Posted in Böcker, Familj, Personligt, tagged alert, ambulanssjukskötare, avlida, avslöja, åklagare, bråk, deckare, disposition, Emelie Schepp, en nutida Maria Lang, en smärre mellanlandning, farföräldrar, författare, förundersökningsledare, gissa, handling, härbärge, hemstad, hur, huvudkaraktär, identitet, Instagram, Jante, könsbyte, kopplingar, litteratur, lockande, mördare, mord, Motala, motiv, nedtonat privatliv, Norrköping, omdöme, parallella historier, polis, prio ett, privatliv, Södra Promenaden, sjunka i värde, skriva, skyldig, sluka, snabbhet, snabbt, spännande, språk, Stockholm, story, struktur, stympad, svåra skador, topp, utlottning, varför, vem, vinna, Vita spår, Vrinnevisjukhuset on 22 maj 2016|
Ett inlägg om en bok.
Böcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!
Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.
Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.
Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.
Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?
Här blir det bråk i Prio ett!
Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vänner, tagged angripa, anno dazumal, Astrid Lindgren, avdelningschef, äta, bädda rent, besök, bilbesiktning, bord, bra, bra återkoppling, bromslampa, dator, dåliga chefer, delikata frågor, det klarnar, digital, duscha, en skog, enhetschef, fika, framför ögonen, fundera, givande, grönsaker, gulp, ha det tufft, ha koll på, hålla vänstertummen, hög, helg, hinna med, hoppfull, huvudredaktör, inte göra nån stor grej, intranät, intressant, joina, kommunikationsplan, kommunikationspolicy, läsa, lunch, luttrad, macka, mamma, matlåda, matlådelagning, Matlådeperson, medverkande, mobiltelefoni, Mors dag, naturligt, nicka, ny och dum, nytt jobb, olika, partner, Pippi Långstrump, prata, present, privatliv, rätt tillfälle, råddigt, recensera, retorisk fråga, sak, sakna, särbo, smått dement, sms, spara papper, spännande, Stabsmöte, stad, starka kvinnor, städa, städa och tvätta bilen, styrka, sväva i ovisshet, tack, tacka nej, tårtbit, telefoni, tjuga, trampa i ett getingbok, träd, trevlig, underkänd, Uppsala universitet, Utelunchare, Västerås, vegetariska enchilladas, webb, webbprojekt on 17 maj 2016|
4 Comments »
Ett inlägg om styrka och att ha koll på saker.
Pippi, ge mig styrka!
Om det funnes nån jag skulle behöva just nu så är det Pippi Långstrump. Tack, tant Astrid (hon på tjugan), för henne! Eller i vart fall en del av Pippis styrka. (Ändå tackade jag nej till tårtbiten på bilden, ska du veta.) Mitt nya jobb är verkligen spännande och intressant, men fasen så mycket det är att försöka ha koll på. Vissa stunder känner jag mig smått dement. Sen kommer andra tillfällen när jag tycker att det klarnar.
För att jobbet inte ska bli alltför råddigt just nu har jag angripit en gammal befintlig kommunikationsplan och en dito policy från anno dazumal 2013. Enligt en av de medverkande skaparna av den är den snarare från 2010. Tanken är att förena de tu, en sammansmältning som sparar åtminstone några papper (även om de flesta kanske läser den mest digitalt numera). Idag efter lunch höll jag en liten dragning om mina tankar och funderingar kring planen på ett stabsmöte. Glädjande nog fick jag nickar och bra återkoppling. I övrigt ska jag ansvara för avdelningens webb och intranät och medverka alt. vara huvudredaktör i ett antal webbprojekt för hela universitetet. GULP! Vidare ska jag rycka i en del delikata frågor som kan bli som att trampa i ett getingbo. Men jag är ju så ny och dum och vet inte bättre, eller hur? (<== ganska retorisk fråga) Kort sagt: det är mycket nu. (Pippi, ge mig styrka!)
