Patienten

Ett inlägg om en bok.

---

 

Än finns det gott om böcker från de två stora bokkassarna som vännen Agneta bar över i mars förra året. Nu har jag grävt lite i dem. Den senaste lästa boken, vars pärmar jag slog ihop i Metropolen Byhålan, är PD James Patienten. Boken är inte författarens allra sista, men är en av de sista hon skrev med polisen och poeten Adam Dalgliesh i centrum. Tack, Agneta!

Den här gången kallas Dalgliesh och hans medarbetare till en privatklinik i Dorset. En känd grävande journalist från London var inskriven som patient där för att bli av med ett missprydande ärr. Men morgonen efter operationen hittas hon strypt i sin säng. Dalgliesh och kollegorna börjar gräva i journalistens förflutna för att försöka hitta den skyldige. Det visar sig att det finns både en och två och flera möjliga. Bland annat hittar poliserna en koppling till en ung författares självmord, men också till ett barnamördande barn… Självklart inträffar ytterligare ett mord.

Det är en riktigt spännande jakt där läsaren flyttas mellan olika tänkbara mördare och motiv. Slutet känns lite ihoprafsat och jag har nog mina misstankar om den skyldige – utan att ha alla fakta förrän efter avslöjandet. Lite omodernt känns det emellertid med en bekännelse på ett kassettband. Men, men, det samlade Toffelomdömet blir ändå högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den stumma flickan

Ett inlägg om en bok.

---

 

Julen 2010 fick jag i julklapp av Jerry den första delen en i vad som skulle bli en serie av författarna Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt om kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Boken hette Det fördolda och det lustiga var att den visades som TV-serie i mellandagarna, om jag inte minns fel. (I rollen som Sebastian Bergman hade man satt Rolf Lassgård, nu för mig inte enbart en släkting via mammakusinen B utan också den evige Sebastian Bergman.) För det var onekligen nåt bekant med boken när jag började läsa den i januari-februari 2011. Men det var en bra bok, den var spännande, även om det kändes lite märkligt att ha sett TV-serien först. Julen 2014 fick jag Den stumma flickan, den fjärde boken i serien, av samma givare som 2010. Tack Jerry!

Den här gången hittas en familj – mamma, pappa och två barn – mördade i ett litet samhälle. Ganska snart misstänker man en person, men när denne själv hittas skjuten måste polisen ta upp jakten igen. Riksmord kallas in och med det gänget även kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Från sjuksängen deltar ytterligare en medlem i Riksmord och det är hon som kommer på att det finns ett vittne. Snart börjar både polisens och mördarens jakt på en liten flicka.

Det här är en riktigt spännande polisroman. Visserligen märker man att det är två författare som har skrivit den, men förutom detta har den ”allt”. Jag försöker som vanligt lista ut mördarens identitet och får för en kvart känna mig stolt – till dess att sanningen avslöjas… lite mer… Precis så ska en deckare som får högsta Toffelomdöme vara!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ljus i mörkret

Ett inlägg om en bok.

---

 

Andlighet har alltid intresserat mig. I somras, när jag hälsade på min äldste bonusson på jobbet, kom jag därifrån med ett par böcker. Agneta Sjödins bok Ett ljus i mörkret fyndade jag inbunden med skyddsomslag för endast 20 kronor. Nu har jag just slagit ihop pärmarna om Lucia.

Lucia föds år 286 i Syracusa på Sicilien. Det är nåt speciellt med henne, det märker omgivningen tidigt. Inuti sig har hon en godhet som drabbar andra människor. Men godheten stannar inte bara på insidan. Lucia ger sig ut i stan för att hjälpa dem som har det svårt. Hon sätter sin tro till Gud. Dessvärre ses de kristna inte med blida ögon i romarriket. När fadern dör tar Lucias farmor makten i familjen. Lucia ska giftas bort med en grym man. Då lovar hon att leva ett liv i kyskhet. Straffet låter inte vänta på sig – hennes tro avslöjas för maktens herre på jorden. Lucia är dödsdömd.

Det här hade kunnat vara en riktigt bra bok. Berättelsen är fängslande, Lucias öde är grymt och fascinerande. Vi här i Sverige firar hennes minne med en egen dag, den 13 december. Tyvärr lyfter Agneta Sjödin ner historien till nån sorts barnboksnivå. Språket är alltför enkelt på sina ställen, för att inte säga torftigt. Och jag tror inte att soldaterna på 300-talet sa till sina fångar:

Seså, rör på påkarna!

Nej, här blir inte bra. Det blir inte alls bra. Och det är synd om den goda historien som faller platt och blir snudd på en Allersroman.

