Brallor och andra nygamla fynd

Ett fyndigt inlägg.

---

 

Smala Anna provar nygamla jeans. Visst sitter de snyggt? Min rumpa blir det ingen bild på, jag är nämligen inte hur vig som helst med kameran…

Ibland är det bra att gå ner i vikt. Det känns lite som att en får en ny garderob igen. Fästmön grävde till exempel fram ett par ursnygga jeans i morse ur sin låda här hos mig. De satt så bra som en smäck ska sitta över rumpan. Inte en smäck en har på huvet. Jag blev lite inspirerad och provade fem par jeans i kväll. Jeans, som har flyttats från

Aktuell garderob

till

Garderob för kläder som jag kan tänkas växa i igen.

Jag kom i fyra par, ganska lätt, dessutom. Nu återstår två par samt ett par svarta skinnbrallor. Det får bli mina mål, men det är många storlekar till dess…

Ett mål för dagen var emellertid inte jeansprovning utan en snabb loppisrunda. Vi började vid Hjalmar Brantingsgatan 4A, nära Vaksala torg, där Ilona och Lotta har sin antik- och vintagebutik. Butiken har fått en ny granne, en affär som säljer barnkläder, och jag studsade lite när jag såg dess namn – Ester och Harry hette nämligen min morfars svägerska och bror, min mammas faster och farbror! I vintagebutiken träffade vi på trevliga Lotta, som gillar att möblera om där. Förnyelse är alltid kul, men där är fortfarande väldigt trångt för en Michelingumma som jag… Och jag såg en tant som nästan sopade ner två kaffekoppar med sin bakdel. Jag saknade leksaksbensinpumpen (den såldes i höstas), men noterade att ”min” syltburk, med ett litet nagg, var kvar liksom den underbara drinkvagnen. Vidare beundrade jag klungan med Hummelfigurer och det läckra barskåpet – tjusigt utanpå och med perstorpsskiva inuti…

Några bilder att njuta av…

Detta bildspel kräver JavaScript.

På Kupan, Röda korset, var det proppat med folk. Somliga gick och babblade svinhögt i en mobiltelefon, andra gick omkring och stank askkopp. Själv hade jag både tvättat armhålorna och borstat tänderna, men har skitigt hår. Jag gjorde dagens första fynd här. Och tro det eller ej, men det var inte nån Maria Lang-deckare från bokbordet (min samling är ju komplett) utan en riktigt fin kinesisk träask för endast 30 kronor.

Ett par bilder…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Väldigt nära Kupan ligger Erikshjälpen. Där var det ännu mer folk och svårt att få parkering – allra helst sen en person rattandes en bil med firmamärket Vattenfall helt idiotiskt ställde sig hindrande i vägen för dem som ville både ut och in. Men vi kom in och äntligen fick jag med mig en bok hem! Jag hittade Uppsalaförfattaren Ulla Bolinders andra deckare Gärningsman i inbundet, hyfsat bra skick med skyddsomslag för 25 kronor. Vidare såg jag kakburkar kända från min köksbänk. Priset för dem var endast 150 kronor styck. Jag har sett högre pris för liknande storlekar och var frestad att slå till. Men en burk räcker och den står ju redan här hemma.

Ett par bilder…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter rolig shopping kommer mindre rolig. Vi for till Tokerian för att köpa mat. Hur tråkigt som helst, men nödvändigt. Vi belönade oss med kanelbullar som vi tog med ut till Himlen dit äldsta bonusdottern anlänt sent igår kväll och äldste bonussonen fanns sen tidigare. Det blev en liten pratstund och en något större del kattjakt. Kattungarna är lika busiga som vanligt. Dagens mest intressanta för dem var förstås våra bullar. Men se dessa fick de inget av – bara bullpappret…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och nu är det dags för mig att laga mat. Grillpannan ska få prova på kalkonfilé. Till det serverar köket jumbo-frites samt hot béarnaisesås och vitlökssmör samt ett fylligt rödvin.

Ha en fin lördagskväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Elakt, ord som berör och värdefullt

Ett påminnande inlägg.

---

 

Jag den 22 januari 2015, en bra dag.

Dagarna går. Om lite mer än tre månader blir jag ett år äldre. Det syns. De senaste sex åren har jag åldrats 60 år, känns det som. Det är inte så mycket att göra åt. Jag måste acceptera, för jag kan inte påverka tiden eller det som har hänt.

