Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘panik’

Ett post Pride-inlägg.


 

RegnbågsflaggaVårt Stockholm Pride 2015 bestod av paraden igår på eftermiddagen samt Pride Park resten av eftermiddagen och kvällen igår. Vi köpte biljetter i vintras när de bara kostade 400 spänn styck – vad ett dagpass kostade igår. Vi hade säkert andra förhoppningar då om årets Pride, men det räckte faktiskt för min del med det som blev. Fästmön bjöd dessutom på en hotellnatt vid Globen och det var skönt att behöva komma hem till Uppsala mitt i natten. Tack, sötnos!

I år fick vi sällskap med Jerry till och i paraden. Det är säkert en och annan som har synpunkter på att just vi tre gick tillsammans. Det får stå för dem. För oss kändes det helt rätt. För mig personligen kändes det som att den kraft och den energi vi har lagt ner på att ha bra och vettiga förhållanden mellan alla parter i familjen har gett fint resultat. Dessutom har vi väldigt trevligt tillsammans, vi tre.

Paradstarten var vid gräsliga Mariatorget, en fruktansvärd plats att försöka bringa ordning bland tusentals människor. Vis av erfarenheten (paniken var millimeternära förra året för min del) gick vi till Hornsgatan. När vi så småningom klev in i ledet hamnade vi nånstans mellan RFSU och Regnbågsfamiljer. Det var en OK plats. Som vanligt solbrände jag nacken och som vanligt var det antiklimax när vi kom fram till målet, Pride Park, det vill säga Östermalms IP. Där var det så dött det kunde vara, så det är tur att vi är bra på att roa oss själva. Inte ens några bra artister var det på kvällen. Maten var god, men vis av erfarenheten IGEN vägrade jag hårdnackat att betala med kort – vilket inte var helt uppskattat av personalen vid 7-ElevenDär tog man emot mina kontanter, suckade och frågade vid båda tillfällena jag handlade om jag verkligen inte kunde betala med kort. Nej, det kunde jag inte. Ingen annan klagade.

Efter ett par öl, lite mat och inköp av godisremmar fick vi nog och åkte hem till hotellet med trötta ben och onda fötter. Ett par ”kändisar” träffade vi i parken, nyktra, tack och lov. Roligast var det att se Mona Sahlin – hon är den politiker som jag alltid har sett på Pride – och så Kommunalrådet, förstås. I år träffade vi ingen som var påträngande eller som vi helst hade velat undvika. Min panik höll sig tack och lov borta.

Bäst av allt var att jag inte gjorde av med särskilt mycket pengar. För på lördag åker vi till Stockholm igen – det är då Anna har ordnat två gratisnätter på Clarion Hotel Stockholm åt oss! Vi ska strosa på stan, jag har ett par ärenden, Anna har ett par ärenden och sen ska vi bara vara tillsammans lördag till måndag. Men inte nog med det… Anna har köpt biljetter åt oss till Sarah Dawn Finer på Parksnäckan här i Uppsala på fredag kväll. Det ser ut att bli lika fint väder då som igår på paraden! Och medan jag har skrivit den här texten har det åskat och spöregnat och spruckit upp – solen är här igen och himlen är blå och nästan molnfri. Jag har mobiltelefonerat med en kompis och ska strax ringa mamma.

Men först ska jag lägga ut några bilder som du får titta på här:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men vad har DU gjort i helgen när du inte har kunnat roa dig med min blogg??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Påskekrim och pocketsläpp

Ett litterärt inlägg.


 

På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):

De utstöttaDe utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.

 

SkymningslandetSkymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.

 

Märkta för livetMärkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.

 


Bland vårens inbundna spänningsromaner 
finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:

Alla kan se digAlla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”

 

Brudkistan av Unni LindellBrudkistan. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.

 

Helveteselden av Karin FossumHelveteselden. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett paraderande inlägg.


 

Lördagen var het. Det var otroligt mycket folk som hade samlats vid Mariatorget på Söder, utifrån vilket årets Prideparad skulle gå. Ett tag kändes det bara som totalt kaos. Men konstigt nog pallade jag folkmassorna. Det gick liksom inte an att få panik, det fanns ingenstans att vända sig om och gå till vid några tillfällen. Men så småningom hittade vi vår plats – bakom dj Katjas lastbil. Vi fick nog hörselskador på köpet för det var extremt hög musik. Ändå gick det några bastanta transor före oss och lite annat folk.

Vi klarade den långa marschen. Men fötter och ben var rätt slut. Och både Fästmön och jag hade svettats en hel del. Och svett oss – solen var allt annat än barmhärtig… Som vanligt blev det ett antiklimax att komma till Pride Park. Tänk bara om nån hade mött upp med regnbågsvattenflaskor eller NÅNTING. Men ingenting, alltså. Nåt för Stockholm Pride att tänka på inför kommande år, tycker jag. Och snacka om att varumärkesplacera sig för den som sponsrar dessa vattenflaskor…

Vi softade, tog en öl, käkade lite, träffade en och annan GAMMAL bekant i vimlet, såg några vi inte ville se, fikade – och sen tog vi en taxi till hotellet. Tanken var att fräscha till oss lite och sen gå och ta en drink i baren. Men se barpersonalen på Clarion Hotel Ringvägen är den mest otrevliga jag har träffat på! Man säger liksom inte vad som helst till hotellets gäster som ödmjukt frågar om man kan beställa vid bardisken eller invänta bordsservice. Man säger inte heller, som en av personalen gjorde en annan kväll:

Ja här kan du inte beställa nåt för vi har stängt.

Fy fan, jag ska skriva ett och annat i den sedvanliga enkäten från hotellet. Ruggigt dåligt! Men som tur är finns det andra ställen på Söder. Vi hamnade på Läckerbiten där vi tog en avslutande öl innan vi sussade i våra knarrande sängar.

  • Dagens krämpor: Onda fötter, utgjutelse på vaden, solbränna samt myggbett på armbågen
  • Dagens roligaste: Att träffa Gun från Dragarbrunn
  • Dagens parad: Lång och varm och högljudd
  • Dagens gratis: Ploppchoklad till Pridekaffet
  • Dagens mest pratsamma: Taxichaffisen
  • Dagens oförskämdaste: En man och en kvinna i barpersonalen på Clarion Hotel Ringvägen
  • Dagens godaste öl: Staropramen på Läckerbiten


Och här kommer några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


Sitter och läser lite tidningar
på nätet innan jag fortsätter städa mitt hem. Halkar då in hos Magdalena Ribbings, min husgudinna, spalt hos Dagens Nyheter och frustar. Av skratt.

En läsare undrar om det verkligen är gott uppförande att ta sig i skrevet. Frågeställaren förstår inte varför vissa människor gör så och undrar vidare:

Kan man säga till folk som gör så att dom är löjliga?

Magdalena Ribbing svarar, sval som en skål med filmjölk:

Vi får väl vara tacksamma så länge artisterna tar sig själva i skrevet på scenen och inte någon annan. Men visst ser det ytterst egendomligt ut. Precis detta slags gester hör till sådant som många föräldrar försöker förklara för sina barn att de ska låta bli. I en hel del kulturer förekommer att män även i sociala sammanhang håller en hand över sina könsorgan – kanhända en markering av manlighet, att skydda det finaste de anser att de har?  Men skrevgreppet ingår trots detta inte i det som du (och jag) kallar gott uppförande. Det är ett icke accepterat beteende i stora delar av världen, åtminstone i offentliga situationer där man förväntar sig att betraktas som professionell. Vem har sett en statschef, läkare, präst, lärare i arbete stå med en hand över gylfen och kommunicera med andra? […]

Nu tycker förmodligen många att detta är larviga ”regler” som i nutid gärna kan glömmas bort. Men oavsett detta ser den som håller en hand på sina könsorgan i andras närvaro ut som om sagda organ kliar, är till besvär, kalsongerna för trånga, paniken nära. […] 

Nej, man kan inte säga till andra att de ska låta bli att göra sådant som de förmodligen gör mer eller mindre omedvetet, näs- och öronpetande i synnerhet. Så hur äckligt sådant än må te sig för andra måste man stå ut med att människor uppför sig olika, och inte alltid fattar att det de gör påverkar andras syn på dem.

Skrevgreppet tror jag är avsiktligt. Det ingår som jag har förstått det i koreografin till en del sångnummer. Artisterna eller koreografen hoppas kanske att det ska ge intrycket av oemotståndlig kättja. Eller vad det kan vara. För mig – och för dig och vi är inte ensamma, ser jag av frågorna till spalten – ser det enbart pinsamt ut.

Läs hela svaret här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »