Prio ett

Ett inlägg om en bok.

---

 

Böcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.

Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Här blir det bråk i Prio ett!

Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdrag med penna och andra verklighetsupplevelser

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.

---

 

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.

Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla grejor – loppis, antikt och ovärderlig affektion

Ett inlägg om gamla saker och en liten puff för en ny TV-serie.

---

 

Det brukar sägs att 

när fan blir gammal blir han religiös

Jag vet inte det, jag, men det som har hänt med mig är att jag har blivit mer och mer intresserad av gamla grejor. Det kan vara loppisprylar, det kan vara antikviteter och det kan vara äldre saker jag har i min ägo. De senare behöver inte betinga nåt högt effektivt värde, men affektionsvärdet har stigit med min ålder! Vissa saker har blivit ovärderliga, i mina ögon.

I mitt hem finns både moderna saker och gamla grejor. Men de saker jag värderar mest är nog de äldre sakerna jag har fått ärva eller fått gjorda bara för mig. Allra kärast – och mest ovärderliga för mig – är de saker min morfar har tillverkat. Morfar var snickare och enligt mamma tillverkade han sin familjs första möblemang. På den tiden lärde man sig att ta tillvara på saker och ting, även spillbitar. Fast riktigt fint ansågs det ju inte, så möblerna byttes ut efter hand. Jag tror inte min mamma har kvar nån enda sak, faktiskt. Men jag fick ju i tonåren ”ärva” hennes brudkista som hon i sin tur fick av morfar till sin 21-årsdag. Och så har jag en gunghäst och en kälke som morfar gjorde till mig när jag var barn:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Från mina farföräldrars hem finns inga hemgjorda saker, men den bästefåtölj jag nyttjar nere hos mamma är en öronlappsfåtölj som är specialgjord – av möbelsnickare – till min farfar på hans 40-årsdag. De flesta av farmors och farfars saker finns för övrigt i mammas hem. Men medan min pappa levde tog jag vara på några fina matsalsstolar i ek. Stolarna stod bara i mina föräldrars förråd och skräpade. Senare lät jag klä om dem (de var redan omklädda, i två olika sorters tyg) till brunt skinn. Så var nämligen sitsarna ursprungligen klädda innan de förstördes på vägen till Sverige över Ålands hav. Utöver stolarna har jag lite småsaker i mina hyllor som jag har fått genom åren, bland annat en rysk docka som FEM och jag kallade Vicky och hade mycket roligt åt under tonåren samt en fin kinesisk träask, mycket finare än den vi såg på loppisen i Gamlis i lördags:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hos mamma finns det många spännande och fina saker. Nåt jag gillar är det lilla hopplocket ovanpå ett skåp. Där står en karrott ur en flytande blå-servis som var farmors och farfars, en tennkanna, som jag tror var mormors och morfars, en vas, som mamma och pappa har ägt i alla år och ett ryskt träägg från pappas mostrar. Framför föremålen ligger en mässingssax som man klipper av ljusvekar med.

Ett hopplock ovanpå ett skåp hemma hos mamma.

Jag tycker om gamla grejor, både loppissaker och antikviteter. I kväll börjar en brittisk TV-serie på SvT 1, Inred med loppis (just nu har SvT ingen information på den adressen som länken går till, men det kommer förhoppningsvis!), där jag och du och vem helst som är intresserad av gamla grejor kanske kan få ett och annat tips.  Totalt blir det sex delar. Programstart är klockan 18.45. Det tänker jag inte missa!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan från Norrköping

Ett antikt inlägg.

---

 

Torsdagskvällar klockan 20 stänger jag ute världen. Skälet är enkelt: jag ser på Antikrundan. Och så amatörvärderar jag föremålen via appen. Tyvärr hängde sig appen vid ett tillfälle, men det gick bra att starta om och fortsätta värdera. En värdering missade jag dock.

 

Cornelis dök upp på Antikrundan i Norrköping. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

I kväll gick programmet från Norrköping, mina farföräldrars sista hemstad. Där har jag varit en del, men sen farmor gick bort samma år jag flyttade till Uppsala blir det inte särskilt ofta. Kanske gör jag ett besök framåt våren för att se till graven. Men nu fokus på kvällens prylar!

Dessa föremål var extra spännande i kväll, enligt mitt tycke:

• Plåtleksaken (värderad till 5 000 kronor) och kexburken (minns ej värderingen)
• Cornelisskivan (värderad till 30 000 kronor)
• Fåtöljen (värderad till 20 000 kronor)
• Bordslampan (värderad till mellan 15 000 och 20 000 kronor)
• Gulduret (värderat till 380 000 kronor)
• Den underbara, rubinröda pokalen (värderad till mellan 35 000 och 40 000 kronor)

Mina värderingar i kväll var hyfsade, men nån var alldeles för hög (pokalen) och nån alldeles för låg (en byrå). Jag fick i vart fall diplom som kunnig:

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skit-Sverige!

Ett förbannat inlägg.

---

 

Mamma på kvällspromenad med mig på sin 79-årsdag i juli i somras. Jag intygar på heder och samvete att det är hon!

Jag trodde aldrig att jag skulle häva ur mig det jag gör i rubriken, men i kväll gjorde jag det. Högt och tydligt i min ensamhet skrek jag:

Skit-Sverige!

Nog för att a-kassans regler är knäppa och obegripliga… Jag undrar om inte det jag hörde i telefonen i kväll är snäppet värre. Det var lilla mamma som ringde och hon var gråtfärdig och mycket uppstressad och orolig. Hon har nämligen ingen giltig legitimation och har stora svårigheter att skaffa sig en ny.

Detta är bakgrunden:

I förra veckan skulle mamma hämta ut medicin. Det gör hon regelbundet. Precis som alla andra legitimerar hon sig. Men nu sist blev det nästan stopp: apotekspersonalen upptäckte att mammas legitimation hade gått ut – FÖR ÖVER ETT ÅR SEN. Nu är det en liten kommun mamma bor i. Hon är ganska ”känd” där: hon är född på orten, har bott där större delen av sitt liv och har en stödkrage eftersom hon har en sjukdom som gör henne handikappad.  Detta är säkert skälet till att ingen har upptäckt att mammas legitimation har gått ut – varken på banken eller apoteket har man tittat

så noga,

på hennes framsträckta id-kort, gissar jag. Det är naturligtvis både fördelar och nackdelar med det. Nu visade det sig att det skulle bli en nackdel.

Idag skulle mamma få hjälp av tant och farbror Blå att åka till polisen och ordna en ny legitimation. Men hos polisen blir det tvärstopp. Att mamma verkligen är den hon är syns på det utgångna id-kortet – om man jämför fotot med den verkliga personen. Det räcker inte. Hon kommer dit med två vänner, som hon har känt i 30 år –  varav den ena är en pensionerad polis (!). Båda intygar att hon är hon. Det räcker inte heller.

Det är endast en nära anhörig som räknas om man inte har nån giltig legitimation. Mamma är änka och hon är inte sambo, hon har inga föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar i livet, hon har inga syskon, ingen vårdnadshavare, ingen god man, ingen familjemsförälder, ingen arbetsgivare. Hon har bara mig. En dotter. Och jag bor 30 mil bort. Ska jag, hennes enda barn, åka sextio (60) mil för att mamma ska få ett id-kort? Till saken hör att jag är mer eller mindre livegen med tanke på min situation. Eftersom jag knappt har mat för dagen (idag åt jag nudlar för 3:90 kronor) har jag knappast råd med bensin för de 60 milen.

Mamma är 79 år. Hon blir 80 år nästa sommar om hon får leva. Jag vet, jag kan intyga det. Men jag bor inte i Metropolen Byhålan och kan göra det. Mamma är inte kriminell. Hade hon varit det hade en utredande polis kunnat intyga att hon är den hon är!!! Ja, det är sant!

Men farbror Blå är envis och ska försöka hjälpa mamma. Om det inte går vet jag inte hur vi ska lösa det. To be continued, alltså…

Det här är Sverige 2014. Skit-Sverige. Mitt land, när det visar sig från sin allra sämsta sida.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Allhelgonafrid

Ett fridfullt inlägg.

Allhelgona. Vi for in till Gamla kyrkogården i stan. Promenerade runt bland höga gravstenar och krattade gångar. Jag kan ju inte besöka varken pappa eller mor- och farföräldrar. Ville ändå känna nån sorts… frid… efter att ha telefonerat med mamma i en halvtimme…

Gammalt träd på Gamla kyrkogården.

Här ligger många kända personer begravda. Det började bli mörkt, men vi fick i alla fall se Dag Hammarskjölds grav och några andra bekanta namn. I Minneslunden möttes vi av mycket folk och många ljus. Det var så vackert. Skymningen föll…

Träd på Gamla kyrkogården i skymningen.

Så for vi till Vaksala kyrka, för där i Minneslunden finns Fästmöns morföräldrar.

Silhuetten av Vaksala kyrka. Gångarna var vackert upplysta av marschaller.

Vi mötte några levande släktingar till Anna också. Det kändes gott. Kvällen var ruggig och nästipparna iskalla. Ljusen så många. Saknaden så stor.

Så många ljus.

Nu ska vi försöka tina upp oss med middag och vin. Senare i kväll blir det Kråkguldet – före och efter Downton Abbey. Det är extra skönt att vara två idag. Jag hoppas att du inte känner dig ensam.

Livet är kort.

Read Full Post »

Skolavslutning

Dags igen för skolavslutning, den andra i lågstadiet för Elias del (sexårs räknas inte). Vid dåligt väder inomhus, utan plats för föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, Tofflor och andra bihang; vid uppehållsväder utomhus. Och utomhus blev det.

Massor av folk, man hörde inte ett smack för ingen tycktes ha soundcheckat, småungar sprang omkring och skrek och skrattade. När regnet kom såg man inget heller för alla paraplyer…

Jorå, det kom blött från ovan halvvägs in i avslutningen.

Tur att jag stod bredvid Fästmön. Hon var vacker att se på – som alltid.

Anna, lika vacker som alltid. 

Det var ingen idé att försöka fota Elias utomhus. Det hade blivit en prick. Gjorde ett par försök inne i klassrummet och detta blev det mest lyckade.

Nysnaggad och klädd i turkost! Men han var fin, blonda pojkar är fina i turkost.

Jag fick ta en bättre bild när vi kom hem och Elias hade satt sig vid sin älskade dator för att skriva lite i Word. (Jag blev mycket nyfiken!)

Allvaret hos pojken är nog mest tårtsug! 

Efteråt klämde alla in sig i Clark Kent* utom somliga som skulle ENVISAS med att marschera – ”jag har gjort lumpen” – i regnet. Målet var Himlen där Anna hade gjort en traditionsenlig jordgubbstårta. Mycket gott!

Jordgubbar och grädde toppade tårtan.

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Fredagsfunderingar en tidig morgon

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.

Jag växte upp som ensambarn, men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.

I trean träffade jag bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.

Jag är fortfarande inget lyckligt barn, men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

Utdraget. Del 17

Att ligga på en filt på gräset en sommardag, under ett träd, i skuggan var det bästa han visste som barn. Han läste redan som tvååring – och sedan den tiden läste han alltid. Det var nämligen med näsan i en bok han hade tagit sig igenom alla timmar som ensambarn med föräldrar som omgivningen skulle ha benämnt ”icke närvarande”. Om den kände till familjen, vill säga.

Fadern arbetade så gott som alltid, vardag som helgdag. Modern var sjuklig och låg ofta till sängs med fördragna, tjocka gardiner som stängde ute allt ljus. Detta förstås enbart de dagar hon var hemma. En stor del av tiden tillbringade hon i en sjuksäng, på sjukhuset, på annan ort.

Han lärde sig tidigt att roa sig själv, men även konsten att vänta. Han var i sena tonåren när han en dag tycktes komma till insikt att hans liv gick ut på att vänta, att vara en väntande. Detta var förstås medan han hade tiden på sin sida. Vi vet ju alla att tiden krymper ju äldre vi blir och ju fler väsentliga uppdrag vi får i livet.

Som barn var han annars mycket nöjd och tillfreds och krävde inte mycket av sina föräldrar. De å sin sida, krävde att han skulle hålla sig tyst och stilla de dagar modern var på tillfälliga visiter i verkligheten från sjukhuset. Kamrater var inte heller tillåtna i hemmet vid dessa tillfällen. Förutom detta var hans barndom fri och lycklig och han hade mor- och farföräldrar som gav honom mycken kärlek och omtanke.

Några syskon kom aldrig, däremot en hund som han älskade över allt annat. Förutom det var han inget bortskämt barn. Han hade kläder på kroppen, dock inga av märkeskaraktär utan tämligen enkla. Det var alltid fullt i skafferi och kylskåp, men som litet barn kunde han ju inte konsten att tillaga maten. Därför lärde han sig snabbt att det var betydligt mera smakrikt att tugga i sig en tomat än en rå potatis. Och om somrarna och höstarna fanns bär och frukt att tillgå i trädgården.

På lördagarna inhandlades lördagsgodis efter det sedvanliga biblioteksbesöket och på söndagarna presenterade alltid mor- eller farföräldrarna någon påse gottis. (Det var på den tiden man turades om att inta söndagsmiddag hos den äldre generationen.)

Nej, han led verkligen ingen nöd under sin barndom. Tvärtom var han nog ett ganska lyckligt barn. Detta barnsliga, oförstörda tillstånd levde han i fram till den dagen han skulle inleda sina universitetsstudier. Då kände han sig för första gången ensammast i hela världen.

Read Full Post »