Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘åksjuk’

Ett svengelskt inlägg om Uppsala, min helg och min pappa.


 

No bikes

Typisk Uppsalabild. Skylten säger ”No bikes” – alltså har våra universitetsstuderande framför allt parkerat sina cyklar här. Vadå tvåspråkigt universitet..?

Det är lite mer än 34 år sen jag flyttade hit till Uppsala. Många säger skämtsamt att det inte finns några äkta Uppsalabor. De menar att alla är inflyttade. Men nog finns det äkta vara samtidigt som det också finns ett rätt stort korn av sanning i påståendet.

Uppsala centrum är väldigt litet med tanke på att det är Sveriges till invånarstorleken fjärde stad. Till stor del handlar det om att där finns så många historiska byggnader att det inte byggs så mycket nytt. Det handlar enligt min mening också om att lokalpolitikerna inte vill ha nån biltrafik i centrum. Förutom att det är svårt att ta sig fram med bil är det dyrt att parkera i och strax utanför centrum. Vem har lust att betala 30 kronor i timmen?

Buss åker jag bara när jag måste. Jag är åksjuk och jag tycker att det är dyrt att åka buss också – en enkel resa kostar visst 27 kronor nu – om en köper i förväg. Den som köper bussbiljett ombord betalar 35 kronor. UL har alltid haft bland landets högsta priser. Det är också känt för sina sura busschaufförer… Det lockar inte heller precis till resor in till stan.

Ett annat skäl till att Uppsala centrum är litet är att affärerna flyttar därifrån – det är ju så dyrt att som kund att ta sig dit samtidigt som lokalhyrorna är höga. De många köpcentrumen utanför stan har stora och gratis parkeringar. Perfekt när en ska storhandla!

Jag är sällan i centrum, men jag snuddar vid dess utkanter när jag åker (bil) till jobbet. Ofta snuddar jag nästan vid cyklister också. Det är många som cyklar här i stan, inte bara studenterna. Det är lätt att ta sig fram och det är billigt. Samtidigt stjäls det mycket cyklar. Jag har visserligen min treväxlade Monark som jag fick när jag fyllde tio år kvar. Den hänger, rostig och jävlig, i mitt kallförråd. Tror inte att det är mycket på den som fungerar. Jag cyklar aldrig.

Men Uppsala centrum är vackert. Igår kväll, när vi faktiskt åkte några hållplatser buss, for vi ju in för att äta. Maten var god, annat var urdåligt, vilket jag skrev om tidigare idag. Det regnade igår, men vi fotade en del ändå. Här finns många byggnader och annat att fascineras av och jag ger dig ett smakprov på några av gårdagens bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vår lördagskväll avslutade vi med att titta på TV. 
Först såg vi Downton Abbey, sen asgarvade vi till Miranda. Det var två uppspelta kickor som gick och la sig igår kväll.

Lika uppspelta var vi inte i morse, men Fästmön skulle ju upp och jobba på vår sjunde förlovningsdag. Jag skuttade ur sängen vid halv sju för att skjutsa henne. Det var en regnig morgon och när jag kom tillbaka hem kröp jag ner igen och tog en lång sovmorgon. Den avslutade jag med nyperkolerat kaffe och en thriller i bokform.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men oroa dig inte. 
Den här söndagen har jag inte slösat bort. Jag har vikt tvätt, sorterat tvätt i högar eller lagt in i skåp och lådor, gått igenom förrådet av sängkläder och rensat det samt sökt tre för mig högintressanta jobb. Jag har hämtat Anna från jobbet och skjutsat hem henne till Himlen, med stopp för proviantering på ICA Solen. Nu ska jag laga mat, ringa mamma, se på Bron och tända ett ljus vid bilden på min pappa. Jag saknar honom så mycket fortfarande, trots att det var länge sen vi sågs. I mitt minne finns han kvar som den evigt busige pappan med slängluggen, han som bar mig när jag var för trött för att gå.

Pappa o jag

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.


PS Nu är det bara sju procents utrymme kvar på bloggen. Passa på och använd det genom att berätta om DIN helg i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med såväl friska vindar som gamla pustar.


 

Åhléns från Dragarbrunnsgatan

Åhlénshuset i sin nya skrud sett från Dragarbrunnsgatan.

Det tillhör inte vanligheterna att jag åker in till stan. Det blir kanske högst en gång i månaden. Jag har liksom inget där att göra, oftast. Idag skulle jag emellertid träffa F utanför hans jobb. Medan jag väntade på att han skulle avsluta sina arbetsuppgifter och ta lunch passade jag på att kika in i en affär samt fota lite. Nog visste jag att man river fasaden på Åhlénshuset, men att se glashuset i verkligheten var lite av… en chock… Tårtpappersfasaden har plockats ner. Från Dragarbrunnsgatan såg man ett modernt glashus. Och jag vet inte vad jag tycker om det, riktigt. Jag får associationer till psykiatrins glashus, Sjuktugan i Backens skrytbygge där behövande inte får plats och de som vistas där får ännu mer ångest av allt glas…

 Hus på Dragarbrunnsgatan

Äldre bebyggelse på Dragarbrunnsgatan, snett emot Åhlénshuset, ungefär.

I stan var det liv och rörelse. Jag blir snabbt trött när jag vistas där. Folk går på en, cyklister och bilar kör som galningar på Dragarbrunnsgatan trots att det bara är 30 där och lite halvgågata. Utanför de flesta affärer sitter tiggare. Bilar parkerar mitt för utfarter och… Nej, jag tycker i ärlighetens namn att det är ganska skönt att inte tillbringa så mycket tid i centrum. Det gick förresten bra att åka buss ner, men på hemvägen blev jag åksjuk.

Fast mellan ankomst till centrum och hemfärd träffade jag ju två av mina favoritkillar. Som alltid när vi träffas, F och jag, går tiden snabbt. En och en halv timme flög iväg. Jag får alltid sån energi av F och jag blir så stimulerad av hans intelligens. Och så fick jag lite hopp om ljusning. Kanske, kanske kan det bli nåt. F kollar på sitt håll, jag på mitt. Det vore roligt att få brinna för nånting igen. 

Japanska räkor med ris

Japanska räkor med ris. Det gröna på bilden är viss en ring av purjolök.

Vi åt japanskt. Jag försökte att inte äta så mycket, men blev proppmätt på räkor och ris med tillbehör. F åt biff ur nån märklig låda. Och så babblade vi – om böcker och filmer och tolkningar. I morgon reser F till Spanien. Jag är inte så lite avis på det…

Ytterligare ett par ärenden hade jag på stan. När jag hade följt F tillbaka till hans jobb skuttade jag upp på gågatan och traskade bort till Myrorna. Ryggen kändes av mer och jag blev lite rädd att den skulle börja bråka alldeles för mycket. Peppar, peppar är den hyfsad så länge jag inte vrider mig för konstigt.

Jag träffade äldste bonussonen och fick en pratstund med honom medan han arbetade med DVD-filmer. Nere i bokkällaren hade han satt en praktikant i arbete med att torka hyllor. Rent och fräscht är det verkligen på nyrenoverade Myrorna! Naturligtvis tog jag en sväng bland böckerna, men ingenting fick följa med hem. Jag behöver som sagt inte alltid handla, det är roligt att bara titta.

Musik och litteratur Myrorna Kungsängsgatan

Det finns både musik och litteratur hos Myrorna i källaren på Kungsängsgatan.

 

Böcker används som stolpe för klädställning

Böcker används delvis på ett alternativt sätt i Helping Hands citybutik.

Nästan vägg i vägg med Myrorna har Helping Hand en liten citybutik. Där finns mest kläder och sånt är jag inte så road av. Däremot estimerade jag mycket klädställningarna vars stänger var utsmyckade med böcker. Där kom böcker till nytta på annat än vanligt sätt. Roligt såg det ut, dessutom, detta alternativa användningsområde.

Det börjar närma sig födelsedagar för ett par i familjen, så jag hade ett sånt ärende på stan också. Naturligtvis kan jag inte berätta mer detaljerat om det och inte heller kan jag lägga ut nån bild – man ska inte förstöra en överraskning. Jag är lite nöjd med mitt minne, som för en gångs skull fungerade, så mycket kan jag avslöja.

 

 

 

Det blev nåt litet till mig själv också från en affär. Naturligtvis nåt ätbart av det söta slaget.

Rund röd burk I hjärta sweets

Det blev nåt litet och sött till mig själv. Dock inte denna burk. Den fick vara kvar hos Helping Hand. På prislappen stod 15 kronor.


Jag har just avslutat ett telefonsamtal 
med en nybliven 98-åring. Kristallklar i huvudet berättade hon att hon fick en bok i födelsedagspresent som hon nu ska läsa. Det är en bok jag själv nyligen har läst. Jag blev riktigt glad av att höra hennes pigga stämma och att få veta att hon mår bra.

Ja, en lever ju inte för alltid, men jag är glad så länge jag kan bo hemma. På vintern går jag förstås inte ut, fast prata kan jag!

Förhoppningsvis blir det tillfälle att ses i påsk, om orken och piggheten dröjer kvar. Tänk vilken härlig faster mamma har! En riktig förebild, denna 98-åring, för en som snart blir… 53.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hurvet inlägg.


 

 Pingvin

Frusen om näbben.

Nä, i eftermiddags mådde jag inte alls bra. Jag tror att jag har jobbat för hårt med min redigering, för jag började må riktigt illa. Men jag åkte in till stan eftersom jag ju skulle möta Fästmön efter jobbet, gå på marknad och få håret klippt.

Det var riktigt kyligt och vi frös som två pingviner om näbbarna hyndor. Mitt illamående blev inte heller bättre av bussresan in till stan, åksjuk som jag är. Dessutom blev jag yrslig och trodde allvarligt att jag skulle falla ihop. Fast sånt gör ju inte jag. Och Anna kom rådigt på att jag kanske inte hade ätit så mycket. Nej just det.

Anna

Anna frös också.

Vi fick helt enkelt gå och fika.Sivia torg. Ja, torg som torg. Vi skulle ju vara på Vaksala torg, men det var till Sivia torg vi sökte oss hela eftermiddagen. Det blev premiärbesök på Café Dwell där vi tog var sin kaffe och liten <== sant!) nötkaka. Mycket gott och mycket bra pris!

Värmda och stärkta av kaffe och kaka traskade vi tillbaka till marknaden. Det bästa var doften av brända mandlar, det sämsta lukten av rök. Varför måste en del bara röka i folksamlingar? Mitt illamående blev inte precis bättre av stanken.

Det roligaste var att glo på folk. Vi är ju inte precis stadda vid kassa nån av oss, men att glo är gratis – på såväl folk som fä. En del smärre fynd gjorde vi emellertid på marknaden. Det blev lite marknadsgodis i form av nougatkarameller och remmar. Och så köpte vi strumpor – åtta par var à 50 spänn skallen. Nu har jag strumpor ett långt tag framöver!

Åtta par strumpor

Mina åtta par strumpor.

 

Nysnaggad

Nysnaggad.

Därpå vände vi åter mot Sivia torg. Jag skulle ju faktiskt träffa M och trimmern. Det var underbart skönt att bli snaggad och faktum är att det gjorde susen mot såväl illamående som yrsel också!

Det här är den bästa och mest lättskötta frisyr jag nånsin har haft. Jag behöver bara tvätta håret ett par gånger i veckan – övriga dar sköljer jag igenom det i duschen eller bara drar fuktiga händer genom det. När det är nytvättat har jag lite klegg i det – ungefär en enkronestor klick av nåt genomskinligt. Svårare än så är det inte!

Men inte var vi redo att lämna Sivia torg efter klippningen! Vi slank in på ”Luckan” och åt var sin pizza. Nu är mina hushållspengar – ja, nästan alla mina pengar – snart slut. Vilken tur att jag får hela 9 900 kronor  av a-kassan om typ tre veckor. Tjolahopp, liksom! Vad ska jag göra med alla dem???

