Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fantisera’

Ett inlägg om en bok.


 

HelveteseldenKarin Fossum är en av mina norska favoritförfattare. Hon skriver alltid spännande, psykologiska thrillrar. Inte direkt deckare, men en dutt polisroman, en dutt psykologi. När Helveteselden kom ut i pocket slog jag till och köpte den.

Boken handlar om två ensamma mödrar som lever med var sin son. Den ena sonen är fem år, den andra 21 år. De båda berättelserna skildras med nåt halvårs mellanrum. Och början är slutet för mamman med femåringen: de båda hittas mördade i en gammal husvagn. Polisen Konrad Sejer får fallet på sitt bord. Det enda spåret är en en kniv och ett skoavtryck.

Författaren bygger upp berättelsen fenomenalt. De två historierna löper parallellt, om än med ett visst tidsglapp. Läsaren förstår ganska snart att historierna ska mötas, men jag kan inte räkna ut hur! Och det är för mig ett gott betyg på en deckare. Jag spekulerar och fantiserar. Trots det blir slutet en riktig överraskning.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta. Den här typen av deckare tilltalar mig otroligt – för att den känns så realistisk, för att den skildrar människor som drabbas av omständigheter och för att mördare inte nödvändigtvis är alltigenom onda.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den här fredagen.


 

Idag har Bo namnsdag. En bloggvän till mig påminde mig om det häromdan. Gissa vad han heter? Bo, förstås. Min svärfar (eller blivande, snarare, fast det vet han inte om) heter också Bo. Grattis till alla Bo idag!

StudentToffla 1980

Toffel-Student 1980. På översta bilden tränar jag med pappa och mamma har fotat. De två andra bilderna har pappa tagit. Jag tror att den ljusnande framtid är min.

Det är även studentdag idag här i Uppsala. Vilken tur att man inte längre jobbar inne i stan eller måste ta sig dit med bil. Det råder riktigt kaos en sån här dag. Stans gator är ju redan avstängda här och var och enkelriktade. Idag ska där dessutom trängas studentekipage med skrålande ungdomar som måste gå till Arbetsförmedlingen på måndag och skriva in sig. Men idag må de vara lyckliga och få tro att den ljusnande framtid är deras!

Det trodde jag också på min studentdag. Att den ljusnande framtid var min. I morgon är det… vänta nu… måste ta fram räknaren… 35 år sen jag blev student och fick min vita mössa. Eller fick köpa den dyrt – mössor var dyra redan då. Idag har det emellertid kommit till en massa saker som vi slapp köpa då. På den tiden. På äldre stenåldern.

Jag tog inte ens nån porträttbild, finns bara med på gruppfotot. På bilden är jag den enda som inte har klänning eller kjol. I stället hade jag nån sorts overall som inte såg klok ut. Skulle jag måla eller meka med bilar, tro? Klassens enda kille vägrade vara med på bilden. Jag undrar vad som hände med honom sen… Eller lite undrar jag vad som hände med alla sen. Jag själv for till England på sommaren och jobbade där ett år. En av tjejerna flyttade till Uppsala och när jag ett par år senare kom hit tog jag över hennes studentrum i andra hand. Vi tappade kontakten i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet. Jag minns inte, faktiskt. Orsaken till att vi tappade kontakten är ett sånt minne jag inte gärna plockar fram – om jag inte vill gråta.

Men de andra på bilden nedan… Vad hände med dem? En tjej hade ett tag nån Uppsalaanknytning, vet jag. En annan tjej var kompis med personen jag var dum nog att gifta mig med på 1990-talet. (Är det nåt enda jag ångrar i livet så är det nog det! Och det tror jag är ömsesidigt vad gäller min dåvarande partner.)

H3 1980

H3 från Platenskolan i Metropolen Byhålan 1980. Vad hände med er allihopa???

 

Sol genom köksfönstret

Det är soligt idag också.

Men idag är det ”bara” vanlig fredag för mig. Jag ska ge mig ut på ett par ärenden, men en sån här dag tror jag rätta stället för det är Stormarknaden – inget stadsbilkörningstrassel och dessutom gratis parkering. Helgen ligger framför mig som nästan tre blanka dagar. Vad ska jag fylla dem med? Fästmön jobbar förfärligt mycket i helgen, så kanske tar jag en sväng till Himlen för att kolla vad hostig blivande tonåring gör.

Möjligen blir det en tur också till nyöppnade Blomsterlandet. Butiken ligger på gångavstånd härifrån, men det går inte att gå dit utan man måste åka bil. Dumt, tycker jag. Jag kanske stannar till där på vägen hem senare idag. Eller så tar jag en tur dit i morgon. För att titta, inte för att handla nåt. Större delen av mina presentkort från 50-årsdagen frös ju inne eftersom jag inte utnyttjade dem i tid. Men att titta på blommor är också trevligt. Titta, drömma och fantisera om vad man skulle kunna göra om man hade en trädgård eller åtminstone en plätt. En balkong är ju som den är – ganska trist. Möjligen kan jag ha nån ampel där och kanske flytta ut pelargonerna från köksfönstret till balkongbordet. Jag har ännu inte premiärsuttit där för säsongen.

Solen skiner idag också. Jag tänker läsa ut min bok på gång i alla fall. Försöka laga till nåt ätbart till kvällen. Men innan jag avslutar slänger jag ut två frågor till dig: 

  1. Vad händer hos DIG i helgen?
  2. Har DU nån kontakt med dina gamla klasspolare från avgångsklassen i gymnasiet???

Svarar du på mina frågor i en kommentar här nedan blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Påskekrim och pocketsläpp

Ett litterärt inlägg.


 

På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):

De utstöttaDe utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.

 

SkymningslandetSkymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.

 

Märkta för livetMärkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.

 


Bland vårens inbundna spänningsromaner 
finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:

Alla kan se digAlla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”

 

Brudkistan av Unni LindellBrudkistan. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.

 

Helveteselden av Karin FossumHelveteselden. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fnissigt inlägg.


 

Varning för snusk!

 

Norge, Norge det är ett… snuskigt land! Eller i vart fall har de lite märkliga namn på sina städer och byar. Idag fick jag besök från…

Fitjar

 

Och efter ett tag kom ett annat besök från…

Flateby


Jag vågar inte ens tänka /fantisera om 
varifrån nästa norska besökare kommer. Nån som vågar gissa???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett passionerat, inte pensionerat, inlägg.


 

För ett tag sen blev jag rätt ilsk när jag stegade in på Pensionsmyndighetens servicekontor i Uppsala för att boka tid för ett personligt möte. Att svara en kund som vill boka ett personligt möte med en pensionsexpert

Dom vill helst inte det

är anmärkningsvärt. Men Pensionsmyndigheten är en bra myndighet och man putsade på sin image en del. Häromdan blev jag uppringd och ett personligt möte inbokat. Det mötet har jag varit på idag.

Jag träffade en trevlig, duktig och serviceinriktad handläggare från Gävle som rest in till Uppsala för att träffa mig. Nästan alla mina frågetecken rätades ut. Det enda som var mindre bra var att webbplatsen låg nere när jag var där, så vi kunde inte logga in och kika på mina uppgifter. Men van vid hängslen och livrem hade jag tagit med vissa papper. Papper är bra ibland.

Pensionsmyndigheten visitkort o penna

Jag fick en ursnigg penna, en folder och ett visitkort med kontaktuppgifter – allt i Pensionsmyndighetens profilfärg orange.

 


Fast bäst av allt är personliga möten.
Jag fick nu tillfälle att ställa alla dumma frågor om allmän pension och vilka inkomster den grundar sig på, tjänstepension, efterlevandeskydd, återbetalningsskydd etc. Jag fick bra råd vad gäller fondavgifter och hur jag kan göra med tjänstepensioner som är väldigt låga (när man hoppar runt bland arbetsgivare på visstidsanställningar blir det små ”öar” av pensioner här och var).

När jag lämnade servicekontoret var mina steg betydligt lättare än innan. Jag fick god hjälp och konkreta svar på mina frågor.

Så mitt oombedda råd till dig är att härma mig: kolla om Pensionsmyndigheten har nåt servicekontor där du bor eller i närheten, boka en tid och ställ dina dumma frågor. Det är nämligen betydligt bättre att ställa dumma frågor än att gå och fantisera, gissa och oroa sig – i onödan!

Läs mer på Pensionsmyndighetens webbplats!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det skrivna ordet.


 

Jisses så många ord jag har skrivit den senaste tiden! Inte behåller jag dem för mig själv heller, jag skickar dem vidare. Jag när nån sorts förhoppning om att nån ska nappa och välja just mig för det jag kan. Det är svårt att hålla modet uppe när det bara kommer nej, nej och nej till svar. Men skam den som ger sig! I högen nedan ligger över 200 ansökningar. Det räcker med att en enda av dem når fram till nån som säger ja. En.

Sökta jobbhögen den 14 oktober 2014

Sökta jobbhögen nu på morgonen den 14 oktober 2014.


Jag har skickat iväg andra ord också. 
Jag är van vid att få nej och misstänker starkt att detta svar trillar in även här. Men självklart när jag en förhoppning även i detta fall. Samtidigt känns det OK att ha fått ihop det jag har fått ihop, även om det bara skulle vara för mig själv. Kanske kan jag gå vidare nu, också utan några svar från ett visst håll. Jag tror inte ens att jag skulle ta chansen om det fanns möjlighet till en konfrontation och en frågor-och-svar-stund. Ärligt talat skulle jag inte stå ut en sekund i somligas närvaro. Men det klart… Vissa dar undrar jag vad h*n gör med alla sina pengar och bostäder och bilar. Och lite avundsjuk är jag på sätt och vis. Mest för att jag inte har kunnat ge min familj det h*n har kunnat – h*n tog ju ifrån mig grunden.

Fast pengar är inte allt. Framför allt ger det ingen garanterad lycka. Och jag har en bestämd känsla av att det inte är så lyckat som en del tycks vilja visa upp. Varför skulle det annars finnas ett visst intresse för yngre, kvinnliga förmågor? Beats me.

Idag lägger jag ingen lök på laxen, men jag ska servera extrapris-lax med potatis och sås i afton. Fästmön tillbringar dagen med sin äldsta dotter och dimper sedan ner här. Anna höll hög hastighet hela dan igår, så jag tänkte att hon skulle få slippa att stå i nåt kök idag. Bara sitta, i stället.

Och själv sitter jag i mitt arbetsrum och fantiserar om hur jag ska få plats med ännu fler ord här. Ord i tryckt form. Jag behöver minst två bokhyllor till för att få ordning på torpet! Men var ska jag ha dem? Jag går och viker lakan och bäddar medan jag funderar.

Överfulla bokhyllor

En del av mina böcker. Det finns flera lika överfulla hyllor längs en annan vägg i rummet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gästbloggsinlägg.


 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer FEM:s recension:

 
Allt jag önskar mig

Nu har jag läst en bok som heter Allt jag önskar mig. Den är skriven av Grégoire Delacourt. En liten bok som jag tyckte var helt underbar. Lättläst, så det gick fort att läsa den.

Den handlar om Jocelyne, som bor i Arras och är gift med en man som heter…Jocelyn! De har två vuxna barn och Jocelyne driver en sybehörsaffär och hon har även en blogg. En dag vinner hon på lotto och det är inga dåliga pengar: 18,5 miljoner euro!

Vad GÖR man med så mycket pengar? Ja, det kan man fråga sig. Det frågar sig Jocelyne också. Reaktionen blir kanske lite annorlunda än vad man tror. Det blir kanske inte riktigt som man tänker sig när man fantiserar om mycket pengar.

Jag älskar språket i den här boken. Så lättläst och man bara flyger med ögonen över sidorna. Man har svårt att släppa den. Den har varit med mig överallt hemma i huset och även till jobbet. Det blev bokläsning på lunchrasten istället för att prata med arbetskamraterna.

En mycket läsvärd bok.

//FEM

 

FEMomdömet blir

5  5  5  5  5


Så här tyckte jag om boken!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett utlämnande inlägg.


 

En del tror säkert att det är jätteskönt att gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeela dan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man ska söka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.

Lönnlöv på trottoaren

Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.


Jag tror i alla fall
 att de allra flesta som är arbetslösa vill jobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobb och man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…

Burspråk

Det är lätt att stänga in sig…

Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Tror jag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantisera ihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)

När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har många böcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.

Romaner

Idag tittade jag bara på romaner.


Det är inte bra för mig att fly.
 Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)

En indisk peng

En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.

Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.

Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.

 Pe med mobil och wienerbröd

Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.

Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.

Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var god också, mackan.

Macka med kalkon och Philadelphiaost

Nyttig och god macka.


Vi babblade i två timmar, nästan.
Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.

Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.

Uppsala slott bakom trädet

Uppsala slott står kvar och skymtar bakom trädet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sent ska syndaren vakna… Eller snarare, syndaren vaknade för ett tag sen och insåg att tja, mormors gamla gjutjärnsvåffeljärn funkar nog, men elsladden är direkt livsfarlig. Så då blir det inga våfflor idag på Jungfru Marie Bebådelsedag, Vårfrudagen, dagen/händelsen som i sin tur har gett upphov till Våffeldagen. Synd om mig/oss… Jag älskar verkligen våfflor och tänker att jag ska köpa ett järn. Sen blir det aldrig av.

våfflor
Gott!


Waffles, våfflor, tycks finnas lite varstans
– i Belgien, Holland, USA, Skandinavien och till och med i Hong Kong. Man äter dem med lite olika tillbehör och alla våfflor har inte heller samma ingredienser. Jag vet inte vad som ingår i våfflor för jag skulle nog köpa våffelmix. Men till mina våfflor skulle jag ha sylt och grädde och ingenting annat. Jag vet att det finns de som äter våfflor med till exempel rödlök och gräddfil, till och med räkröra. Men för mig gäller det traditionella. Om jag nu får drömma.

Nej, Vårfrudagen med våfflor som frasiga hjärtan får avnjutas av andra. Vi ska äta korv till middag i kväll. Korv. Jag ska äta kycklingchorizo, Fästmön lättis-chorizo. Jag bara sitter här och fantiserar om vad som KUNDE ha serverats… Frasiga våfflor med sylt och grädde…

Ska DU äta våfflor idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår var det Halloween. När jag kom hem i mörkret, samtidigt som en av grannarna, hörde vi båda två ett gäng ungar som skrek

Bus eller godis!

(Nej, det var inget frågetecken, det var ett utropstecken de skrek.)

Vi skyndade oss in i samma port för att slippa undan ungjävlarna barnen. Gissar att min granne är likadan som jag – h*n vill ha sitt godis för sig själv! Förresten, innan du anklagar mig för att vara barnahatare ska du veta att min granne har två barn och jag har fyra bonus”barn” och vi kommer rätt bra överens i familjerna. Det är ANDRAS ungar jag inte är förtjust i.

Jag kan förstå att en del tycker att det är mysigt att spöka ut sig och springa omkring ute i oktobermörkret och tigga godis. Och det är OK att de gör det – den 31 oktober och inte hos mig! Helgen som kommer är det nämligen Allhelgona helg. Då tänder jag ett ljus för pappa och K och alla andra nära och kära som inte längre finns bland oss. Det är MIN tradition.

Denne Jack O’Lantern träffade jag igår kväll.


Nu tror jag inte
att det blir nån barnarusning till Den Elaka Tant Tofflans ytterdörr – den som hon, till skillnad från samtliga (?) grannar (även den som vill ha sitt godis själv) i portuppgången, aldrig smäller igen efter sig, varken tidigt eller sent. Men för säkerhets skull har jag laddat med lite godis. Lite äckligt godis. Det vill säga mörk choklad som jag har fått av nån som jag har slutat tycka om. En choklad inköpt från en av alla fantastiska resor denna person varit på. Själv har jag inte varit utomlands sen 1996. Så… JA! CHOKLADEN SMAKAR SÄKERT EXTRA BITTERT! Men det måste ha varit roligt att skicka små saker från utflykterna ute i världen medan somliga fick sitta hemma och möjligen fantisera om att åka de sju milen till Stockholm eller ner till mamma i Östergyllen. JA, CHOKLADEN SMAKAR HELT SÄKERT ÜBERBITTERT!!!!

OM det nu, efter att alla överkänsliga och humorbefriade föräldrar har läst detta inlägg, skulle råka vara så, att ett barn plingar på min ytterdörr i helgen, lovar jag, att innan ungen hinner haspla ur sig sitt

Bus eller godis!

förekomma den med att vråla

Stick eller stryk!

Det läste jag nämligen på Twitter igår att Gert Fylking skulle säga. Det är väl det bästa han har sagt hittills! Eller snarare, det enda braiga…

När jag sen surt men försiktigt har stängt igen min dörr ska jag sätta mig ner i mörkret och tända ett ljus. Tagga ner, tänka lite godare tankar och minnas pappa, K med flera. För livet, bästa läsare, det är kort. Det finns två saker du med säkerhet vet:

  1. Du själv är den enda du säkert vet att du ska tillbringa hela livet med. (Det har jag sagt sen 1999 när jag skilde mig!)
  2. Du – och alla andra – ska dö.

Var rädd om dig! Köp ditt eget godis och tänd ett ljus! (Byrån för Oombedda råd)


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »