Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ihoprafsat slut’

Ett inlägg om en bok.


 

PatientenÄn finns det gott om böcker från de två stora bokkassarna som vännen Agneta bar över i mars förra året. Nu har jag grävt lite i dem. Den senaste lästa boken, vars pärmar jag slog ihop i Metropolen Byhålan, är PD James Patienten. Boken är inte författarens allra sista, men är en av de sista hon skrev med polisen och poeten Adam Dalgliesh i centrum. Tack, Agneta!

Den här gången kallas Dalgliesh och hans medarbetare till en privatklinik i Dorset. En känd grävande journalist från London var inskriven som patient där för att bli av med ett missprydande ärr. Men morgonen efter operationen hittas hon strypt i sin säng. Dalgliesh och kollegorna börjar gräva i journalistens förflutna för att försöka hitta den skyldige. Det visar sig att det finns både en och två och flera möjliga. Bland annat hittar poliserna en koppling till en ung författares självmord, men också till ett barnamördande barn… Självklart inträffar ytterligare ett mord.

Det är en riktigt spännande jakt där läsaren flyttas mellan olika tänkbara mördare och motiv. Slutet känns lite ihoprafsat och jag har nog mina misstankar om den skyldige – utan att ha alla fakta förrän efter avslöjandet. Lite omodernt känns det emellertid med en bekännelse på ett kassettband. Men, men, det samlade Toffelomdömet blir ändå högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

En 40-årig stjärna som dalar, men med en make som har… idéer. Det är så filmen Angel (2008) i princip börjar. Jag spelade in den på DVD:n i slutet på förra året, men inte förrän nu blev det tillfälle för mig och Fästmön att se den.


Helena Bergström är gift med Rolf Lassgård och en popstjärna i dalande i den här filmen.

                                                                                                                                                                  Angel är en popstjärna kring 40 år vars stjärna är i dalande. Men maken Rick finner på råd: de ska fejka hennes självmord. Under tre månader ska hon gömma sig i Thailand. Sen ska hon komma hem och göra come back. Först ska hon göra färdigt en ny coverplatta – en platta som naturligtvis säljer som smör i solsken efter Angels ”försvinnande”. Problemet är bara att man inte kan eller ska leka med livet och döden hur som helst. Det är inte OK med alla inblandade…

Det här är förstås en Colin Nutley-film – han gör väl bara filmer med sin fru i huvudrollen? För det mesta blir det bra filmer. Men den här tar sig aldrig riktigt. Det byggs upp en story som jag från början tycker är ganska bra. Sen segar det och seeegar och seeeeegar och slutet känns mest ihoprafsat. Bra skådespelarprestationer är det i filmen i alla fall, även om Helena Bergström och Rolf Lassgård inte är nåt trovärdigt par. Rikard Wolff är lite tam, men Elisabet Carlsson, som jag annars inte är så förtjust i, står nog för den bästa rolltolkningen i filmen. Medelbetyg. Och då är jag snäll.

Read Full Post »