Det finns bra dagar och det finns dagar i mitt liv när jag inte vill delta. Jag har verktygen att hantera det senare, men ibland vägrar jag använda dem. Det blir liksom en utmaning att se hur mycket jag tål. Det är onekligen mer spännande, dessutom, att balansera på en slak lina än en spänd… Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv, dessa dagar. Jag är elak. Jag tar bort allt jag tycker om, säger nej till dem jag gillar att umgås med. Däremot skulle jag aldrig säga ja till dem jag inte gillar att umgås med. De går fetbort alla dagar.

Jag bygger nånting. Jag bygger ett ställe som jag vill ska vara öppet för så många som möjligt som respekterar orden och som inte enbart vill sticka brevsprätten i mitt hull.

Är det roligt att vara elak? Mår man bättre av att vara elak? Nej, det gör i alla fall inte jag. Jag mår i stället väldigt dåligt när jag är elak. Jag är elak ibland. Men ibland är jag det inte. Att bli anklagad för att vara elak när man inte är det – och för ”lite” annat som inte har med den saken att göra –  gör jävligt ont. Det spelar ingen roll om jag försvarar mig och säger att

Det är inte sant!

Det är en klunga människor som har dömt mig utan att veta vem jag är. Människor som har klickat på Gilla-knappen eller kallat mig idiot eller pucko utan att en enda gång ha mött mig i verkliga livet. Det är intressant att de vet så mycket om mig. (<== ironi) Jag har inte ens träffat den så kallade rapportören. Det vill säga den person som läser varje ord den kan på min blogg och rapporterar vidare, gärna med egen tolkning. Personligen läser jag inte ord hos människor som inte intresserar mig. Men jag har vänner som gör det. Det får stå för dem.

Jag står för mina ord och jag är stolt över att de berör människor. Men jag tar inte ansvar för misstolkningar. Dessutom är en blogg bara en blogg. Den här bloggen visar valda delar av mitt liv. Och det är jag som har gjort urvalet.

Den här veckan städade jag ur kylen och frostade av frysen. Jag rensade också utsidorna från vykort, foton och diverse roligheter jag har klippt ut och sparat. Men ett kort, som satt på en bukett en gång, sitter kvar. Det är mer synligt nu och jag tittar på det varje dag.

Nu ska du också få titta på det en stund. Jag hoppas att du mår bättre av att läsa dessa ord, så att du är mindre elak idag:

Tack I!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagspromenad med bil

Ett inlägg om vår söndagspromenad.

Igår var vi ju ute från klockan tolv tills en bit in på kvällen. Vi gick väldigt, väldigt mycket. Därför är fötterna – framför allt min vänstra, den med hälsporren – väldig ond idag. Det ska bli fotbad med massage efter middagen, ska bara vänta på att middagen lagar sig först. Äh, bara skojar!

Det otroligt vackra vädret håller i sig, men med onda fötter är det inte så skönt att gå. Vi skuttade därför iväg på söndagspromenad med Clark Kent* efter att jag hade telefonerat med min mor (som är mycket duktigare än jag och går promenader varje dag, numera).

Den otäcka reklamfilmen till trots åkte vi till Ö&B. Där såg jag ett och annat spöke, men inget som kunde skrämma mig.

Spöken i klunga.

Anledningen var att jag skulle köpa rengöringsmedel och tvättmedel, nåt jag inte hann med att titta på sist jag var där. Men som vanligt hamnade det mest en massa annat i varuvagnen…

En gigantisk Toblerone.

Det var riktigt pinsamt, för naturligtvis kom en Grann-Katta med make förbi, så jag hade inte en chans att gömma den gigantiska Tobleronen mina varor… Men sen hittade jag ett fantastiskt fint diskmedel som är orange! Eller brandgult, som man faktiskt sa när jag var liten!!! Det hamnade förstås i varuvagnen tillsammans med Tobleronen.

Brandgul YES hamnade självklart i varuvagnen.

Sen fick ju då Fästmön för sig att leka optiker…

VirrpAnna provar brillor.

Det var idiotiskt, för det satt ett fodral på alla brillor så det såg ut som om de hade solskärm. Jaa, hon såg faktiskt inte riktigt… klok ut…

Anna såg faktiskt inte riktigt klok ut med det där fodralet i pannan…

Ja till sist hade vi flamsat oss igenom affären och for till nästa för att köpa lite som jag glömde köpa i fredags. Men mjölken står kvar i affären, så jag får väl dricka vin till maten idag (Anna dricker inte mjölk.)

Vi märker båda två att vi tappar ord och mitt närminne är ju som det är. Kanske dags att köpa en ny skalle..?

Ett nytt huvud bland skallemixen, kanske?

Nu ska jag laga söndagsmiddag bestående av kyckling i söt och stark sås samt ris. Eftersom det var finväder igår tycktes hela gården ha grillat. Det stank gris i de delar av lägenheten där jag hade råkat lämna fönstren öppna. Nu är det utvädrat, tack och lov. Här äts baske mig ingen grismuskel! USCH!

Vad ska du äta eller vad har du ätit idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar för som du vet är jag nyfiken på allt!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort. Och mitt blir allt kortare för varje fin bild på Anna jag lägger ut…

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.

Idag var jag anmodad att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.

Jag var naturligtvis inte ensam på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.

Jag frågade varför de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.

Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Det blir inte alltid som man har… osv

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om sitt arbete och sina samarbeten.

Ett helt fantastiskt underbart väder idag! Hur ska man kunna ha disciplin att arbeta inomhus nu när det både börjar bli varmt och soligt? Jorå, om man har ett kul jobb, så. Och det har jag ju i grunden – ett tag till, i alla fall. Men i morgon… I morgon ska jag ta friskvårdstimme med kamera!

Vi är tre som ska arbeta tillsammans i projekt Presentationstrycksak (förutom formgivare och tryckeri), har Högre Ort bestämt. Jag informerade Linus (Linus heter nånting helt annat i verkligheten!) om det idag. Han var totalt ovetande, men berättade att han tidigare har gjort ett antal liknande saker med vänsterhanden. Vi diskuterade sammansättning av arbetsgrupp, men eftersom jag fick veta att det blir vi tre så stannar vi där. I vissa fall gäller inte uttrycket

The more, the merrier.

Men så klart man kan lämna saker för synpunkter en kort tid före tryck. Eller Print On Demand, som det nog till största delen blir.

Hur som helst, jag bad Linus att fundera över text- och bildunderlag. För om jag inte får nånting sådant blir det ju ingen trycksak. Och jag tror inte att det kommer från Högre Ort, som efter utdelad arbetsuppgift mest suckade och undrade hur det skulle finnas tid att få fram underlag. (Jag skulle lätt kunna peka lite här och lite där, men eftersom nu arbetsgången är bestämd av Högre Ort tänker jag inte vara motvalls igen. Chefer har en tendens att känna sig hotade då. Ur balans.) Tänk, jag är utvecklingsbar som person, det hade nog aldrig DLF* trott! För övrigt känner jag att jag har utvecklat mig när det gäller just Linus, eftersom jag allt mer börjar uppskatta hans tankar och värderingar. Vi skulle nog kunna jobba fint tillsammans – om det möjliggjordes. Idag är det inte så väldigt möjligt.

Det ska handla om vatten.

På lunchen blev jag medbjuden av korridorkollegorna, men på vägen till matstället träffade jag Lille M så vi bestämde att äta sallad tillsammans och prata lite jobb. Vi  pratade, kort och effektivt. Med vissa människor går det bara så lätt att samarbeta! Kanske, kanske för att båda sidor har förståelse och viss insikt i den andra sidans kompetenser, typ? Strax blev vi joinade av ett par trevliga biologer som så snällt frågade om de fick sitta med oss. Efter ett tag kom nästa klunga kollegor – och snodde ett bord bredvid som var markerat av nån annan. Lite pinsamt, men… Kanske var det mer pinsamt när Professorn tippade sitt vattenglas på golvet och skärvor och H2O flög och flöt vida omkring… Tur att det inte var en kopp varmt kaffe, säger jag bara…

Lunch med såna här i blev det idag. Fräscht! Fast tanten i restaurangen som vanligt var snorkig och sa att jag inte fick ta kaffe.

Telefonmötet efter lunch dröjde, så jag twittrade om det. Tog två sekunder så fick vi kontakt! Det är verkligen både nytta och nöje med sociala medier, i alla fall Twitter! Telefonmötet utvidgades till ett cyberspacemöte. Så otroligt enkelt och användbart när kunden kan bli visad direkt på skärmen hur saker och ting skulle kunna fungera! Tyvärr tror jag att ärendet måste lyftas ett par nivåer och inte ligga hos mig på institutionsnivå. Inte heller fakultetsnivå utan centralt. Hoppas man där inser hur intressant och spännande detta är. Verkligen.

