociala medier borde vara en självklarhet för företag, stora som små. Man syns, man knyter kontakter, man odlar kontakter och man får ganska mycket marknadsföring så gott som gratis… Inte illa…

Men finns det något negativt? Tja, ska det bli nåt resultat måste man vara aktiv. Det räcker inte med att till exempel starta en blogg, man måste skriva också. Och så måste man förstås tänka på vad man skriver och hur – man vill ju inte uppnå motsatt effekt…

Read Full Post »

Glömska!

Läste nyss ett mest roligt och liiite tragiskt inlägg hos den kära Fru Hatt om glömska. Det fick mig naturligtvis att ingående studera mig själv. Och jahadå! Självklart är även jag glömsk!

Exempel på saker jag glömmer:

• Tänder lampan i ett rum för att jag ska snart ska återvända dit. Återvänder om tre timmar och undrar WTF* lamphelv***n lyser för!
• Köper en STOR bunt kopieringspapper till skrivaren. Sen hittar jag en lika STOR bunt i arbetsrummet. Himla bra – NOT! – när man inte har så gott om pengar.
• TROR att jag informerar mamma om nåt, när jag i själva verket informerar Fästmön. Och blir ARG när den oinformerade inte har kommit ihåg vad jag sa…
• Frågar ett av barnen om vad h*n läser för bok just nu. Bara för att mindre än en timma senare ställa samma fråga igen.
• Skriver ett mejl till En Viktig Person. Dagen därpå skriver jag ett mejl med liknande innehåll – till SAMMA Viktiga Person. Jag inser det dock i tid och skickar inte iväg mejl nummer två…
• Går in till ett av barnen och anklagar det för att ha stulit… en skärbräda.
• Viktiga saker ska förvaras på viktiga ställen. Frågan är bara… var… Och då ska vi inte tala om lösenord… Herreminje, jag kommer inte ihåg ett enda utan måste ständigt och jämt be om nya!
• Vad åt jag till middag igår? Hur var det nu jag ställde om klockan på micron? Vad har jag för färg på trosorna idag? Var f*n har personalen på Tokerian GÖMT chilibågarna????????????????

Alltså, jag kan verkligen bli galen på mig själv! Och skäms som en hund eftersom jag ofta anklagar Nån. Denna Nån har jag personligen aldrig träffat, vilket naturligtvis gör skuldbeläggandet lättare – jag har ju ingen känslomässig bindning till Nån. Eh eller..?

Jag minns (!) när jag skrattade åt min lilla farmor när hon försökte muta en polis med en banan. Hon sa, på sjungande finlandssvenska:

Vill poliiisen haaa en banaaan?..

Men jag skrattar så lagom när jag inte kommer ihåg anekdoten knuten till polisen och bananen…

Jag undrar om polisen ville ha en banan och varför…

                                                                                                                                                            Nej, nu ska jag resa på mig och…

• gå på toa?
• se på TV?
• ringa en vän?
• gå ut med soporna?
• åka och hälsa på nån???

                                                                                                                                                   *WTF = What The Fuck

Read Full Post »