Bussen hem gjorde mig illamående igen. Jag har nog fått ebola. Minst. Det är tur att vi inte är några partytjejer utan höll oss till vatten (Anna) respektive mjölk (jag). I kväll blir det Dicte, veckans nya höjdpunkt på TV4. Marknadsgodiset får ligga kvar i påsen för min del. Urrrrppppp….

Ballerinor och Partytjejer

Vi är varken ballerinor eller partytjejer. Tur att det finns handböcker för sånt ifall vi ändrar oss.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jobbigt inlägg.


 

Novemberkaktus blommande

Ju närmare information jag fick, desto mer intressant blev det. Ungefär som Fästmöns novemberkaktus. MEN…

Det mesta har rört sig om jobb idag på min front. Det har kanske inte setts på bloggen eller så har man inte uppfattat små ledtrådar i alla långa inlägg jag skriver. Nej, jag fattar väl att ingen läser alla mina ord. Men jag skriver ändå.

Jag hade helgen på mig att fundera över om jag fortfarande var intresserad av ett visst jobb efter att jag hade fått mer info i fredags. Samtidigt fick jag även veta arbetsgivarens funderingar kring min person med mera. För det gällde liksom inte ett jobb som ligger nästgårds utan en bit bort. Men ju mer jag fick veta om innehållet i tjänsten, desto mer intresserad blev jag. De hade också haft några intervjuer och tänkbara kandidater. Och min ansökan hade de sparat. De undrade om jag verkligen var intresserad, var jag inte lite för överkvalificerad? Utan att gå in på arbetsplats och arbetsgivare för mycket, kan jag avslöja att tjänsten handlade om webb, språk, skrivande och utbildning. Spontant kände jag att det stod mitt namn på den.

MEN… pendlingstiden skulle bli alltför lång och tjänsten kräver att man är på plats på jobbet åtta timmar varje vardag. Dessvärre är man väl inte så pigg om mycket av ens vakna tid går åt till att resa. Och den här arbetsgivaren behöver en alert anställd! Dessutom blir min bil snart nio år gammal. Jag vet inte hur länge den orkar. Långfärdsbuss funkar inte, eftersom jag lider av åksjuka, tåg skulle ta ännu längre tid. Och flytt är inte aktuellt för min del. Inte än. Jag har familjen här, min mamma på ett ställe och det spännande jobbet ligger nånstans mitt emellan.

Ja det var sannerligen ett dilemma, men jag kände att vi diskuterade oss fram till ett gemensamt nej, jag och arbetsgivarens representant. Och naturligtvis slickade jag i mig slutorden från den senare, ungefär:

Fast när du har ändrat dig och flyttat hit till Xstaden kan du väl höra av dig så kan vi ta en ny diskussion?

I övrigt på jobbfronten har jag sökt ett par intressanta jobb. Vidare fick jag Proffice nyhetsbrev via mejlen idag. Där hittade jag som alltid intressant läsning, bland annat en text om hur man blir en succé på nya jobbet. Tipsen funkar inte på alla arbetsplatser jag har kommit ny till, men de funkar nog på många. Så läs och ta till dig, du lyckliga som kanske börjar nytt jobb snart!

Tidningen Vision

Mindre, men modernare.

Lite lycklig… eller nja, i alla fall lite positiv blev jag när jag fick Tidningen Vision idag. Den har nu blivit månadsmagasin och har ändrat format från tabloid till magasinformat. Det blev mycket snyggt! Och Tidningen Vision, som ju egentligen borde heta Tidskriften Vision, kändes roligare och mer intressant att läsa i sin nya, moderna kostym. För tabloidformatet lämpar sig mer för dagstidningar, nyhetstidningar, tycker jag.

 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dejt.


Idag ordnade jag till det
så att jag fick en liten dejt på eftermiddagen i stan. Och för att du ska sluta undra vem jag dejtade får du här facit:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det primära syftet
var att gå och kika på Kitty Lindstens utställning på Galleri Upsala 1810 på Svartbäcksgatan. Men först skulle jag bussa mig in till stan. Det är inte nåt jag gillar. Jag blev snabbt åksjuk, det vill säga illamående och yr. Och förbannad! Jag såg nämligen inte mindre än tre VUXNA personer som satt med fötterna – och skorna på, förstås! – upp på sätet mitt emot! Hur jävla kul är det att får er skit på kläderna? Inte gör ni väl så hemma? Skärpning, idioter! En av dem satt dessutom och pratade om att h*n skulle hämta sina barn. Gör h*n så i barnens sällskap också ger jag inte mycket för den vuxliga förebilden. Skäms!

Fötterna på sätet

Fin förebild den här vuxna är för sina barn.


Fästmön
hade redan anlänt
till vår mötesplats och stod och väntade på mig. Inte nog med att de här jävla Uppsalabussarna gör mig sjuk, det här med sommartidtabeller gör mig galen också – av irritation. Annas buss, till exempel, gick det bara en i timmen av ett tag på dan.

Men på galleriet var den lilla Kitty-fågeln utflugen. Vi hittade Hortellskan där och det var inte fy skam det heller. Fast sen dök konstnären själv upp, lika färgrik som alltid! Jag känner mig alltid så tråk-svart bredvid Kitty…

Kitty Lindsten på Galleri Upsala 1810

Konstnären Kitty Lindsten är alltid så färgrik! Här står hon bland några av sina utställda verk på Galleri Upsala 1810.


Jag kunde inte låta bli att fråga
hur det hade gått, underförstått om hon hade fått sälja något. Och det hade hon! Men inte till några

främlingar

utan mest till bekanta och bekantas bekanta, typ. Tillräckligt i alla fall för att det har blivit en vinst. Det gladde mig!!!

Kitty Lindstentavlor

Några verk var ännu inte sålda.


Innan vi gick
blev det förstås en gruppbild, om än en lite suddig sådan. Jag skyller på min yrsel, som faktiskt fortfarande sitter i.

Monica Anna Kitty

Hortellskan var gallerivakt medan Anna presumtiv kund som konverseras av konstnären Kitty.


Vi strosade gågatan framåt
och jag passade på att hoppa in till Teliabutiken i en av gränderna för att kolla mobiler. Men där var så mycket folk att jag inte orkade vara kvar. Mobilshopping får det bli en annan dag.

Vi tog oss i stället till Thai Village där vi åt en väldigt god buffé. Godast var nog den heta kycklinggrytan med gul curry. Och sesambollarna!

Thaimat med Singhaöl

Min första portion samt en Singhaöl till.


Det friterade undvek jag
i det längsta. Det blev bara en friterad kycklingbit och en liten friterad banan med glass och frukt till dessert. Sen tackade vi gudomen för maten!

Gudom

Tack, buddhistiska gudom, för maten!


Vi följdes åt ner till centralen,
men sen blev det ett hastigt farväl eftersom min buss stod inne. Vi ses redan på fredag igen, fast det hjälper inte när man redan längtar och saknar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan är SKITsur på Uppsalabuss. Igen.


Den 1 september förra året var jag och Fästmön
på besök i Kitty Lindstens ateljé. Syftet var förstås att köpa en tavla. Så gjordes också. Efteråt firade vi tillsammans med Kitty och hennes Monica med en middag. Vid tillfället var min hälsporre inte att leka med. Jag hade ont och jag haltade. Dessutom väntade jag på besked om det som fanns i min kropp var litet c eller stort C. Nej, ingen bra höst.

Kitty med Just nu vill jag leva
Kitty Lindsten i sin ateljé med tavlan jag köpte, Just nu vill jag leva.


Men vi hade en jättetrevlig kväll – tills vi skulle åka hem. Vi stod som fyra fån och glodde medan Uppsalabussen vi hade tänkte åka hem med bara körde förbi oss trots att vi tydligt gjorde tecken att vi skulle resa med.

Jag mejlade Uppsalabuss (UL) dan därpå – och det hade visst Monica också gjort – för att klaga. Fem dar senare fick jag svar från ULYtterligare ett par dar efter det fick Anna och jag, som kompensation, var sitt endagskort. Alltså ett kort man kan åka på hur mycket som helst, även till Arlanda, om man nu skulle vilja det, under en dag.

Endagskort UL
Endagskort från UL.


Vad Anna har gjort med sitt endagskort vet jag inte. Mitt har legat på bänken i köket. Jag tänkte att jag kanske skulle använda det nån dag när jag är ledig framöver och inte har nåt att göra. Idag när jag dammade tog jag fram det. Av nån anledning vände jag på det. I mikroskopisk gradstorlek på bokstäverna finns några rader text. Jag gissade att texten handlade om hur man ska använda kortet. Det var verkligen svårt att se vad där stod, men efter ett tag lyckades jag läsa nedersta raden – och bli förbannad på UL igen!

Baksida endagskort ULKorthelvetet har gått ut!!! Som du ser är bokstäverna mikroskopiska jämfört med min tumme som inte på nåt sätt är abnormt stor.


Jaa, korthelvetet har slutat gälla,
för giltighetstiden gick ut efter februari i år. Sex månaders giltighetstid hade kortet. Skitdåligt, tycker jag! Det brukar väl för det mesta vara en giltighetstid på minst ett år på såna här kort. Men UL förnekar sig inte utan är lika dåligt som vanligt. Ett endagskort i kompensation för att ha tvingats halta hem på en ond hälsporre…  Och när man plockar fram kortet för att kolla om man inte ska kunna göra nåt kul med det, har det gått ut.

Så jag gör som jag brukar göra, åker med UL så lite och så sällan jag bara kan. Jag slipper bli frånåkt, jag slipper chaufförer som kör som galningar (ja, för tidtabellerna är för snäva) och jag slipper sitta ihop med människor som stinker. För, och detta skrev jag inte när jag rapporterade om min födelsedag, när vi åkte hem stank det skit på bussen! Nån på bussen satt och fes, helt enkelt. Jag är väldigt åksjuk och skitlukt hjälper ju liksom inte upp måendet. Nu är det ju inte UL:s fel att vuxna människor inte kan uppföra sig, men det blir ju ytterligare ett skäl till att inte åka med UL, som sagt. USCH!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu var det länge sen Christina fick en guidad tur i omvärlden. Häng med oss – om du vill! Annars struntar du i det.

  • Etiknämnd oetisk? Kanske det, kanske. Hur som helst pågår en förundersökning mot Centrala etikprövningsnämnden eftersom myndigheten är misstänkt för att ha förfalskat handlingarNämnden granskar bland annat misstänkt forskningsfusk. Om vi inte kan lita på etiknämnden, vem kan vi då lita på..?
  • Böckerna ingen vill lånaOavsett åsikter om Tintin på biblioteket eller inte, det finns faktiskt böcker som ingen vill låna! Konstnären Meriç Algün Ringborg samlade dem i en utställning, ”The Library of Unborrowed Books”. Den bestod av 600 böcker från Stockholms stadsbibliotek som ingen någonsin lånat.
  • Appguide. Aftonbladet har en appguide som jag ska kolla in lite mer. Bland annat finns en tio-bästa-lista på appar till iPhone 5 (appar som funkar även på tidigare modeller).
  • Över ett ton frukt och grönt slängs varje vecka i livsmedelsbutikerna. Jajamens… (Vem skrev pressmeddelandet om detta? Ehum, ehum…)
  • Klassiska Gulf kommer tillbaka! När jag var barn var jag otroligt åksjuk. Men jag tillbringade ändå en hel del tid i bilen med min pappa. Då och då var jag med när vi tankade – på en mack med en rund orangefin skylt som det stod Gulf på… I början av 1980-talet såldes Gulfmackarna. Nu gör de comeback – genom att ta över 100 Shellmackar. Barndom! Nostalgi…
  • Choklad som drog..? Jaa, det är bara att erkänna… Jag är nog chokladberoende. Att äta choklad kan ge samma känsla som att ta heroin, enligt en studie på råttor. När råttorna åt choklad ökade ett ämne i hjärnan. Ett ämne som är en naturlig opium-liknande substans och som påverkar hjärnan precis som en drog. Men det var inte allt som hände. Råttorna ville också äta mer choklad… Och så konstaterade forskarna att samma område i hjärnan som testades är aktivt som när överviktiga ser mat och när narkomaner ser läkemedel…
  • Stora skillnader i fiskdiskarna. Naturskyddsföreningen har undersökt vilka firrar som säljs i våra livsmedelsbutiker på Uppsalas stormarknader. Det Naturskyddsföreningen har granskat är utbudet av miljömärkt fisk (MSC och Krav) och förekomsten av fiskar från en bottennapplista (!) som  ål, jätteräkor liksom pangasius och lax odlade i Chile.  Bäst är Coop Xtra i Gränby, sämst är ICA (både Maxi och Kvantum…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag, fem dar efter att jag mejlade UL, kom äntligen ett svar från en trafikinformatör. Jag återger det här, med viss avkodning. (Språkligt sett undrar jag om det verkligen är en informatör som har författat mejlet…) Sen väntar jag förstås med spänning på att få veta hur de hanterar chaufförens beteende, men det kanske jag som kund inte delges…