Eftermiddagsbananen är slut, så även kaffet snart. Dags att återgå till… tja, vad det nu är jag gör för nånting…

*DLF = Synnerligen obehaglig person i ett arbetsliv jag knappt minns (jo, det gör jag, jag skämtar lite)

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofalt på Tokerian

Detta inlägg är tillägnat min vän Karin, som förstod ironi till 200 procent till skillnad från normalpersoner som högst kan förstå 100 procent.

Jag har varit på Tokerian. Och idag var det värre än värst. Det var katastrofalt. Jag menar verkligen katastrofalt.

Först och främst är det ju allt annat än varmt ute. Då tror man ju att Kreti & Pleti ska ha vett att stanna hemma. Men icke! Alla redan överviktiga barn och vuxna måste ju ha lördagsgodis.

Eftersom det är jättekallt tyckte flera bilister att det var OK att parkera precis utanför de fyra affärernas huvudingångar. Med påföljd att vi som promenerade fick gå ute på parkeringen – där en massa bilar cirkulerade runt, runt – i väntan på att nån vid nån huvudingång skulle köra iväg. Det finns handikapparkeringar. Det är inte heller långt från parkeringen till affärerna. Men tro inte att det är handikappade människor som ställer sig direkt utanför. Nej, det är människor som liksom skuttar i och ur bilen och vidare in i nån affär. Har sett det själv. Inte ett handikapptillstånd så långt ögat kan se.

Och vem fan har kört här med vad? Till höger i bild en överviktig vuxen på väg att köpa lördagsgodis mat.

När jag närmade mig Tokerians huvudingång såg jag en en stor hund till synes utan husse, matte eller koppel. Ganska pälslös, men stor. Och antagligen frusen. För den smet in i affären när Ett Korkat Pucko inte kunde vänta en halv minut utan måste kliva in just som hunden passerade. Hunden sprang in, men inte ut. När jag stod och skulle ta min scanner hörde jag nån ropa över affärens högtalare:

Vi har en lös hund i affären!

Som om folk inte märkte det. Det hade samlats en stor klunga utanför kiosken och jag tror att hunden fångades in. Vem vet, kanske av ägaren. Hur som helst, hur 17 kan man ha en sån stor hund utan koppel? Eller hade den lyckats dra ur huvudet ur halsbandet eller vad???  Några svar lär jag aldrig få.

Inne i affären skrattade jag rått inom mig när jag hörde en mamma på både farsi och svenska säga till sitt kinkande barn

Du kan inte sitta i vagnen nu, jag måste köra din yoghurt i den.

Ha! Unga friska ben mår bra av att gå – även inne i en affär.

Lite senare hörde jag samma unge gnälla för att h*n inte fick köpa godis. Mamman svarade stenhårt, både på farsi och svenska:

Det finns godis hemma. Jag ska visa dig sen.

Så agerar en god förälder, tycker jag. Inte som somliga *pekar åt ett visst väderstreck* som antingen ignorerar sina barn genom att hålla på med sina mobiler eller ignorerar sina barn genom att inte låtsas höra. (Nej, somliga borde inte ha barn.)

Framme i kassan var det dags för nästa show. En ung kille försökte byta en vara utan kvitto. Expediterna var justa och lät honom göra det ändå, men eftersom varan han skulle ha var dyrare ville de att han skulle betala mellanskillnaden. Det ville inte killen utan upprepade, gång på gång som ett mantra

Det var min [en äldre generation] som handlade och h*n är senil.

Men hallå! Inte låter man en förälder, morförälder, faster, farmor, storebror eller Fans egen moster gå ensam och handla om h*n är senil?! För övrigt heter det dement och inte senil, har Fästmön lärt mig.

Killen trängde sig före i kön (en farbror och jag) och bakom mig växte kön. Då kom min favorit Loppan och satte ner foten. BRA gjort att be honom vänta på sin tur!

Det här är en bra tjej!

Jag handlade alldeles för mycket och en randig kaviartub gjorde sönder skitpåsen i botten. Påsen var alldeles för tung och jag fick stanna på vägen för att det gjorde ont i operationsärret när jag bar. Men det var nog en av dagens smärre katastrofer…

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu är det slut på veckan…

Klockan hade knappt passerat 16 när jag styrde kosan hem till New Village. Det var mörkt ute och små regndroppar trillade mot kinderna som tårar. Nej, jag ville inte alls åka hem till en kall och ödslig lägenhet. Men så blev det, för jag hade lite saker jag behövde göra hemma. Det blev i alla fall en mysig stund vid Fästmöns köksbord med kaffe, pepparkaka och ädelost – fast sen när hon talade om vad ostdoften påminde om, bröts myset av att hon och jag och Linn flabbade som de tokor vi är! Sen glodde vi i reklam från tre olika smyckesaffärer och önskade oss det ena smycket efter det andra – dyra som f*n skulle de vara. Anna toppade med ett diamanthalsband på närmare 125 000. Detta medan Linn knåpade på sin önskelista – hon fyller ju år i början av december.

Nu är en maskin är tvättad och hängd, maskin nummer två kör jeans. Jag har pratat med mamma, som jag visste skulle känna sig ensam idag när det är söndag och trist. Hon var trött och lite hängig och hade gått i morgonrock hela dan.

Det gjorde du rätt i!

sa jag. För jag tycker att mammor ska få göra som de vill när de är gamla och inte bry sig om vad omgivningen tycker och tänker.

Stolt är jag, för jag har kokat kalkonwienerkorv enligt Annas instruktioner och det var lätt, gick fort och blev gott! Det smakade som de där kokta korvarna i prassligt papper jag fick på vinterkvällarna av pappa. Då, när vi gick på Storgatan i den där småländska staden där alla verkligen var fruktansvärt snåla (så där som inte riktigt tror, fast man säger att smålänningar är). Antingen var vi på jakt efter julklappar till mamma eller så var jag med pappa ute på jobb, medan  mamma var på sjukhus. Troligen det senare. Men just den där smaken av kokt korv har jag ett varmt och gott minne av! Den lilla flickan (= jag) skulle ju ha nåt att äta och pappa var inte heller nån mästerkock. Det har jag ärvt, liksom…

En smak av vinterkvällar med pappa…

                                                                                                                                                                 Jag sitter och tänker att veckan snart är slut och att jag ska säkerhetskopiera några filer innan jag slänger mig i fåtöljen för att göra mig trött med nåt trist TV-program. Tungan är full av blåsor och jag undrar vad det är jag inte tål nu eller om jag har fått nån ny brist. Lägenheten är kall och i morgon blir den ännu kallare när värme och varmvatten ska vara avstängt mellan klockan åtta och klockan 22. Men asså, måste de göra fjärrvärmearbeten när det så gott som är vinter??? Jag har förvarnat Anna om att jag kanske kommer flygande i morgon kväll ifall jag snudd på fryser ihjäl här hemma. Det blir några mil att köra till jobbet på tisdagsmorgonen i såna fall, men hellre det än att bli utan röv. För det är ju röven man fryser av sig när det är kallt.

Nya grannarna har satt en lapp på anslagstavlan nere i trapphuset om att de renoverar och hoppas att de inte stör för mycket. Det var omtänksamt! Tänk om somliga hade gjort nåt liknande när de renoverade under mitt sovrum ett antal helgmorgnar. Då var jag väldigt jämn i munnen, så att säga. Jag log inte en enda gång. Jag var skitarg. Jag knackade i elementet när de började spika före klockan nio en söndagsmorgon och puckona knackade tillbaka som om det var nån rolig lek vi lekte. Sen började nån annan i huset knacka också. Det är visst deras sätt att kommunicera med mig. De knackar. Eller springer med listor eller skriver illa stavade brev utan att ha alla fakta och lägger i min postbox. Tröttsamt…

På tal om tröttsamt… Sjukstugan i Backen söker ny chef till en av sina verksamheter. Om man skulle ta att anmäla sitt intresse för tjänsten. Den är vakant sedan ett tag tillbaka eftersom man har mankvinnövrerat ut tidigare befattningshavare. Undras vad man skyllde denna för att ha gjort för tok. Jag menar, det måste vara nåt rejält fantasifullt med tok om man petar bort nån för att tillfälligt återta nån annan som gjort tok på riktigt. Att sen låtsas som om det är tillfälligt är ju bara larvigt. Det här har vi, några stycken, slagit vad om skulle ske så vi klappar oss på knäna och vet inte om vi ska skratta eller gråta. Eller, som sagt, kanske anmäla vårt intresse för tjänsten. Vi börjar ju bli en klunga vi också nu, vi som inte är groupiesar.

Nej, nu ska jag gå och hänga upp blöta jeans. Dra dem rätt form och låtsas att det är nåt annat jag drar i. Hårt och illvilligt. Vem f*n sa att jag är snäll? Det är fel.

Read Full Post »

Fönsterkuvert, grådag och rätt segt

Idag var det segare än segast. Det som finns inuti min näsa, alltså. Och i luftrören. Det brukar ta nån timma innan jag kan prata överhuvud taget och när jag väl upplåter min stämma låter jag som en äldre man. Det gör dessutom ONT att prata. I alla fall nu på morgonen.

Fästmön var stoisk och lagade till en utsökt måltid igår afton. Spaghetti och kött-/kycklingfärssås. Min sås var starkt kryddad och full av vitlök. Jag kände inte så mycket smak mer än det starka som på sätt och vis löste upp det sega bakom näsan. Du fattar vad jag menar utan att jag behöver beskriva det mer detaljerat, hoppas jag???

Annars har nog grannarna i Himlen börjat tro att vi har startat grisfarm. För när vi sover låter vi som grisar. Nu har jag ju inte hört mig själv, men min särbo. Gissningsvis låter jag likadant.

Har vi startat grisfarm, månntro?

                                                                                                                                                            I morse var det fyra grader kallt. Jag försökte smyga så att jag inte skulle väcka Anna, hon behövde så väl få sova. Men jag höll på att skrämma livet ur Elias när jag gläntade på hans dörr för att säga god morgon – han hade inte hört mig tassa i hallen utanför! Lillgrabben hade ont i magen, sa han, men eftersom toa redan var provat försökte vi med yoghurt och då blev det lite bättre. I bilen till skolan lyssnade vi till ESC-låtarna och Elias tyckte att Armeniens låt var riktigt bra. Jag har klassat den som OK.

Jag färdades sen genom en grå dag in till stan. Vid Ekeby stod hästarna som vanligt i klunga, men idag såg de extra roliga ut eftersom det såg ut som om de spanade på bilar. Jag bara väntade på att en av dem skulle ta fram block och penna och börja skriva upp bilnummer eller nåt! Minns du det, FEM, när vi höll på med sånt??? Varför gjorde vi det???

Dagen var så grå och disig, men trots det var det förvånansvärt många bilar OCH en länsbuss som inte hade lysena på. Nej, jag kan väl tänka mig att om man inte har blinkers så har man väl inte lysen heller på sitt fordon. 😈 Inga rådjur såg jag idag, men annars brukar de vara synliga på ena sidan av nya E4:an, också de i klunga. Nervösa, smalbenta djur som springer lite hit och dit…

Nu har jag gnällt på gråvädret så mycket att solen tittar fram! TACK för det! 😛

Hemma hos mig hittade jag ett fönsterkuvert i postboxen. Fönsterkuvert är väl inte nån populär post hos nån och själv får jag magknip när de hamnar hos mig. Detta kuvert var dessutom från Skatteverket! HU! Men innehållet var tämligen odramatiskt. Det var den där nationella undersökningen om lägenhetsnummer som Skatteverket fått i uppdrag av regeringen att genomföra. Tanken är att det ska bli lättare att ta fram statistik om oss som bor nånstans än det har varit tidigare genom folk- och bostadsräkningarna. Det var enkelt att logga in hos Skatteverket och utföra ärendet, men man kan också använda telefon eller bara skriva ner på bifogad blankett och skicka in.

Funderar på hur min mamma gör, som inte har dator och som ser illa… Undras om nån tänkte på ”gamlingarna”, invandrarna med flera… Helt lätt att hitta sitt lägenhetsnummer är det inte heller. Enligt den medföljande foldern består numret av fyra siffror

[…] och ska finnas anslaget  på en väl synlig plats i byggnaden. Fastighetsägaren ska dessutom ha lämnat information till dig om vilket lägenhetsnummer som gäller. […]

Ja jag har fått ett brev om detta, men nåt anslag på

[…] väl synlig plats i byggnaden. […] 

hittar jag inte! Det är som vanligt, det. Dåligt med informationen, alltså. Tur att jag hade sparat brevet!

Uppdaterat: Nu var jag nere i entrén och kollade och jag hittade siffrorna. Men inte tack vare att det är utmärkt att det just är dessa fyra siffror man ska ange utan för att jag känner igen dem från brevet jag fick för ganska länge sen…

Nu ska jag informera mig själv lite om vad som har hänt lokalt via lokalblaskan. Nåt besked har jag INTE fått än och jag har för dålig röst för att ringa själv, tycker jag. På måndag har jag bestämt mig för att sjösatta plan B och sätta mig och ringa runt lite. Förhoppningsvis har min röst återgått till det normala då!

Read Full Post »

Lite brunbeige söndag

Trött var jag i morse, trots att jag fick sovmorgon ända till 7.15. Fästmön började inte förrän klockan åtta idag. Det är till hennes ära jag har den här bakgrundsfärgen. Det är ungefär samma färg på hennes mjuka tröja som hon hade på sig i morse – och som hon, av nån anledning, svor över. Åkte den upp? Var den för lång och fastnade? Jag minns inte.

Morgonen var betydligt ljusare idag än igår. Jag räknade till tre bilar och två skåpbilar, en buss, två fotgängare och en klunga på tre som väntade på bussen. Inga idioter på två hjul (= cyklister) ute. Livat värre ute, allstså.

Här i närområdet är det inte heller så livat. Familjen Fyllstones hade uppenbarligen partaj igår för där är det nerdraget och heldött, familjen Äckligt Präktig satt och lunchade när jag kom tillbaka från att ha skjutsat Anna till jobbet och familjen Smart sov. Själv ska jag inte sitt för mycket framför varken dator eller pussel idag för jag har lite saker att ta tag i. Och så vill jag gärna hinna kika på Antikrundan från i torsdags som jag spelade in på DVD:n.

Lite pussel blev det ändå lagt igår, men jag måste säga att mina ögon är riktigt dåliga och det tar längre tid att urskilja nyanser än det gjorde när jag var tolv år, typ.

Så här långt kom vi igår. Jag har nästan fått vänstra hörnet klart samt fruktskålen och Anna fixade en kopp i högra hörnet när hon satt en stund igår kväll.

                                                                                                                                                           Idag har jag tvätt att ta reda på – en del ska läggas in i lådor, annat i strykhög. Och jag behöver definitivt gå ut med sopor… Sen har Anna delad tur idag så jag ska åka och hämta henne klockan 13. Sen ska hon tillbaka till klockan 16 och jobba fram till 20. Tog fram lite kokt fryst pasta som jag tänkte värma till henne tillsammans med köttbullar och kanske lite prinskorv, för jag gissar att hon är hungrig när hon kommer hem. Till mig själv vet jag inte vad jag ska laga, det får bli nånting senare. Nånting roligare än dessa två som jag åt till middag i fredags. Jag menar, roligare kan man ju äta, eller hur?

Skrynkliga kycklingkorvar blev min middag i fredags. Och roligare kan man ju äta…

                                                                                                                                                      Mamma ringde igår och pratade forcerat och non stop i en halvtimma. När jag försökte säga nåt svarade hon att hon inte hade tid att prata för hennes mat hade kommit och hon ville helst äta den och slippa micra den för potatisen blir inte god då. Ja, ja, jag lånade ut mitt öra en stund medan jag pusslade, men såna här samtal ger inte så mycket. Det är ingen kommunikation, bara information. Gissningsvis hörs vi inte idag igen.

Slaktar-Pojken messade igår att han överlevt sin 20-årsutgång med kompisarna. Man blir ju liiite orolig som bonusmorsa när han är ute och slår runt – det är ju så mycket skit som kan hända. Men den här gången var det visst bara roligt och det var ju toppen! Fröken Moa lyste emellertid med sin frånvaro under kvällen, men det kan ha berott på att hon tillhör en annan konstellation kamrater än dem han gick ut med i fredags. Annars känner jag mig alltid så trygg när jag vet att frk M är med!

Behöver hoppa in i duschen och tvätta håret under dan. Ska testa nån ny leave in som jag har ”köpt” av Anna eftersom det var ett felköp av henne. Man ska visst bli glittrig i håret. Och det kan ju sätta lite piff på den här annars rätt beiga dan, eller hur?

Read Full Post »