Fyren

Ett inlägg om en bok.

---

 

Författaren PD James tillhör den skara som blev adlad. Om det var för att hon skrev deckare om polisen Adam Dalgliesh (cirka 20 böcker) och privatdetektiven Cordelia Gray (två böcker) eller för att hon arbetade vid inrikesministeriet, för kriminal- och sjukvården, under många år förtäljer inte Wikipedia. Några av hennes böcker hamnade i de enorma bokkassarna från vännen Agneta. TACK! Nu har jag läst Fyren, som till skillnad från Slut hennes ögon, hör till de sista av PD James böcker. PD James gick ju bort 2014, så några fler Dalgliesh-deckare blir det inte.

Från den första Dalgliesh-deckarens herrgård får vi läsare nu följa med till en fiktiv ö utanför Cornwalls kust. Här kan den som har råd att betala för det få en tids lugn och ro i total avskildhet. Det är bara gästerna som får besöka ön, inga andra besökare tillåts. Men den lugna tillvaron går i kras när en av gästerna upptäcks en morgon, hängande och synnerligen död, i fyren. Adam Dalgliesh och hans två medarbetare kommer dit, för det som först såg ut som självmord är i själva verket ett mord. Förhören med personerna på ön har knappt början förrän ytterligare ett mord sker.

Kanske var det för att mina tankar var på annat håll, men jag kom liksom inte riktigt in i boken. Jag tyckte meningarna var långa och fulla av bisatser, det vimlade av korrekturfel (hade inte Wahlström & Widstrand redaktörer som korrade 2006???) och en och annan synpunkt på översättningen hade jag också. Sammantaget drar den sega historien och felen ner totalomdömet.

Toffelomdömet landar på medel (och då är jag tämligen generös).

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Är du rädd för att vara ensam?

Den gångna veckan undrade Tofflan om du är rädd för att vara ensam. Frågan engagerade många!

Så här fördelade sig de 33 inkomna svaren:

60,61 procent (20 personer) svarade: Nej, inte om jag har valt ensamheten själv. 

24,24 procent (åtta personer) svarade: Nej, jag är inte rädd att vara ensam, men jag föredrar att inte vara det. 

12,12 procent (fyra personer) svarade: Nej, jag föredrar att vara ensam, ensam är STARK! 

3,03 procent (en person) svarade: Ja, om jag blir lämnad. 

Ingen svarade: Ja, jag vill helst inte vara ensam en enda minut! eller Ja, ibland är det bara svårt att vara ensam!

Cattis kommenterade:

Det optimala är så klart att inte behöva vara ensam om man inte vill men kunna dra sig undan i avskildhet när man känner att man vill eller måste! Skulle ensam betyda alltid ensam vore jag nog rädd för det men det vore nog lika hemskt att aldrig vara ensam. Ibland betyder att vara ensam att få vara ifred och det behöver åtminstone jag.

Jontas kommenterade:

Jag är i och för sig väldigt stark mentalt, men om man är det av att vara ensam är svårt att säga. I mycket har jag valt ensamhet eftersom det är lugnast så. Någon rädsla känner jag inte av att vara ensam. Eftersom jag behöver mycket lugn, ro och vila så är ensamhet för mig en lisa för själen. Det betyder inte att jag är asocial eller inte vill umgås med andra. Frågan är vad man ska tolka in i ensamhet? Att man lever singelliv? Det är inte självvalt men jag sörjer det inte. What will be will be, typ. Jag har inte mycket till socialt liv på min fritid, och just nu känns det okej eftersom jag bor i mycket fysisk smärta. Som sagt – jag är väldigt social. Och enormt pratglad.

Tofflan kommenterade:

Jag tror att det är viktigt att klara av att vara ensam. Ibland föredrar jag också att vara ensam, särskilt när jag har ont/är sjuk, men inte alltid – ibland är jag liten och rädd och vill vara allt annat en ensam med det onda.
Fast ovan gäller att vi då snackar vi SJÄLVVALD ensamhet. Ensam ensamhet är inget jag eftersträvar i mitt liv. Jag tror ingen är gjord för att vara ensam helt och hållet. (Då menar jag inte singelliv utan ensam ensamhet generellt.)

Tatiana kommenterade:

Jag tycker mer och mer om att vara själv. Har de senaste månaderna förstått att den som man kan hålla i handen då åskan går är..jag själv.
Har bestämt mig för att inte bittra ihop utan ba gilla läget. Jag är faktiskt riktigt trevlig att umgås med 🙂

Stort TACK till alla som klickade ett svar och ett lite större TACK till dem som lämnade en kommentar! Jag hoppas att du kollar in den här veckas fråga, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 41: Nåd och Nål

Torsdag och dags för veckans bästa (Nåd) respektive sämsta (Nål). Det är inte svårare än så här:

Nåd

• Alla omtänksamma som bryr sig om mig och mina aliens (det betyder mycket mer än ni förstår!)
• Torka aldrig tårar utan handskar (Gardell har åkt upp ett pinnhål en millimeter på min mätare)
• Höstpromenad och Ajfån (en bra kombo – jag kom ut, hälen var rätt snäll och bilderna blev hyfsade!)
• Ajfånen (den ÄR ganska bra!..)
• Kanelbullens dag (det skulle det vara en gång i veckan, minst!)

Nål

• Vännen K fattas mig (jag har så många frågor och så många tankar, men du finns inte här längre…)
• Kroppsutsmyckningar på Sjukstugan i Backen (kostade mig 300 spänn…)
• Glömsk och strumpförbannad (på väg mot demensen, tro?)
• Är vi rädda för avskildhet??? (Lisa Irenius och jag undrar)
• Fågeljävlar! (varför bajsa på Clark Kent*???)

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Avskildhet, ja…

Den här helgen har jag på sätt och vis valt avskildhet – på tal om just det… Jag är så där übertrött att jag varken kan sova eller vara alert. Gissar att min kropp bekämpar än det ena, än det andra.

I morse, nånstans mellan vakenhet och dvala, låg jag och kände/lyssnade till mina pulsslag, mitt hjärta medan jag försökte mota bort illamåendet. Det senare kommer i vågor, ofta helt oannonserat och utan att jag har ätit.

Mitt hjärta..?

När jag mår så här är jag bara tråkig att vara med. Förkyld och hängig, seg. Därför är jag med mig själv och Fästmön får en helg på egen hand med sina barn. (Därmed inte sagt att jag inte vill träffas, jag är en av de behövande som köar till Anna, just nu… Vill vara med henne jämt och hela tiden, samtidigt inte skrämma bort med min tråkighet, skröplighet…)

Ska försöka ta det lugnt idag – eller tja, det är inte svårt, jag orkar inte mycket. Det finns tvätt att ta reda på och tvätt att tvätta. Från himlen strålar solen på alla de vackra höstträden. Jag tänkte försöka ge mig ut till Tokerian och då ta omvägen över skogspartiet för att fota lite. Måste handla hem lite prylar i förebyggande syfte till måndag. Och testa hur mycket hälen pallar, den som har varit rätt OK i ett par, tre dar nu…

Mamma ska få ett samtal senare, men största delen av dan ska jag ägna åt att läsa, tror jag. Det är vad jag orkar just nu. Ungefär. Men kanske är frisk luft bra och gör mig piggare…

Vad ska du göra en dag som denna???

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »