Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skyldig’

Ett inlägg om en bok.


 

Prio ettBöcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Jan Berzelius

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.


Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? 
Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Konsumringen

Här blir det bråk i Prio ett!


Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Vita spårFör ett tag sen besökte jag Metropolen Byhålan. Vid det tillfället gjorde jag en ny litterär bekantskap. Jag hade tagit med mig ett second hand-fynd, Märkta för livet, av Emelie Schepp. Lustigt nog visade sig författaren vara född i Metropolen – precis som jag. Däremot har jag inte skrivit nån lika bra bok som hon. Faktum är att jag verkligen gillade boken! Strax innan jag började mitt nya jobb tog Fästmön och jag en dag på stan. Jag satte sprätt på större delen av ett presentkort som jag hade fått av NK och Mamma Mu*. En av böckerna jag köpte var uppföljaren till Märkta för livet, Vita spår. Häromdan började jag läsa boken – och redan idag på lunchen läste jag ut den. Tack J och R!

Liksom i första boken i serien får läsaren följa olika personers förehavanden samtidigt. Personerna hör naturligtvis ihop på nåt sätt. I centrum finns ett gäng poliser och åklagaren Jana Berzelius i Norrköping. Den här gången hittas en ung asiatisk kvinna död på ett tåg. Hennes kompis har hämtat tågvärden, men försvinner sen. Jana Berzelius blir förundersökningsledare. Som i förra/första boken blir fallet personligt. Jana möter ännu en gång personer och företeelser från sitt förflutna. En person som snabbt blir misstänkt för narkotikabrott blir intressant i utredningen. Men Jana måste få tag i personen före polisen så att hennes bakgrund inte avslöjas.

Bitvis känns berättelsen lite förutsägbar i den här andra delen om Jana Berzelius och de andra. Jag kan faktiskt misstänka och ana vilka de skyldiga äro. Dessutom hittade jag ett korrekturfel! Men… lik förbaskat är detta åter igen en riktig bladvändare, för helt säker kan en ju inte vara som läsare. Boken är väldigt spännande och jag läste den i rekordfart. Emelie Schepp lyckas bygga upp en story som håller och en spänning som varar genom hela boken. Dessutom är flera av bokens teman aktuella och realistiska.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*NK och Mamma Mu = Närmaste Kollegan och kollegan R på mitt förra jobb

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett störande inlägg.


 

Detta gäller när grannen är stökig

”Detta gäller när grannen är stökig” – en intressant artikel i Metro idag.

Det händer att jag läser gratistidningen MetroVi har ett antal pendlare på jobbet och en och annan av dem brukar lämna ett exemplar av tidningen i Café Java. Nu är Metro inte den djupaste av tidningar, så ibland läser jag bara mitt horoskop (på tal om djup…). Men ibland slår journalisterna till och skriver om riktigt bra och intressanta saker. Och då menar jag inte dildomän eller fismätningspiller

Idag kunde en till exempel läsa om hur en ska göra om en lider av stökiga grannar. Stökiga med avseende på ljudnivå, alltså. Det är en jurist på Hyresgästföreningen som tipsar om vad en ska göra. Och första rådet är att ringa störningsjouren, om det finns en sådan. Då åker störningsjouren ut och bedömer (o)ljudet, ber fridstörarna dämpa sig och rapporterar till hyresvärden.

En ska inte tro att det enbart handlar om vissa tider när det inte får levas om ljudligt. Enligt juristen handlar det inte om tidpunkten. Zeljko Kranjec, jurist och enhetschef på Hyresgästföreningen, säger i Metro:

Det handlar inte om vilken tid på dygnet det är, utan ljudnivån i huset ska ligga på normal nivå hela dagen. Det är inte så enkelt att du kan leva rövare och spela hög musik fram till klockan 22 och sedan vara tyst. 

Du får alltså ha fest så ofta du vill, men du får inte störa dina grannar. Den som stör kan till och med få betala om störningsjouren knackar på. En sorts störningsböter, alltså. Det klart att det kan finnas överkänsliga grannar och då kan den störande bestrida fakturan från störningsjouren. Men blir du tillsagd en fyra, fem gånger riskerar du att bli vräkt.

Hyresvärd dömd för ofredande via lappar

Fast en får inte kalla sina hyresgäster för idioter och ofreda dem med lappar. (Fotot föreställer en notis i Metro från förra veckan.)

Det finns inget krav på att hyresbolag ska ha störningsjourer, men det kan vara bra att ha ett journummer som den som känner sig störd kan ringa, menar Zeljko Kranjec. Ett sånt journummer kan användas för andra typer av anmälningar också, till exempel vattenläckor.

För bostadsrättsföreningar gäller andra regler. Då är det upp till varje förening att bestämma hur de vill ha det. En chefsjurist från HSB uppger i artikeln att ungefär tio procent av deras föreningar har en störningsjour. Den som bor i en bostadsrättsförening utan nån störningsjour ska vända sig till föreningens styrelse. Styrelsen i en bostadsrättsförening är nämligen skyldig att hantera den här sortens frågor.

Jaha, då har en lärt sig nåt idag med! Att det inte enbart är mellan vissa tider på dygnet som det är tillåtet att känna sig störd. Fast en får inte klaga hur som helst. En får till exempel inte ofreda sina hyresgäster med alltför många lappar. Och jag tror att det är tveksamt om en får gå omkring med listor om sina grannar också, bara för att försöka tysta dem som inte har samma åsikter som en själv genom att få dem vräkta.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bladvändande inlägg.


 

Boksida och hand

Nu har jag börjat läsa den första av mina julklappsböcker. Det är härligt att få vända blad i en helt ny bok ibland.

Det är söndagsförmiddag och min sista lediga dag den här veckan. Men jag klagar inte! Jobba tre dar, ledig fyra. Jag längtar i stället till jobbet. Dit jag ska i morgon för att även den kommande veckan jobba tre dar och vara ledig fyra. Det går snabbt att få ledigheten i kroppen. Med det menar jag (ja, jag känner att jag måste förtydliga allt eftersom det alltid finns några som vill missuppfatta/missuppfattar det jag skriver) att det är lätt att vända på dygnet. Mamma, som är på besök, är dessutom en nattuggla och vill gärna ha sovmorgon varje morgon. Därför har även jag varit ganska hänvisad till mitt sovrum. Men jag klagar inte på det heller. Jag har min laptop och jag har tillgång till massor av bra böcker som jag kan läsa och mobilen om nu nån skulle vilja mig nåt.

Jo lite klagar jag. Jag har ont i högerbenet och det blir inte bättre, snarare värre. Jag tror att det har med stillasittandet i sovrummet att göra. Där är ju begränsat med utrymme för promenader. Tänk, det vore nog det värsta för mig, ytbegränsningen, om jag satt i fängelse! Medan jag sitter eller ligger här tänker jag förstås en hel del. Jag känner mig ledsen och förtvivlad för att jag så ofta är arg och frustrerad och för att jag känner mig så ensam trots att jag inte är det. Men det kanske är dags att gå vidare nu och vända blad och göra nåt som är nytt för mig: jag funderar på att öppna ett Facebook-konto! Så nytänkande är jag! (<== ironi). När ens sociala kontakter i princip omfattar mamma och kollegorna på jobbet saknas det nåt. Jorå, jag har vänner som hör av sig då och då, mest per sms eller via spelchatt. Men på Fejan skulle jag kunna ta upp vänskapstråden med gamla vänner och kanske träffa nya. Sen vet jag att vänskap i cyberspace är som det är – osäkert. Fast är det verkligen bättre i verkliga livet??? Tänk efter!

Böcker är emellertid oslagbara som vänner. Igår kväll öppnade jag den första julklappsboken. Idag på morgonen har jag läst ungefär en fjärdedel av Falleri fallera falleralla, den åttonde och sista delen i Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Jag fick boken av mamma, det vill säga jag nätshoppade den själv. En kan ju fundera över varför jag läser så mycket deckare… Är jag mordisk? Nja, inte särskilt. Jag gillar att försöka klura ut vem som är skyldig och varför. Av julklappsböckerna var åtta av tio deckare… Mycket att klura på, med andra ord…

Julklappsböcker

Reprisbild på julklappsböckerna. TACK igen, alla givare!


Vilken sorts böcker läser DU helst??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Jag kanske kan få lite input och lästips!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett saligt blandat inlägg.


 

Frostigt löv

Frostigt i morse.

Jorå, det blev en bättre dag idag. Det är ju oftast så att efter en dålig dag, när nivån sjunker så lågt, kan det ju bara komma en bättre dag. En del tekniskt trassel är det fortfarande, men det kan bero på yours truly. Jag söker hjälp, men får dessvärre ingen i vissa ärenden. Då blir Tofflan lite… trött. Sen försöker hon på egen Toffelhand – med varierande resultat. Jag gör mitt bästa. Ibland räcker det, ibland räcker det inte. Men jag kan inte sitta och grubbla på nåt jag verkligen inte kan lösa.

Det var frostigt i morse och i förbifarten till garaget böjde jag mig ner och fotade ett löv på gräset. Jag hinner knappt vara ute numera, känns det som, så jag tycker att jag missar hösten. Tro nu inte att jag klagar, jag älskar fortfarande att jobba – även om jag inte älskar alla inslag i mitt konsultuppdrag. Då gäller det att hämta kraft och energi ur uppgifter som är roliga – som språkgranskning. Ja, jag är en nörd! 

Bröd

Bröd med snorkråkor? Nej då, bröd med nyttigheter!

En av de braiga sidorna med jobbet är att jag har fått två vänner, vill jag tro, i alla fall! Närmaste kollegan är en favorit och på våra torsdagsluncher avhandlar vi både högt och lågt. Idag är det ju torsdag, alltså lunchade vi i restaurangen. Trots att jag åt både vegetarisk ärtsoppa och pannkakor knyckte jag ett par brödbitar. Det är så himla gott, det där bruna, grova, filmjölksbrödet som ser ut att innehålla snorkråkor. Fast det är ju nyttigheter i brödet och inte skräp från näsan, förstås.

 

 

På väg tillbaka till våra kontor tog vi omvägen genom källaren för att leta upp boxbollen (!) jag inte hittade härom fredagen. Nu hittade vi både den och Televerkets skåp med rikstelefon. Jag trodde att vi hade ramlat rakt ner i 1800-talet. Vi har alltså inte bara en ADB-sektion på jobbet, vi har rikstelefon via Televerket också. Nu blev du avundsjuk, va?!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Den andra vännen jag har fått
har jag annat utbyte av. Det var en person som jag ganska omgående kände att det var lätt och kul att prata med. Jag vet att vi kommer att fortsätta ha kontakt även om vi inte jobbar på samma ställe i framtiden. Tänk så roligt det är att få nya vänner även när en är så gammal som jag! Inte trodde jag att det var så lätt.

Jag jobbade över igen i eftermiddag och nu är jag inte skyldig nån tid för gårdagens möte. Det är bra, för i morgon på fredagskvällen tänkte jag både tvätta och städa lite. I skrivande stund kör jag en maskin grön tvätt, i morgon blir det tjockissvart och i helgen lakan.

Men innan jag tvättade fick jag leka elektriker.

Jag skulle bara, du vet…

Ja, i det här fallet skulle jag bara tända en lampa i ena köksfönstret. Den fullkomligt exploderade – så det gick en propp. Eller propp och propp… Det heter det väl inte nu för tiden? (Snälla Agneta, om du läser detta, fråga maken!) Halva köket, hallen och toan blev svart. Proppskåpet ser inte ut som det gjorde förr, men jag klättrade på en stol. Inte såg jag mycket i ficklampans sken med mina skumma ögon. Men en plupp (?) hade åkt ner. Jag petade upp den och…

Hepp – varde ljus igen!

Nu är det dags för middag (mackor) och tvätthängning. Jag måste bara applådera landet i öst där min pappa är född. Finland är nämligen först ut med egna emojier. Hela 30 stycken emojier för specifikt finska känslor är planerade, ett par av dem har förstås med sauna (bastu) att göra!

Och här skulle jag förstås ha haft en finsk emoji som illustration, men det får bli ytterligare en källarskylt som jag hittade idag. Frågan är bara om nån fattar sambandet mellan orterna. Jag gör det inte!

Motala med flera städer

Vad har Metropolen Byhålan gemensamt med Bäckaskog, Alunda och Vidtsköfle???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I måndags hade en CSI-serie premiär på Kanal 5, CSI: Cyber. Eftersom jag inte hade nåt bättre för mig och dessutom var lite nyfiken bestämde jag mig för att titta på detta första dubbelavsnitt. Jag blev väldigt förvånad när jag upptäckte att mrs Medium Allison Dubois och Dawson plötsligt poppade upp som kriminalare. Eller Patricia Arquette och James Van Der Beek, som de ju heter i verkligheten.

CSI Cyber

CSI: Cyber-gänget med Medium-Allison och Dawson, bland andra.


I det första avsnittet 
hackas en babymonitor och ungen kidnappas för att säljas på nån sorts auktion. I det andra avsnittet hackar nån sig in på en berg-och-dalbana, med en olycka och ett dödsfall till följd.

Inte ett dugg spännande är det en enda gång. Mrs Medium, som har huvudrollen, spelar så intetsägande sin roll att jag hela tiden misstänker – eller rentav hoppas på? – att hon när som helst ska få en dröm i vilken en döing berättar vem den skyldige hackern är – så att det händer nåt!.. Nej, det här tittar jag inte på nån mer gång om jag inte bara vill rensa skallen och slippa tänka. Nä, CSI har nog gjort sitt.

Toffelomdömet blir det lägsta. Och då är jag snäll.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok, grävande journalistik och en skandal i Metropolen Byhålan.


 

Sölve & CoFör 20 år sen, i oktober 1995, skedde den så kallade TobleroneaffärenSveriges dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för att handla privat, bland annat två Toblerone. Totalt hade ministern köpt varor för strax över 50 000 kronor. Hon lämnade in kvitton och reglerade i efterhand. En förundersökning inleddes med bland annat misstankar kring trolöshet mot huvudman. Undersökningen las ner. Mona Sahlin avgick.

Några veckor senare bestämmer sig Britt-Marie Citron, nyanställd på Byhålebladet, för att se om det finns några kontokortsaffärer i kommun. En helt sanslös historia om maktmissbruk rullar upp. Vi snackar om betydligt större summor än futtiga 50 000 kronor, vi snackar årslöner och mer därtill. Och Motalaskandalen leder inte bara till avgångar utan till böter och fängelse för några av de inblandade. Britt-Marie Citron får Stora journalistpriset 1996. I boken Sölve & Co (1999) beskriver hon vad som hände.

Det är en närmast farsartad historia som rullas upp. Jag hade ingen aning om att den var så omfattande – jag hade ju lämnat stan redan 1982. Men tydligen seglade det in en man från södra Sverige i kommunen och blev den som styrde och bestämde. Sölve Conradsson var frikostig med både resor och gåvor till sig själv och kompisar och folk han kunde ha nytta av. Sakta men säkert drar Britt-Marie Citron fram det ena efter det andra – trots att kommunens folk gärna håller varandra om ryggen.

Ett kapitel innehåller inklippta citat ur den lokala nyårsrevyn 1995/96. Det är roligt, samtidigt som jag tycker att det är snudd på raljerande och nästan lite synd om de skyldiga. En kan till och med nästan tycka att journalisten är den som orsakat att de närstående till de skyldiga far illa. Men det är ju inte journalisten som har varit grovt trolös mot huvudman. Nånstans tror jag emellertid att både Britt-Marie Citron och jag såg/ser att Sölve Conradsson blev/blir till något av en syndabock. Britt-Marie Citron skriver också på ett par ställen i boken hur rädd hon var att det skulle gå så långt som till självmord.

Det riktigt intressanta, tycker jag, kommer mot slutet av boken när Britt-Marie Citron funderar över hur länge bedrägerierna pågått och hur de kunde pågå så länge, hur det var möjligt. Som jag ser det handlar det om att sossarna – ja, det var de som satt vid makten i Metropolen i 81 år – blev så maktfullkomliga, så egenmäktiga. Varför protesterade ingen? Ja, författaren har en del teorier om detta också i slutet, där hon även drar fram företrädare till dem som dömdes i Motalaskandalen. Samtliga sossar, förstås. För i Metropolen kom du inte nån vart utan partibok.

Hur det är idag har jag ingen aning om. Några vänner och bekanta säger, oberoende av varandra, att kommunen inte är intresserad av att stötta lokala företagare, att kommunen bara anställer folk ur de egna leden (sossar?) och att kommunen är en urusel arbetsgivare där alla fortfarande håller om varandras ryggar. Sanningen i detta har jag ingen aning om. Kanske borde en Britt-Marie Citron dyka upp igen och röra om i grytorna. Vad hon gör idag är inte det lättaste att få fram, men jag tror att hon bor i Norrköping och arbetar som frilansjournalist. Hon har även efter Stora Journalistpriset fått utmärkelser, bland annat Östra publicistklubbens utmärkelse Guldpennan.

De trolösa då? En fack(pamp?) slapp straff helt och hållet eftersom brottet var preskriberat. Fem dömdes för främst trolöshet mot huvudman och fick böter, men villkorligt fängelsestraff, en dömdes för osant intygande till böter och villkorligt. Håkan Carlsson, kommunalråd och sosse, dömdes till fyra månaders fängelse. Men Sölve Conradsson dömdes för grov trolöshet mot huvudman och två års fängelse. Förra hösten avled Sölve Conradsson i Askersund efter en svår sjukdom. Askersund… Ett annat län än Metropolen, men bara fem mil därifrån. Huruvida hans dotter fortfarande arbetar som polis i Metropolen har jag ingen aning om.

Det här är en viktig och ständigt aktuell bok som alla riktiga journalister borde läsa. Och en och annan kommunalpolitiker… Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »