Skräpdag med tumsprickor

Ett grinigt inlägg.

---

 

Sprickor i tummen av allt hållande? Nja, jag har en spricka vardera i båda tummarna och en ska ju bara hålla vänstertummen för att få tur.

Det har varit en bedrövlig dag idag. Jag sov kanske tre timmar i natt och det är alldeles för lite. Det gjorde mig trött, illamående och känslosam. Huvudet är tungt och har värkt lite svagt hela dan. Jag har hållit tummen (som synes här intill är den lite sliten och har en ond spricka) för en vän och mig själv – vi skulle få var sina Besked

före påsk. 

Och 

före påsk 

det är idag, det. I morgon inleds påsken med skärtorsdagen. Min vän fick tyvärr ett negativt besked och jag fick inget alls. För min väns del gäller det att ta nya tag alt. fortsätta på nuvarande jobb alt. bli lyxhustru.

För min del gäller det att bita ihop och ta nya tag och ladda inför det stora skämtets dag, den 1 april, när jag ska börja tampas med Arbetsförmedlingen och a-kassan igen. Men jag har också nåt spännande att se fram emot efter påsk. Det gäller bara att inte ge upp innan dess. Jag kämpar och kämpar och kämpar och som så ofta har jag haft ett underbart och gott stöd av NK* idag igen. Vi intog finlunch i restaurangen. Därefter drog NK mig runt kvarteret och de tårar jag hade fällt under förmiddagen och lunchen torkade.

Under förmiddagen fortsatte jag att finputsa på det som ligger i mina mappar. Vidare hade vi ett avstämningsmöte med chefen. Eftermiddagen ägnade jag åt att med bultande huvud kämpa med en hemsk text. Det värsta är att texten är viktig och högprioriterad och ska vara färdig innan jag slutar. Vidare kommer det synpunkter även från GD och dessa ska läggas in. NK och jag har därför bokat in ett överlämningsmöte på tisdag. Det blir nämligen till NK jag får överlämna, sa chefen idag. Själv ska h*n ta påsklov.

Som det här på bilden var min dag.

Sammanfattningsvis har det varit en riktig skräpdag, men om jag ska säga nåt bra är det att jag får två (2) löner den här månaden. Den ena ska jag sätta undan till nästa månad, för då får jag ingen lön alls.

I kväll blir det naturligtvis När livet vänder klockan 20 i SvT2, följt av lite lättsammare spänning i form av Maria Wern klockan 21 på TV4. Om jag nu kan hålla mig vaken… Igår köpte jag TV-tidningen och den läste jag i natt när jag inte kunde sova. Påskhelgen blir ingen större TV-helg för min del, men Det mest förbjudna om Kerstin Thorvall ska jag definitivt se. Nää, i påsk ska jag läsa böcker, äta sill och ägg och dricka snaps och påsköl. Det kanske var dumt av mig att välja ensamheten i år. Samtidigt behöver jag tid att återhämta mig och samla krafter. Helt ensam blir jag inte, för mot slutet av helgen kommer Fästmön hit. Dessutom har jag både en mamma och goda vänner jag kan ringa till om det skulle kännas alltför ensamt.

Vad har DU för dig påsk??? Skriv några rader i en kommentar och berätta! Jag tycker att det är en dålig ursäkt att säga att det är så svårt att kommentera från mobilen, nämligen. Twitter, däremot, har jag inte saknat ett dugg under dan och jag funderar fortfarande på att lägga kontot på is.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min pappa Ann-Christine

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ester Roxbergs pappa hette Åke och var präst. Sen blev han Ann-Christine och kommunikationschef. Dottern har skrivit om sin pappa i den lilla boken Min pappa Ann-Christine. Åkes förvandling till Ann-Christine finns också skildrad i dokumentären Vägen till Ann-Christine. Dokumentären såg jag i augusti förra året och blev intresserad av att få veta mer. I januari anlände pocketboken i ett bokpaket jag nätshoppat.

På mindre än 200 sidor skildrar Ester hur pappan Åke blir Ann-Christine. Det är svårt för alla inblandade, inte bara för Åke utan givetvis även för hans fru och hans barn. Förvandlingen skildras genom både tillbakablickar och glimtar från nuet. I början tyckte jag att det var för mycken titt i backspegeln och för korta och ovilliga blickar framåt. Sen inser jag att det naturligtvis var en otroligt svår bok att skriva. Försök bara att till exempel svara på den enkla frågan om vem Ann-Christine är idag. Är hon fortfarande Esters pappa?

