Prio ett

Ett inlägg om en bok.

---

 

Böcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.

Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Här blir det bråk i Prio ett!

Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min lördag: tankar, sopkaos och ett rent helvete

Ett lördagsinlägg.

---

 

Solig morgon.

Jag brukar alltid tänka att jag ska dö till Schuberts Ave Maria. Det kan jag naturligtvis varken veta eller bestämma. Men i december, när jag spelar min jul-cd med Peter Jöback i bilen, är jag övertygad om att det blir så. Nu är det en ny månad och snart också en månad sen det var jul. Kanske jag lever ett tag till.

När jag dammar brukar jag fundera över högt och lågt. Idag dammade jag, men var jag mer i nuet – och ändå inte! – när jag drog med dammtrasan över de inramade fotona på min ursprungliga familj: farmor, farfar, mormor, morfar, pappa och mamma. Det finns en enda av dem kvar här på jorden (och henne telefonerade jag med i torsdags kväll). Sen är det jag. Och efter mig… ingen. En känsla av sorg smög sig in och borrade ner sig nånstans i mitt bröst. Det blev lite tungt. Samtidigt vet jag att det finns människor som jublar över det faktum att det tar slut med mig. Men det kan också finnas en och annan som känner annorledes… (Och så blev jag påmind om att ta tag i återhämtningen av våra släktporträtt som är deponerad hos en lurendrejare.)

Anna Jansson, en försvunnen ung man och en mugg kaffe var med mig i sängen i morse.

Min lördag… Först vaknade jag strax före halv sju, men lyckades somna om för det var tyst i huset. Vid åtta-tiden tyckte nån i byggnaden att det var helt OK att starta både en tvättmaskin och gräla. Jag skuttade därför upp och fixade kaffe. Kaffet höll mig varm i sängen medan jag läste ungefär 100 sidor ur min bok på gång. Det är Anna Jansson sextonde Maria Wern-deckare och jag måste säga att titeln är väldigt passande. Men märkligt nog inleds boken med en pojke som försvinner från en färja – precis som Shetland igår… Så sammanträffanden existerar…

Det var otroligt vackert väder idag, men dan började kallt. Jag fick ha en liten syjunta här på morgonen, för jag upptäckte att det drog en aning om vänster stortå. Det fixade jag till snabbt och inte snyggt. Greta-Lischa Schterner*, min gamla schyfröken, jag menar tekschtillärarinna, skulle inte ha godkänt min sömnad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det behövdes uppenbarligen dammsugas här idag…

På dagens agenda stod som sagt städning. Det är inte så världsaroligt längre när en bara har två dar i veckan att städa på. Men det går. Allting går ju – utom tennsoldater och små barn. Jag körde igång ett maraton med klassisk musik – mina fem cd-skivor Classical Collection. Då slapp jag höra vad andra i huset har för sig. Dock noterade jag en avfärd. Jag hoppas att den blir av det längre slaget för jag orkar inte försöka somna till en tvättmaskins entoniga brummande en natt till.

Nu har huset fått lyssna till vacker musik hela dan. Hoppas det får människor att lugna ner sig och dämpa sig ett tag. Min städning är nästan färdig. Dammningen är klar, liksom dammsugningen. Det behövdes, kan jag meddela…

Jag har pausat för att äta frukost, tvätta mig, stoppa in ögona (det vill säga linserna) och rafsa ihop soppåsarna. Jag har ett eget lite sopberg här. Eller sopkaos, som är det senaste kaoset media skriker ut om. (Sopkaos är det alltså i Stockholm.)

Sopkaos i New Village osså.

Jag måste ge mig ut, tyvärr. Det är inte bara sopkaoset jag ska bringa ordning i, jag måste ordna nån middag dessutom. Det blir köpepizza idag har jag bestämt. Eftersom jag är ensam straffas jag och får inte hemkörning av pizza om jag inte betalar (extra) för det. Därför har jag bestämt att jag åker och hämtar hem den själv. Men än så länge är det lite tidigt, så jag får väl ställa mig vid strykbrädan en stund och även dra några tag med en fuktig trasa i badrummet och i duschrummet-toan.

I kväll blir det tänd ljuskrona igen. Fem stearinljus får inte upp värmen, men det var i alla fall mysigt att tända dem igår. Repris i afton, alltså. Och kronan sitter i taket i vardagsrummet, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag inte, som bekant. Förutom pizza och ljuskrona blir det Stjärnorna på Slottet klockan 20. Och ett och annat kapitel i min bok, förstås. Har DU lust att berätta vad DU har haft för dig idag så gör gärna det i en kommentar.

Ljuskronan sitter i taket, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag som som bekant inte.

*Greta-Lischa Schterner = hon hette självklart nånting heeelt annat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kisserier och bokhandelsnischer

Ett inlägg om allt från kiss till litteratur.

---

 

Elliot och Mårran från Mumintrollen ute på promenad?

Vi har varit på promenad, killen och jag. Jag startade förstås Runkeeper (stavad med ett k, Gunilla!), stegmätaren på mobajlen får jag inte igång. Däremot kalorimätaren. Över 200 kalorier brände jag under vår vandring. Det är en halv 100 grams chokladkaka, det, ungefär… Synd att Elliot inte är här oftare. Så smal jag skulle bli då.

Det var länge sen jag var ute och promenerade med en killhund. Jag har glömt hur ofta de ”kissar”. Men ändå. Lille Elliots blåsas innehåll är nog en piss i havet (!) jämfört med bötfällda kissande svenskar. Hittills i år har de bötfällda kissat över 400 liter olagligt… Det vill säga ett par badkar, om man nu vill göra bilden tydligare.

Innan det blir frukost här tog jag en liten tur i media. I lokalblaskan läste jag en positiv artikel om att bokhandeln ser positivt på framtiden. Det glädjer mig enormt, för det finns väl inget som är så häftigt som att strosa runt i timmar i en bokhandel? Det gör man liksom inte direkt när man nätshoppar böcker. Då är det snabbt och billigt som gäller. För det är ju onekligen så att nätbokhandlarnas priser är mycket lägre än de fysiska bokhandlarnas. Och ibland har nöden ingen lag – jag har inte råd att köpa böcker i en vanlig bokhandel.

Några av mina hyllor med skönlitteratur. Fast här är inga böcker till salu.

Men den anrika bokhandeln Hedengrens i Stockholm närapå nedläggning skapade ringar på vattnet. Det var som om vi bokmalar insåg att ska vi rädda våra fysiska bokhandlare måste vi ju faktiskt handla där. Bokhandlarna själva försöker också bredda sina verksamheter eller nischa sig. Båda sätten verkar funka! The English Bookshop är tämligen nischad – det säger ju dess namn. Den har funnits i 20 år och har aldrig minskat sin försäljning. Men enligt ägaren Jan Smedh är bokhandeln också personlig i sina möten med kunderna och aktiva i sociala medier. Drottninggatans bokhandel satsar på författarbesök, bokcirklar och kafé. Ägaren Mårten Ericsson säger i lokalblaskan att kaféet har gjort att bokhandeln verkligen har blivit den mötesplats han önskade.

Det låter verkligen toppen och jag – och Elliot! – önskar dem lycka till! Kanske nån av dem välkomnar bokintresserande hundar också..?

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utbölingar i Byhålan

Ett vänligt inlägg.

---

 

Folkets hus, ett av de fulare husen i Metropolen. Det gamla Folkets hus är mycket vackert!

Så märkligt livet kan vara. Jag lämnade Metropolen Byhålan 1980 och min västkustliga vän kom att hamna nånstans mellan Metropolen och Stöllestan för ett par år sen. (Ännu märkligare är det att äldste sonen Bröstkorg blev hennes granne i våras!) Fredagen som var igår strålade vi samman, två utbölingar, i Metropolen. Jag hade tänkte ge vännen I en lektion i Byhålekunskap. Det stannade vid att peka ut… Folkets hus…

Det är inte särskilt ofta vi har träffats eller kan ses. Avstånd och annat gör sitt till. Men med vissa människor klickar man. Vi parkerade oss på Motormuseets kafé (även restaurang) ett par timmar. Mamma betalade vårt fika. Själv fick hon sitt hår fixat, modern.

En fin restaurang med en oäkta orkidé i fönstret – som till och med hade en plastplupp kvar där prislappen förmodligen hade suttit. Kitsch!

Begränsat med tid gör att man koncentrerar sitt samtal. Vi delade med oss av glädje och sorg och sånt som är viktigt i livet – och i döden. Jag bekände ett fel. Jag skulle ha bekänt flera fel, men det blev bara ett idag, en får portionera ut dem. Skuldbördan lättade ett gram eller två. Många kilon finns kvar.

Innan vi skildes åt tog vi ett varv på stan. Det gick rätt snabbt. Jag noterade affärsdöden även här. Massor av lokaler stod tomma. Ändå var stan befolkad. Kanske mest av turister och utbölingar, som vi? Jag hade i alla fall lyckats inspirera I till att göra ett besök i Skafferiet. Ett par egna ärenden gjorde jag. Bland annat hann jag med en kort titt inne hos Bok-Anna i hamnen och tänk, en liten bok följde med hem, förvånande nog.

Bussen till Stöllstan hade samma nummer som för 35 år sen. Vi stod en stund i kuren innan fordonet kom för att frakta min vän hem till sitt. Själv gick jag hem till mamma med lättare steg. Senare blev de tyngre igen – av pizza. Resten av kvällen ägnade mor och jag åt att glo på TV, bland annat Tyst vittne. Det var lite svårt att förmedla till mamma att en inte behöver prata precis hela tiden en ser på ett TV-program utan bara under reklamen. Men till sist tror jag att även hon fångades av kvällens intriger.

Nu har det blivit lördag och idag fyller min lilla mamma 80 år. Det är knappt så att jag fattar det. Dan inleds med presentöppning, men sen tuffar vi iväg på utflykt söderut.

Här är några bilder från min fredag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack för vänskap och för blomman till mamma, I!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En världslig resa

Ett inlägg om den resande Toffelfoten.

---

 

Onsdag och resdag. Jag hade tusen saker (liten överdrift, bara!) att göra hemmavid först, men jag hade tack och lov kommit ihåg att jag är glömsk och därför skrivit listor. Listor av varierande slag. Så faktum är att jag ännu inte kommit på nåt jag glömt hemma. Fast… jag hade kört ut bilen från garaget när jag kom på att jag hade mitt fula, fläckiga hemmalinne på. En extra tur tillbaka till lägenheten blev det.

Väldigt glad blev jag att bokpaketet från cdon kom idag. Jag köpte ju två böcker för namnsdagspengen jag fick av mamma. Beställningen gick iväg i söndags, fakturan kom igår och böckerna idag. Snabbt jobbat! Lustigt nog lät böckernas titlar tillsammans som nån sorts bokpoesi…

Väster om friheten och Deckarnas svenska landskap – det låter nästan som bokpoesi, eller hur?

När jag rullade ut från New Village hade det börjat regna. Sen fortsatte det att regna, mer och mer och mer… Bitvis gick det som max att köra i 70 trots att det var 120. Dålig sikt, hala vägbanor, stor risk för vattenplaning och väldigt mycket trafik. Ja, jag var rädd. Nej, jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli skadad och för att skada andra. Men mitt förnämliga sällskap under en och en halv timme av resan var Hédi Fried som sommarpratade i P1. Stundtals när jag lyssnade till hennes berättelse föll mina tårar lika ymnigt som regnet utanför. Rädd var jag för körningen i det här vädret, men när jag tänkte på vad Hédi Fried hade överlevt skämdes jag. Vilken historia, vilket livsöde!

Tre mil innan jag nått mitt mål sprack himlen upp och blev blå. Min resa tog fyra timmar i stället för tre idag, men jag kom fram helskinnad och det är jag tacksam för! Mamma bjöd på kaffe, macka och kaka och trots att jag fikat vid Brändåsen var jag riktigt sugen. Det bästa med Brändåsen är nämligen inte deras plastade mackor och kaffe utan deras toaletter och att de har gratis wi-fi. Sen smakar macka utan plast bättre än macka med plast också…

Mamma blev glad för den gula blomman och pysslade med den medan jag åkte och storhandlade. Vid halv sju-tiden var jag klar och varorna inplockade. Molnen började hopa sig, men vi tog en promenad nere vid sjön. Det var skönt med lite luft och att få röra på benen. Hemma igen lagade jag mat, det vill säga ställde fram inköpt kall mat. Kvällen avslutades med prat och umgänge. Jag märker att vi är så lika – när vi är ensamma och plötsligt får en åhörare pratar vi på, både mamma och jag.

Godis köpte jag till oss, för här skiter vi i att det inte är lördag. Men det lustiga var att ingen av oss tog en enda bit – vi orkade inte. Så de som spar de har – lördagsgodis till torsdag kväll. Prislappen på påsen är för övrigt för två påsar. Nog för att godis är gott, men även jag har en botten…

En snabb surfrunda är vad jag orkar med när jag har publicerat detta. I morgon ska vi ut på diverse ärenden och mammas huvudpresent ska inköpas, förhoppningsvis. Jag hoppas att din onsdag var bra och önskar dig en god natt!

Här är några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Telefonköer – så länge får du vänta

Ett inlägg – var god dröj. Din väntetid är…

---

Uppdaterat inlägg: I skrivande stund har Teliakunder i Uppsala med omnejd, totalt 3 700 abonnenter, drabbats av ett nytt kabelbrott. Enligt lokalblaskan handlar det denna gång enbart om fast telefoni. Så ska du ringa nån myndighet, använd mobilen!

Ska du ringa kundservice hos en myndighet? Var beredd på att få vänta!

Det finns väl ingen i hela världen som älskar telefonköer? När man ringer till såväl myndigheter eller internetleverantörer och får sitta och vänta och vänta och vänta. För att inte tala om när man ringer vården eller taxi… Kanske tvingas man lyssna på hemsk pausmusik och/eller en röst som då och då bryter in och talar om vilken köplats du har.

Sist satt jag i telefonkö i bilen. Ja, bilen stod parkerad, vill säga. Jag skulle ringa Arbetsförmedlingens resetjänst för att fixa biljetter till en intervjuresa. Förutom två (2) besök på själva Arbetsförmedlingen blev det telefonkö i cirka 45 minuter eller nåt. Både mobilen och mitt öra kokade en lång stund efteråt.

Tidningen Metro presenterade häromdan resultaten av en liten undersökning där man har ringt kundservice hos fyra stora myndigheter i vårt land. Syftet var att ta reda på hur långa telefonköerna var och hur länge man fick vänta. De fyra myndigheter Metro ringde till under tre dagar efter lunch vid olika tider på eftermiddagen var Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Centrala studiestödsnämnden. Innan Metro ringde kollade journalisterna med myndigheternas presstjänster vilka frågor som var vanligast från privatpersoner. Det var dessa frågor Metro köade för.

Resultatet blev att Försäkringskassan hade i särklass den längsta telefonkön. Frågan gällde regler kring sjuklön och Metro fick köa som längst i en timme och 20 minuter. De övriga dagarna var väntetiden i genomsnitt nästan en timme. Skatteverket hade näst längst väntetid, men ”bara” 17 minuter som mest. Arbetsförmedlingens kötid låg på som mest nio minuter. CSN hade kortast kö och kötiden blev aldrig längre än lite mer än två minuter.

Telefonkö.

Hur ska man då tolka resultaten? Det är svårt för en som sitter utanför att göra, men kanske kan både en och två och tre av myndigheterna se över sina webbplatser, där mycket information borde kunna ges – på rätt sätt. Fast ibland behöver man ju faktiskt prata med en människa, framför allt när reglerna är snåriga och kanske ändras ofta.

Själv har jag inte så stora erfarenheter av Försäkringskassan. Sist jag var långtidssjuk, 2012, fick jag god hjälp och det var till och med en handläggare därifrån som ringde mig i stället för tvärtom. Skatteverket har jag också goda erfarenheter av, det vill säga korta väntetider OCH bra hjälp, till och med att räkna ut saker och ting! Arbetsförmedlingen har jag nämnt åtskilliga gånger. Att ringa sin handläggare går inte. Jo det går, men handläggarna svarar aldrig. Mejl är bättre. Då får man oftast svar inom en eller två dagar. Till Arbetsförmedlingens kundtjänst kan man få köa, men det går oftast snabbare att komma fram dit än till Arbetsförmedlingens resetjänst. CSN var det länge sen jag behövde ringa, för 2010 betalade jag det sista på mina studielån. Det gick snabbt att komma fram och snabbt att handlägga, vad jag minns.

Ett tips till dig som behöver ringa Försäkringskassan är att undvika att ringa i början av veckan. Fredagskvällar och helger är bättre och då går det snabbare att komma fram.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

With child

Ett inlägg om en bok.

---

 

Nej, nej, nej! Jag är verkligen inte med barn! Däremot har jag alldeles nyssens lagt Laurie R. Kings bok With child till handlingarna. Och i den deckaren tampas huvudpersonen, lesbiska polisen Kate Martinelli såväl med andras barn som med tanken att skaffa egna barn tillsammans med partnern Lee. Tusen tack, Tomte-Åsa i Eskilstuna! Detta var den andra boken av totalt fyra som jag har köpt för ditt julklappspresentkort!

Kates kollega Al har blivit styvpappa till en tonårstjej. Inte helt enkelt… Jules, som flickan kallas, söker upp Kate för att be henne om hjälp att hitta den försvunne hemlöse killkompisen Dio. Kates privatliv är samtidigt upp-och-ner efter att Lee har rest till sin faster på obestämd tid för att tänka över deras förhållande. När sen Al och hans Jani, Jules mamma, ska gifta sig och åka på bröllopsresa, ber Jules att få stanna hos Kate. De två bestämmer sig för att åka upp till Lee och hennes faster. Det är bara det att Jules är försvunnen en morgon…

Inte heller den här boken var svår att komma in i trots att jag läste den på engelska. Det tar tio sidor, sen läser jag lika snabbt som på svenska. Jag gillar författarens sätt att skriva, men också hur hon skildrar Kate och Lee och deras förhållande. Det känns som om hon är väldigt insatt i hur ett lesbiskt förhållande kan vara. Samtidigt märker jag att boken har några år på nacken – den kom ut 1996. Mobiltelefoner fanns då inte i var mans/kvinnas hand. Men hade det gjort skulle den här boken inte ha blivit så spännande.

Toffelomdömet blir högt. Inte det högsta, för jag tycker att boken liksom är skriven i två delar som inte helt hänger ihop.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan tipsar: Swisha mig hit, swisha mig dit

Ett swishande inlägg. (Ja, det ska vara anglosaxisk stavning.)

---

 

Nä, jag är inte ute och demonstrerar idag på första maj. Kroppen säger ifrån från diverse olika ställen. Men jag har kollat lite på nyheter TV och läst lite på nätet. Jag höll på att tappa hakan när jag såg att Kristdemokraterna med sin nya partiledare i spetsen ska demonstrera här i Uppsala idag. Ja hon bor ju här, men ändå. I min enfald trodde jag att det var Arbetarnas dag idag, inte abortmotståndarnas, Livets ordarnas och homofobernas…

Men i stället för att reta upp mig helt totalt alldeles tänkte jag skriva om… pengar och ett sätt att hantera pengar. Fästmön tipsade mig häromdan om en väldigt användbar app. Jag kollade upp den lite och sen laddade jag ner appen för Swish. Gratis, förstås.

Det bästa med Swish-appen är att det är så lätt att komma igång och att den sen är så lätt att använda. Det enda du behöver är en smartphone, förstås, ett mobilt bank-ID och ett bankkonto. När du har laddat ner appen kopplar du enkelt ihop den med ditt mobilnummer och det bankkonto du vill använda för transaktioner. Sen är det bara att swisha! Fast… den du swishar med måste ha också ha ett Swishkonto knutet till sin mobil, förstås. En del företag har också Swish, förresten.

Swish använder du för att skicka och ta emot pengar. Swish fungerar mellan Danske Bank, Handelsbanken, ICA Banken, Länsförsäkringar, Nordea, SEB, Skandia, Sparbanken Syd, Sparbanken Öresund samt Swedbank och Sparbankerna. I min bank är Swish-tjänsten än så länge kostnadsfri.

Du skickar pengar hur lätt som helst genom att bara ange mottagarens mobilnummer, summa och kanske en liten hälsning. Om du ska göra det omvända, det vill säga ta emot pengar, är det minst lika enkelt. Du får en notis och en etta på Swish-ikonen att du har pengar att hämta. Sen går du in på din Swish-app och ser transaktionen. I båda fallen legitimerar du dig via mobilt bank-ID, också det en gratisapp.

Men varför tycker jag att Swish är så bra då? Vad är det för fel med att sätta över pengar till varandra på vanligt vis, genom internetbanken? Det allra bästa för min del är att pengarna kommer över bums – även om du och mottagaren har konton i olika banker. Det har Anna och jag och vi byter ofta pengar med varandra. Småsummor, för det mesta. Det kan vara så att vi handlar och den ena lägger ut för nåt den andra köper etc. I torsdags testade jag att Swisha över en hundring till Anna för några varor jag köpte för hennes pengar när jag handlade åt henne. Igår Swishade Anna över 30 spänn till mig för en rengöringsgrunka jag köpte åt henne. Det gick på ett par minuter, sen satt pengarna på mitt bankkonto. Och ja. Jag loggade förstås in på banken och kollade.

För att Swish är snabbt, enkelt och användarvänligt får det högsta Toffelbetyg! (Jag hoppas att det är säkert också…)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Done is better than perfect: Ugnsrengöring

Ett skrubbat inlägg.

---

 

Jag börjar definitivt bli frisk – även om det inte låter så för den som hör min lilla (?) röst. När jag är riktigt sjuk, som jag var i förra veckan, struntar jag i det mesta i mitt hem. Men jag avskyr när det är skitigt och så snart jag mår lite bättre kan jag ligga/sittligga/sitta och förfasa mig över förfallet. En grej som har varit skitig väldigt länge är min ugn. Och nu började läget bli riktigt akut, med rökutveckling – och därpå följande hostattacker på grund av risiga luftrör – vid användning av ugnen. Alltså stod det

Gör rent ugnen!

på min att göra-lista i köket. Idag tog jag tag i eländet.

Inte tror jag att Marie-Louise och Marlene tar hjälp av min favoritkarl när det gäller rengöring. Men jag backar inte för Mr Muscle. Jag tror att det han innehåller är förskräckliga saker. Fast det innehöll även min ugn och ont ska med ont fördrivas, n’est-se pas?

Jag sprayade på Muskelmannens ugnsrengöring i kall ugn och höll på att kvävas. Snabb igen med luckan efter fotografering! Det blir ingen före-bild utan rengöringsmedel, för ugnen var vidrigt skitig.

Ugnsrengöringen fick verka i en halvtimme i den kalla ugnen.

Medan ugnsrengöringen verkade i ugnen passade jag på att diska ugnsgallret med stålull. Det gick åt tre stora bitar och jag var väldigt glad att jag hittade ett par gummihandskar som skyddade mina frökenhänder… Fy te rackarns så fast fettet satt!

Ugnsgallret vilar ut på diskställsgallret efter att ha tvagats med handskbeklädd Toffelhand och stålull.

Tio minuter kvar… Det innebar att jag hann ta en fika. Sen grep jag mig an det sista och torkade ur ugnen med en fuktig disktrasa. Jag fick ta hällskrapan till hjälp på det värsta och lite diskmedel blev det också på ugnsluckans glas. Och se vilket strålande, glänsande resultat:

Glänsande ren ugn!

Hum ja… Helt perfekt blev ugnen naturligtvis inte, men den duger. Du vet väl att

done is better than perfect?

Nu ska jag åka ut på äventyr och byta in fyra träben. Klarade jag av min äckliga ugn, klarar jag av träbensbyte.

Men vad händer hos DIG idag??? Skriv gärna några rader och berätta så har jag nåt kul/intressant att läsa när jag kommer hem igen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klippt och snart stucken

Ett inlägg om en del fobier och om hår.

---

 

Nyklippt Toffla med en del av sina älskade böcker bakom ryggen.

Det blev ingen bra dag idag. Men jag är inte förvånad, det var ju tisdag. Därför var det helt underbart att få åka och lägga huvudet i M:s kapabla händer. Jag var stå trött i skallen att jag höll på att somna medan jag satt och väntade på min tur… Som vanligt blev jag mycket nöjd efteråt. Det känns gott att ha riktigt kort hår i nacken och på sidorna – jag är ju så varm om huvudet eftersom jag så snabbt får en kalufs.

På hemvägen stannade jag till vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Det har vi goffat, Fästmön och jag. Och så hade jag tur att det fanns en bit rabarberpaj kvar till kvällskaffet. Precis vad jag jag behövde idag det också.

Till kaffet pratade vi om vissa fobier. En del gillar inte vatten, andra gillar inte nålar. Jag, till exempel, gillar inte nålar. Ändå kan jag stolt tillkännage att jag ringde min husläkarmottagning i morse och bokade till. På fredag ska jag dit och få ”en spik i armen”, det vill säga en påfyllnadsdos av TBE-vaccin. Sen insåg sköterskan att jag ju fyllt 50. Då räcker det inte att jag kommer vart femte år, utan jag måste få boosterdos vart tredje år… Det går visserligen snabbt att bli stucken i armen, men du skulle se nålen… Den är lång och tjock…

En ny, underbar ledig fredag väntar alltså! Men först ska jag jobba en stund i morgon och därefter vila ut på torsdag, som är en röd dag. Så att jag klarar av mitt möte med sprutan.

Nu försöker jag slappna av till Maria Wern. Mord kan vara riktigt… lättsamma jämfört med nålar… I alla fall fiktiva mord. Verkligheten är ju betydligt grymmare, som vi vet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »