Kontraster i verkligheten

Ett inlägg om min verklighet och den där ute.

---

 

Det är fortfarande mörkt och vinter – fast inte lika mycket snö nu som i januari 2010 när den här bilden togs…

Jag var så väldigt nöjd med mig själv för idag på lunchen kom jag äntligen iväg till Bil 3:an. De har finfin drop in där för byte av lampor. Clark Kents* kupélampa pajade i förra veckan. Inte tror en att en jädra kupélampa behövs, men… det är fortfarande vinter. Dessutom är det mörkt i garaget och mörkt på parkeringen när jag åker hem från jobbet. Lite svårt att se var en ska stoppa in nyckeln för att starta bilen. Jag ringde häromdan och trevlige Robin sa att jag var så välkommen – fast inte före jobbet och inte efter klockan 16. Så jag åkte på lunchen. Med mig hade jag en bok och en macka. Den senare åt jag tillsammans med kaffe som verkstan bjöd på. Jag hann knappt svälja sista tuggan så var Clark redo efter ingreppet. Själv blev jag bara 70 spänn fattigare och det tycker jag att det var värt.

Under morgonen, i verkligheten där ute, tappade en buss från Förorten in till Uppsala ett av sina hjul. Asså, förstår du nu varför jag inte åker buss utan väljer bil? I bilen har jag kontroll över min körning och min säkerhet så tillvida att det är mitt ansvar att se till att bromsar, lampor, hjul och andra vitala delar fungerar som de ska. Nu skedde lyckligtvis ingen olycka och det är jag förstås glad för. Men kanske bussarna här i krokarna skulle behöva ha en alldeles egen Bil 3:an..?

Kökskranen droppar trots byte av munstycke.

En annan sak jag tog tag i idag var att mejla Riksbyggens felanmälan för att få hit en rörmokare. Nu har jag samlat på mig ett antal småjobb, så jag hoppas att jag snart blir kontaktad. Jag mejlade för att formuläret för felanmälan på deras webbplats inte har fungerat på… ett bra tag. Riksbyggens mejl fungerar desto… mer. Jag fick hela tre (3) bekräftelser med olika lydelser om att mitt ärende inkommit och att jag ska bli kontaktad för att boka en tid. Vid tredje mejlet kunde jag inte hålla tyst utan svarade och tackade för de tre (3) bekräftelserna och att jag hoppades att jag snart blir kontaktad av en RÖRMOKARE också. Det var liksom det jag ville. Vad tror du hände då? Jaa… jag fick ett fjärde mejl. Så nu är jag tyst och avvaktar och hoppas att nån röris kanske RINGER snart. Jag är nämligen rätt trött på min droppande kökskran, kranen på toa som läcker och kranen i duschen som en behöver vara Starke Adolf för att kunna vrida runt…

Kranhattarna antingen läcker eller går inte att vrida runt.

Jag var så väldigt nöjd med att jag liksom kom till skott med även rörmokarkontakten idag, men jag har faktiskt jobbat däremellan också. Bland annat lay outat en uppdatering av en beskrivning. Det är fullt ös på jobbet och ändå är framtiden osäker. Det gjorde mig grymt irriterad att jag på grund av stelbenta regler blev tvungen att tacka nej till ett uppdrag utanför jobbet som jag tror både skulle ha passat mig och roat mig. Tyvärr har jag ingen egen firma.

Och medan jag, i min verklighet, stannade vid Tokerian för att handla veckans luncher och lite billig fisk, hittade några förskolebarn ett vapen. Vart är vi på väg??? Verkligheten där ute i Uppsala skrämmer mig. Snacka om kontraster jämfört med min verklighet här…

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min lilla värld och den stora, onda…

Ett inlägg om tillvaron.

---

 

Det finns ett konkret hot mot Sverige. SÄPO har höjt hotnivån vad gäller vårt land från en trea till en fyra på en femgradig skala. Jag sitter i skrivande stund och smälter intrycken från en presskonferens om vad som händer och varför hotnivån är höjd, vem det riktar sig mot, vem eller vilka som hotar etc. Säpochefen Anders Thornberg ledde presskonferensen tillsammans med Mats Löfving, NOA (Polisens nationella operativa enhet) och Mats Sandberg, NCT (Nationellt Centrum för Terrorberedskap). Det har kommit konkret information om förberedelse till terroristbrott. Våldsbefrämjande islamism är det största hotet mot Sverige. En förundersökning är inledd och en man är anhållen i sin frånvaro. Allmänheten är hittills inte påverkad, men situationen är allvarlig. Och vi i allmänheten ska ha en viss/skärpt vaksamhet. Har vi tips kontaktar vi polisen.

SÄPO:s hotnivåskala. Nivån är höjd till en fyra i Sverige. (Skärmdump från SvT:s webbplats. Rödmarkeringen är min.)

 

Det känns overkligt, det som händer. Jag har suttit i min lilla värld på jobbet idag och grottat ner mig i vatten, bland annat. Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att vattnet är synnerligen grumligt och fullt av… smolk i bägaren. Men vi är många kockar inblandade. Jag kan bara göra mitt bästa. Problemet är emellertid att jag inte ens kan göra. Nåt. Förhoppningsvis ändrar sig läget i morgon, men i morgon bitti ska jag till bilverkstan och kan bli försenad till jobbet. Och mitt i alltihop flyttade jag till ett annat kontor. Tjolahopp, vilken bra tajming! NOT! Men nu är det gjort.

Vättervatten är emellertid inte grumligt numera. Den här solnedgången i Metropolen Byhålan fotade jag i juni 2011.

Hemma i New Village slog jag en signal till lilla mamma för att höra senaste nytt om den bortkomna blanketten för ansökan om riksfärdtjänst. Mamma hade idag fått telefonkontakt med den vänliga tjänstemannen Ingela, som skulle notera att mammas ansökan kommer in försent tack vare kommunens strul. Och vad det låter så får hon sin resa till Uppsala till jul. Mamma får sin resa alltså, inte Ingela. Jag skriver inte vänlig om tjänstemannen för att smöra. Jag skriver det för att det känns som om Ingela är på helt rätt plats och att hon står bakom de svaga, lyssnar på såna som lilla mamma, tar det på allvar, åtgärdar fel om det går. Tänk om fler kommuntjänstemän vore på det viset!

 

På min önskelista!

Kontraster kan en väl säga att dagens ord är i mitt liv. Det finns ingen annan sammanfattning av den här dan. Så nu tänker jag fly in i ett och annat magasin med gamla saker respektive mat. Klockan 21 kollar jag första delen av nya mord på Sandhamn i TV4. Viveca Stens böcker brukar vara bättre än TV-serierna, men missa det vill jag inte!

 

 

 

 

Om jag lever i morgon blir det vegetarisk ärtsoppa och pannkakor till lunch. Ha en bra onsdagskväll och var vaksam! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att unna sig

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.

---

 

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.

Sen ville jag ha bort träden och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.

Av bilderna ovan kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fejkade resa på Fejan

Ett icke fejkat inlägg.

---

 

Idag läste jag i Dagens Nyheter om holländska studenten Zilla van den Born. Zilla van den Born har fått stor uppmärksamhet för att hon har fejkat en drömresa. Men inte nog med det: hon la ut fejkade bilder från resan på Fejan.

Under fem veckor låtsades Zilla van den Born vara i Asien. Det hela var en del av ett arbete i skolan. Det mest uppseendeväckande var kanske dock att hon lyckades lura ”alla” – till och med sina föräldrar. För att förstärka bilderna skickade hon hem souvenirer. Det egna sovrummet pimpades till ett asiatiskt hotellrum så att hon kunde skypa med mamma och pappa. Den ende som visste om det hela var hennes sambo, för annars hade nog projektet varit omöjligt att genomföra rent praktiskt.

En hel del människor blev förstås rätt förbannade när bluffen upptäcktes. Men sen gick kanske en och annan talgdank upp. För syftet med Zilla van den Borns fejkresa var egentligen lite ädelt: hon ville lyfta fram det faktum att det är så lätt att manipulera bilder som sen visas upp i sociala eller andra medier. Hon säger bland annat:

[…] Alla vet att foton på modeller är bearbetade i Photoshop men vi glömmer ofta att även vi som privatpersoner manipulerar verkligheten i våra liv. Det gör vi mestadels i sociala medier, bland annat genom att filtrera vad vi väljer att visa och genom att lägga på filter i Instagram som gör bilderna vackrare […]

Detta är förstås svårt att låta bli att hålla med om. Jag själv bearbetar alltid mina bilder i Photoshop om jag ska använda bilderna på bloggen. Oftast handlar det om att jag beskär mina bilder. Ibland försöker jag förbättra kvaliteten genom att justera färger och kontraster, till exempel om en bild är väldigt mörk.

Min rosa tunga, naturligtvis en beskuren bild. Men färgen på tungan är INTE pålagd i efterhand i Photoshop.

Nu är det emellertid inte bara bilder man kan fejka i sociala medier. Jag tycker att väldigt många verkar lyfta fram sina fina och perfekta liv, ofta med gott stöd, förstås, av bilder från resor och andra upplevelser. För min egen del erkänner jag att jag nog berättar lite för mycket om mitt imperfekta liv. Jag ger för många och för nära glimtar från mitt privatliv. Fast detta är ju en personlig blogg, så… Samtidigt vill jag starkt poängtera att jag naturligtvis inte skriver och berättar om allt. Långt därifrån! Det blir ju ett urval, ett urval som jag själv gör. Och det i sig ger ju dig som läser bara en del av sanningen. Eller… en del av min sanning…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kontraster

Ett amazing inlägg.

---

 

Häromdan fick jag besök i mitt lilla hörn av arbetsrummet. Inte vet jag hur det kom sig, men plötsligt fick jag veta saker som gjorde ont i mig. Inte för att de hade drabbat mig utan för att såna saker hade drabbat personen som talade. Det var inget Niagarafall som forsade utmed våra kinder. Men tårarna droppade både hos berättaren och hos mig. Det gick inte att vara oberörd inför det förtroende jag fick.

Som så ofta på arbetet blev vi avbrutna av att telefonen ringde och jag var naturligtvis tvungen att svara. Min arbetskamrat gick. I luren mötte mitt hörselorgan rösten av en rabiat person som skällde ut mig för en skitsak – ett fel som dessutom inte jag hade begått. En ren och skär bagatell som den rabiata la ner tid och energi på att gapa om i min telefonlur. Fem minuter av att vara otrevlig.

Strax därpå poppade det upp ett mejl. En byråkratdrapa som skulle hit och dit för att Mrs Si af Så vill. Just det där sista…

mrs Si af Så vill

är ett mantra som nio av tio här kör med för att lägga tyngd bakom sina bagateller. Tänk om nån enda kunde ägna sig åt att göra nåt vettigt, nåt meningsfullt, nåt som är viktigt för andra. Är det ingen mer än jag som hör hur löjligt det låter när vuxna människor hänvisar till att mrs Si och Så vill? Ungefär som att säga att tomten vill att alla barn ska vara snälla, fast det egentligen är mamma och pappa som vill det.

Som att ge en gråtande arbetskamrat lite tid och lyssna på det svåra som vi kallar Verkligheten.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förmiddagsstängt – ännu en gång!

Ett inlägg om en tillfällig stängning.

Även idag är det lite stängt här, troligtvis endast under förmiddagen. Bland annat blir jag intervjuad – inte för ett jobb, utan för mina åsikter i en viss fråga – av Radio-Tomas.

Förkylning, Kungen? Nej, det är bara ett svepskäl!

Och framåt eftermiddagen flyger jag till Himlen för att fira vår 19-åring! En dag av kontraster, verkligen.

Vad består din dag av??? Skriv gärna några rader och berätta, så jag har nåt kul att läsa i stället för alla nej jag får!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite kultur trots allt

Det blev hur som helst lite kultur idag, trots allt. Fast programtidningen låg kvar i tidningskorgen. Men några saker ville vi göra som fanns på min lista.

Programtidningen låg i tidningskorgen.

Vi gav oss iväg från Förorten just som himlen öppnade sig. Blöta om strumpor och skor klev vi på bussen – som den här gången inte åkte förbi oss utan stannade.

Kvällens måste var att titta på Kittys utställning på Svensk Konsthandel. Hon ställde ut tillsammans med en annan, mer traditionell konstnär, Helena Larsson. Galleriägaren kallade det hela Kontraster – ett mycket passande namn. Tyvärr var Helena Larsson sjuk, det hade varit kul att se de två konstnärerna ihop. Helenas tavlor är nästan som fotografier, Kittys är färgsprakande regnbågar, såna som man blir både glad och eftertänksam inför. Båda konstnärerna hade fått tavlor (notera plural!) sålda redan när vi dök upp, vid 17-tiden (de öppnade klockan 16). Du som inte hann att titta på KulturNatten har chans att se tavlorna under två veckor till.

Kitty Konstnär i mitten, Monica till vänster, min Fästmö till höger.

Vi fluktade på böcker, bland annat på antikvariatet Röda rummet, som ligger alldeles intill galleriet. Där fanns väldigt fina böcker, men tyvärr inga som vi ville eller kunde köpa. Jag såg till exempel en fin bok om vin. Den kostade 300 spänn och vägde säkert 300 kilo också. Orka bära… Vi hittade emellertid ett litet bokstöd, som jag fotade för att visa Kitty, faktiskt!

En liten en…

Efter tre K – Kitty, Konst och K.? – behövde få nåt i oss. Men en kulturnatt i Uppsala är man sällan ensam på stan. Det var massor av folk, dofter, ljud, musik… och ett och annat ”upptredande”…

Ett och annat ”upptredande” var det på stan.

Vi gick till Forno Romano i Svavagallerian. Där åt vi var sin god pasta och tog en öl till. Maten var inte gratis, men att kolla på folk kostar ingenting. Och vi såg, vi häpnade, vi skrattade, vi kommenterade. Själva var vi snyggast och bäst – som vanligt.

Forno Romano hade god mat, men organisationen bland personalen hade en hel del att önska…

Det tjocknade till med folk och de som jobbade på restaurangen hade stora problem. Det bildades en lång kö – som bestod av såväl färdigätna som ville betala som oätna som ville äta. Och så en och annan som ville beställa mat och ta med hem. Jaa, det var sannerligen svårt att låta bli att organisera om!!! Alla som jobbade i restaurangen gjorde allting – plockade disk, tog beställningar, serverade, tog betalt, visade gäster till borden… Nej, det flöt TRÖGT så nån dricks blev det inte!

Anna åt pasta med räkor och saffran, jag med svamp och ost. 

Hälen gjorde sig påmind, så vi tog bara en kort tur upp på gågatan för att köpa remmar och glo på bokbord. Därpå blev det en tur ner till Kungsgatan och Mollbrinks för att se på naket. Åter fann vi ett och annat objekt som vår kära Kitty säkerligen skulle estimera…

Vi häckade lite på Centralen innan vi tog bussen hem till Himlen. Jag har nu jätteont i hälen och dessutom satte allt promenerande fart på ett visst flöde, så jag fick både tvätta och låna kläder. Nej fy te rackarns, nu kräver jag snar amputation av både häl och alien.

Livet är kort.

Read Full Post »

Två TV-program, två kontraster… eller?

För ovanlighetens skull unnade jag mig själv att se TVÅ TV-program igår kväll. Fästmön TVINGADE jag att se, hon satt med sin dator i vardagsrummet när jag knäppte på TV:n. Fast jag tror att hon blev rätt intresserad också.

Jag erkänner. Jag föll för alla trailers och tittade på första delen av Uppdrag Granskning i SvT1. Bland annat för att jag nyligen lagt in mig och mitt CV i IKEA:s kandidatbank, men framför allt för att det just handlade om IKEA, detta möbel- och prylvaruhus som väl ingen svensk INTE känner till.

Jag har emellertid svårt för Janne Josefsson. Jag gillar inte hans aggressiva stil att göra TV – ÄVEN om han får makthavare och andra att blotta sina svagheter. Men jag gillar inte heller det lilla jag har sett av personen Josefsson. För jag HAR verkligen träffat honom och kan åtminstone uttala mig om DEN gången. Han föreläste och uppträdde tämligen arrogant. På kvällen satt vi vid samma middagsbord och inte blev arrogansen mindre då. Men jag tror att antipatin var ömsesidig och jag tror att den store herr Josefsson tål att få höra att jag tycker att han är aggressiv och arrogant – när han gör TV, när han föreläser och när han umgås med taltidningsjournalister, som jag var på den tiden. Janne Josefsson tycker om att synas och höras. Nu blev det endast Jannes Josefsson i början av programmet och i slutet. Det var Magnus Svenungsson, journalist och barnbarn till en riksdagsman från Högerpartiet, som hade gjort reportaget.

Magnus Svenungsson, reporter på Uppdrag Granskning. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                      Men åter till IKEA… Jag kan väl säga att jag blev chockad och förstummad över reportaget. Jag hade inte ens nån aning om att en stiftelse i Holland – eller Liechtenstein – äger IKEA, detta svenskaste av det svenska, fastän detta har varit känt ett bra tag. Inte heller visste jag att tre procent av allt som säljs på IKEA går till denna stiftelse – som ytterst styrs av… tadaaa! Mr IKEA själv, Ingvar Kamprad. Allt är mycket hemligt och hur Uppdrag Gransknings reporter kommit över vissa dokument förstår jag inte (men det klart att det finns en läcka nånstans, annars hade man ju inte kunnat göra programmet!). Syftet med stiftelsen och att lägga ägandet utomlands är förstås att skatteplanera. Tjäna pengar. Nåt annat kan det väl inte vara? Jag tror inte riktigt på att stiftelsens pengar finns där för dåliga tider, inte när en massa anställda, enligt programmet, varslades förra året för att det var just… dåliga tider. Dåliga tider GENERELLT. Inte på IKEA. IKEA påverkades nästan inte alls.

Hur påverkas jag av att se Uppdrag Granskning om IKEA? Slutar jag att handla där? Mja, IKEA är ju inte ensamt om att skatteplanera och ska man tro att det är skattefiffel finns sånt på närmare håll… Fiffel är emellertid aldrig OK, tycker jag, så. Men jag har inte bestämt mig än vad jag tycker om IKEA. Jag vill se del två först. Därför sätter jag inte heller nåt betyg på programmet än.

Historien om IKEA – hur sann är den?

                                                                                                                                           Gårdagkvällens andra TV-program som jag tittade på var förstås tredje och sista delen av Bibliotekstjuven. Serien som blev bättre med tiden och där jag riktigt njöt av Gustaf Skarsgårds skådespeleri. Man kan tycka att programmet om IKEA och Bibliotekstjuven är otroliga kontraster, men egentligen är de inte det! Båda programmen handlar om pengar, mycket pengar, pengar som tjänas utomlands och så två huvudpersoner från enkla förhållanden som skaffar sig… mycket pengar.

Gustaf Skarsgård, njutbar skådespelare. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                       Jag tycker att det är fruktansvärt när man förstör böcker – och i detta sista avsnitt river John Maneus sönder en gammal bok och dessutom hamnar ett gäng gamla böcker först i en soptunna, sen på pappersåtervinningen. Det är också så programmet slutar. Med en kvinnlig bibliotekarie som inte kan låta bli att rota i ett berg av papper i hopp om att finna nåt att rädda..? Och ja, serien följer den verkliga historia den är baserad på så tillvida att det smäller.

Bibliotekstjuven har en massa mindre bra saker, men också en massa bra skådespeleri, framför allt. Därför ger jag den högt slutbetyg!

Read Full Post »

Funderingar av diverse slag över livets goda

(Jag kom inte på nån bättre rubrik…)

Nyårsdagen har gått över i eftermiddag. Fästmön mådde lite sämre igen efter att ha ätit, så nu är det sängläge igen. Men med leksaksdatorn i knäet. Mamma har glott lite på TV och jag har suttit vid datorn och så har vi läst en stund. Mamma läser Carolina Gynnings bok Ego Girl och jag sitter med blyertspennan i högsta hugg och läser Ann Heberleins En liten bok om ondska. Snacka om kontraster…

 respektive
Kontraster…

                                                                                                                                                          Vi har dividerat fram och tillbaka om TV-kvällen, men det blir i vart fall Stjärnorna på slottet på SvT1. Den film vi enades om att se är Patrik 1,5 som också går på SvT1  och så spelar vi in Rallybrudar från TV4. Typat när det går två sevärda filmer samtidigt, när man annars inte tittar på mer än kanske ett program per kväll – högst. Jag inser att det kan verka som om jag glor förskräckligt mycket på TV, men i verkligheten gör jag inte det! Det handlar om att jag väljer ut vissa program och filmer jag vill se och som sagt, det kan bli ett program per kväll, ibland två, ibland inget.

Ute snöar det fortfarande och ett tag var det nästan plusgrader. Nu har temperaturen sjunkit ner till cirka tre minusgrader. Idag blev det därför ingen promenad med mamma, men jag gissar att jag måste ge mig ut med räk- och kräftskalen till soprummet senare i kväll. Enda nackdelen med skaldjur. Å, det ska bli så gott! Till förrätt planerar jag en liten silltallrik med kokt potatis och så får de som vill ta en skinkbit och rödkål till också. Jag vill förstås ha nubbe och öl till maten, men gissar att mamma och Anna håller sig till nåt alkoholfritt alternativ.

Skönt att njuta i bästa fåtöljen med en god bok och några bitar Vintervit då och då medan stormen rasar utanför… Inomhus är Vintervit gott, men utomhus är det vintervita ruggigt. Och det är nästan TYST i huset, helt underbart!..

Vintervit inne är gott, utomhus är det vintervita ruggigt!

Read Full Post »

Andreas Lundstedt – ”the show must go on…”

The show must go on… Lite så reagerar Andreas Lundstedt när han tar emot beskedet att han är HIV-smittad. Sitter med sin mobil i handen, fattar inget. Går sen in och kör ett steppass som instruktör för en grupp. Detta och mycket annat pratade Andreas Lundstedt om när han sommarpratade i P1.

Andreas Lundstedt. Bilden är lånad från Sveriges Radios hemsida.

                                                                                                                                                       Alla känslor som far igenom en när man får besked om att man bär på en dödlig sjukdom… Det är sånt man som frisk inte behöver fundera över. Här får vi dem, rakt ut, direkt i början av programmet. Nästa inslag handlar om Andreas Lundstedts första framträdande – som femåring i Knivsta. Kontraster, ja onekligen, men helt och fullt Andreas Lundstedt.

Skolåren beskrivs med en humoristisk touch. Ändå noterar lyssnarna att Andreas Lundstedt med all säkerhet var mobbad. Det börjar i ettan och med en mössa med brodyr. Dansen och showandet blev en viktig del av pojkens liv – ett sätt att överleva redan då, misstänker jag.

Vackert, allvarligt och humoristiskt berättar Andreas Lundstedt om det första kärleksmötet vid ”bögringen” på Stockholms central. Och om att komma ut. Om kärlekssorgen. Och sen om att komma ut igen – denna gång för att berätta att han blivit HIV-smittad.

Medryckande berättar Andreas Lundstedt också om sitt möte med Alexander Bard och bildandet – och splittringen – av Alcazar – ett band som nästan döptes till Tsunami…

Och så i slutet, oväntat, om jag inte hade vetat om det, friar Andreas Lundstedt. Härligt!

Read Full Post »