Jag kan aldrig förstå, för jag har inte varit med om samma eller liknande förvandling. Men jag kan förstå att det har varit… svårt. Jag kan också förstå lite grann Åkes längtan efter att få vara den han egentligen har varit hela sitt liv – och ändå inte. Den han dolt.

Det här är inte bara en svår bok. (Ja jag kan bara läsa boken i små etapper.) Det är en viktig bok, det är en bok om mod och om kärlek. Tack för att jag fick läsa den, Ester och Ann-Christine!

[…] Pappa, hur lyckas du komma på nya predikningar varje söndag, år efter år?
Det är inte så svårt, säger pappa, jag säger bara samma sak varje gång.
Vadå?
Var inte rädd, du är älskad. […]

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Elva kilo

Ett VIKTigt inlägg.

---

 

Elva kilo…

Inte vet jag, men… Den här dan var bättre än de två föregående. Det känns som om allt har flutit på mer smidigt – även om det kanske inte riktigt har gått lika smidigt som jag skulle önska. NK* och jag har i alla fall intressanta jobbdiskussioner och NK är en klippa i min tillvaro. En klippa (elva kilo?) som ser saker jag inte ser. Och så kan vi tillsammans diskutera oss fram till hur vi ska justera. Det är bara att konstatera att en samarbetar bra med vissa människor och sämre med andra.

Magen har inte varit riktigt OK de senaste dagarna. Vet inte om det är oro eller bara mitt vanliga magproblem som spökar. Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att det känns som om jag är elva kilo lättare nu i kväll än jag var i morse. Du fattar att jag pratar om output, va?

I morgon är det fredag och då kommer Fästmön. Jag längtar efter henne. Vi ska företa en liten tripp till Kungliga Hufvudstaden på lördag, men i morgon ska vi bara vara här hemma och mysa med elva kilo bajsostar goda ostar och dito vin. Rött vin, förstås.

Så… när en får en sån kär gäst behöver en ta sig samman och göra nåt åt sitt hem. Jag ska dejta strykbrädan och järnet nu, för jag har elva kilo kläder som behöver strykas. Jag ställer mig i gästrummet och stryker så jag slipper se grannens skitfula, blåa balleslinga**. I vanliga fall tycker jag mycket om blått, men i det här fallet funderar jag på att införskaffa en slangbella och skjuta prick nån natt framöver när jag inte kan sova. Elva kilo småsten torde räcka för att stoppa eländet från att lysa, eller vad tror du? (<== Detta är givetvis ett skämt. Jag skulle ALDRIG skjuta prick med slangbella och småstenar på nån grannes ljusslinga, hur ful den än var. Men i tanken kan en ju alltid…)

Senare i kväll kopplar jag av framför sista avsnittet av 100 Code. Ja, jag skrev ju fel igår, det är naturligtvis i kväll på Kanal 5 det går. Det är visserligen inte det elfte avsnittet, men det slutar klockan elva (23).

Men varför detta tjat om elva??? Vad tror DU att jag har för baktanke med det??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*NK = Närmaste Kollegan
**balleslinga = ljusslinga på balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sölve & Co

Ett inlägg om en bok, grävande journalistik och en skandal i Metropolen Byhålan.

---

 

För 20 år sen, i oktober 1995, skedde den så kallade Tobleroneaffären. Sveriges dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för att handla privat, bland annat två Toblerone. Totalt hade ministern köpt varor för strax över 50 000 kronor. Hon lämnade in kvitton och reglerade i efterhand. En förundersökning inleddes med bland annat misstankar kring trolöshet mot huvudman. Undersökningen las ner. Mona Sahlin avgick.

Några veckor senare bestämmer sig Britt-Marie Citron, nyanställd på Byhålebladet, för att se om det finns några kontokortsaffärer i kommun. En helt sanslös historia om maktmissbruk rullar upp. Vi snackar om betydligt större summor än futtiga 50 000 kronor, vi snackar årslöner och mer därtill. Och Motalaskandalen leder inte bara till avgångar utan till böter och fängelse för några av de inblandade. Britt-Marie Citron får Stora journalistpriset 1996. I boken Sölve & Co (1999) beskriver hon vad som hände.

Det är en närmast farsartad historia som rullas upp. Jag hade ingen aning om att den var så omfattande – jag hade ju lämnat stan redan 1982. Men tydligen seglade det in en man från södra Sverige i kommunen och blev den som styrde och bestämde. Sölve Conradsson var frikostig med både resor och gåvor till sig själv och kompisar och folk han kunde ha nytta av. Sakta men säkert drar Britt-Marie Citron fram det ena efter det andra – trots att kommunens folk gärna håller varandra om ryggen.

Ett kapitel innehåller inklippta citat ur den lokala nyårsrevyn 1995/96. Det är roligt, samtidigt som jag tycker att det är snudd på raljerande och nästan lite synd om de skyldiga. En kan till och med nästan tycka att journalisten är den som orsakat att de närstående till de skyldiga far illa. Men det är ju inte journalisten som har varit grovt trolös mot huvudman. Nånstans tror jag emellertid att både Britt-Marie Citron och jag såg/ser att Sölve Conradsson blev/blir till något av en syndabock. Britt-Marie Citron skriver också på ett par ställen i boken hur rädd hon var att det skulle gå så långt som till självmord.

Det riktigt intressanta, tycker jag, kommer mot slutet av boken när Britt-Marie Citron funderar över hur länge bedrägerierna pågått och hur de kunde pågå så länge, hur det var möjligt. Som jag ser det handlar det om att sossarna – ja, det var de som satt vid makten i Metropolen i 81 år – blev så maktfullkomliga, så egenmäktiga. Varför protesterade ingen? Ja, författaren har en del teorier om detta också i slutet, där hon även drar fram företrädare till dem som dömdes i Motalaskandalen. Samtliga sossar, förstås. För i Metropolen kom du inte nån vart utan partibok.

Hur det är idag har jag ingen aning om. Några vänner och bekanta säger, oberoende av varandra, att kommunen inte är intresserad av att stötta lokala företagare, att kommunen bara anställer folk ur de egna leden (sossar?) och att kommunen är en urusel arbetsgivare där alla fortfarande håller om varandras ryggar. Sanningen i detta har jag ingen aning om. Kanske borde en Britt-Marie Citron dyka upp igen och röra om i grytorna. Vad hon gör idag är inte det lättaste att få fram, men jag tror att hon bor i Norrköping och arbetar som frilansjournalist. Hon har även efter Stora Journalistpriset fått utmärkelser, bland annat Östra publicistklubbens utmärkelse Guldpennan.

De trolösa då? En fack(pamp?) slapp straff helt och hållet eftersom brottet var preskriberat. Fem dömdes för främst trolöshet mot huvudman och fick böter, men villkorligt fängelsestraff, en dömdes för osant intygande till böter och villkorligt. Håkan Carlsson, kommunalråd och sosse, dömdes till fyra månaders fängelse. Men Sölve Conradsson dömdes för grov trolöshet mot huvudman och två års fängelse. Förra hösten avled Sölve Conradsson i Askersund efter en svår sjukdom. Askersund… Ett annat län än Metropolen, men bara fem mil därifrån. Huruvida hans dotter fortfarande arbetar som polis i Metropolen har jag ingen aning om.

Det här är en viktig och ständigt aktuell bok som alla riktiga journalister borde läsa. Och en och annan kommunalpolitiker… Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Somrigt

Ett försök till ett somrigt inlägg.

---

 

Inte vet jag vad som är somrigt för dig, men för mig är det att slippa bylta på sig ytterkläder när man ska ut. Det kan också vara att lyssna till smattret av ett ösregn eller åskan eller att promenera längs med vattnet i Metropolen Byhålan. Att sitta inne i en lägenhet jag alltid sitter i är inte särskilt somrigt, men min verklighet. Så jag tittar ut för att få se nåt annat än väggarna.

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden sommaren 2014.

Det är visst inte bara jag som inte ska till Pride i år. Det verkar inte vara några partiledare heller och inte statsministern. Den senare är bortrest och nån är ju föräldraledig lite då och då. Vad de andra gör kan jag bara spekulera i. De gör väl nåt som just de tycker är somrigt. Vi har ju olika referensramar och för mig är Pride både somrigt och viktigt, uppenbarligen är det inte det för våra politiker.

Artisten Robban Broberg avled i natt. För mig är han ordlekaren med en stor portion somrigt i sina låtar. Dessutom är han kära minnen från min första tid här i Uppsala. Det är synd. Det är synd att så många artister som det var nåt med går bort för tidigt.

Somrigt är också det faktum att stan blir full av vatten, för att citera Robban Broberg. Fast dessvärre är det kastat vatten och inget färskvatten. På sommaren fylls våra parker av kiss och bajs, nämligen. Här i Uppsala har kommunen fått sanera Mikaelsparken, Vasaparken, Observatorieparken och vid S:t Pers kyrka på Kvarntorget från människobajs. Och så har det ställts ut fler tillfälliga toaletter. Men både sanering och baja-major kostar, förstås. Synd att inte friluftskissare och dito bajsare grips och kan ställas till svars för sina handlingar. Det är olagligt att kissa på allmän plats eftersom det klassas som förargelseväckande beteende. Straffet är böter på mellan en hundring och ett par tusenlappar. Själv anser jag att nöden inte har nån lag ibland, men urin och avföring stinker faktiskt… Sen april får man för övrigt inte längre som båtägare tömma sitt avfall direkt i vattnet utan i stället använda sig av speciella tömningsstationer. Det trodde jag var självklart tidigare, men uppenbarligen inte…

Kasta inte vatten här!

En brukar ofta säga att sommaren är svart trafikmässigt. Med det avses att antalet trafikolyckor ökar. MC-olyckorna ökar sommartid eftersom MC-åkning ju är somrigt och samtidigt ett väldigt oskyddat sätt att färdas. Trots många svåra olyckor hittills i år minskade ändå antalet dödsolyckor i Sverige under det första halvåret. Alltid något, om man ska tänka positivt.

Idag har jag lärt mig nåt nytt som är både somrigt och kärleksfullt. I Metropolen Byhålan fanns förr i tiden nåt som hette Sista kyssen. Det var en sorts gräns i stan mellan affärsmännen och hantverkarna i stan och industriarbetarna vid verkstan. En både sorglig och söt historia, den om Sista kyssen. Framför allt en bild av samhällsutveckling, men även livslång kärlek…

Inte Sista kyssen, men fin ändå. Klicka på länken i textstycket ovan så får du veta vad Sista kyssen är! Eller vad det var, rättare sagt.

Slutligen nåt riktigt positivt i sommar. Det har kommit upp ett staket på ett ställe vid järnvägsspåret där många har tagit och tar livet av sig. Ludmillas dotter var en av dem som tog livet av sig där 2008. Först sju år och ett antal andra självmord senare kom staketet upp. Att sätta upp hinder där det är möjligt är bra sätt att förhindra att fler tar livet av sig. Det känns lite mer… effektivt än att rita eller tatuera ett semikolon på sin handled.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att fira en mamma

Ett inlägg om firande och resande av olika slag.

---

 

Ett par minuter efter att den här bilden togs kom mamma på att hon glömt att stänga av kaffeperkolatorn hemma.

Det var mot slutet av dan, klockan var närmare halv sex än fem, som tjejen här till höger satt i Tranås och fikade och plötsligt kom på en sak…

Vet du, jag stängde inte av kaffeperkolatorn innan vi for hemifrån. Eller gjorde du det?

Jag höll på att sätta kaffe och kaka i halsen. Vi hade nämligen lämnat hemmet på förmiddagen. Skulle det nu finnas ett hem att återvända till för mamma? Det vore just ett snyggt sätt att fira den här dagen, hennes åttionde födelsedag… Men vi tar det från början, så får du hänga med på en del av firandet!

En underlig, musicerande figur.

Mammas dag inleddes faktiskt med sång av en underlig figur. Ja, jag tycker att man ska sjunga för den som fyller år. Sen kan det ju bli jobbigt på olika sätt, men mamma gav mig, för första gången på nästan 50 år, beröm för min sångröst. Gången före det var när jag gick på lekis, var fem år och sjöng När juldagsmorgon glimmar på nån terminsavslutning.

Hur som helst lyckades jag få upp mamma ur sängen. Jag höll ett tänt ljus i handen och sjöng Ja må hon leva och avslutade med Sankta Lucia. Mamma for säkert upp av rena förskräckelsen. Jag hade tänkt runda av med Nu är det juli igen för det är det ju, men nånstans inser även jag mina begränsningar.

Presenter.

Presentbordet bestod av gröna paket, en lila påse och en bunt med kuvert. Och dan innan hade mamma fått en blomma av min vän I. I de gröna paketen var det mest småsaker från mig, men i den lila påsen låg huvudpresenten: en mobiltelefon från Fästmön och mig. Den skulle genast prövas, tyckte jag. Det vara bara det att skiten inte funkade…

Vad göra när vi har planerat söndagsskola med mobillektion? Jag fick slänga på mig kläder, springa (!) upp till stan och dödsföraktande kasta mig under gallergrindarna, först av alla köande till Teliabutiken i Metropolen Byhålan. Det verkar vara ett exotiskt utflyktsmål eller nåt, för ”alla” var där. Det visade sig att säljaren jag hade köpt mobilen av i torsdags hade satt in sim-kortet fel. En kvinnlig säljare rättade till det hela och jag kunde springa tillbaka hem till mor, slänga i mig ett par jordgubbar och lite kaffe och borsta tänderna. Klockan 11.20 satt vi i bilen på väg mot Örserum och Hotell Örensbaden. Då hade jag också hunnit gnussa bort fågelskit på bilen.

Vi hade inga planer på att stanna över natt, men lunch var bokad åt oss. Mamma träffade en gammal bekant, vi promenerade i solen och sen kom vi till dagens allvar: att göra ett avslut. Det gick väldigt bra och mamma sa upprepade gånger att det var helt rätt. Nu planerar hon att bo över några dar – nästa sommar. Vi får hoppas att det blir möjligt.

Ett avslut vid vatten.

Mammas vän var en mycket vänlig man vars sista minne av min pappa var en åktur med resväska till en busshållplats. Ett dygn senare fick jag ringa den vänlige mannen och berätta att min pappa inte fanns i livet längre. Min pappa slutade sitt liv i vattnet.

I vattnet nedanför den här bryggan slutade pappa sitt liv.

 

Ljuvlig chokladkaka på Moas i Tranås!

Det var sen eftermiddag när mamma och jag satt i bilen igen. Vårt mål var att stanna i Tranås, där vi hade bott några år när jag var småtting på riktigt, och dricka födelsedagskaffe. Tranås är mest känt för att där finns en enda gata, Storgatan. Där finns också ett enda kafé, nämligen Moas. Så vi hade tur! Kaffet var gott, kakan en sann läckerbit som smekte gommen och personalen vänlig och hjälpsam. Det var då mamma kom på det där med perkolatorn. Vi hade ett par valmöjligheter, men om huset hade brunnit ner tack vare en torrkokande perkolator, så var det med all säkerhet redan hänt. Så vi satt lugnt kvar och fikade färdigt innan vi for tillbaka till Metropolen.

Och mammas hem stod kvar. Jag gick in och stängde av perkolatorn. Eftersom den innehöll lite kaffe hade den inte kokat torrt och var inte förstörd. Mamma fick den av mig till Mors dag i maj, så det hade känts ganska surt.

Vi inhandlade några blommor och for sen vidare för att hälsa på pappa, mormor och morfar. Mamma berättade för dem om sin dag. Min lilla mamma är nu alltså 80 år. Pappa blev 78 och mormor bara 59, så mamma har jobbat sig igenom livet bra. Hon är mycket nöjd med sin dag och det glädjer en dotter som inte kunde fira sin mamma riktigt så som hon hade önskat.

Tack till Anna, I, mammakusinen B med familj, FEM, Jöran, Lena och några till som kom ihåg mammas dag och bidrog till att fira henne, på olika sätt!

Jag och mamma.

Nu har lördagen sen ett tag varit söndag. Jag hjälpte mamma med att hyfsa en chokladask. Vilken tur att hon fick två… Om en liten stund ska jag släcka lampan. Det har varit en fin dag även för mig. Avslut är viktiga att göra även om det tar nio år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Reselystnad och annat

Ett inlägg om resedrömmar.

---

 

Resedrömmar om New York kan jag ägna mig åt när jag sitter på toa och glor in i detta duschdraperi.

När jag sitter på toa kan jag samtidigt passa på att drömma om New York. Inte för att jag har nån outsäglig längtan just dit, men jag kan liksom i tanke och dröm ramla in i mitt duschdraperi – som består av en bild med en yellow cab framför en massa byggnader.

Att drömma om att resa är OK, men jag ska erkänna att jag mer och mer skulle vilja upptäcka världen i verkligheten för min personliga del, inte genom andras texter och bilder. Innan det är… försent. En blir ju liksom inte yngre…

 

Men nån New York-resa blir det förstås inte för min del, däremot för en god väns del, i höst. Det är vännen väl unt! Själv åker jag till mamma i Metropolen Byhålan i morgon. Det blir inte nån semestertripp direkt. Det är lite saker jag ska försöka hjälpa min mamma med – om jag nu får. Och sen ska vi ju fira hennes 80-årsdag. Vi far bort över dagen med hjälp av Clark Kent*. Jag tror att det blir en bra liten roadtrip på en dag, det är nog vad både mamma och jag orkar med. Jag har gjort en reseplan i huvudet och färden inkluderar ett besök i en stad jag bodde i som litet barn, innan jag började skolan, på äldre stenåldern, alltså.

Idag har jag tusen och en saker att göra, men som vanligt går halva dan åt till att administrera. Och så skriver jag. Igår fick jag ett grönt paket som visade sig innehålla en nyutgiven bok. Den läste jag och bloggade om här samt skrev om i UppsalaNyheter här. Förresten väntar jag på ytterligare ett bokpaket, men det lär nog inte hinna hit innan jag åker till mamma. Då har jag två spännande böcker att se fram emot när jag kommer tillbaka hem i stället. Två böcker, som jag köpte för namnsdagspengen från mamma. Den ena är en antologi över deckare och deckarförfattare i Sverige, den andra är en deckare. Tur att jag har ett och annat hyllplan kvar i mina två deckarhyllor i hallen. Dessa inrymmer främst svenska deckare, men också knappt två hyllplan skandinaviska, särskilt norska, deckare.

Knappt två hyllplan inrymmer skandinaviska, främst norska, deckare.

Min dag ska nu fortsätta med alla måsten och några viljen, förutom sedvanlig jakt på grundtrygghet i tillvaron. Jag ska åka och tanka, handla mat (fisk och potatis finns, måste köpa nån sås av nåt slag) och införskaffa en blomma till mamma. Som belöning tänker jag titta på första avsnittet av sarkastiska Vera, som jag inte kunde glo på i fredags för att jag körde bil just då – DVD-spelaren klarar bara av att spela in ett program och det gick två samtidigt. Därför spelade jag in avsnittet i natt i stället.

Packa behöver jag visst också göra, kom jag på. Det ligger nån lapp på ena köksbänken där jag bockar av efter hand. Jag får INTE glömma mina mediciner den här gången, för mina e-recept är slut! Försöker slutligen upparbeta lite reselystnad inför de här dagarna.

Slutligen vill jag tacka för ALLA vänliga kommentarer och pepp i föregående, lösenskyddade inlägg! Det betyder oerhört mycket ska ni alla som skrev veta! Eftersom jag skriver det här i orange är det väldigt viktigt – och sant! TACK!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gilla/favorisera eller retweeta/reposta/dela – hur gör du?

Ett inlägg om återkoppling i sociala medier.

---

 

Somlor gillar jag inte, men jag tycker att det är ett roligt fenomen. Den här bilden hade fått mitt ”gilla” på Instagram, i alla fall. Men det är min egen bild och en ska ju inte förhäva sig…

I sociala medier kan man ofta gilla eller favoritmarkera texter och bilder. Man kan också dela. Det är en sorts återkoppling till avsändaren. Men vad är skillnaden och hur använder du detta?

Jag har den senaste tiden slagits av att somliga klickar ”gilla” på ”allt” jag skriver, även kommentarer, på bloggen. Eller favoritmarkerar mina tweets. Det känns väldigt… ovant för mig.

Själv ”gillar” jag enstaka texter och foton, som jag tycker är riktigt bra/roliga/fyndiga/viktiga etc.

Men är det nåt som är så där extra jäkla bra, då väljer jag att dela det. På så vis får ju andra möjlighet att se en bra text eller bild.

Det känns som om jag har missat eller missförstått nånting. Eller är det så att det som är rätt för dig är rätt för dig, men inte för mig? Visst är det roligt att ge beröm i form av ”gilla”, men jag tycker inte man ska överdriva. Då blir det inte trovärdigt i mina ögon. Samtidigt inser jag att ”gilla” i sociala medier kanske inte har med att ”gilla” i verkliga livet att göra? Att det är två olika sätt att använda ordet..?

På Instagram kan man tyvärr inte automatiskt ”reposta”, det vill säga dela, andras bilder. Det går om man laddar ner en särskild app. Men när det gäller Instagram har jag lättare att sätta mitt hjärta, det vill säga ”gilla”, om jag ser en bild som tilltalar mig på ett eller annat sätt. Fast visst skulle jag vilja kunna dela andras bilder också. Ett knep runt det kan vara att ta en skärmdump med mobilen och sen skicka upp skärmdumpen som bild via det egna Instagramkontot. Eller, som sagt, ladda ner en särskild app.

Hur gör DU??? Hur använder DU gilla-funktionen i olika sociala medier? Hur använder DU dela-funktionen??? Skriv gärna några rader och berätta, för det känns som om jag inte riktigt hajar det här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hurtig behandling till hård hud

Ett thrillerartat inlägg om otrevliga myndighetspersoner, trevliga dito och mina bokhyllor.

---

 

”Hurtig behandling till hård hud..” Tänk om det fanns en teoretisk sån också och inte bara den här krämen, som är till fötterna…

Flera gånger har jag försökt få ett Besked av viss ekonomisk natur från en myndighet, vi kan kalla den Otrevliga myndigheten. Varje gång har jag nämligen bemötts otrevligt, av olika personer, när jag har kontaktat den. Jag har till exempel fått ta skit för att andra människors barn har de senaste mobiltelefonerna och paddorna, men också hånats för att jag vill ha just Viktiga Besked med snigelpost, på papper (”tänk om alla skulle vilja ha det…” Ja, tänk om… Då hade ni fått arbeta lite…). Och Otrevliga myndigheten står fast: Besked kan inte lämnas förrän mina dagar är över.

I kontakterna med just den här myndigheten behöver man ha hård hud. Det har jag inte just nu. Jag har blivit en rädd mes som ofta fäller en tår i stället för att spotta upp mig och bli sträv och krävande. Men idag fick jag hjälp. Min handläggare vid en annan myndighet, vi kan kalla den Den Andra myndigheten, hade lovat ringa mig – och jag i min tur hade lovat att inte prata länge. Det handlar om ett möte jag är kallad till på måndag och om framtiden. För är det så att jag får ett Besked i positiv bemärkelse från Otrevliga myndigheten, behöver min handläggare och Den Andra myndigheten inte dra igång ett samarbete kring min person med Den Tredje myndigheten. Låter det krångligt? Ja, men det är så här verkligheten är för en sån som undertecknad. Jag försöker lära mig att stava till byråkrati, men det är svårt…

Min handläggare och Den Andra myndigheten vill självklart inte dra igång nånting med Den Tredje myndigheten om det inte behövs. Det är ju rätt mycket byråkrati även för dem, som du kanske förstår, och onödigt arbete. Så när min handläggare ringde mig och jag uttryckte min starka oro erbjöd hon sig att ringa Otrevliga myndigheten för att efterfråga Besked. Jag tackade lättad och fick löfte om mejl angående samtalet. Sen gick jag och hängde tvätt…

Efter nån kvart ringde min mobil igen. Det var min handläggare.

Jag har aldrig blivit så otrevligt bemött!

sa hon. Ungefär.

Välkommen i klubben!

svarade jag. Ungefär.

Min handläggare hade, förutom att hon blivit otrevligt bemött, också förvägrats svar med anledning av att 6,5 dar återstår (fast den sista halva dan var igår, men jag kan inte skicka in nån redovisning förrän tidigast måndag eftersom allt ska redovisas två veckor i taget hos Otrevliga myndigheten). Det enda hon kunde få var ett Preliminärt besked i positiv riktning. Hon skulle nu anteckna detta så att personen jag ska träffa på måndag är medveten om allt strul.

Jag tyckte att det var lite bra att min handläggare fick göra upptäckten hur otrevligt bemötandet är på Otrevliga myndigheten. Men självklart vill jag egentligen inte att varken hon eller jag eller nån annan ska bemötas otrevligt av nån enda på nån myndighet. Varför är det så svårt att vara trevlig mot nån som befinner sig i underläge och i en utsatt position och som ringer för att få svar på sina frågor?

Allt sånt här krångel skapar mycket oro. Jag har fått eksem och konstant ont i magen. Det är svårt att sova igen, vaknar vid fyratiden varje morgon och ligger och grubblar. Försöker hitta lösningar. Och visst, jag har en joker i i fickan som kanske kan leda till nåt där jag slipper alla tre myndigheterna ovan. Ett tag, i alla fall.

Medan allt detta pågår försöker jag understundom sysselsätta mig med roligare ting, bland annat för att skingra tankarna. Jag grejar med mina bokhyllor. Hyllorna i hallen är nu fulla av deckare och thrillers, medan hyllorna i arbetsrummet inrymmer annan skönlitteratur, biografier, lyrik, litteratur om skrivande och journalistik, litteratur om litteraturvetenskap med mera. Här har blivit glesare på hyllplanen och jag har ”knyckt” två hyllplan och tryckt in i hallhyllorna. Men böckerna från att läsa-högarna kommer inte att få plats som det är nu och jag har planerat lite för en eventuell ”ny” tredje rödbrun Billyhylla som en vän till mig möjligen har och har lovat skänka mig. Och kanske en låg, vit hylla till får plats i sovrummet…

Men fram till ett eventuellt hylltillskott går jag och plockar och arrangerar om, tar ut, sätter in, stuvar om, försöker snygga till. Och så gör jag fynd, som den där gamla tidningen jag skrev om i morse och som noga sorterade arbetsprover från tidigare arbetsplatser, Skrivrummet vid Upsala Nya Tidning, UppsalaNyheter med mera. Detta plockande ger min själ lite ro. En stund.

Och by the way… Otrevliga myndigheten är A-kassan Vision, min handläggare Alexandra – stort TACK till dig! – jobbar vid Den Andra myndigheten, det vill säga Arbetsförmedlingen (där man borde få göra rätt saker och ge rätt hjälp och stöd till de arbetssökande) och Den Tredje myndigheten är Försäkringskassan.

För allas information: det enda jag vill ha är ett jobb.

För allas information 2: Clark Kent* fick en anmärkning på en trasig bromslampa, men slipper ombesiktning!

Här är de senaste hyllbilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 41: Mjölk och Coca-cola

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Äh, det är ju torsdag. Vi kör en hissning (mjölk) och en dissning (Coca-cola) till, det vill säga topparna och dalarna i den Tofflianska, gångna veckan. Det är faktiskt inte svårare än så här:

Mjölk

• Björken i höstskrud (Som ett konstverk!)
• Djävulsdansen (Viktig programserie som förhoppningsvis peppar.)
• Fin i håret (Det är jag ALLTID när jag kommer från Mona på Frizz!)
• Kusin Sjuksköterskan (Som var på väg att leta efter min mamma.)
• Min sconesbakande Fästmö (Som jag älskar oavsett sconesen, faktiskt!)
• Liten & Berömd (Tack för citat och länkning! Och en bra dokumentär!)

Coca-cola

• Nordeas dubbla dragningar (Det känns verkligen INTE OK!)
• Uppsala kommuns avsaknad av strategi för sociala medier (Då blir det nakenchock.)
• Bredbandsstrul hos Bredbandsbolaget (Nej, nu har det varit lite för mycket på sista tiden.)
• Uppsala Internationella Gitarrfestival (Varför tar ni så mycket betalt för en fotoutställning? Dåligt!)
• Arbetsgivare som inte svarar på mejl eller som inte ringer tillbaka när de lovar (Dåligt, mycket dåligt!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »