Sölve & Co

Ett inlägg om en bok, grävande journalistik och en skandal i Metropolen Byhålan.

---

 

För 20 år sen, i oktober 1995, skedde den så kallade Tobleroneaffären. Sveriges dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för att handla privat, bland annat två Toblerone. Totalt hade ministern köpt varor för strax över 50 000 kronor. Hon lämnade in kvitton och reglerade i efterhand. En förundersökning inleddes med bland annat misstankar kring trolöshet mot huvudman. Undersökningen las ner. Mona Sahlin avgick.

Några veckor senare bestämmer sig Britt-Marie Citron, nyanställd på Byhålebladet, för att se om det finns några kontokortsaffärer i kommun. En helt sanslös historia om maktmissbruk rullar upp. Vi snackar om betydligt större summor än futtiga 50 000 kronor, vi snackar årslöner och mer därtill. Och Motalaskandalen leder inte bara till avgångar utan till böter och fängelse för några av de inblandade. Britt-Marie Citron får Stora journalistpriset 1996. I boken Sölve & Co (1999) beskriver hon vad som hände.

Det är en närmast farsartad historia som rullas upp. Jag hade ingen aning om att den var så omfattande – jag hade ju lämnat stan redan 1982. Men tydligen seglade det in en man från södra Sverige i kommunen och blev den som styrde och bestämde. Sölve Conradsson var frikostig med både resor och gåvor till sig själv och kompisar och folk han kunde ha nytta av. Sakta men säkert drar Britt-Marie Citron fram det ena efter det andra – trots att kommunens folk gärna håller varandra om ryggen.

Ett kapitel innehåller inklippta citat ur den lokala nyårsrevyn 1995/96. Det är roligt, samtidigt som jag tycker att det är snudd på raljerande och nästan lite synd om de skyldiga. En kan till och med nästan tycka att journalisten är den som orsakat att de närstående till de skyldiga far illa. Men det är ju inte journalisten som har varit grovt trolös mot huvudman. Nånstans tror jag emellertid att både Britt-Marie Citron och jag såg/ser att Sölve Conradsson blev/blir till något av en syndabock. Britt-Marie Citron skriver också på ett par ställen i boken hur rädd hon var att det skulle gå så långt som till självmord.

Det riktigt intressanta, tycker jag, kommer mot slutet av boken när Britt-Marie Citron funderar över hur länge bedrägerierna pågått och hur de kunde pågå så länge, hur det var möjligt. Som jag ser det handlar det om att sossarna – ja, det var de som satt vid makten i Metropolen i 81 år – blev så maktfullkomliga, så egenmäktiga. Varför protesterade ingen? Ja, författaren har en del teorier om detta också i slutet, där hon även drar fram företrädare till dem som dömdes i Motalaskandalen. Samtliga sossar, förstås. För i Metropolen kom du inte nån vart utan partibok.

Hur det är idag har jag ingen aning om. Några vänner och bekanta säger, oberoende av varandra, att kommunen inte är intresserad av att stötta lokala företagare, att kommunen bara anställer folk ur de egna leden (sossar?) och att kommunen är en urusel arbetsgivare där alla fortfarande håller om varandras ryggar. Sanningen i detta har jag ingen aning om. Kanske borde en Britt-Marie Citron dyka upp igen och röra om i grytorna. Vad hon gör idag är inte det lättaste att få fram, men jag tror att hon bor i Norrköping och arbetar som frilansjournalist. Hon har även efter Stora Journalistpriset fått utmärkelser, bland annat Östra publicistklubbens utmärkelse Guldpennan.

De trolösa då? En fack(pamp?) slapp straff helt och hållet eftersom brottet var preskriberat. Fem dömdes för främst trolöshet mot huvudman och fick böter, men villkorligt fängelsestraff, en dömdes för osant intygande till böter och villkorligt. Håkan Carlsson, kommunalråd och sosse, dömdes till fyra månaders fängelse. Men Sölve Conradsson dömdes för grov trolöshet mot huvudman och två års fängelse. Förra hösten avled Sölve Conradsson i Askersund efter en svår sjukdom. Askersund… Ett annat län än Metropolen, men bara fem mil därifrån. Huruvida hans dotter fortfarande arbetar som polis i Metropolen har jag ingen aning om.

Det här är en viktig och ständigt aktuell bok som alla riktiga journalister borde läsa. Och en och annan kommunalpolitiker… Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två små kickor skulle gå en gång… på mordvandring uti Skoga…

Ett Maria Langskt inlägg. Och rätt Toffliskt, förstås. Och jädrigt långt…

---

 

Kära nån så full av nya, härliga intryck jag är! Igår, torsdag, bar det av till Skoga, jag menar Nora, för att mordvandra i Maria Langs fotspår. (Mer om mordvandringen längre ner i texten!) Fästmön och jag tuffade dit i Clark Kent*, för det finns ingen el i järnvågsspåren i Nora. Ungefär 23 mil enkel resa var en alldeles lagom biltur. Jag skrek och tjöt av spänning i bilen när vi anlände, för det här hade jag sett fram emot. Stort TACK till Sven-Bertil som gjorde det möjligt för oss att åka tack vare en budget på 2 000 kronor!

Tre små gummor blev i vår version av visan Två små kickor.

Två små (nåja…) kickor skulle alltså en gång på mordvandring uti Nora. Jag hade längtat över ett år efter detta och plötsligt blev det möjligt tack vare att det finns snälla människor. Men mer om mordvandringen kommer längre ner. Vi tar saker i tur och ordning…

Vi körde alldeles lagligt fort på nånstans mellan två timmar och två och en halv. Nora centrum är litet och det är bra skyltat ner till järnvägen där vi hade bokat boende. (Mer om boendet längre ner i texten!) Man kan parkera gratis i två timmar med p-skiva. Vi som skulle bo på vandrarhemmet hade särskild, gratis och tidsobegränsad parkering.

När vi hade parkerat såg jag en spännande tågvagn som vi genast besökte. Där håller Maria Langs systerson Ove Hoffner till. Han har en loppisavdelning och en deckaravdelning som vi tittade närmare på.

Hungriga med toalettbehov sökte vi oss till närmaste restaurang, även den intill såväl vandrarhem som Ove Hoffners vagn. Tyvärr. Det var ett stort misstag. Jag betalade två luncher med mitt betalkort, men uppenbarligen krånglade kortapparaten eller kassan. Ägaren (?) var mycket otrevlig och skällde i princip ut mig inför övriga gäster för att jag hade en dålig attityd gentemot honom. Uttrycket att kunden/gästen alltid har rätt köper kanske inte jag heller rakt av, men ägaren gjorde det definitivt inte. (Idag sa han att han efter mig tvingades smöra för en kund i Gant-tröja för att jag hade haft så dålig attityd. Själv hade jag bara en LaCoste på mig igår…) Han ville nämligen att jag skulle prova igen. Sa han först. Senare ändrade han sig och sa att han menade att jag skulle sätta in kortet så att han kunde betala tillbaka mina 150 kronor och så att jag kunde betala på nytt. Eh?

Jag snabbkollade mitt konto och 150 kronor var och är fortfarande reserverade för restaurangen. Ändå stod det att köp ej medgavs på kvittot – som jag aldrig fick. Ärlig som jag är lämnade jag mitt visitkort med telefonnummer och ägaren skulle återkomma. Det gjorde han idag och jag gick genast dit eftersom vi var på väg att åka. Inga pengar från mig hade kommit in idag mitt på dan, det vill säga han visade mig att dagskassan inte stämde. Jag visade från min mobil mitt konton och att de 150 kronorna är reserverade. Det slutade med att han ska ringa mig igen nästa vecka så vi får lösa detta. Jag hade god lust att ge honom 150 kronor kontant idag, för jag orkar inte med sånt här tjafs, men tyvärr hade jag bara en femhundring. I min ilska Twittrade jag ut en varning igår och det var några som hörde av sig att sa att de varit med om liknande på restaurang På Spåret. Det bästa, enligt mig, är att inte gå dit. Eller gå dit och ät för maten var jättegod, men betala för 17 kontant! To be continued…

Aningen stukade gick vi upp till centrum. Där strosade vi i loppisar och second hand-affärer och några vanliga affärer också. Missa inte Nora Diversehandel vid torget eller Blå skåpet längre ner på Kungsgatan, till exempel, om du är i Nora. På Blå skåpet skrämde jag för övrigt en liten tant – det var inte meningen! – så hon höll på att skita (på sig) i det blå skåpet, så att säga… Fika intog vi på Da Capo, som vi hittade i ett hörn. Det var ett mycket trevligt kafé, med fin inredning. Dessutom var personalen vänlig. (Mer om Da Capo längre ner i texten!) En tur in till Sandbergs blev det också. Där blev somliga alldeles betagna i alla fina burkar… Vår lilla rundvandring på egen hand i Nora avslutades med en Noraglass med hasselnötsmak som vi intog på strandpromenaden (Mer om Noraglass längre ner i texten!) Innan vi checkade in på vandrarhemmet checkade vi in Stationshuset där Turistbyrån finns – och en massa roliga gamla saker.

Vi shoppade faktiskt inget mer än ett vykort till mamma och en Maria Lang-bok till mig idag, den ena av de två ungdomsdeckarna som fattades i min samling.

Här kommer några bilder från våra egna rundturer i Nora igår och idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mordvandring i Nora

Huvudsyftet med vår tripp var ju inte att shoppa utan att delta i mordvandringen. Vandringen hölls av Ove Hoffner som berättade om sin moster Maria Lang och showade en aning. Cirka en timme tog promenaden och vi fick bland annat se huset från utsidan där Maria Lang bodde och där hon hade sin skrivarlya samt hennes byst vid strandpromenaden. Den hundralapp promenaden kostade var en väl spenderad peng! Ove Hoffner spelade upp små scener och man kunde nästan se hans moster framför sig. Det här var jätteroligt och detta vill jag göra igen!

Jag vill naturligtvis inte avslöja för mycket, men här är några bilder från mordvandringen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Boende: STF Vandrarhem i Nora

Den här trippen skulle hållas inom en viss budget. Men den skulle också vara trevlig. Och trevligt och annorlunda var det verkligen att bo på STF:s Vandrarhem i Nora – på ett tåg. Vi delade alltså kupé. Kupén var trång och liten och väldigt varm, men hade fin utsikt ut mot Norasjön. Tanken var att en skulle ligga i överslafen, den andra i underslafen. Ingen av oss ville ligga i överslafen, så vi låg skavfötters i underslafen. Inte helt optimalt. Ett sällskapsrum med intilliggande kök för egen lättare matlagning fanns ombord på tåget. I sällskapsrummet kunde man glo på TV, men de flesta som sökte sig dit gjorde det för att ladda sina mobiler och kameror. Lite fler eluttag ombord vore faktiskt inte helt fel! Sällskapsrummet var trevligt arrangerat med gamla tågfåtöljer och bord. Köket var fräscht och rent. Man kunde köpa frukost för en billig penning, men vi avstod. Lakan fanns att hyra, vi hade med oss lakan och handdukar. Dusch fanns i en annan byggnad, men flera toaletter fanns nära vår kupé. Damen som förestår vandrarhemmet i år och nästa var mycket vänlig och bjöd på en kopp kaffe och en pratstund i morse när jag var piggelin (nåja…) och Anna behövde sova lite till. Bland annat fick jag veta att här inte går några tåg, men att Noraborna önskar el i sina spår så man kan tåga mellan Nora och Örebro.

Jag rekommenderar verkligen det här STF-boendet! Det var spännande och annorlunda och passar såväl barnfamilj som tant!

Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket, men här är några bilder kring vårt boende:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äta i Nora

Det finns gott om kaféer och restauranger i Nora, trots att stan är så liten. Man kan till exempel äta frukost på lite olika ställen, men man kan också äta allt från snabbmat och lunch till fina middagar. Vi fikade och åt frukost på Café Da Capo. Det var gott, bra priser, fin inredning och trevlig personal. Kort sagt, ett ställe vi återvände till. Middag intog vi på Maria Langs krog. Där var få gäster, men vi fick fin mat och god service.

Här är några bilder från våra ätliga äventyr i Nora:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Budget

Vi hade en budget på 2 000 kronor. Den hade vi hållit om vi hade ätit billigare middag och enklare frukost samt skippat glass och fika. Men vi ville unna oss lite.

Lunch två personer 150:-

Boende två personer 460:- (Hade kostat 360:- om vi var STF-medlemmar)

Mordvandring två personer 200:-

Tvårättersmiddag två personer 700:-

Frukost två personer 180:- (Hade kostat 100:- om vi ätit på vandrarhemmet)

Bensin Uppsala-Nora-Uppsala 300:-

Totalt: 1 990:-

Vi köpte också gofika och glass igår och för detta tillkom ungefär 250 kronor.

Jag är mycket nöjd med Noratrippen och tackar alla inblandade utom ägaren (?) till På Spåret, som jag lär få fortsätta dras med, tyvärr, och som lade sordin på stämningen. Förutom detta skulle jag gärna åka tillbaka till Nora igen och stanna längre!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ineffektivt, PostNord och IKEA!

Ett irriterat inlägg.

---

 

Den som inte har jobb och inget hellre vill göra än att jobba blir minst sagt irriterad när de som jobbar inte jobbar. Eller är väldigt och pinsamt ineffektiva. Här ska du få två exempel ur mitt händelserika liv:

Jag fyllde år i söndags. På söndagar delar PostNord inte ut några brev. Därför hade familjen Raffa, med Tant i spetsen, postat ett födelsedagskort till mig på förmiddagen, onsdagen före. Förhoppningen var att två dagar skulle vara tillräckligt med tid för kortet att komma fram, det vill säga senast i fredags. Idag, tisdag hade kortet singlat ner i min postbox. Tisdag. Sex dar… Ska det ta sex dar för ett brev med korrekt adress och porto att levereras från Falun till Uppsala??? Fy 17 så ineffektivt och dåligt, PostNord!!!

Två födelsedagskort, varav det till vänster tog sex (6) dar på sig att hitta från Falun till Uppsala.

Till Tant Raffa – och till Mia, vars försenade födelsedagshälsning också den kom idag – säger jag däremot TACK! (För jag blev ju väldigt glad, även om dagen inte prickades in.) Jag hoppas att Tant Raffa klagar riktigt ordentligt – om nu Kundservice svarar i den telefon vars nummer finns på webben. För övrigt, en väldigt dålig webbplats, där det är svårt att hitta och finns uselt med information. Jag har massor av förslag till förbättringar av PostNords webbplats med mera, men jag skulle aldrig vilja jobba på det företaget – inte ens om jag fick en exklusiv brevöppnare!!!

 

---

 

Sen var det det här med träbenen… Fästmön köpte fyra träben på IKEA förra måndagen till sin ”nya” fåtölj. Men utan att öppna de två förpackningarna insåg hon att det var ett felköp. Eftersom jag är på benen (de vanliga, inte träbenen!) erbjöd jag mig att åka ut till IKEA, lämna benen och få pengarna tillbaka.

Träben skulle återlämnas.

Jag parkerade i p-huset. Där var bra skyltat till Byten & Återköp och jag tog en särskild hiss dit upp på plan ett. Sen upphörde mina positiva intryck. Längs ena låååångsidan av en stor sal fanns många kassor. EN kassa var öppen. I den stod två unga tjejer. Den ena grejade oupphörligt med sitt hår och den andra pratade om lunch. Före mig på tur stod två tjejer, kanske något äldre än dem i kassan, med en stomme till ett köksskåp på en kärra. Inget hände, deras nummer blev inte framtryckt. De tittade på varandra, de tittade på tjejerna i kassan, de tittade på mig. Jag tittade på dem, jag tittade på tjejerna i kassan… och TILL SLUT var det väl så att Den Onda Toffelblicken träffade IKEA:s personal.

Den Onda Toffleblicken. OBS! Titta inte för länge!

I min enfald trodde jag att de båda tjejerna i kassan hade vaknat till liv och insett att de var där för kundernas skull. Men icke! Hårgrejsandet och lunchsnacket återupptogs. Till sist fick jag nog och stegade fram.

Har ni tid, eller? 

frågade jag surt.

Den ena unga tjejen gav den andra instruktioner om hur hon inte skulle ta emot kunder som inte väntade på att deras nummer hade tryckts fram!!! Den andra unga tjejen började hjälpa mig. Makalöst!

Jag la fram mitt ärende, det vill säga sa att jag ville byta två obrutna förpackningar träben.

Den Hjälpsamma:

Varför då? 

Jag:

Vadå varför då?

Den Hjälpsamma:

Ja, varför vill du byta dem? Passade de inte?

Jag:

Passade? Som du ser är förpackningarna obrutna. Jag vill byta dem, bara.

Den Hjälpsamma:

Har du kvitto?

Jag: 

Nej, jag tog med mig en cykel!

sa jag INTE utan halade fram kvittot.

Den Hjälpsamma började knappa in nånting. Hon frågade, i tur och ordning efter

1. mitt namn
2. mitt postnummer
3. mitt telefonnummer

Jag svarade men kunde inte låta bli att fråga

Varför vill du ha de här uppgifterna? Är det inte lättare att du ber mig om legitimation?

Den Hjälsamma flinade generat och svarade:

Nej, legitimation behövs inte.

Nåt svar på varför hon ville ha mitt namn, mitt postnummer och mitt telefonnummer fick jag aldrig. Tjugo minuter senare åkte jag därifrån med en hundralapp i näven.

Låt oss säga att jag inte var särskilt imponerad av IKEA:s personals effektivitet… Men det gav mig i alla fall ett ämne att blogga om och det tackar jag för. Jag hoppas att nån från IKEA läser det här inlägget och börjar prata service gentemot kunder med sin personal. Kanske håller nån liten… kurs… För vad hände egentligen med

kunden har alltid rätt – till god service?!

Nån som vet???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En boktoks bekännelser: Om bokrean och hoarding

Ett självutlämnande inlägg.

---

 

Det är inte så smart att köpa en massa böcker när man inte har nån inkomst. Det är rentav dumt. Men jag har alltid varit en svag natur i en bokhandel. Inte blir jag starkare av att tillvaron i övrigt är tuff: förutom att tröstäta (”fem chokladbitar för 15 kronor”) tröstläser jag. Och lustigt nog finns det alltid en slant över till en bok. Jag har blivit en riktig hoarder.

Britt-Marie var min första på årets bokrea.

Det ligger i släkten. Min farfar var likadan. Under kriget fanns det inte mat att få tag i. Men det fanns böcker. Han bar hem åtskilliga. Här är det inte krig just nu, men det finns inga pengar att tala om. Ändå bär jag hem litteratur var och varannan dag. Jag tror aldrig att jag har varit så aktiv på nån bokrea som i år när jag inte får nån lön. Men böckerna är ju så billiga! Min första på årets bokrea var ju Britt-Marie var här som Akademibokhandeln sålde ut för 59 kronor – men endast i onsdags!

Sen hade jag bestämt mig för att inte köpa fler böcker. Eller… det var ju så att jag hade beställt fyra böcker från Bokus – till ett väldigt bra pris. Alltså, fyra inbundna, relativt nya böcker för ”bara” 200 spänn nånting totalt! Det är ju vad EN ny, inbunden bok kan kosta. Tre var till mig, en till Fästmön, dessutom. Lite snäll får jag allt fortsätta att vara, trots att Vänliga veckan är slut… I torsdags kom böckerna och jag var på ICA Heidan och hämtade ett tungt, härligt och orange paket.

Årets bokreaböcker från Bokus – tre deckare till mig, en till Anna.

Slutligen var vi ju på stan igår. För att jag skulle köpa underkläder. (<== Plats för asgarv!) Myrorna har halva priset på sina böcker och rean pågår till och med söndag. Jag försökte stå emot, men… En liten pocket, för övrigt inte en deckare, fick ett nytt hem hos mig för en guldpeng.

Bokreafynd på Myrorna. 

Precis som farfar sätter jag mitt namn i böckerna samt datum när jag köpte dem. Ibland sparar jag till och med kvittot och lägger i. Om jag får en bok av nån, brukar jag försöka tvinga den personen att skriva nåt på insidan av bokens pärm.

Det enda som skiljer mig och farfar åt är att han hade ett Exlibris. Det har inte jag, men det skulle jag gärna vilja ha. Jag har bara inte kommit på motivet än. Och jag tror att om jag får välja köper jag nog hellre en bok än en klisteretikett.

Fast mest av allt behöver jag en ny bokhylla. Jag undrar om den jag såg på Återbruket i förra veckan (på farfars etthundrafemtonde födelsedag, fakstiskt…) finns kvar? Den kostade bara en hundring, ett riktigt fynd av rätt sort (Billy), i rätt färg (rödbrun). Men den får nog inte plats – vare sig i bilen eller mitt hem…

Farfars exlibris. Han köpte – eller kanske fick han? – den här boken den 18 februari 1935, enligt hans blyertsanteckning. Det var hans trettiofemte födelsedag. Jag fick den julafton 1982.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att locka sig ut

Ett utlämnande inlägg.

---

 

En del tror säkert att det är jätteskönt att gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeela dan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man ska söka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.

Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.

Jag tror i alla fall att de allra flesta som är arbetslösa vill jobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobb och man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…

Det är lätt att stänga in sig…

Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Tror jag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantisera ihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)

När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har många böcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.

Idag tittade jag bara på romaner.

Det är inte bra för mig att fly. Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)

En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.

Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.

Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.

Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.

Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.

Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var god också, mackan.

Nyttig och god macka.

Vi babblade i två timmar, nästan. Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.

Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.

Uppsala slott står kvar och skymtar bakom trädet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skaldjur, sipps och Ove

Ett smaskigt och delvis självutlämnande inlägg. Och lite argt, förstås.

---

 

Wokade skaldjur med ris, starköl och en dålig deckare. Och nej. Jag hittade ingen pärla i musselskalen.

Inte heller igår orkade jag laga mat. Jag var sugen på nånting wokat efter att Fästmön hade pratat om det, så jag ringde bort till Thai Wok, som är en del av Food Courten i Gamlis, för att beställa wokade skaldjur med grönsaker och vitlök. Egentligen tycker jag att det är lite löjligt med alla ställen som kallar sig Food court. Jag menar, finns det inget passande svenskt ord för det? Vi befinner oss nämligen i Sverige, inte i USA.

Jag ringde för att göra min avhämtnings-beställning en kvart före klockan sex på kvällen. En man svarade. Jag la fram mitt ärende. Han frågade vad jag ville ha. Och JUST som jag skulle ge mig på att försöka uttala namnet på rätten jag ville äta kommer en tjej in i vårt samtal och liksom börjar om utfrågningen av mig. Jag sa att jag just höll på att beställa mat för avhämtning av en kille. Då svarar tjejen:

Men han har inte riktigt tid med det!..

Säger man så till en kund? Inte enligt mig. Så de fakta att Thai Wok är en del av en Food Court och att jag blev avbruten borde ha gjort att jag la ner projektet. Men jag var hungrig. Och då är mitt fokus ett: föda.

När jag så tog mig bort till stället för att hämta min mat möttes jag av en lugn asiatisk man som räckte mig en påse. Sen kom den nerviga tjejen, troligen hon som kom in i mitt samtal, och skulle ta betalt. Inte nog med att hon hade avbrutit mig, nu kunde hon inte få ut nåt kvitto ur apparaten. Och ett kvitto ville jag ha. Bara för att. Svetten rann – om mig. Tjejen blev nervösare och nervösare, men till sist lyckades hon.

Nu undrar du varför jag så envist ville ha ett kvitto? Jo, när en avhämtningsrätt visar sig kosta 135 kronor – nej, jag ljuger inte! – då vill jag ha möjligheten att åka tillbaka med den om den inte är till belåtenhet.

Fast maten var till belåtenhet, även om jag hellre hade velat ha nudlar än ris. Jag åt upp allt. Den var smakrik och innehöll flera sorters skaldjur. Mest scampi och så tre musslor i skal. Inga pärlor. Det hade jag ju kunna klaga på.

Sippskuf.

Jag åt upp min mat, diskade, telefonerade med Anna och läste ut den dåliga deckaren. Sen började jag läsa den allra sista födelsedagsboken jag fick i år. Redan efter några rader i det inledande kapitlet var jag fast. Det här är en bok jag lär älska! För jag kände direkt igen andra människor – men mest av allt mig själv i huvudpersonen.

I det första kapitlet ska han köpa ”data”. Ehum, det var exakt vad nån mig närstående (<== det vill säga jag själv) gjorde för ett tag sen. Nu är jag väl inte lika datorkorkad och arg som personen i boken, men för säkerhets skull hade jag med mig en IT-expert. Och pengar i en ask som det en gång varit knästrumpor av nylon i. Ja, jag är en kuf. Dessutom använder jag aldrig knästrumpor av nylon. Det blev pinsamt i affären när jag skulle betala. Men jag ska förklara: jag har sparat pengar (kontanter) som jag har fått av min mamma till jul och till födelsedag i den här asken, som de första gåvopengarna kom i en gång. Pengarna har jag sparat till oförutsedda utgifter, såsom arbetslöshet. Och så en ny dator. I en ask. Som mamma en gång har haft knästrumpor av nylon i.

Min kväll rundade jag av med sipps* på ballen**. När mörkret hade sänkt sig gjorde lyktorna ingen som helst nytta – jag kunde inte läsa mer i den sista födelsedagsboken. Så jag satt bara där i mörkret och var arg på

• motorcyklister (var det nån jävla tävling här i krokarna igår kväll, eller?)
• medelålders småfulla män som spelade kubb (en hade en riktig megafonröst)
• fotbollskillar (som envisas med hårda bollar längs med kortsidan på tennisbanan i stället för långsidan – snart kraschar de nåt fönster! Förresten är det en tennisbana, inte nån jävla fotbollsplan!)
• herr och fru Deskmedul som bara tvättar (ska man inte spara lite på vatten nu när det är så torrt?)
• folk som sliter upp luckorna i sina inglasade ballar*** så man hoppar högt
• småbarn som är uppe sent

Och kände mig ganska ensam. Så jag gick och la mig och läste i skenet från nattduksbordslampan om hur Ove körde bil med släpvagn. Ove, som är bitter och grannarnas skräck. Påminner mig om nån… Sen somnade jag.

*sipps = chips
**ballen = balkongen
***inglasade ballar = inglasade balkonger

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återkoppling!

Ett inlägg om återkoppling på sökta tjänster.

Nu känner jag mig lite glad och bättre till mods. Eller? Visst ska jag väl tolka detta positivt:

[…] Utifrån den besättning och de behov vi har på byrån har vi gått vidare med mer juniora kandidater. Vi behöver fylla på med juniorkonsulter i våra olika team. 
Jag kände din kompetens överlappade med den nivå vi redan har. […]

OK, min ålder och mina kompetenser kan jag inte ”ta bort”. Däremot känner jag att det blev ett kvitto på att jag ändå har en viss kompetens…

Nån som tolkar detta på nåt annat sätt??? Allvarligt menad fråga!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tack för 50 procents hjälp, Telia!

Ett inlägg om ett inköp hos Telia som jag är missnöjd med.

Den 18 juli köpte jag en ny mobil. Skälet var att jag skulle lämna tillbaka min tjänstemobil före månadsskiftet juli-augusti. Och en mobil måste man ju ha – så att, i mitt fall, alla jätteintresserade arbetsgivare kan nå mig.

Samma dag var Johan här och hjälpte mig städa förrådet. Det gick undan, så när vi var klara föreslog jag ett besök på Stormarknaden för att kolla mobil. Johan hängde med. Jag ville gå till Teliabutiken och titta. Ett skäl var att jag hade en trasig mobil med Teliabonnemang, ett annat att jag tycker att Telia har funkat så bra för mobilen, men även det fasta telenätet.

Jag skulle TITTA på en ny mobil. Det blev… ett inköp! Och skälen till det var att Telia hade ett bra erbjudande just då, men också att jag skulle få hjälp att föra över mina privata prylar från tjänstemobilen till den nya. Erbjudandet gällde iPhone 5. Jag tog ett mellanabonnemang som skulle ge mig 1 500 fria samtalsminuter, lika många fria sms och så 3GB fri surf. Tjänstemobilen var en iPhone 4S som fungerat bra, förutom kameran.

Det blev en iPhone 5.

Det första jag upptäckte när jag skulle testa mobilen samma kväll var att i princip ingenting hade blivit kopierat från tjänstemobilen – förutom sms:en (minst intressanta eftersom de flesta är ”färskvara”). Satte mig därför och skrev in kontaktuppgifter manuellt liksom kalendarieuppgifter. Flera av apparna fick jag ta bort och ladda ner igen. Inte lätt med alla jäkla lösenord, men jag fick till det till sist. En hel jäkla kväll tog det – förutom de två timmar Johan och jag fick häcka på Stormarknaden medan tjejen i Teliabutiken skulle kopiera över saker och ting. (HA!)

Men det räckte inte med att endast sms:en hade blivit kopierade. Jag upptäckte ett annat problem: Min nya, fina mobil hade svårt att hitta min router och det var urdålig täckning. Jag har inte hört nån i bekantskapskretsen som har haft detta problem med sin iPhone 5, så jag skulle då bli den första. Tyvärr har mina efterforskningar på nätet visat att modellen OFTA har problem med trådlösa hemmanät.

Först har jag kollat så att det inte är fel på min router. Jag har fått viss hjälp via Twitter och per telefon (fast sådan) av Telenor och Bredbandsbolaget (jag har avtal om trådlöst och fast med Bredbandsbolaget). Men ingenting de gjorde från sitt håll hjälpte. När jag placerade routern på golvet i ett av mina rum blev det marginellt bättre. Men… hos Fästmön har jag samma problem – dålig kontakt med hennes router och dålig täckning. Fast… jag kan ju liksom inte möblera om hemma hos andra…

Igår upptäckte jag, via appen Mitt Telia (jättebra app, för då har man koll på hur mycket man ringer, messar och surfar för!) att jag dessutom inte tycks ha 3GB:s fri surf, för en avgift var påförd. Vad var nu detta? Idag tog jag kvitton etc och åkte tillbaka till butiken.

Fick jag nån hjälp? Tja, 50 procent, kanske man kan säga om man är snäll. Surfavgiften löstes galant. Det visade sig att den tillhörde min gamla mobil.

Återstod Wi-Fi-problemet. I butiken var det naturligtvis inget problem att hitta Wi-Fi-nätet. Det är aldrig några problem att hitta det nätet i surfzonerna. Det är trådlösa nätverk hemma som är problem. Jag fick veta att en återställning av mobilen kanske – KANSKE! – fixar till det hela. Det skulle innebära att jag får kopiera, tömma och sen föra tillbaka. Men jag kan inte det. Jag vet inte hur man gör. Vad jag förstår måste jag ladda ner nåt program och göra det via datorn. Bara det alla mina tre datorer är helt kassa och jag tror inte att hårddiskarna pallar för ny mjukvara.

Frågan jag måste ta ställning till nu är om det är värt att göra en återställning på mobilen och ytterligare en gång sitta och lägga in allting. Eftersom det bara KANSKE löser mitt problem känner jag mig inte så sugen på att testa. Men detta måste jag alltså göra först innan jag kan få vidare hjälp – för det KAN vara ett mjukvarufel.

Alltså jag avskyr sånt här! Tekniska prylar ska bara funka! Eller… rättare sagt… Jag sa ju att det var en förutsättning för köpet att allt utom bilderna (de var så jävla många) och jobbmejl skulle kopieras över, jag bad om hjälp med detta och säljaren lovade att utföra detta. Men det funkade alltså inte!

Får fundera över det hela ett tag till. Såna här energislukarproblem hanterar jag inte så bra just nu, det är bara att inse.

Livet är kort. Och fullt av problem att försöka lösa.

Read Full Post »

En dag i saknad och en dag att göra det bästa av

Ett inlägg om trötthet, hushållsarbete, saknad och ord som berör.

I morse var jag trött och tung som en sten. Så märkligt det är! Igår, när Fästmön skulle vara snäll och låta mig få sovmorgon, vaknade jag pigg som en lärka (nåja…); i morse var jag, som sagt, som en tung sten när hon kom och petade på mig vid sjutiden. Upp kom jag i alla fall och Anna är nu på jobbet.

Jag har rivit ut lakanen i sängen och startade faktiskt en maskin tvätt före klockan åtta. (Vi får tvätta från klockan sju, men…) Så tidigt brukar jag inte tvätta även om det är vardag, men jag ska sluta vara så hänsynsfull, har jag bestämt. Somliga i huset tvättar alltid så tidigt att det redan centrifugeras, med påföljd att hela huset skakar, runt sju på söndagsmorgnar. Men det får de väl göra då, om de tycker att det är kul. Jag tycker att det är taskigt och hänsynslöst. Fast man kan ju inte förvänta sig annat.

Renbäddning och tvätt liksom strykning står på dagordningen idag. Strykningen ska jag nog börja med snart, för enligt Anna ska det bli varmare idag och sol. Det var hela 18 grader när vi stack i morse, så prognosen kan faktiskt slå in! Blir det bra väder framåt kvällen tänker jag ordna en picknick med kyckling och vin för min älskade.

Min frukost/lunch blir jordgubbar och mjölk. Anna var över till Tokerian igår kväll och köpte en liter, säkert en av de sista vi äter. Gubbarna börjar sina nu. Vi får helt enkelt besöka Slottet och kolla hur det står till med Annas snälla mammas hallon…

Jordgubbar – säsongens sista för Anna och mig?

Jag tränar på att fylla mina dagar. Det går sisådär. Måndag – onsdag nästa vecka ska jag jobba, sen är det över för den här gången. Mardrömmen börjar igen.

Känslan som uppfyller mig idag är emellertid inte mest oro eller rastlöshet utan saknad. Den här morgonen för sju år sen var den sista i min pappas liv. Nån timma eller två efter lunch var det slut. Bara så där. Jag vet inte om det var nån skön död för honom. Mamma har berättat om han sista ord, som i mina öron var ganska ångestfyllda. Men det gick snabbt. Och det är väl ett snabbt slut vi alla önskar oss, inte nån utdragen plåga, eller? För oss som blev kvar blev saknaden en ständig följeslagare. Min mamma har inte längre sin älskade sen 50 bast hos sig; jag har inte min starka, kloka och knäpproliga pappa.

Se så stark han var, min pappa! Han lyfter mig på sina armar.

Många gånger har jag undrat vad pappa hade tyckt och tänkt om saker och ting. Det som hände för över fyra år sen hade gjort honom helt galen, det är jag säker på. Om inte jag hade överklagat saker och ting hade pappa gjort det åt mig. Jorå, jag vet nog varifrån mitt temperament kommer…

Det finns fler likheter mellan pappa och mig. Han fick sent i yrkeslivet av en krönikespalt av Byhålebladet där han jobbade som lokalredaktör sen 1950-talet. Den fyllde han med vardagsbetraktelser även efter pensionen. Men han skrev så träffande att somliga läste in sig själva – och slutade hälsa. På både pappa och mamma. Det känns igen… Sen spelar det ingen roll att man beskriver typer, många ser sig själva till och med om man i grunden beskriver… inte dem alls utan sin egen person!!! Jaja, folk ska aldrig upphöra att förvåna mig. Jag ser det som att jag skriver så att människor blir berörda – på gott och ont – och för mig är det ett kvitto på att kombinationerna av mina ord är rätt bra.

Idag blir det åter ett telefonsamtal med mamma. Den här dagen, den 24 juli, är en svår dag för henne. Önskar att det just idag inte var 30 mil oss emellan.

Och älskade, ilskna, kära, roliga, flänga gubbe – så jag saknar dig!!!

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsaktiviteter

Ett inlägg om vad Tofflan har för avsikt att göra idag.

Den här fredagen började väldigt varmt. Det var över 20 grader redan vid halv sju. Jag vaknade, kunde inte sova i värmen. Misstänker att Fästmön hade tänkt låta mig sova i morse. Det är nog inte bara värmen som gör mig ”pigg”, den ständiga oron är den största skurken, tror jag. Det är väldigt, väldigt svårt att koppla av.

Nu börjar det mulna på och det blåser som 17. Min intention för dagen är att städa, så det passar mig utmärkt om det blir dåligt väder! Jag gick faktiskt nyss och stängde några fönster för det drog kallt!

Kämpade ett bra tag med att hjälpa en nässelfjäril, som lyckats flyga in i mitt gästrum, att komma ut. Med påföljd att kaktusjä%&/¤#a vippade och jag har fullt av osynliga taggar på mina händer. Det gör väldigt ont… Men fjärilen är fri!

Den är fri och utsläppt nu!

Jag har fixat lite mobilprylar. Bland annat måste jag ändra nummer här och var – hos uppdragsgivare och hos företag där jag är kund. Så har jag läst in ett nytt mobilsvarsmeddelande. Jag vänjer mig aldrig vid att höra min egen röst – trots att jag jobbade som inläsare för en taltidning i ett antal år… Men det låter inte som jag!

Vidare har jag beställt e-faktura för mobilen. Den sista tiden har nämligen fakturaavgiften varit högre än resten på mobilfakturan… Snacka om att slänga pengarna i sjön… Och från och med nu gäller att vända på alla slantar. Jag överväger till exempel att säga upp mitt fasta telefonabonnemang och min parkeringsplats. Det skulle finansiera månadskostnaden för min nya mobil (dess abonnemang, alltså) – och till och med bli lite över…

Nätverkandet på LinkedIn går framåt! Nu har jag fått 30 kontakter och det innebär att jag kan få lite bonusfunktioner och, så att säga, se om jag känner andra på de företag där jag nu har kontakter. Jag brukar försöka leta upp och skicka iväg ett par stycken kontaktförfrågningar varje dag, men jag har ändå 25 kontaktförfrågningar som är obesvarade. Delvis handlar det kanske om att folk har semester, delvis om att den som för tillfället inte behöver jobb inte heller är så aktiv på LinkedIn.  Igår fick jag en jättefin rekommendation av M. Så här skriver M bland annat:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik […] Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Ulrika är lika bra i jobbet på engelska som svenska. Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Du kanske förstår om jag blev väldigt, väldigt glad för dessa ord? Liksom kvitto på att jag trots allt inte är rakt igenom dålig…

I kväll hade vi funderingar på att åka över till Slottet och gräva upp lite färskpotatis som L har satt åt oss samt ta ett kvällsdopp. Men nu börjar det se riktigt illa ut vädermässigt… Vi får se hur det blir! Jag hade tänkt sill och potatis till middag och nån plan B har jag inte!..

Nu ska jag sluta sitta här och svamla och försöka smita från städningen. Det är dags att dra på sig gummihandskarna och börja skrubba lite. Då glömmer jag min oro för en stund och dessutom blir här rent och fint!

Livet är kort.

Read Full Post »