Fredagsgott

Ett inlägg om snälla människor och godsaker, sånt jag är tacksam för.

---

 

Vi får en dagskryssning på Ålands hav framöver!

Egentligen började det där fredagsgoda redan igår kväll. Fast först ringde en sosse på dörren och jag sprang och öppnade utan att glo i tittögat i tron att det var vännen jag väntade på. Att sossarna plingar på hos mig och säger att de raggar medlemmar är… inte smart. Eftersom jag är född i Metropolen Byhålan blir jag aldrig sosse. Tack, Britt-Marie Citron, för övrigt! Nån timme senare plingade Lucille på. Vi fick en lång och bra pratstund. Ibland behöver vi prata av oss. Och jag fick en present till mig och Fästmön – två värdekuponger på en tripp med Eckerölinjen. Vi har tre månader på oss att utnyttja kupongerna. Tack, Lucille!

Jag, som kan och vet allt, är inkallad till ett spännande möte på onsdag. Notera även den stoppljuslysande finnen på hakan.

På jobbet var det fredag hela dan, så jag behöver inte orda mer om det. Lite trist för min del är det att närmaste kollegan har semester hela nästa vecka, men det h*n ska göra unnar jag h*n verkligen – en trevlig resa, lite längre än med Eckerölinjen. Fast ensamt blir det ju… Men… även jag ska göra… ”roliga saker” nästa vecka! Strax före lunch fick jag ett spännande samtal, så på onsdag ska jag in till stan på ett möte. Märkligt så det händer saker… Kan det bero på att nån tipsade om t-shirten jag hade på mig idag? Jag kom på försent att det kanske inte var det mest seriösa klädesplagg jag valt, så det var tur att jag hade en tröja ovanpå…

På fredagar är det gofika på jobbet. Vår trevliga restaurang bjuder kaffe med nåt gott till. För min del blir det numera veckans enda fikabröd – med undantag för födelsedagsfikor, såsom i lördags. Idag bjöds det på rulltårta. Jag tog chokladvarianten med smörkräm i. En riktigt tjock skiva som jag njöt av…

Chokladrulltårta var dagens – och veckans! – gofika.

På hemvägen handlade jag lite mat till helgen. Jag var inte ensam på Tokerian, så tack och lov att det finns scanner! I postboxen låg det post idag igen. Jag blev så nervös av kuvertet till vänster i bild att min kamerahand skälvde så bilden blev suddig.

Brevet till vänster i bild gjorde mig nervös, det bruna kuvertet gjorde mig förväntansfull.

Det bruna kuvertet innehöll en bok. Boken är utgiven av Svenska Addisonföreningen och består av 17 personliga berättelser om personer som har samma sjukdom som min mamma, Addisons sjukdom. Jag tänkte läsa den först och sen ge den till mamma. Den som tänkte på oss två var vänliga Krönikören. TACK!

Boken Diagnos: Kortisolsvikt är utgiven av Svenska Addisonföreningen. Jag och mamma fick den av vänliga Krönikören.

Nu ska jag hänga kvällens första maskin tvätt. Sen värmer jag en låda hemlagad Toffelmat, kycklingfärs och spaghetti. I kväll tar jag ett glas rött till.

Ha en riktigt skön helg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sölve & Co

Ett inlägg om en bok, grävande journalistik och en skandal i Metropolen Byhålan.

---

 

För 20 år sen, i oktober 1995, skedde den så kallade Tobleroneaffären. Sveriges dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för att handla privat, bland annat två Toblerone. Totalt hade ministern köpt varor för strax över 50 000 kronor. Hon lämnade in kvitton och reglerade i efterhand. En förundersökning inleddes med bland annat misstankar kring trolöshet mot huvudman. Undersökningen las ner. Mona Sahlin avgick.

Några veckor senare bestämmer sig Britt-Marie Citron, nyanställd på Byhålebladet, för att se om det finns några kontokortsaffärer i kommun. En helt sanslös historia om maktmissbruk rullar upp. Vi snackar om betydligt större summor än futtiga 50 000 kronor, vi snackar årslöner och mer därtill. Och Motalaskandalen leder inte bara till avgångar utan till böter och fängelse för några av de inblandade. Britt-Marie Citron får Stora journalistpriset 1996. I boken Sölve & Co (1999) beskriver hon vad som hände.

Det är en närmast farsartad historia som rullas upp. Jag hade ingen aning om att den var så omfattande – jag hade ju lämnat stan redan 1982. Men tydligen seglade det in en man från södra Sverige i kommunen och blev den som styrde och bestämde. Sölve Conradsson var frikostig med både resor och gåvor till sig själv och kompisar och folk han kunde ha nytta av. Sakta men säkert drar Britt-Marie Citron fram det ena efter det andra – trots att kommunens folk gärna håller varandra om ryggen.

Ett kapitel innehåller inklippta citat ur den lokala nyårsrevyn 1995/96. Det är roligt, samtidigt som jag tycker att det är snudd på raljerande och nästan lite synd om de skyldiga. En kan till och med nästan tycka att journalisten är den som orsakat att de närstående till de skyldiga far illa. Men det är ju inte journalisten som har varit grovt trolös mot huvudman. Nånstans tror jag emellertid att både Britt-Marie Citron och jag såg/ser att Sölve Conradsson blev/blir till något av en syndabock. Britt-Marie Citron skriver också på ett par ställen i boken hur rädd hon var att det skulle gå så långt som till självmord.

Det riktigt intressanta, tycker jag, kommer mot slutet av boken när Britt-Marie Citron funderar över hur länge bedrägerierna pågått och hur de kunde pågå så länge, hur det var möjligt. Som jag ser det handlar det om att sossarna – ja, det var de som satt vid makten i Metropolen i 81 år – blev så maktfullkomliga, så egenmäktiga. Varför protesterade ingen? Ja, författaren har en del teorier om detta också i slutet, där hon även drar fram företrädare till dem som dömdes i Motalaskandalen. Samtliga sossar, förstås. För i Metropolen kom du inte nån vart utan partibok.

Hur det är idag har jag ingen aning om. Några vänner och bekanta säger, oberoende av varandra, att kommunen inte är intresserad av att stötta lokala företagare, att kommunen bara anställer folk ur de egna leden (sossar?) och att kommunen är en urusel arbetsgivare där alla fortfarande håller om varandras ryggar. Sanningen i detta har jag ingen aning om. Kanske borde en Britt-Marie Citron dyka upp igen och röra om i grytorna. Vad hon gör idag är inte det lättaste att få fram, men jag tror att hon bor i Norrköping och arbetar som frilansjournalist. Hon har även efter Stora Journalistpriset fått utmärkelser, bland annat Östra publicistklubbens utmärkelse Guldpennan.

De trolösa då? En fack(pamp?) slapp straff helt och hållet eftersom brottet var preskriberat. Fem dömdes för främst trolöshet mot huvudman och fick böter, men villkorligt fängelsestraff, en dömdes för osant intygande till böter och villkorligt. Håkan Carlsson, kommunalråd och sosse, dömdes till fyra månaders fängelse. Men Sölve Conradsson dömdes för grov trolöshet mot huvudman och två års fängelse. Förra hösten avled Sölve Conradsson i Askersund efter en svår sjukdom. Askersund… Ett annat län än Metropolen, men bara fem mil därifrån. Huruvida hans dotter fortfarande arbetar som polis i Metropolen har jag ingen aning om.

Det här är en viktig och ständigt aktuell bok som alla riktiga journalister borde läsa. Och en och annan kommunalpolitiker… Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 4 september 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Dagens citat kommer från 1999. Jag hittade det i en bok som fångade mitt intresse och inhandlades för fem (5) kronor. Och även om den handlar om händelser som kom i dagen för 20 år sen känns den väldigt aktuell. Om det nu ändå hade funnits några riktiga journalister kvar…

Britt-Marie Citron kommer till Metropolen Byhålan och Motala tidning hösten 1994 för att som reporter bevaka Motala kommun. Jag hoppas att det finns möjlighet för mig att skriva mycket mer om boken sen när jag har läst ut den. Idag lyfter jag bara fram ett citat ur boken som handlar om Motala tidning. Före citatet har Britt-Marie Citron förklarat konkurrenssituationen mellan Motala tidning och Corren. Som en extra krydda piffades konkurrensen upp av att Corren nyligen förgäves försökt köpa upp sin konkurrent. År 2008 köpte NTM-koncernen Corren. Både Corren och Motala tidning, som numera heter Motala & Vadstena tidning, ingår i det som kallas Östgöta Media AB.

År 1994 anses det lite finare i Motala att läsa Corren. Trots detta är Motala tidning större:

[…] Men de flesta Motalabor har vuxit upp med Motala Tidning och vanans makt bryter man inte så lätt. Motalborna hyser en hatkärlek till sin lokaltidning. Tompåsen, säger de föraktfullt, den är som gubbkalsonger, det står inget i den. Men de fortsätter ändå att prenumerera. […]

Jag undrar hur det är idag… Eller nej jag VET. Corren har lagt ner de flesta av sina lokalredaktioner och i Byhålebladet och Byhålenytt kan en läsa exakt samma artiklar… Det var roligare förr, liksom.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hajpat: På liv och död, ibland

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.

---

 

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

En kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.

Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Second hand – loppis – antikt – retro – vintage… vad heter det..?

Ett inlägg om butiksnamn – och fina grejor, förstås.

---

 

Sex stycken fina, djupa och engelska efterrättstallrikar finns bland annat på Social Ekonomi Uppsala för 20 kronor styck.

Det blev en miniloppisrunda igår framåt kvällningen. Jag skulle kolla in Uppsalas nyaste antik-, retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4 A. Butiken är så ny att den inte ens har nåt namn än! Och det går inte att hitta på nåt namn till den heller via Instagram för att placera den på kartan, för den möjligheten är numera borttagen (att hitta på egna platser). Men… vi börjar väl med first things first…

På vägen mellan Toffelhemmet och den nya butiken, i Fyra mackarnas hörn vid Shellmacken, ligger secondhandaffären med det helt omöjliga namnet Social Ekonomi Uppsala. De är inte så bra på att stava på sin webbplats, men de gör en god insats genom att ge arbetslösa en vettig sysselsättning med fokus på individens förutsättningar.

Här finns en del riktigt fina grejor, men en kan också göra fynd vad gäller vardagsporslin. Och böcker, förstås. Ja jag erkänner, jag köpte en bok idag för hela fem kronor. Det ska bli riktigt spännande att läsa journalisten Britt-Marie Citrons Sölve & Co som handlar om den så kallade Motalaskandalen vid mitten av 1990-talet.

Dagens fynd var skandalöst billigt, fem kronor.

Men huvudmålet idag var ju den nyöppnade lilla butiken runt hörnet från Soul food och ett övergångsställe, nästan, från Vaksala torg. Kanske butiken inte är så liten egentligen, men den är… belamrad! Här finns ett mindre rum med kläder och ett större rum med möbler och prylar. Detta är definitivt ingen loppis utan här säljs kvalitetssaker. Jag såg allt från snygga burkar och en och annan leksak till lampor, skålar, perstorpsbord och teakhyllor, Uppsala Ekeby-keramik med mera. Charlotta Johansson och Ilona Szatmari Waldau. som driver butiken, har ännu inte kommit riktigt iordning. En gick med hjärtat lite i halsgropen under premiärbesöket, rädd att riva ner nåt. Alltså, det är inget ställe där du ska bära ryggsäck på dig!

Här är några bilder från mitt besök idag i den namnlösa butiken:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite längre fram, men ändå inom en snar framtid, hoppas jag kunna göra ett längre inlägg här på bloggen och eventuellt också en artikel på en lokal webbtidning om Uppsalas nyaste stjärna bland retro- och vintagebutikerna. Men… nu behövs lite hjälp! Butiken har inget namn! Har du nåt förslag går det alldeles utmärkt att lämna det i en kommentar här på bloggen så för jag det vidare. Butiksägarna har egna idéer kring namn, så några namnförslag behöver de inte!

Vill du gå till den namnlösa butiken och kika på egen hand på vad som finns eller kanske få inspiration till namn på butiken är den alltid öppen onsdagar och torsdagar klockan 15 – 18 och lördagar klockan 10 – 15, men den kan vara öppen även andra tider!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skippar baden, kollar bladen… eh fast på nätet

En omvärldstur i media för att se hur svår torkan är.

Uppsala är soligt och ganska varmt idag, men fortfarande blåsigt. Och torrt! Nu tar jag en tur ut bland media i cyberspace för att kolla torkan där. Häng på om du vill, annars stannar du bara kvar där du är. På min tur fokuserar jag på det lite udda, så förvänta dig inte att hitta nånting om katastrofer eller fotboll. Inte heller hittar du nåt om snoppar här, för det intresserar mig inte.

Min nyaste husdjur.

Fjärilsstigen – en oas i Hågadalen. Fästmön och jag var ju i Botaniska trädgården och Tropiska växthuset i helgen och fotade blommor. Morgan Jansson har varit med sin kamera i Hågadalen och fotat fjärilar. Underbara bilder!

Lill-Prinsen har fått ett namn! Det handlar förstås om brittiska prinsparet Williams och Kates nyföding, som ska heta George Alexander Louis. En Boy George, alltså. Fast jag hade tippat Alexander – det blev dock pojkens andranamn.

Ett glas vin ska helst vara rött, tycker jag.

Landets första vinhotell byggs i Solna. I Solna ska man bygga ett nytt hotell med inriktning på vin. Hotellet ska innehålla vinfabrik, vinotek och en restaurang – en tydlig vinprofil, alltså. Budgeten är på 270 miljoner och hotellet väntas stå klart 2015. Spännande, tycker jag som älskar vin. Rött vin, alltså.

Politikernas obetalda skulder. Byhåleblaskan granskar! Tänker man göra en Britt-Marie Citron igen, eller? Men det är hårresande när man läser om miljonskulder, 32 betalningsanmärkningar och skatteskulder. I Metropolen Byhålan…

Vidrigt kryp, väglusen. (Bilden är lånad från Aftonbladet, inte fotad hos grannen.)

Idas säng fylldes av vägglöss. Vidriga kryp, det där. Det värsta är att de travar vidare, ofta från angränsande utrymmen och ofta genom resor. Som de gjorde med en av dem som bor nära mig. Extra viktigt då att berätta för de närboende. Gjorde h*n det? Nej, jag fick höra det – av misstag. Skäl att springa omkring med en lista, kanske.

Mobilt bredband – så mycket kostar det. Phone House har undersökt hastigheter och priser hos de fyra stora operatörerna. Finns tid och pengar att spara där, helt klart…

Den här igelkotten är totalt osnuskig och parar sig inte. Den har jag gjort.

Kvinna hörde tjuvar – det var igelkottsex. Snusket breder ut sig! Till och med igelkottarna…  Men vilken tur att det bara var nåt sånt härligt och inte inbrott!

Livet är kort. 

Read Full Post »