Toffelomdömet blir lågt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt att tänka på

Ett funderande inlägg.

---

 

Kungsängsliljor på grattiskortet från mammakusinen B och hennes A.

Idag har uppvaktningarna fortsatt. Det har strömmat in gratulationer via postboxen och per telefon. Här intill en bild på ett av korten, det från mammakusinen B och hennes A som har både egna barn och barnbarn att tänka på och som ändå kommer ihåg mig. Värme! 

Och inte blev jag ledsen heller när faster E, i förra månaden 97 år fyllda, ringde för att gratta. Dessutom var hon fullt medveten om att hon ringde två dagar försent. Men se, hon hade ramlat natten till fredagen och var aningen justerad. Inte ett ben brutet, tack och lov, men bulor och blåmärken här och var. Och med det efternamn hon besitter, det efternamn min mamma föddes med och mammakusinen B, följer en viss… envishet. Kan själv. Den 97-åriga damen hade hasat sig in från hallgolvet till sovrumsgolvet. Först då, när krafterna inte räckte till för att ta sig upp i sängen, larmade hon. Envishet stavas BERG.

Utöver detta har jag i afton skrivit en text mot betalning samt fördrivit en humla ut ur sovrummet. En humla stor som en gråsparv. Med Fästmöns hjälp. Vi har ätit kallskuret och röror och körsbärstomater och svarta oliver.

Och så tänker jag. Jag har fått ett erbjudande som jag ska lämna svar på i morgon. I morgon eftermiddag ska det avslöjas. För mig är det… inte idealiskt, men en lättnad. Därför att jag inte brinner. Det finns ingen eld inuti mig. Klockan går och jag bromsar inte längre visarna. Tänker. Rätt beslut vore att acceptera och köpa mig ytterligare lite… tid…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har det hänt igen: Facebookade om jobbet – och fick det inte!

Ett inlägg om yttrandefrihet, bland annat.

Nu har det hänt igen! En kille har Facebookat om sitt jobb i negativa ordalag och därmed blivit av med det. Eller av och av… Han var vikarie och fick inte den utlovade platsen i resurspoolen efter vikariatets slut, trots att en sådan plats var utlovad.

Vad hade Fredrik Vallgren skrivit då? Han hade skrivit att det nya schemat på jobbet var genomruttet. Men enligt honom själv hade han inte skrivit

[…] varken namn, personangrepp eller grova uttalanden […]

Nu har Kvällsposten (<== Expressen) via sin artikel, i sin tur via BLT/Sydöstran, avslöjat att det handlade om äldreförvaltningen i Karlskrona, att Fredriks chef heter Susanne Nordin och att hennes chef heter Martin Olsson.

Jaa, så kan det gå när man gör en höna av en fjäder. Allt avslöjas, liksom. Även vilken arbetsgivare och vilka chefer det gäller. För i Sverige har vi yttrandefrihet och kritikrätt. Den som jobbar inom det offentliga har dessutom meddelarskydd, vilket ger arbetstagaren rätt att berätta om till exempel missförhållanden på en arbetsplats utan att h*n utsätts för nån form av straff av sin arbetsgivare. Jajamens!

Samtidigt kan jag tycka att det kanske inte är så smart att kritisera den arbetsgivare hos vilken man hoppas på att få ett jobb. Bättre vore att man tog upp det man tycker är fel med sin närmaste chef. Fast vi vet ju alla att detta är i den bästa av världar. I vår värld är det inte alltid så att det går att framföra kritik till sin chef – av en eller annan anledning. En sådan anledning kan vara att man känner det som att man befinner sig i ett underläge eftersom man faktiskt inte är fast anställd. Eller så är man rädd för att man inte får den där tjänsten man vill ha, bara för att man tycker att nånting inte är riktigt hundraprocentigt bra på jobbet.

Att få skriva av sig om jobbet tycker jag är ett bra sätt att ventilera och åtminstone sammanfatta sina tankar. Men det ska självklart inte handla om angrepp och grova uttalanden, hot eller allvarliga kränkningar, lika lite som man bör lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Vill man verkligen ha det där jobbet ska man kanske i stället vara lite smidig och försiktig i sina formuleringar, kanske skriva av sig under lösen (om det nu går på Fejan?).

Men en smart arbetsgivare hade, när den fått information om vad Fredrik Vallgren skrivit på Facebook, tagit upp kritiken med honom och diskuterat vad man kunnat göra för att förbättra schemat, som det gällde i det här fallet. Tänk vilken positiv återkoppling en sån arbetsgivare hade kunnat få av en Facebookskribent!

Fredrik Vallgren lät bara sina Facebookvänner läsa inlägget. Ändå nådde det fram till cheferna. Och även om juristerna säger att det inte föreligger några skäl till avskedande fick Fredrik Vallgren inte fortsätta på sitt jobb. Är det så här vi vill ha det med yttrandefriheten i Sverige???

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Den röda vargen

Ett inlägg om en film.

Söndagkväll = Annika Bengtzon-kväll. I afton hade jag sällskap av Fästmön när jag tittade på Den röda vargen (2012).

Denna gång åker journalisten Annika Bengtzon på Kvällspressen upp till Luleå där en journalistkollega blivit mördad. En ung kille såg hur mannen blev påkörd – och påbackad. När Annika släpper detta i en artikel på tidningen mördas även den unge killen. Och så ytterligare en person, en centerpartist i Östhammar. Alla har de efterlevande fått Mao-citat i brev efter morden.

Men hur hänger allt ihop? Tja, Per Ragnar smyger omkring och ser läskig ut. Vad han har i sammanhanget att göra avslöjas inte i första taget – han är ju bara läskig.

Filmen är som vanligt baserad på en bok med samma titel som filmen av Liza Marklund. Och som vanligt är boken bättre, även om det faktiskt blir lite spännande i filmen i kväll. Men mest blir det rörigt. Ännu en timme in i filmen fattar jag nästan ingenting. Det hela är nästan lika förvirrat som Annika Bengtzons privatliv…

Toffelbetyget blir medel. Och då är jag snäll.

Livet är kort.

Read Full Post »

Var de 14 vid bordet..?

Siffran 13 förknippas ofta med otur – utom för min gamla kompis Mia som hade 13 som tursiffra. Hon vann alltid på lotter och chokladhjul och sånt på just nummer 13! Men för oss andra är 13 som sagt att se som ett oturstal. Ett skäl till detta är att de var 13 vid bordet under Jesu sista måltid. Och dan efter måltiden vet vi ju vad som hände. I alla fall vi som läser/har läst Bibeln.

13… eller 14..?

 

Fast nu kan det faktiskt vara så att de var 14 vid bordet den där sista gången Jesus käkade ihop med sina lärjungar. Den fjortonde personen kan vara Pontius Pilatus, han som dömde Jesus till korsfästelse. En koptisk text, som sägs vara 1 200 år gammal, har nyligen dechiffrerats. Och enligt den var Pontius Pilatus inte bara med och käkade med Jesus sista gången denne åt. Herr Pilatus erbjöd även att låta sin son ta Jesus plats på korset – det är väl det mest spektakulära i den koptiska texten!

I texten får man också veta att den sista måltiden hölls en tisdag och inte en torsdag. Vidare får vi förklaringen till Judaskyssen, alltså kyssen i pannan som förrådde Jesus. Enligt den koptiska texten berodde det på att Jesus kunde byta skepnad och det var genom Judas kyss han avslöjades.

Naturligtvis finns det de som tvivlar på texten, men oavsett om den är sann eller inte är det ju en intressant text – liksom Bibeln är en intressant bok som består av böcker, enligt min mening. Den koptiska texten kommer från ett fynd vid ett kloster i Egypten 1910 och är en av  55 manuskript som man då fann.

Livet är kort.

Read Full Post »

Luft och ljus

Det var mr Strindberg himself som skrev

[…] här rivs för att få luft och ljus […]

i dikten Esplanadsystemet. Men där jag arbetar byggs det nytt och ändå bibebhålls luften och ljuset. Som här, i denna utstickande del av huset.

”…luft och ljus…”

Nu sitter jag inte alls i den änden av huset utan närmare den andra fast på långsidan. Och faktum är att jag ska sitta kvar här till och med juli månad. Trots delvis nya uppdrag och ny uppdragsgivare håller jag mig inom huset. Jag ska jobba 80 procent en trappa ner och ha kvar 20 här där jag står idag. Jag är glad och tacksam och tänker att jag kanske, kanske vågar ta hit en och annan krukväxt..? För att göra kontoret lite mer ”mitt”..?

Där den här mycket blåa tavlan hänger ska jag arbeta.

På lunchen försöker jag få lite luft och ljus varje dag, men jag hoppas att vädret håller sig fint till i seneftermiddag. Då tänkte Fästmön och jag ta en promenad i Gamlis för att få lite mer luft och ljus än bara promenaden till lunchstället, för min del. Jag har alltid mobilkameran redo så jag kan plåta lite till institutionens eget bildarkiv. Idag önskade jag att jag hade haft en lite bättre kamera med bättre zoom så att jag hade kunnat fånga ett gigantiskt fält av lila krokusar. Jag fick bara plats med ett utsnitt.

Ett utsnitt lila krokusar.

Den ursprungliga tanken var att köpa med mig en macka och äta den vid skrivbordet. Men jag satte mig ner en stund på Syltan för att fundera på sånt som

livets räkmacka.

Och det var inte ens en räkmacka jag hade köpt, utan en med förskräckligt kletig tonfiskröra… Hälften av kletet låg kvar i plasten när jag gav upp och gick tillbaka. Tillbaka till min fantastiska arbetsplats som jag har svårt att känna att jag är värd att jobba vid, trots fina, fina, FINA ord idag vid mötet. (När ska Bluffen Tofflan avslöjas den här gången?) För trots att jag har svart på vitt – statistik och annat – på en del vågar jag inte tro att jag är värd detta.

Livets räkmacka? Nej, en tonfiskmacka av modell kletig blev det till lunch.

Read Full Post »

Mer svart!

Det är verkligen kolsvart ute just nu! Inte verkar det som om folk är hemma heller i sina lägenheter, för många har bara nån enstaka stjärna eller stake tänd. Gissningsvis är de på såna jobbiga ställen som Stormarknaden och trängs. Idag var det bara fruktansvärt… Och betänk då, att jag inte har handlat nån som helst julmat än…

Gott, men när ska jag hinna, orka och palla handla julmat?

                                                                                                                                                      Dessutom pågår nåt som kallas Julkörskampen just nu – med Stormarknaden som arena. Orka!!! Jag vill inte lyssna på en massa galande röster av folk som tror att de sjunger underbart – och så är det i själva verket…. Ja, jag vet inte vad jag ska likna det vid. Närboendes ylande, kanske. En del kan säkert sjunga, men jag slipper gärna julsångsgalande i mina stackars öron när jag måste trängas med idioter folk som har fått lim under skorna och står i vägen för ToffelTrafiken-mot-julklapparna, typ!..

Jag fick ett mejl häromdan. Jag kan inte avslöja från vem, men det var en byråkrat, kan jag avslöja, som uppenbarligen tyckte att det var fel att jag inte hade fått Tjänsten jag hade sökt. H*n skrev bland annat:

[…] Lite gift i morgonkaffet förtjänar de…… tycker jag! […]

Jag kunde faktiskt inte hjälpa det, jag skrattade lite mitt i allt elände. Och så mejlade jag och förklarade att jag inte kan mäta mig med en person som har tio års erfarenhet av verksamheten, typ. Men det klart att jag inte kan se annat än svart på framtiden…

Trött blir jag också på vissa gamla X som tror att de är välkomna på den här bloggen efter att de har beskrivit mig som

sjuk i huvet,

ungefär, till vilt främmande människor och dessutom påstått att jag har lurat dem på pengar. Jag har ”en papperslapp” som bevisar att detta är fel, 70 000 kronor fel. Varför har somliga så svårt att ta att de blev lämnade för att känslorna tog slut? Låt mig vara ifred! Det går inte att göra mig illa mer, jag är redan på botten! Och jag vill inte ha nåt med somliga att göra nånsin igen. (När jag skriver de här raderna avslöjar jag mer än jag har tänkt. Och ovanför mitt huvud svävar ett stort, svart moln.)

Nej, människor gör ont och det är svarta tankar idag som far genom hjärtat. En dag ska som sagt ”allt” avslöjas och jag lovar att jag ska sväva som en högst osalig ande ovanför somligas huvuden när de ligger i sina sängar om nätterna och inte kan sova. Precis så som jag har tvingats göra de här helvetesåren.

Och eftersom jag har skrivit så snälla saker kommer här nu min önskelista. Tomten, jag får väl allt jag önskar mig?

1. Ett jobb.
2. En ny bil, minst en Volvo, för det visar att man har det gott ställt.
3. Ett hus där jag kan bo med Fästmön och alla barnen och slipper alla WT som har gapiga ungar, ingen humor och som är allmänt tröga.
4. En ny dator, för min stora är trött och döende och min lilla och mina ögon passar inte ihop.
5. En ny mobiltelefon. Min tejpade lägger nämligen av rätt som det är och kräver laddning. Sen håller den typ fyra timmar innan den skriker på laddning igen.
6. Min pappa tillbaka! Det går inte att fira jul utan Tomten himself.

Detta fixar du väl åt mig, Tomten??? Det är ju bara sex önskningar.

Read Full Post »