Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kommunalpolitiker’

Ett inlägg om en bok, grävande journalistik och en skandal i Metropolen Byhålan.


 

Sölve & CoFör 20 år sen, i oktober 1995, skedde den så kallade TobleroneaffärenSveriges dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för att handla privat, bland annat två Toblerone. Totalt hade ministern köpt varor för strax över 50 000 kronor. Hon lämnade in kvitton och reglerade i efterhand. En förundersökning inleddes med bland annat misstankar kring trolöshet mot huvudman. Undersökningen las ner. Mona Sahlin avgick.

Några veckor senare bestämmer sig Britt-Marie Citron, nyanställd på Byhålebladet, för att se om det finns några kontokortsaffärer i kommun. En helt sanslös historia om maktmissbruk rullar upp. Vi snackar om betydligt större summor än futtiga 50 000 kronor, vi snackar årslöner och mer därtill. Och Motalaskandalen leder inte bara till avgångar utan till böter och fängelse för några av de inblandade. Britt-Marie Citron får Stora journalistpriset 1996. I boken Sölve & Co (1999) beskriver hon vad som hände.

Det är en närmast farsartad historia som rullas upp. Jag hade ingen aning om att den var så omfattande – jag hade ju lämnat stan redan 1982. Men tydligen seglade det in en man från södra Sverige i kommunen och blev den som styrde och bestämde. Sölve Conradsson var frikostig med både resor och gåvor till sig själv och kompisar och folk han kunde ha nytta av. Sakta men säkert drar Britt-Marie Citron fram det ena efter det andra – trots att kommunens folk gärna håller varandra om ryggen.

Ett kapitel innehåller inklippta citat ur den lokala nyårsrevyn 1995/96. Det är roligt, samtidigt som jag tycker att det är snudd på raljerande och nästan lite synd om de skyldiga. En kan till och med nästan tycka att journalisten är den som orsakat att de närstående till de skyldiga far illa. Men det är ju inte journalisten som har varit grovt trolös mot huvudman. Nånstans tror jag emellertid att både Britt-Marie Citron och jag såg/ser att Sölve Conradsson blev/blir till något av en syndabock. Britt-Marie Citron skriver också på ett par ställen i boken hur rädd hon var att det skulle gå så långt som till självmord.

Det riktigt intressanta, tycker jag, kommer mot slutet av boken när Britt-Marie Citron funderar över hur länge bedrägerierna pågått och hur de kunde pågå så länge, hur det var möjligt. Som jag ser det handlar det om att sossarna – ja, det var de som satt vid makten i Metropolen i 81 år – blev så maktfullkomliga, så egenmäktiga. Varför protesterade ingen? Ja, författaren har en del teorier om detta också i slutet, där hon även drar fram företrädare till dem som dömdes i Motalaskandalen. Samtliga sossar, förstås. För i Metropolen kom du inte nån vart utan partibok.

Hur det är idag har jag ingen aning om. Några vänner och bekanta säger, oberoende av varandra, att kommunen inte är intresserad av att stötta lokala företagare, att kommunen bara anställer folk ur de egna leden (sossar?) och att kommunen är en urusel arbetsgivare där alla fortfarande håller om varandras ryggar. Sanningen i detta har jag ingen aning om. Kanske borde en Britt-Marie Citron dyka upp igen och röra om i grytorna. Vad hon gör idag är inte det lättaste att få fram, men jag tror att hon bor i Norrköping och arbetar som frilansjournalist. Hon har även efter Stora Journalistpriset fått utmärkelser, bland annat Östra publicistklubbens utmärkelse Guldpennan.

De trolösa då? En fack(pamp?) slapp straff helt och hållet eftersom brottet var preskriberat. Fem dömdes för främst trolöshet mot huvudman och fick böter, men villkorligt fängelsestraff, en dömdes för osant intygande till böter och villkorligt. Håkan Carlsson, kommunalråd och sosse, dömdes till fyra månaders fängelse. Men Sölve Conradsson dömdes för grov trolöshet mot huvudman och två års fängelse. Förra hösten avled Sölve Conradsson i Askersund efter en svår sjukdom. Askersund… Ett annat län än Metropolen, men bara fem mil därifrån. Huruvida hans dotter fortfarande arbetar som polis i Metropolen har jag ingen aning om.

Det här är en viktig och ständigt aktuell bok som alla riktiga journalister borde läsa. Och en och annan kommunalpolitiker… Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med anledning av en krönika om Metropolen Byhålan.


När jag gick på gymnasiet
i Metropolen Byhålan hade jag understundom en lärarvikarie som hette Per. Han var egentligen inte utbildad lärare, tror jag, inte då, i alla fall, utan moderat kommunalpolitiker, om jag inte missminner mig. Men hur som helst, under mitt andra läsår föddes Pers son Claes. Jag tror att det är hans son, vill säga. Claes de Faire, idag chefredaktör på Resumé, gubevars!

Claes de Faire är alltså lite kändis i mediekretsar. Och vad passar väl bättre än att låta en sån gästblogga på Framtidens Motala? Fast lite jobbigt blir det allt när titeln på Claes blogginlägg är

Ingen bryr sig om en svensk småstad idag

Eh… där satte nog en och annan motalian morgonkaffet/eftermiddagskaffet/kvällskaffet i vrångstrupen i onsdags. För Claes är inte nådig gentemot sin födelsestad… Den stad han lämnade för 15 år sen och för tio år sen slutade kalla hemma. Han säger att han ser på stan med en viss ömhet, men sen talar han om att han minsann noterar hur mycket sämre allt har blivit.

Inte är stan besöksanpassad heller. Han skriver bland annat (notera att stad egentligen är singular, men att Claes gör plural av Motala):

[…] Ibland får jag känslan av att ni är en stad som är glada för att Motala inte mer besöksanpassat, att det finns en stolthet i att staden inte är mer företagsvänlig eller att invånare inte ska kunna bo närmare vattnet än de gör. Hur ska man annars kunna förklara att Varamobaden är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter och som har ett totalt omodernt och rent av undermåligt erbjudande till besökande? Eller att företag efter företag lämnar Motala och att kustremsan kring kommunen inte är mer bebyggd? […]

Claes de Faire fortsätter att vara rasande rak på sak när han i nästa stycke skriver att ingen saknar Varamobaden, att ingen oroar sig för om det finns jobb i stan eller inte och att ingen rikspolitiker bryr sig.

Hoppla, hoppla! Detta hade man nog inte förväntat sig att få läsa på Framtidens Motalas webbplats… Men Claes de Faire väjer inte, han brakar vidare i den snåriga terrängen (är det månne den obebyggda kustremsan kring kommunen?) och talar om för ansvarig(a) att det baske mig är dennes/deras (motalianernas? kommunalpolitikernas?) förbannade skyldighet att göra stan så attraktiv som möjligt. Fast misslyckandet är ju ett faktum och därför fortsätter Claes de Faire med att droppa ett antal goda råd.

Det må jag säga! Och vi som är födda och uppfostrade i stan som fick lära oss att inte tro att vi är nånting!  Motala = Jante, typ.

Men ytterligare ett faktum är att Claes de Faires råd inte är så tokiga alls. Så mitt råd till dig som bor där är att du ska läsa dem. Och se till att nån omsätter dem i praktiken!

Sen kan jag emellertid inte låta bli att tala om för Claes de Faire att när han blir lika gammal som jag kommer hans syn på Metropolen att mildras. Han kommer att se på stan genom softade brillor och understundom till och med sakna ställen där som barn han lekte. För precis som jag lär han upptäcka att när fan blir gammal blir han religiös…

En riktigt bra krönika, dock! Läs den här ifall du missade att klicka på länken ovan!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har jobbat i en politiskt styrd organisation under merparten av mitt yrkesverksamma liv. De politiker som var förtroendevalda av oss samhällsmedborgare i den organisationen hade till 99 procent ingen som helst erfarenhet av att jobba

på golvet,

i det fallet inom vården. Att skaffa sig erfarenheter inom ett område där man har makt att utföra förändringar som påverkar andra människors liv borde vara ett minimikrav för våra förtroendevalda politiker. Men verkligheten är långt därifrån och få är de som vågar.

Häromdan – eller natten, snarare, – skedde ett viktigt undantag. Ett par kommunalpolitiker, varav späda (ja, hon är SPÄD, det är ingen löjlig förminskning utan sanningen) vänsterpartisten Ilona Szatmari Waldau var en, tillbringade en natt som uteliggare i Uppsala. Det tog två dygn för Ilona Szatmari Waldau att få upp värmen, säger hon i Dagens Nyheter.

Totalt samlades sju politiker på Vaksala torg i tisdagskväll, inbjudna av Stadsmissionen. Tre av dem skulle prova en natt som hemlös. Sju politiker. SJU – av över 40 politiker från Uppsala kommun och den verksamhet som har ansvaret för vården i vårt län. Fyra av de sju nöjde sig med information. De tre som vågade prova på en natt som hemlös var Ilona Szatmari Waldau (V), Mohamad Hassan (FP) och Martin Wisell (KD).

Natten mellan tisdag och onsdag. Det var den där natten när ett stort oväder drog in över vårt land. Kallt och massor av snö. Och faktum var att det just var snön som ”räddade” dem – de hittade ett soprum där de kunde söka skydd för natten. Ett soprum där dörren inte hade slagit igen på grund av snön…

Man kan ha vilka politiska åsikter man vill, men Ilona Szatmari sätter fingret på en viktig sak när hon berättar om aktionen i Dagens Nyheter:

[…] En natt är absolut ingenting. Bara vetskapen om att man nästa natt får sova i en varm säng, eller att man när som helst kan avbryta gör det lättare. Men att leva som en hemlös, även om det är bara en natt eller en vecka, gav mig en större förståelse […]

På sin blogg skriver Ilona Szatmari Waldau att det hela började som ett litet äventyr. Men allt eftersom timmarna gick och de möttes av låsta dörrar steg missmodet och tröttheten. Till sist hittade de ett soprum. Två av dem hade sovsäckar och kunde ligga ner, medan den tredje fick stå på grund av kylan.

Så här sammanfattar Ilona Szatmari Waldau i sin blogg  sitt deltagande i aktionen:

[…] Man kan aldrig föreställa sig hur det är att ständigt sova ute genom att göra det en enda natt men man kan åtminstone uppleva känslan av trötthet och frustration över att inte hitta en bra sovplats, lättnaden över att till slut göra det och besvikelsen över att det inte var så bra som man trodde. Oron över att bli utkörd när man går in på Resecentrum för att värma sig eller från det skydd man har hitta är också svår att föreställa sig. Med det väder som var i natt fanns det ingen möjlighet att lägga sig utomhus utan vindskydd, åtminstone inte för oss som var nykomlingar och inte kände till de bra platserna. Man inser ju också att alla uteliggare sover utomhus för första gången någon gång. […] 

Jag tycker att du ska läsa hela Ilona Szatmaris blogginlägg. Jag tycker också att de tre politiker som genomförde aktionen fullt ut ska ha heder för det. För de har åtminstone försökt att sätta sig in i en utsatt persons verklighet. Nu hoppas vi bara att nånting görs rent praktiskt och handfast också innan stans hemlösa fryser ihjäl den här vintern.

Fatou har också skrivit om detta.


Livet är kort.

Read Full Post »

Onsdag. På svenska Odens dag, på tyska ungefär mittiveckan. Ingen dag, bara Mittwoch. Min dag är fullspäckad idag. Hur kunde den bli det?

Morgonen ska inledas med att skriva en artikel/nyhet till externwebben. Jag gjorde en intervju igår med en spännande professor och det ska bli kul att försöka sätta samman ord till en text kring det h*n pratade om. Vidare försöker jag få till ett arbetsmöte kring en trycksaksmall som vi ska ta fram tillsammans med en extern inblandad. Mycket efterfrågat, kanske inte världens mest viktiga arbete för en del, men för andra! Känner mig som en spindel som försöker få till det så att alla ska bli nöjda.

Som en spindel – fast inte i en boutique, dock…


Framåt lunch
har jag en lunchdejt och vi ska sen gå på ett gemensamt möte som jag hoppas leder till nånting bra.

Efter det ska jag ta mig in till stan för att få min häl röntgad. Jag började äta den antiinflammatoriska medicinen igår kväll och har alltså tagit två tabletter hittills, en i morse också. Och faktum är att jag nästan vågar hoppas på en liten, liten förbättring! Jag tänker att jag inte kan börja springa med en gång – förresten, en Toffla springer ALDRIG, det tillhör inte min image – men att kunna gå i korridorerna på jobbet utan att få jätteont och att kunna gå och äta lunch är mina två kortsiktiga mål. Långpromenader finns visst på önskelistan, men att kunna gå lite grann mer normalt och inte alltför långa sträckor i vardagen har prio ett. Efter röntgen ska jag ringa för att få en telefontid med doktorn nån vecka senare där jag ska få veta vad som syntes på röntgen och hur den fortsatta behandlingen blir. Medicinen ska jag äta i två veckor och jag har bunkrat upp med extra magmedicin ifall det behövs. Vill ju inte riskera att fontänspy på jobbet, liksom…

Kanske hinner jag ett snabbt ärende in till banken idag också, det beror på eventuella väntetider på röntgen. Klockan 17 har jag en klipptid, så gissningsvis åker jag inte tillbaka ut till jobbet igen. Det beror lite på hur fort det går på stan. Det finns både för- och nackdelar att jobba utanför stan, mest fördelar, tycker jag. Man går till exempel inte shoppar på lunchar bara för att man har lust med det. I stället äter man (jag gör det i vanliga fall, när jag inte kryckar) lunch till ett vettigt pris, mellan 60 och 75 kronor. Jag törs inte tänka på vad en lunch på stan kostar idag…

Fästmön ska på läkarbesök på förmiddagen och sen ska hon in till jobbet lite tidigare idag för att jobba ända till klockan 21. Jorå, vi ses lite då och då. Sporadiskt…

Igår läste jag också om att kommunalpolitikerna ska försvåra, som jag ser det, för oss bilister att åka in till stan. Detta till förmån för cyklister och kollektivtrafik. Fast nu är det ju så att cykel och buss inte passar alla – i alla lägen. Det är verkligen inte det lättaste att varken cykla eller åka överfulla bussar med två kryckor, till exempel… Som jag ser det lär centrumhandeln minska sina intäkter ännu mer om förslaget går igenom. Inte konstigt att folk hellre handlar på stormarknader som ligger utanför stan! Man slipper trassla runt på omvägar eftersom det är enkelriktat här och var – hur mycket sämre är inte det för miljön..? Dessutom är det gratis parkering…

En glad nyhet har jag noterat och det är att min favorit Sarah Dawn Finer blir årets julvärd i Sveriges Television! Sarah Dawn Finer gör ett sånt sympatiskt intryck – förutom att hon har en fantastisk sångröst (men nu tror jag inte att hon kanske ska sjunga så mycket i rutan – fast vem vet..?) Hennes morfar är förresten lite halvkändis här i stan på Sjukstugan i Backen, av alla ställen.


Livet är kort. Och fullt av märkliga sammanträffanden.

Read Full Post »

Att göra nåt helt annat på lunchen än jobba är bra. Samtidigt som tankarna mal om struktur och innehåll på ett stort och viktigt sjok sidor på externwebben… Men jag tar en repa i media och spanar och följande tycker jag är värt att notera – av ett eller annat skäl… Som vanligt gäller förstås att ingen är tvungen att läsa.

  • Bilmarodörsgranne avslöjad genom baklucka. Vi har lärt oss den hårda vägen att man ska passa sig för grannar. Men en man i södra Sverige blev rätt trött på att få sin bil repad. Därför gömde han sig i sin bils baklucka för att kunna ta marodören in flagranti, så att säga. Upptåget lyckades och reparen avslöjades: det var en granne till mannen som hade fått för sig att grannarna hade skadat hans bil.Han mådde bra av att göra långa repor i deras bilar… Som sagt, passa dig för grannar!..
  • Rondellkurs i Sunne. Tänk, vi borde kanske fara till Sunne en del av oss! Där har man nämligen nyligen fått sin första rondell. Och rondellkörning är ju, som bekant, rätt svårt. Därför erbjuder Trafikskolan i Sunne bilister en gratis kurs i rondellkörning. Vilket utmärkt initiativ!
  • Penismask och människa har samma gener. Uppsalaforskare har kommit fram till att det faktiskt inte är så stor skillnad mellan maskar och människor. Till exempel är det exakt samma gener inblandade när det gäller matsmältningsorganens utveckling för penismasken Priapulus som människan. Såpass!!! Äntligen får jag en penis, alltså! På sätt och vis…
  • Bloggade om böcker och bedrog. En amerikansk kvinna visade sig vara en storkonsument av böcker. Inget fel i det, men att läsa i genomsnitt åtta böcker om dan och dessutom recensera dem på en boksajt känns lite häftigt. Nästan alla recensionerna var dessutom positiva. För ett tag sen avslöjades emellertid ett bedrägeri i sammanhanget. Kvinnans son sålde böckerna vidare redan dan efter recensionerna. Och recensionerna, de var för det mesta rena plagiaten av förlagens beskrivningar av böckerna… I samband avslöjandet bekände en författare att han använt alias för att recensera – positivt, förstås! – sina egna böcker på samma sajt som kvinnan… Ajsan bajsan, tycker jag!
  • Utredare avråder från upphandling av cancerbehandling. Nu har en så kallad oberoende utredare kommit fram till att Sjukstugan i Backen inte bör sluta avtal med en viss cancerklinik i Uppsala. (Du kanske minns kvinnan med cancer som man ville skicka till Frankrike för behandling men som betalade sin behandling vid kliniken i Uppsala med egna pengar i stället?) Skälet som utredaren anger är att sagda klinik har för få anställda. I stället föreslår utredaren ett samarbete. Eh… det är väl en viss skillnad mellan att betala för sig och att samarbeta, eller..? Om ett avtal skulle slutas hade kliniken kanske fått råd att anställa fler..?
  • ”Inga barracker på Domarringens skola!” Det skriker en rubrik på SvT Upplands hemsida ut. Kanske man ändå skulle ge medarbetarna vid SvT Uppland lite skolning i rättstavning..? Ordet som åsyftas i rubriken torde vara barack…
  • Politiker sjöng om ”negerby” för barn på välgörenhetsgala. Vaffan!.. Har inte 71-årige miljöpartisten Rune Tessin hört talas om vad som hände Tintin på Kulturhuset? Vavavavava? Skämt åsido, sånt här skit borde man slippa från politiker, även om de bara är kommunalpolitiker i Åtvidaberg, typ…

Livet är kort.

Read Full Post »

Orden i rubriken är inte mina utan sex av tio kommunalpolitikers/kommunala chefstjänstemän. Så många anser nämligen att det inte finns nåt klimathot, enligt en undersökning av Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

FOI skickade en enkät till politiker och chefer i 63 kommuner. Knappt 2 400 personer svarade. Och som sagt, sex av tio på höga positioner eller beslutsfattare inom kommuner anser att det inte finns nåt klimathot. En av tio förnekar helt den globala uppvärmningen.

Annika Carlsson-Kanyama är forskningschef för klimat- och energifrågor på FOI och står bakom rapporten. Hon säger i en artikel i Dagens Nyheter:

Det är klart att det inte är bra. De här personerna känner ju att de inte behöver ta ansvar för miljöarbetet i sin kommun […]

Och det är väl en understatement, eller?.. Global uppvärmning kan nämligen vara ett stort säkerhetsproblem för vårt land. Om ingen planerar för till exempel översvämningar, vad händer när såna katastrofer sker? För att de sker vet vi ju.

Allvarligt är det också att så många tvivlar på forskningen på området. Men det finns alltså så kallade

klimatförnekare

i en del kommuner, ofta små och konservativa kommuner, enligt rapporten.

Men kanske är det mest allvarligt att både klimatförnekare och klimatövertygade ser mindre allvarligt än gemene man på utmaningarna för kommunerna. För vem vill ta itu med att minska utsläppen av koldioxid i sin kommun om man är skeptisk rent generellt till klimathot? Vem tar ansvar om kommunalpolitiker och höga kommunala tjänstemän inte gör det?

Read Full Post »