Det känns som om jag inte riktigt hinner med privatlivet. Det är som att ha en skog framför ögonen, en skog som gör att jag inte ser ens det närmaste gänget träd. Högen med böcker som ska läsas och recenseras växer, jag hinner inte höra av mig till/träffa mina vänner och Fästmön som jag vill och önskar och jag får INTE glömma bort att fixa en present TILL Mors dag (jag måste ringa mamma i kväll eller i morgon också) och att städa och tvätta bilen PÅ Mors dag – den ska besiktigas dan därpå! Alltid lika pirrigt. Förra året blev bilen underkänd för att en av tre bromslampor slutade fungera typ samma dag bilen skulle besiktigas. Men jag slapp besiktiga om den och jag såg till att få den trasiga lampan utbytt pronto.
Hej träd! Jag försöker se er.
Många grönsaker idag också och vegetariska enchilladas till lunch.
Idag vid lunchen hörde vännen H av sig per sms. Jag har tänkt så mycket att jag vill träffas, bland annat för att jag har en liten SAK åt H och för att H har det tufft på flera sätt än ett just nu. Jag skulle just avsluta mitt ätande och gå och ringa H, när enhetschefen och avdelningschefen joinade mig och slog sig ner vid mitt bord. Då kan en liksom inte resa sig och gå och ringa… Men det var både trevligt och bra att få prata lite med dem. De ville nog kolla läget med mig, tror jag, och det var omtänksamt. Jag gillar dem båda, i alla fall än så länge. Sinsemellan är de väldigt olika. Samtidigt är de två starka kvinnor. Genom åren har jag haft så många dåliga chefer att jag borde vara luttrad. Nu känner jag mig aningen hoppfull. Det kändes till exempel inte alls fel att benämna min särbo Anna – det är ju det hon heter. Rätt tillfälle kom och det blev naturligt att inte göra nån stor grej av det.
I morgon får jag i alla fall besök igen på jobbet, denna gång av ovan nämnda vännen H som kommer och fikar med mig på eftermiddagen. Det ska bli roligt att få visa mitt nya, fina jobb, men det ska också bli roligt att ses. Det är rätt många jag saknar just nu…
När partner och vänner nu nämnts, vill jag också framhålla vännen Agneta, som jag har hållit vänstertummen för idag. Jag hoppas att Västerås var en givande stad att besöka, hö hö hö, Agneta fattar vad jag menar. Övriga får sväva i ovisshet.
Det är dags för en macka och under tiden fundera över vad jag ska ta tag i närmast. Läsa? Mamma? Duscha? Städning, renbäddning och matlådelagning blir det den kommande helgen. Vilken typ är DU – Utelunchare eller Matlådeperson??? Berätta gärna i en kommentar så jag får skäl att gå tillbaka till datorn då och då under kvällen.
Typisk matlåda.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, Vänner, tagged bevakning, cykel, DDR, De blå damerna, deckare, Den som törstar, Den svarta löparen, examen, författare, Flickan framför muren, hänga ihop, hedersdoktor, hotfull, hotfulla meddelanden, huvudämne, identitet, julklapp, kartong, kollega, kommunikatör, Kristina Appelqvist, långsam, litteratur, litteraturforskare, litteraturvetenskap, Liv i överflöd, Maria Lang, mördare, mördas, mörka hemligheter, Minns mig som en ängel, omdöme, omorganisation, omstridd, personer, persongalleri, polisanmäla, politik, potential, privatliv, skeenden, skriva, slå ihop, SLU, smärre filialer, smyga igång, spänning, Sveriges lantbruksuniversitet, tack, tas av daga, tillförordnad rektor, tuschpenna, tysk professor, universitet, utvikningar, Västgöta universitet, yrke on 24 januari 2016|
Ett inlägg om en bok.
Oj oj oj! När Kristina Appelqvist hade släppt sina första böcker läste jag dem raskt, gav dem typ medelomdöme och lite mer, men tyckte att författaren har potential för högre betyg. Den potentialen har hon definitivt visat i sin senaste deckare med litteraturforskaren Helena Waller i centrum, Flickan framför muren. Tack Jerry, för den nionde julklappsboken!
Platsen är som sist Västgöta universitet, ett lärosäte som i mångt och mycket, framför allt vad gäller persongalleriet, har saker gemensamt med ett mig närstående universitet. Vid Västgöta universitet ska en tysk professor få titeln hedersdoktor. Men kvinnan ifråga är ganska omstridd. Samtidigt pågår en omorganisation vid universitetet, med planer på att slå ihop det med två smärre filialer. Dessutom får universitetets tillförordnade rektor hotfulla meddelanden om att han ska tas av daga, skrivna med tuschpenna på kartongbitar levererade till sin cykel. Till sist polisanmäler han hoten och får bevakning och i stället (?) mördas en kollega till Helena Waller. Denna kollega – och ett antal andra personer i boken – bär på synnerligen mörka hemligheter…
Den här boken smyger igång. Personer och skeenden presenteras, spänningen byggs upp i bästa Maria Lang-stil. Att mordet i boken har med politik och gamla DDR att göra blir snart uppenbart. Men det är inte förrän strax innan det avslöjas som jag listar ut vem som står bakom de hotfulla meddelandena. Mördarens identitet lyckas jag inte få fram. Det är bra. Så ska en deckare vara skriven för att tilltala mig! Boken är bitvis lite långsam, men allt hänger ihop. Att det blir utvikningar om Helena Wallers och hennes vänners privatliv stör inte, för de har med handlingen att göra. Inte heller stör det förstås att litteraturvetenskap står i centrum (huvudämnet i min examen) eller att författaren är kommunikatör (mitt yrke).
Toffelomdömet blir det högsta. Det här är Kristina Appelqvists bäst bok hittills.
Här kan du läsa vad jag har tyckt om Kristina Appelqvists tidigare böcker:
Den svarta löparen
Den som törstar
Liv i överflöd
De blå damerna
Minns mig som en ängel
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Film, Personligt, TV, tagged Alla kan se dig, Anna Jansson, äktenskapsproblem, äldre människor, åldringsmord, deckare, demenssjukdom, elakt syfte, England, färja, försvinna, filma, galning, Gotland, ha ihjäl, hända mycket, internet, jävlas, julklapp, julklappsbok, läsa, lite för mycket, litteratur, mamma, Maria Wern, Midsomer, mobbning, mord, mystiskt, omdöme, påhittat, pedofili, polis, privatliv, psykiskt sjuk, sadism, Shetland, självmord, Skottland, skyddad identitet, spännande, suspenderad, ta sitt eget liv, tack, trovärdig, ung kille, uthängningar på nätet, verklighet on 17 januari 2016|
Ett inlägg om en bok.
Gotland är, som bekant, Sveriges svar på Englands Midsomer. Men skillnaden är att Gotland faktiskt finns, medan Midsomer är påhittat. I litteraturens värld tas oändligt med människor av daga på den svenska ön. Så sker även i min sjunde lästa julklappsbok från 2015, tillika Anna Janssons sextonde bok om Maria Wern, Alla kan se dig. Tack snälla mamma!
Precis som i TV-serien Shetland försvinner alltså en ung kille på en färja. Den här färjan går emellertid till Gotland, inte Skottland. En äldre dam ser nånting mystiskt och vill kontakta polisen. Problemet är bara att hon är psykiskt sjuk. Samtidigt är det nån galning som ger sig på äldre människor på Gotland och har ihjäl dem. Maria Werns chef Tomas Hartman klarar inte riktigt av utredningen av åldringsmorden – det händer mycket i hans privatliv. Maria Wern tar över när chefen blir suspenderad.
Det händer väldigt mycket på de knappa 300 sidorna som utgör den här boken. Det är, förutom mord, mobbning, äktenskapsproblem, demenssjukdom, pedofili, uthängningar på nätet, sadism med mera. Dessutom finns här en och annan med skyddad identitet. Faktum är att det blir… lite för mycket av det goda onda. Visst är boken spännande. Och ja, detta med att filma och lägga ut på internet i elakt syfte – att hänga ut nån på nätet för att jävlas – liksom pedofili är hemska saker. Ändå känns det inte helt trovärdigt – verkligheten är så mycket värre och har drivit så många till att ta sina egna liv.
Toffelomdömet blir emellertid högt. Boken är som vanligt välskriven och det är svårt att lägga den ifrån sig.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Film, Personligt, TV, tagged afroamerikaner, alkoholiserad, amerikansk, arbetsplats, åldrande, Barack Obama, bästefåtölj, butler, Eugene Allen, Expressens TV-bilaga, fantastisk rolltolkning, fejande, felaktiga startuppgifter, filmkväll, Forest Whitaker, grejande, historiskt drama, housenigger, hus, julmöbla, Oprah Winfrey, pappa, president, privatliv, rättigheter, Rymdimperiet slår tillbaka, söner, skådespelare, skjuten, svarta, Sveriges Television, The Butler, Tranås, USA, Vita Huset, vuxen on 13 december 2015|
Ett inlägg om en film.
Det blev verkligen filmkväll igår kväll! Jag var helt slut efter allt fejande, grejande och julmöblande, så det var skönt att sjunka ner i bästefåtöljen framför TV:n och glo på film. Förutom Rymdimperiet slår tillbaka kollade jag The Butler (2013), som gick på SvT. Men det var snudd på att jag missade den, tack vare felaktiga startuppgifter i Expressens TV-bilaga! 👿
The Butler handlar om Cecil Gaines liv – både hans privatliv och hans liv som butler i Vita Huset. Under sin livstid tjänar han inte mindre än åtta amerikanska presidenter. Men filmen är också ett historiskt drama som skildrar afroamerikaners tillvaro i USA. Filmen börjar med en stark scen där Cecil ser sin pappa bli skjuten. Han tas då in i sin vita familjs hus och tränas till… housenigger. Och så småningom hamnar han alltså i Vita Huset. Han tar stora kliv i sitt liv, denne Cecil. Filmen skildrar också Cecils familj och hans söner – och främst genom sönerna kampen för afroamerikaners rättigheter. När filmen slutar gör den gamle Cecil ett återbesök på sin gamla arbetsplats och träffar USA:s första svarta president Barack Obama.
Filmen är till viss del baserad på Eugene Allens liv, en man som arbetade 34 år i Vita Huset som butler. Men den är amerikansk. Väldigt amerikansk… Samtidigt är det många bra skådespelare som gör fantastiska rolltolkningar. Bland annat gör Oprah Winfrey en ypperlig prestation som Cecils alkoholiserade hustru Gloria. Bäst är emellertid Forest Whitaker i rollen som den vuxne och åldrande Cecil.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Diskutabelt, Familj, Krämpor, Personligt, tagged acceptera, arbetsliv, arbetslivet, älta, ältande, bli av med jobbet, blivit lämnad, Christina Stielli, duga, egentid, eget ansvar, fantastiskt, författare, förvänta, gamla spår, glad, glädjas med andra, glädje, håller inte med om allt, helg, Jag vill vara glad, jobba, kärlek, kronisk smärta, lägga åt sida, läkare, lösas, litteratur, lycka, Lyckorna, må skit, Motala, mysa, oro, patient, påverka, privatliv, privatlivet, problem, rädslor, rejäl knäck, retorisk fråga, roligare, självförtroende, självkänsla, skrattgrupp, städa, svart, tack, tacksamhet, tips, träna, träna bort, vardag, vägra svara, vår egen lyckas smed, vårdcentral, vårdcentralen Lyckorna, verktyg, vila, visa tänderna on 25 oktober 2015|
Ett inlägg om en bok.
Eh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad!
Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.
Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.
Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara
Fantastiskt!
om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.
Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna…
Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Diskutabelt, Film, HBTQ, Personligt, Radio, Vänner, tagged 1800-talet, arbetslösa utan inkomst, artister, augusti, avstängd kommentarfunktion, älska, betala för arbetstid, biljettpris, bookshop, Carolina Rediviva, chefredaktör, customer, Dag Hammarskjöld, duktiga författare, egen marknadsföringsbudget, English Bookshop, författare, författarstafett, Folke Bernadotte, Fredens Hus, Fyrisbiografen, gratis, guidade visningar, helt apropå, ingen rabatt, Ingrid Bergman, inte gratis, inträde, Jag är Ingrid, Jan Smedh, Jen Campbell, jobba gratis, karriär, kärlek, kika på, Kjell Eriksson, komma ifrån uppdelning, kommunikation- och marknadsföring, kostnad, kristen homosexuell, kultur, kulturchef, kulturelit, kulturellt intresserad, Kulturnatten, kulturnattenuppsala, kulturutövare, Lars Lerin, lördag, liknande förslag, litteratur, Magnus Alkarp, media, Missionskyrkan, omfång, otaliga gånger, pensionär, Pontus Wikner, porträtt, privatliv, programtidning i papper, Radio Uppland, Radioapan, Raoul Wallenberg, samling, sälja verk, sång, sångerska, scen, sjunga professionellt, skål, slänga ur mig, störst i Sverige, Stockholm, student, Sven Harrys, teaterchef, The Bookshop book, tid, tillsammans, tillställningar, trappa, ung, Uppsala, Uppsala kommun, Uppsala slott, Upsala Nya Tidning, utställning, vandring, Vanliga Människor, Värmlands nation, webbplats on 05 september 2015|
Ett kulturellt inlägg.
Om en vecka, lördagen den 12 september, är det dags för Uppsalas årliga KulturNatt. Den har funnits sju färre år i stan än jag. Det var stans (kultur)elit (?) som tog initiativet, det vill säga kulturchefen och teaterchefen samt chefredaktörerna på lokalblaskan och lokalradion. Som jag minns det var allt gratis i början. Inga inträden eller så. Snarare utträden – kulturen kom ut till gatorna och visade upp sig fritt för folk. Idag är KulturNatten i Uppsala den största i Sverige, enligt dess webbplats. Den är så stor att den förutom en egen webbplats också har en egen programtidning i papper. I år har pappersprogrammet i tidningsform ett 20 sidor stort omfång. Och långt ifrån alla aktiviteter är gratis.
Nu menar jag inte att kulturutövare ska utöva sin kultur gratis. För ett tag sen pratade jag med en god vän som har haft en karriär som… låt oss säga sångerska. Otaliga var de gånger hon ombads sjunga på privata tillställningar, helt apropå och bara för att. Ja, bara för att hon sjöng professionellt. Hade hon ställt upp alla gånger skulle hon inte ha fått göra annat än gratisjobba och sånt gillar inte hon och inte jag. Jag fick ett liknande förslag, fast inom kommunikation- och marknadsföring och inte sång, häromdan. Typ kunde jag inte tänka mig att slänga ur mig… etc etc. Nej, jag jobbar inte gratis.
Men på en KulturNatt tycker jag att det ska vara gratis så länge det inte handlar om att sälja några verk. Om nåns tid kostar borde kommunen stå för det, om det inte går att plocka lön för extra arbets tid ur den egna marknadsföringsbudgeten. Har inte alla en sån??? (<=== retorisk fråga.) Hur ska vi annars komma ifrån uppdelningen kulturelit – vanliga människor som är kulturellt intresserade?
Jag tänker inte bevista KulturNatten i Uppsala i år av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Men om jag hade kunnat åka ner på stan skulle jag ha kollat in följande – eller i vart fall nåt av det:
- Öppet hus på Radio Uppland, Vårfrutorg, Bredgränd. Öppet kl. 16 – 20. Guidade visningar, artister på scenen utanför och Radioapan.
- Vandring i Pontus Wikners – kristen homosexuell i 1800-talets Uppsala – fotspår. Samling på trappan till Carolina Rediviva kl. 11 – 13, 14.30 – 15.30. Pris: 100 kronor.
- Weird things customers say in bookshops or why bookshops matter. Författaren Jen Campbell, som har skrivit The Bookshop book, och Jan Smedh samtalar kl. 18 – 19 på English Bookshop, Svartbäcksgatan 19.
- Guidning av Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg på Fredens Hus, Uppsala slott, kl. 13, 15 och 17. Cirka 45 minuter/tur.
- Jag är Ingrid. Klockan 18.30 – 20 30 på Fyrisbiografen, S:t Olofsgatan 10. Ett personligt och fängslande porträtt av Ingrid Bergman, hennes karriär och privatliv. Det står inget om nån kostnad, men gissningsvis är visningen inte gratis. Ordinarie biljettpris är 95 kronor, pensionärer, studenter och unga upp till 18 betalar 80 kronor. Ingen rabatt för arbetslösa utan inkomst.
- Författarstafett i Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40, kl. 18 – 23. Stafetten inleds av Magnus Alkarp och avslutas av Kjell Eriksson. Tack och lov! Två duktiga författare.
- Lars Lerin – Tillsammans. Utställningen visas på Värmlands nation, Riddartorget 3 och handlar om att älska och bli älskad. Jag såg utställningen i Stockholm på Sven Harrys i augusti.
Och HÄR hade det varit intressant att fråga om du som har läst det här inlägget ska gå och vad du tänker kika på. Men kommentarsfunktionen till alla inlägg utom dem om böcker är ju avstängd.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, TV, tagged A touch of Frost, arbetsnarkoman, äldre, ålder, bitsk i tonen, bli pappa, brev, brottsplats, dö, DVD, en bra blandning, engelsk titel, engelska, ensam, Ett fall för Frost, Ett fall för Vera, fantasilöst, favör, fredagskväll, högt, heta likadant, inledningsscen, kollega, kriminalkommissarie, långfilmslång, lördag, mörda, mördare, mordplats, naturlig orsak, offer, omdöme, på spåren hetsig jakt, polis, polisarbete, privatliv, rund, skål, son, spännande, sprida sin fars aska, svårt att visa känslor, svenska, Sveriges Television, ta livet av, tonåring, TV4 Tyst vittne, ung kollega, uppskatta, utbytta namn, utseende, Vera, vresig typ, webbplats on 07 juli 2015|
2 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.
Äntligen är det nåt bra att glo på på TV på fredagskvällar. Fast typat nog sänder TV4 Tyst vittne nästan samtidigt som SvT 1 sänder Ett fall för Vera. Jag spelade in båda serierna på DVD-hårddisken och kikade vid andra tillfällen. I lördags var ett sånt tillfälle, idag var ett annat – till Veras favör.
Joe och Vera jagar en mördare som har ihjäl unga människor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
I den här första långfilmslånga delen av fyra består inledningsscenen av att kriminalkommissarien Vera Stanhope, med hjälp av en ung kollega, sprider sin fars aska i vattnet. Fadern har dött av ålder och naturliga orsaker, men Vera och hennes kollega kallas snart till en brottsplats där offret är en blott femtonårig yngling. Det verkar inte finnas några som helst skäl till varför han mördas. Snart sker ytterligare ett mord och Vera inser att fallen hänger samman på grund av mordsätt, mordplatsernas utseende och de brev båda offren har fått. Vera är en vresig typ och arbetsnarkoman, så ganska snart är hon mördaren på spåren. Slutet blir en ganska hetsig jakt för att finna mördaren innan h*n hinner ta livet av en tredje person. Mitt i jakten blir Veras kollega pappa för tredje gången också, för säkerhets skull.
Jag gillar Vera omgående! Hon påminner mycket om Frost och kanske är det därför serierna heter likadant på svenska, Ett fall för… – det är bara namnen som är utbytta. Lite fantasilöst, tycker jag, som däremot uppskattar Frosts engelska titel, A touch of Frost. Fast namnet på den engelska serien med Vera Stanhope heter å andra sidan kort och gott bara Vera där.
Annorlunda är hon, Vera. Hon är rund, troligen äldre än jag och väldigt bitsk i tonen. Vera är sitt jobb och utan det är hon en väldigt ensam människa. Kollegan Joe är nästan som en son för henne, men hon har väldigt svårt att visa känslor. Första delen är en bra blandning av spännande polisarbete och privatliv – där arbetet kommer i första hand.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, HBTQ, Personligt, Vänner, tagged andras barn, bröllopsresa, deckare, egna barn, engelska, faster, författare, förhållande, försvunnen, gifta sig, ha några år på nacken, högt, hemlös, huvudperson, inte hänger ihop, inte med barn, julklappspresentkort, Laurie R. King, läsa, lesbisk, litteratur, mobiltelefoni, obestämd tid, omdöme, partner, polis, privatliv, skildra, skriva, snabbt, spännande, styvpappa, svenska, tänka över, tonåring, tusen tack, två delar, With child on 22 maj 2015|
Ett inlägg om en bok.
Nej, nej, nej! Jag är verkligen inte med barn! Däremot har jag alldeles nyssens lagt Laurie R. Kings bok With child till handlingarna. Och i den deckaren tampas huvudpersonen, lesbiska polisen Kate Martinelli såväl med andras barn som med tanken att skaffa egna barn tillsammans med partnern Lee. Tusen tack, Tomte-Åsa i Eskilstuna! Detta var den andra boken av totalt fyra som jag har köpt för ditt julklappspresentkort!
Kates kollega Al har blivit styvpappa till en tonårstjej. Inte helt enkelt… Jules, som flickan kallas, söker upp Kate för att be henne om hjälp att hitta den försvunne hemlöse killkompisen Dio. Kates privatliv är samtidigt upp-och-ner efter att Lee har rest till sin faster på obestämd tid för att tänka över deras förhållande. När sen Al och hans Jani, Jules mamma, ska gifta sig och åka på bröllopsresa, ber Jules att få stanna hos Kate. De två bestämmer sig för att åka upp till Lee och hennes faster. Det är bara det att Jules är försvunnen en morgon…
Inte heller den här boken var svår att komma in i trots att jag läste den på engelska. Det tar tio sidor, sen läser jag lika snabbt som på svenska. Jag gillar författarens sätt att skriva, men också hur hon skildrar Kate och Lee och deras förhållande. Det känns som om hon är väldigt insatt i hur ett lesbiskt förhållande kan vara. Samtidigt märker jag att boken har några år på nacken – den kom ut 1996. Mobiltelefoner fanns då inte i var mans/kvinnas hand. Men hade det gjort skulle den här boken inte ha blivit så spännande.
Toffelomdömet blir högt. Inte det högsta, för jag tycker att boken liksom är skriven i två delar som inte helt hänger ihop.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, TV, tagged absurd, aktuellt ämne, Alla kan se dig, amulett, Anna Jansson, april, arbeta, arbeta mot tiden, arkeolog, åklagare, önskelista, övergivet sjukhus, övernaturlig, översatt, bakgrund, barn, berätta, blodigt fotavtryck, bo i andra hand, Brudkistan, brutalt, chef, dator, dåtid, dö, död, De utstötta, deckare, deckarförfattare, Deckarna, Det Verkliga Livet, Elly Griffiths, Emelie Schepp, ensamstående mödrar, Facebook, familjehemligheter, fantisera, favorit, favoritförfattare, födelsedag, författarskap, förnamn, förnuft, förundersökning, fiktion, filma, framtid, fruktansvärt händelseförlopp, fynd, gammal dam fyrtiotal, gå på tur, genre, grav, handprotes, hat, händelser, hängdes, herrgård, husa, husvagn, hyresfritt, inbunden, inget att läsa Musselstranden, kallblodig mördare, källare, kidnappas, knivhugg, kropp, kvarlevor, lämnad i skogen, låtsasvärld, leka, litteratur, livet, Marie Hermanson, Märkta för livet, mördare, mörkt förflutet, mentalt, Migrationsverket, misshandlad, moderna, mor, mord, mystisk, norsk, Norwich, nutid, offentlig skam, offentlighet, ovälkommen besökare, panik, patienter, påsk, påskekrim, pocketböcker, pojke, polis, polisroman, privatliv, psykiskt sjuk, psykologisk thriller, rädsla, sand, sanning, science fiction, sjukhus, skötebarn, skugga, skydda, Skymningslandet, sluka, slump, snubbla över, snubbla över lik, sociala medier, sommardag, spädbarn, spännande, spänningsroman, störa planerna, störda, Sveriges Television, svika, tidig, tillvarons torftighet, timanställd, Unni Lindell, uppdrag, utan minne, utredning, val, vapen, välplanerat mord, vår on 18 mars 2015|
Ett litterärt inlägg.
På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):
De utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.
Skymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.
Märkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.
Bland vårens inbundna spänningsromaner finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:
Alla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”
Brudkistan av Unni Lindell
. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.
Helveteselden av Karin Fossum
. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?
Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 