Hej Tofflan!
Jag har tagit del av ditt ärende som ankom UL den 2012-09-02 gällande händelse kvällen den 1 september. 
Det är inte acceptabelt att en förare kör förbi resenärer som tydligt visar tecken att de vill med.

Jag har tagit del av ditt ärende och vidarebefordrat det till den person som ansvarar för våra förare för en åtgärd. 

Jag kommer skicka hem två endagskort till dig och din fästmö som kompensation för det inträffade och hoppas att ni vill resa med oss igen.

Hör gärna av dig till oss igen. Att få veta vad du tycker är viktigt för att vi ska kunna göra ett bättre jobb i framtiden.

Har du frågor eller vill svara på detta mejl är du välkommen att kontakta oss på UL Kundtjänst genom att trycka på svarslänken nedan eller ringa oss på 0771-14 14 14.

Tack för att du tog dig tid att kontakta oss, detta hjälper oss att bli ännu bättre på det vi gör. Jag önskar dig en trevlig resa med UL i fortsättningen!

Med vänlig hälsning

CT
Trafikinformatör

Undras hur mycket jag ska åka på mitt endagskort. Inte särskilt mycket, troligen, med tanke på att jag är åksjuk, inte gillar att åka buss rent allmänt och inte gillar att åka med våra gröna bussar rent generellt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag blev ju utbjuden i kväll av en före detta kollega, numera vän, Lena. Tänk så bra det passade, för det var ju verkligen läge att fira. Vi gick till samma ställe som Fästmön och jag gick till sist, Gary’s. Och det namnet ska du komma ihåg för maten är kanon!

Lena är också kanon. Eller i alla fall väldigt glad!


Vi inledde med en mycket torr dry Martini
under en galen kolampa. Äntligen fick jag fota! (Ja, jag är verkligen skitjobbig med min mobilkamera!..)

Galen kolampa.


Ärligt talat var jag lite orolig för att mage
n skulle protestera, men den har skött sig finfint i kväll. Det enda jag känner av nu efteråt är ett svagt illamående. Fast det kan bero på bussresan. Japp! Jag övervann den demonen också idag och åkte buss. Tur och retur. Ensam. Utan att dö.

Till förrätt valde jag den här gången en sorts popcorn, enligt menyn. Det var friterade kräftsjärtar och till det en smält kryddigt smör. Mycket salt, men mycket gott.

Friterade popcorn som innehöll kräftstjärtar.


Till huvudrätt valde jag,
tråkig som jag är, samma som sist, det vill säga kycklingfajitas. Men smart nog så delade Lena och jag på en portion. Annars hade jag definitivt inte mått bra. Portionerna på Gary’s är mycket rikliga vilket torde passa hungriga gubbamagar, men var var alla manliga gäster???  De kvinnliga gästerna var i klar majoritet.

Kycklingfajitas med massor av goda diper.


Diperna var som sist enormt goda.
De inte bara tilltalar gommen, de tilltalar ögat också.

Fyra diper: krämig guacamole, rökig  mangodip, syrlig gräddfil och en röd, het tomatdip. Suveränt goda alla, på sitt sätt.


Som avrundning en lite lagom dessert,
söt och friterad, men inte alltför kraftig. Till den en kopp svart kaffe.

Friterad Mars, Snickers och Twix. Fast jag minns inte i vilken ordning…


Som sist får maten allra högsta betyg
, ingen tvekan! Portionerna är så rikliga att man gott och väl kan dela om man bara är lite hungrig. Men den här kvällen serverade Gary själv och då steg även Toffelbetyget för servicen.

Högsta betyg!

 

Stort TACK till Lena som bjöd mig på den här middagen! Nästa gång är det jag som bjuder, inga protester!!!

Read Full Post »

Fem transportforskare hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att bilen är en lyxpryl som vi kan vara utan. De menar att bilen är

[…] en  konsumtionspryl för njutning snarare än ett nödvändigt transportmedel […]

Och de menar att folk inte skulle må dåligt av att minska sitt bilåkande.

De fem forskarna menar att politikernas syn är att bilåkandet ska göras miljövänligt och inte begränsas. Faktum är att privatbilismen har ökat under 50 år. Bilen ses som nödvändig för välfärden. Men forskarna ifrågasätter varför folk köper bilar med sån prestanda som högt överskrider vad som behövs. Njutning går före funktion, menar de. Samtidigt finns det utsatta grupper som verkligen behöver åka bil. Forskarna ifrågasätter varför politikerna i såna fall inte diskuterar vilka bilresor som ska anses som nödvändiga.

De flesta åker inte bil till arbetet, men de flesta åker bil när de ska handla. Lösningen vore att

[…] placera bostäder, arbeten och inköpsställen på kortare avstånd […]

menar de fem forskarna. Bilresandet går att minska med bättre samhällsplanering, alltså. Höjda bilskatter och bränsleskatter skulle kunna finansiera allmänna kommunikationer, anser de.

Jag har bil. En liten och bränslesnål och ganska miljövänlig bil. Jag vet inte om jag kan säga att jag använder den till nöjesresor, precis. Bilen används för transporter och resor till arbete och skola i syfte att spara tid. Och också därför att det inte finns allmänna kommunikationer eller att såna finns men tiderna fungerar inte. Jag och Fästmön använder bilen till att handla. Det går nämligen åt diverse mat- och hygienvaror när vi är sex personer. Ska vi ”bara” in till stan tar vi oftast bussen.

Mitt problem är också att jag har bussfobi. Jag har tränat och blivit bättre på att åka buss, men det är en sån pina och plåga att jag aldrig skulle klara att åka buss typ varje dag. Dessutom är jag åksjuk och mår fysiskt illa. Naturligtvis förstärks illamåendet av att jag mår dåligt psykiskt av bussåkandet.

Jag tänker inte ställa min bil i garaget och börja åka buss. Inte så länge busstrafiken i stan är så dålig och så dyr som den är. Uppsalas busschaufförer är dessutom (ö)kända för att vara fruktansvärt otrevliga. Detta gäller naturligtvis inte alla. Och skälet kan tänkas vara stress på grund av för pressade scheman.

Att köpa en bil som har jättestark motor har jag inget intresse av. Jag håller nämligen fartgränserna när jag kör och den högsta hastighet vi har i Sverige är 120 kilometer i timmen. Det finns ingen anledning att köpa en grand danois när det går bra med en tax, så att säga.


Jag behöver ingen grand danois, en tax går lika bra.

                                                                                                                                                         Dessutom betalar jag skatt för att jag ska få köra på gator och vägar. Mina skattepengar används till att rusta gator och vägar – ett arbete som många irriterar sig på, men som är nödvändigt. Med fler bussar blir vägarna mer slitna och det kommer in mindre skattepengar till vägunderhåll om privatbilismen minskar.

Att göra samhällsplaneringen bättre så att folk får närmare till jobb och affärer är väl bra, men låter sig ju inte göras på en kvart.

Så nej. Jag kör min lille Clark Kent* och kommer fram utan att kräkas, darra, skaka, svettas och vara okontaktbar i ett par timmar efteråt. Det blir bäst så för alla inblandade.

                                                                                                                                                              PS Ja just det! Jag använder bilen när jag åker de 2 x 30 milen till mamma för till henne går det varken tåg eller långfärdsbussar.

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »