Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘idiot’

Ett inlägg om mål och att vara utvecklingsbar – och att inte vara det senare…


 

Kardemummablomma

Troll gillar att gömma sig i buskarna. Själv föredrar jag buskarna. Busken på bilden är min kardemummablomma på jobbet, köpt för ett presentkort från Elliot.

Tänk att jag inte kan sluta skriva här nån gång! Det ska jag, var så säker, men utrymmet är inte slut än. Och vad ska då vissa trollpackor göra som i dagsläget kommer på oönskade besök flera gånger om dan? Deras liv lär bli tomt. Mitt liv… går vidare, för jag är utvecklingsbar. Men än så länge fortsätter det som tidigare. Jag skriver och jag har i alla fall en trogen läsare som höjer min besöksstatistik (det gäller att tänka positivt).

Vid nyår avger många löften. Det gör inte jag. Jag sätter upp mål för det kommande året. Vilka mina mål är för 2016 vill jag inte gå in på alltför detaljerat här – se stycket ovan! Ett mål som är ganska oskyldigt att nämna i alla fall är att jag ska bredda min läsning och läsa fler böcker som inte är deckare. Förra året försökte jag införa

varannan icke-deckare

men det sket sig ganska snart – jag köpte ju nästan bara deckare. I år ska jag skärpa mig. En god början är två av julklappsböckerna. Vännen Inger skickade mig Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin och vännen Jerry gav mig Eva Wiklunds Hon som ser. Vidare hittade jag en intressant lista hos Johanna. En del av böckerna som hon klassade som de bästa romanerna hon läste förra året har jag läst, men jag hittade ett och annat intressant tips också. (Jag måste erkänna att jag glodde en hel del på hennes lista över de bästa deckarna hon läste förra året också… Till min förvåning hittade jag ett par för mig okända författare där.)

Julklappsböcker

Den sista från höger och den tredje bakåt räknat från höger blir bra starter på mitt mål att bredda min läsning. Tack, givare!


Under ett par veckors tid
har jag varit ganska sänkt, trots att jag inte haft nåt galet att peka på i tillvaron. Men idag på förmiddagen kom jag på orsakerna. Det är tyvärr

minnen

som jag inte kan radera. Däremot bleknar de för varje år och jag känner mig stärkt av att jag hanterade smärtan så bra som jag har gjort och att jag kan få ro i att veta vad det handlar om. Därför blir ett annat av mina mål för det nya året att stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv. Det är först när jag liksom har klarat av mig själv som jag kan vara av värde för andra.

Promenadväg

Ibland måste jag stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv.


När jag scrollar upp och läser
vad jag har skrivit ser jag en del kloka och sansade ord. Annars började den här 2016 års första dag i raseri (ja, jag bultade i elementet och skrek ”IDIOTER” till sist. Det hjälpte dock inte, jag fick bara ont i handen och blev hes.). För en kan verkligen undra vad jag har för grannar som sätter igång att spika klockan 9.40 en nyårsdag. Det spikades av och till i tio minuter. Jag har svårt att tänka mig att detta var nåt akut och inte kunde väntas med ett par timmar. Puckon! (Nu tycks de i stället ägna sig åt att möblera om, tvätta och gräla. Att en ska behöva höra allt…)

Nu är jag rejält kaffesugen och ska veckla ut mina onda ben ur sängen och ta mig ut i köket. Det blir åter en lugn – och pratsam… – dag med mamma i NewVillage. Men vad händer hos DIG??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

Syltburk

Kanske fastnar mina fingrar i en syltburk ute i köket???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dubbelt inlägg.


 

Witch nose

Klona mig kan jag inte, men en häxnäsa kan jag alltid skaffa mig.

Ibland skulle en behöva klona sig. Skämt åsido, men jag fattar inte hur det ska bli på jobbet efter årsskiftet när det redan är så mycket idag. Vad som händer efter årsskiftet? Ja, vi är två vars kontrakt går ut den 31 december i år. Kvar är… en person, uppe i norr. Mina arbetsdagar är fulla av arbete. Vem ska göra det sen? Jag tycker om mitt arbete och att ha mycket att göra. Samtidigt är min arbetsplats inte utformad ergonomiskt för mig. Jag har fått jätteont i nacken och högerarmen, i axeln och armbågen. Det bekymrar mig lite att jag inte vet vem jag ska vända mig till när det gäller detta. Jag har naturligtvis själv ett ansvar för min egen kropp och mitt välmående, men… Mitt nya kontor är dessutom lika kallt som det gamla. Och nu har det också blivit kallt utomhus. I morse var det åtta grader kallt när jag huttrade iväg till garaget. Nån snö har vi inte fått än så länge, men det står väl inte på förrän den kommer. Jag skjutsade hem en liten kollega idag av sorten

inget underhudsfett.

H*n var mycket tacksam, men jag skulle ändå åka en omväg och hämta ett paket.

Roliga saker gör jag fortfarande, lite nördiga också. Idag har jag kämpat med en rapport på engelska och lite nöjd måste jag avslöja att jag hittade ett och annat fel. Mina dagar är så fulla och alla som kommer och vill ha hjälp säger att just deras prylar är prioriterade. Tur att jag har en chef på plats. Det är h*n som får prioritera. Jag bara jobbar på och önskar att jag kunde klona mig. Lite och ibland, i alla fall.

Helgen svischade förbi i ett nafs. Förutom födelsedagsfirande både lördag och söndag har jag städat och tvättat och pratat med mamma både i lördags och söndags. Hon hade fortfarande inte fått nån blankett om riksfärdtjänst med posten i fredags. Det enda jag kunde göra var att mejla handläggaren i lördags. Det är en klok kvinna och hon har talat med mamma förut och kan konsten att lugna henne. Ändå blir mamma så… halvt hysterisk och orolig att hon inte kan sova, äta eller nånting annat. Idag mitt på dan kom ett mejl från handläggaren att hon hade telefonerat med min mamma, att blanketten kommit och att hon ska få sin resa. Det känns inte som om nån har gjort nåt fel, fast ändå har det ju inte riktigt fungerat. Är det posten en ska bli arg på? Det hjälper inte. (Det hjälper lika lite som att bli arg på Telia som inte tycks fatta att det verkar vara nåt fel på appen eftersom den visar konstiga saker.) Förresten ringde mamma igen alldeles nyssens och berättade att blanketten hade kommit till fel brevlåda. I Metropolen Byhålan är det nämligen så att posten-posten delar ut A-post, medan tidningstjänst delar ut B-post. Då hamnar post i fel brevlåda. Och hur ska en gammal tant veta det?

Löparbana

Hon sprang kvickt, Linda Haglund.

I världen utanför mammas och min har Linda Haglund gått ur tiden alldeles för tidigt. Till och med en sån som jag vet vem Linda Haglund är (var) – en av 56:orna. Bland dessa kan jag också nämna Ingemar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson. Imponerande, va? Men Linda Haglund… alldeles för tidig död, bara sex år äldre än jag och idrottskvinna.  Livet for inte fram så snällt med henne efter den där dopinghistorian 1981 – som hon faktiskt friades av svenska idrottsförbundet ifrån. Men hon fälldes av det internationella och straffades genom avstängning. Tre år senare la hon idrottskarriären på hyllan. Sen jobbade hon som idrottslärare. Ledsamt och tragiskt, ett liv som slutade i förtid.

Min kamp 1

Proust är husguden för Knausgård.

I kulturvärlden delas Augustpriset ut i kväll. Det skiter jag totalt i i år. Förra året recenserade jag böcker av de nominerade och i år engagerade jag mig i ett upprop kring moms på e-böcker. Vad fick jag för det? Nada. Så nej, jag dissar Augustpriset totalt i år, ba! I stället för att klona mig litterärt har jag greppat första delen av Knausgårds kamp. Den börjar tungt med döden och fortsätter sen in i detaljträsket. På sidan 35 fick jag bekräftat det jag kände så snart jag började läsa: Marcel Proust är uppenbarligen en husgud.

För övrigt är cyberspace fullt av idioter. Jag är en av dem. Tur att jag inte kan klona mig. Men ironi förstår jag till skillnad mot… LÅNGNÄSA på dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett dessvärre icke turkosfritt inlägg.


 

Den som läser min blogg vet att jag har problem med turkos. Det är, i mitt tycke, ingen färg, utan en nyans. En skitful nyans. Så igår vid lunchtid när jag anlände till Himlen blev jag turkoschockad på riktigt. Jag började se mig om i Fästmöns hem och insåg att det är nån som är ute efter att jävlas med mig. Eller skoja. Eller nåt. Kanske bara nån som råkar gilla turkos..? Det kanske var Fågelmörderskan a k a Katt. Ja jag har alltid sagt att katter är rovdjur. Jag är helt klart en hundmänniska. Det är väl tur, dårå, att jag inte bor med Katt Fågelmörderska.

Turkoschock

Vilken turkoschock!


Anna har haft sin äldsta dotter hos sig
i sommar. Men igår var det dags för min bonusdotter att fara hem till sitt. Eftersom jag visste att det skulle medföras ett antal resväskor erbjöd jag mig att föra den unga damen med såväl packning som moder till centralen i Uppsala och tåget.

Väskor

Två resväskor, en bag och en rygga skulle in i bilen – förutom äldsta bonusdottern, dess moder och jag själv.

Jag infann mig på överenskommet klockslag en timme före tågets avgång. När jag såg packningen i hallen – en stor resväska, en liten resväska, en bag och en ryggsäck – började jag fundera på hur det skulle få plats i min lille bil. Jag har nämligen ingen stor bil, om nån nu trodde det. Men med halva baksätet fällt fick vi in allt, inklusive oss själva.

Det skulle handlas matsäck på vägen, så det var bra att jag kom i god tid. Sen blev det mindre bra. Efter att ha svängt ut från Förorten, rundat rondellen blev det plötsligt tvärstopp. Jag kunde se en lång radda bilar framför oss i vårt körfält. Uppenbarligen hade det hänt nåt. Bonusdotterns pappa messade (inte mig som körde bil utan Anna) om en försvunnen gympapåse i samma veva och kunde upplysa oss om att det skett en olycka. Två bilar inblandade, fyra skadade. Ruggigt! Jag hade ju liksom åkt där typ 40 minuter tidigare. Senare på kvällen läste jag hos lokalblaskan att det var fyra personer totalt som färdats i bilarna och att en förts skadad till sjukhus. Jag hoppas att det blev lindriga skador!

Men detta satte en stor käpp i våra hjul. Bonusdottern hade ett tåg att passa. Vi fick helt enkelt göra helt om – varpå en idiot i bilen bakom mig körde fram så jag höll på att backa in i hans fula Volvo på den smala vägen. Nån ytterligare olycka skedde emellertid inte och vi körde på en slingrig bakväg och därefter gamla E4:an i stället för nya in till stan. Vi hann! Dessutom var tåget naturligtvis försenat, men inte mer än sju minuter.

Efter det stora kramkalaset och en och annan tår for vi tillbaka ut till Förorten via samma bakväg. Anna bjöd på kaffe, glass och hallon och Jerka och yngsta bonussonen anslöt. Jag fick ett uppdrag och gav mig av hemåt för att utföra det. Hade just satt punkt när telefonen ringde. Det var lilla mamma som ville tacka för kortet från Stockholm, postat för en vecka sen… Men hallå, posten!!! Ska det ta en vecka för ett vykort att nå fram från Stockholm till Metropolen Byhålan??? Inte konstigt att folk slutar använda snigelpost. Skärpning!!! I vart fall fick jag min bensinräkning idag, vilket är i rimlig tid. Förra månaden tog den nästan två veckor på sig att hitta hit… Jag undrar vad vi betalar för när vi frankerar våra kort och brev…

I övrigt funderar jagdet jag skrev om i helgen, utrymmet. Jag har ännu inte fattat nåt beslut. Men faktum kvarstår – och bara tio procent…

Min kväll avslutades med att uppdatera min mobils systemversion och äta rester från igår, nersköljda med ett glas rött samt Broadchurch! Hur hade DU det igår? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ilsket inlägg med viss trafikinriktning.


 

Jag är arg

Ganska arg Toffla.

Det var inte utan att jag kände igen mig när jag läste SvD-artikeln igår kväll om raseri i trafiken. I trafiken är det nämligen både vanligt och accepterat, enligt artikeln. Jag själv får horn i pannan när jag sitter bakom ratten. Gormar åt

idioter, puckon och såna som tror de har nio liv eller inte har bilar utrustade med blinkers

med flera. Fråga Fästmön och mina bonusbarn, får du höra att jag är allt annat än timid och talar vackert och mjukt när jag kör bil…

Men varför sitter jag i bilen och gormar? Jag – och många med mig. Enligt artikeln handlar det om brist på kommunikation. Ja… det är ju lite svårt att kommunicera när en befinner sig i en bil och en annan på gatan, kanske i en annan bil eller på en cykel. Det är ju inte precis så att en stannar sitt fordon och kliver ur för att diskutera med puck… med den andra parten. En sitter kvar i bilen och gormar, i stället, alltså.

eevuul

Eevul Toffla – som egentligen är rätt snäll. Yngsta bonusdottern fixade den här bilden för fem år sen. Jag kan fortfarande le lika rart – om jag vill…

Samtidigt är det ju mer tillåtet – och lättare – att sitta i bilen och skrika. Det får liksom färre konsekvenser än om jag skulle ha klivit ur bilen och stått på gatan och gapat. Ensam i bilen kan det inte uppstå nåt gräl. Fast varför blir jag så arg? Egentligen handlar det, enligt artikeln, om att vi blir rädda när det uppstår knepiga situationer. Vi blir så rädda att vi blir arga, helt enkelt.

I eftermiddag är jag ute och kör bil igen med Anna. Vi har ett par loppisar kvar att beta av. Dessutom måste jag in till stan för att skaffa biljetter till anställningsintervjun jag ska på nästa vecka. Ja tänk! Igår ringde de från ett av de där drömjobben jag har sökt och vill träffa mig!.. Intervjun sker i Stockholm, ansvarsområdet är hela norra Mälardalen och placeringen är i Uppsala (med en del resor i regionen i tjänsten, dårå). Eftersom det är ett roligt skäl till att jag med bil måste snirkla mig in till gatugrävlingarnas centrum Uppsala idag kan jag väl inte bli arg i trafiken? Eller..?

Hur är DU i trafiken??? Är du olika beroende på vilket fordon du framför eller om du går??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt trött inlägg.


 

Östgötamjölk

Östgötamjölk var gött, dä döh!

Nu är jag hemma! Eller jag anlände till Uppsala redan 16.30. Hann med en snabbvisit hos vännen M i Metropolen Byhålan och en slät kopp kaffe innan jag gav mig ut på vägarna. Men dessförinnan hann jag deklarera åt mamma också.

Det var faktiskt inte världsamycket trafik på den sträckan jag körde, men redan ett par, tre mil utanför Metropolen råkade jag ut för en idiot till bilist som körde om trots att han mötte mig. Jag fick hålla rejält till höger på den tämligen smala vägen. Alles gut, dock, ingen krock där och då, i alla fall. Ett litet stopp gjorde jag för output och input, utan att gå djupare in i detaljer.

Fick med mig alla väskor och kassar på en vända från bilen här hemma. Kylvarorna åkte in i kylen innan jag svängde in till Äldreboendet för att pussa på min fästmö och skjutsa hem henne. Vi handlade lite mat var för sig på vägen och innan jag lämnade Himlen kunde jag överlämna den reflexvästfärgade Dramaten från vännen I till Anna. Det enda som jag har kvar här hemma nu från Östergyllen är en liter mjölk som jag öppnade och drack av till den grillade kyckling som blev min middag. Mamma, som jag självklart har ringt, dricker inte mjölk, så hon skickade med den liter jag köpte i onsdags samt en halv liten hink (!) saltgurka. Mums!

Har haft sms-kontakt med min goa lägenhetsvakt som är på middag i afton. Nyckeln levereras i kväll eller under morgondagen. Mina femtiotalet växter mådde alla jättebra, så C ska jag definitivt anlita igen! I utbyte får C med familj låna min parkeringsplats då och då, bland annat några dar i maj (fast inte när vännen FEM kommer på besök).

Nu är jag så trött att jag inte vet var jag är nästan. Men jag bläddrade igenom UppsalaTidningen vid middagen och hittade en LUSTIG notis. Här i Uppsala är folk minsann femte snyggast i landet, enligt en nätdejtingsajt – medan Metropolitanerna finns i botten. Fyyyy…  Men man kan väl säga att jag är Uppsalabo – jag har ju trots allt bott här i… 33 år i höst. Eller..?

Uppsalabor femte snyggast  i landet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett påminnande inlägg.


 

Jag den 22 januari 2015

Jag den 22 januari 2015, en bra dag.

Dagarna går. Om lite mer än tre månader blir jag ett år äldre. Det syns. De senaste sex åren har jag åldrats 60 år, känns det som. Det är inte så mycket att göra åt. Jag måste acceptera, för jag kan inte påverka tiden eller det som har hänt.

Det finns bra dagar och det finns dagar i mitt liv när jag inte vill delta. Jag har verktygen att hantera det senare, men ibland vägrar jag använda dem. Det blir liksom en utmaning att se hur mycket jag tål. Det är onekligen mer spännande, dessutom, att balansera på en slak lina än en spänd… Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv, dessa dagar. Jag är elak. Jag tar bort allt jag tycker om, säger nej till dem jag gillar att umgås med. Däremot skulle jag aldrig säga ja till dem jag inte gillar att umgås med. De går fetbort alla dagar.

Jag bygger nånting. Jag bygger ett ställe som jag vill ska vara öppet för så många som möjligt som respekterar orden och som inte enbart vill sticka brevsprätten i mitt hull.

Är det roligt att vara elak? Mår man bättre av att vara elak? Nej, det gör i alla fall inte jag. Jag mår i stället väldigt dåligt när jag är elak. Jag är elak ibland. Men ibland är jag det inte. Att bli anklagad för att vara elak när man inte är det – och för ”lite” annat som inte har med den saken att göra –  gör jävligt ont. Det spelar ingen roll om jag försvarar mig och säger att

Det är inte sant!

Det är en klunga människor som har dömt mig utan att veta vem jag är. Människor som har klickat på Gilla-knappen eller kallat mig idiot eller pucko utan att en enda gång ha mött mig i verkliga livet. Det är intressant att de vet så mycket om mig. (<== ironi) Jag har inte ens träffat den så kallade rapportören. Det vill säga den person som läser varje ord den kan på min blogg och rapporterar vidare, gärna med egen tolkning. Personligen läser jag inte ord hos människor som inte intresserar mig. Men jag har vänner som gör det. Det får stå för dem.

Jag står för mina ord och jag är stolt över att de berör människor. Men jag tar inte ansvar för misstolkningar. Dessutom är en blogg bara en blogg. Den här bloggen visar valda delar av mitt liv. Och det är jag som har gjort urvalet.

Den här veckan städade jag ur kylen och frostade av frysen. Jag rensade också utsidorna från vykort, foton och diverse roligheter jag har klippt ut och sparat. Men ett kort, som satt på en bukett en gång, sitter kvar. Det är mer synligt nu och jag tittar på det varje dag.

Nu ska du också få titta på det en stund. Jag hoppas att du mår bättre av att läsa dessa ord, så att du är mindre elak idag:

Glöm inte att du är värdefull

Tack I!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med ett visst mått av självironi, men mest en uppmaning att du ska vara rädd om dig.


 

Ängel eller djävul bakom ratten? Om du frågar min familj är jag det senare. Jag skriker och gapar, gör fula gester, kallar andra trafikanter för

Idiot!

och liknande. Men det hörs och syns förhoppningsvis inte så mycket utåt. Jag försöker lära mig att lägga band på mig och lyckas bättre och bättre, om jag får säga det själv. Fast jag är ju förstås jävig…

Elias blå cykel

Även cyklar ska ha reflexer.

Allvarligt talat är det inte farligt. Men jag har helt klart ett temperament när jag kör bil. Och det kanske inte är så konstigt när andra moderna bilar inte tycks vara utrustade med blinkers, men med mobiltelefoner. Eller cyklister, som tror att de har nio liv och, utan lysen i novembermörkret, korsar en gata mitt framför min bils nos. För att inte tala om alla fotgängare som tror att de är STJÄRNOR. Lysande, sådana. Bara det att det måtte vara osynligt ljus…

Igår kväll läste jag om två bilister som kivades mitt i centrala stan på självaste vilodagen – över en parkeringsplats! Men hallå! Den som först ger tecken – det vill säga blinkar att h*n ska svänga in och parkera borde vara den som har rätten till platsen. Att bråka högljutt offentligt och kanske slåss är sandlådenivå, enligt min mening. För jag sitter ju bara inne i min bil och gapar har synpunkter…

Och nu måste jag komma med en synpunkt i form av en pekpinne! Men faktum är att den handlar om omtanke om oss båda – mig i bilen och dig som cyklar eller går.

Snälla, snälla, använd reflexer!!!

reflexmunnar

Reklamreflexer är gratis. Dessa har jag fått från ett företag som arbetar med tandvård.

Så här i novembermörkret syns du nämligen inte, eftersom de flesta av oss är iförda för säsongen färganpassade – det vill säga mörka – kläder. Allra bäst är förstås reflexväst, men jag vet att det är töntvarning på det, så det begär jag inte. Samtidigt är det alldeles ypperligt om du går ut med hunden när det är mörkt eller cyklar en tur. Men reflexer… Små reflexer på armar och ben och gärna fötter – det är både billigt och kan vara livräddande!!! Om du syns ser jag dig!

Själv bär jag reflexband, två stycken, som jag slår om smalbenen när jag går till garaget i mörkret. De kostade ett par selmor på apoteket. Sen har jag ett hjärta i plast på en jacka och reklamreflexer (gratis!) i form av klämmor kompletterar den (jackan är svart). Mina vita gympaskor, som jag fortfarande går i, har påsydda reflexer. Så ja. Jag föregår med gott exempel.

Men nu vill jag veta vad har DU för reflexer på dig???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det goda inom digHäromdan skrev jag att det finns nåt gott i oss alla. Och det gör det säkert – även om det är svårt att se ibland. Nu har jag läst ut Det goda inom dig av Linda Olsson. Det var en helt fantastisk upplevelse, kan jag avslöja bums! Boken var väl värd den ”Selma” den kostade.

Vänskap och kärlek är svåra saker. Det är också två teman som återkommer i Linda Olssons böcker, enligt förlaget. Den här gången får vi läsare träffa Marion. Marion, som egentligen heter Marianne och kommer från Sverige, bor för sig själv i ett hus vid havet på New Zealand. En dag träffar hon på en liten pojke. Och hur omaka det här paret än verkar, så är de som gjorda för varandra. Marion tar hand om Ika och Ika hjälper Marion att läka genom att väcka upp gamla – och nyare – minnen.

Detta är en helt underbar bok, med flera bottnar. Till och med en idiot som jag lät tårarna trilla helt fritt.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »