Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘varför’

Ett inlägg om en bok.


 

Prio ettBöcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Jan Berzelius

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.


Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? 
Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Konsumringen

Här blir det bråk i Prio ett!


Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Helgrent

Ett rent inlägg – med en del skit, förstås.


 

Bokhyllor med facklitteratur

Delar av mina bokhyllor med facklitteratur. Det var den till höger i bild som såg stökig ut. (Sladden använder jag till strykjärnet.)

I princip ägnade jag hela lördagen åt att städa. För en gångs skull kändes det… motigt. Jag gissar att jag inte behöver straffa mig så mycket med städning nu när jag arbetar heltid… (Sån är jag.) Men det behövdes bli rent här hemma, nåt alternativ fanns inte. Jag tog hela dan på mig och det var skönt. Städa i lugn takt var helt OK igår. Och emellanåt fick jag hitta på en och annan morot, som att stuva om i en bokhylla där det såg stökigt ut. Det blev bokhyllan med fackböcker av olika slag och i olika ämnen – allt från sexologi och politik till tro, turism och… humor. Där emellan ryms också en del naturvetenskaplig litteratur, böcker om Vilda västern och maffian samt konst. Kort sagt, en stökig hylla. Ämnena i den är fortfarande spretiga, men nu ser där i alla fall ganska välordnat ut. Hyllan intill rymmer biografier, lyrik, litteraturvetenskap, kommunikation och journalistik. Den fick vara som den är.

Det hände inte nåt särskilt upphetsande under dagtid. Mest var jag glad åt att jag spillde ut lite badskum på badrumsgolvet – jag menar, det kunde ju ha varit badolja och det är betydligt värre. Då hade jag kunnat öva mig på halkgång inomhus, med svår fara för mina lårbenshalsar, förstås.

Kvinna inför rätta

Seg och detaljerad – än så länge. Och jag är halvvägs i boken.

Framåt kvällen kunde jag äntligen slå mig ner i bästefåtöljen och läsa en stund. Jag tycker inte att jag kommer nån vart i min bok på gång, men nu är jag ungefär halvvägs. Boken jag läser har jag sett rätt mycket av här och var och även om jag försöker undvika att läsa recensioner innan jag läser en bok har det inte undgått mig att just den här boken har höjts till skyarna. Frågan jag nu ställer mig är…

varför..?

Jag tycker att den är seg och alltför detaljerad, jag tycker att författaren skriver in ovidkommande saker och sånt som inte för handlingen vidare. Men kanske, kanske är det upplysningar som har med upplösningen att göra. Eftersom boken inte är dåligt skriven tänker jag försöka hålla ut till slutet och hoppas på att den blir bättre.

Det var livat i huset igår. Nä, tvätteriverksamheten tycktes ligga nere. I stället hade man storfest. Därför tvingades jag ha TV:n på när jag satt och läste för att stänga ute tjattret. Ett tjatter, som för övrigt pågick i vart fall efter midnatt. Sen somnade jag. Men det var inte kul att känna sig störd och irriterad av partajande grannar igen, särskilt inte som vi skulle upp tidigt i morse. Alla människor i Sverige arbetar nämligen inte enbart kontorstid.

Soptunna utanför Mc D

Undrar om soptunnorna utanför Donken också var fulla…

Men före sänggåendet blev det en tur till närmaste Mc Donald’s, den på Takpannegatan. Det passade bra, för det var för sent för en stor hemlagad middag och för tidigt för att inte äta nånting. Fast när vi hade fått våra matbrickor och skulle sätta oss var det nästan så att jag gick igen. Fy te rackarns så skitigt där var! Jag har aldrig sett värre!!! Det brukar för det mesta gå omkring nån tjej eller kille som städar golv och torkar bord och nästan är… för mycket och i vägen. Igår hade det behövts… tio tjejer eller killar som städade. För det första stod otömda brickor kvar på en del bord och framför sorteringen, troligen eftersom tunnorna bakom var överfulla och det inte gick att stoppa ner mer skräp. Alla lediga bord var skitiga, det vill säga fulla av matrester, utom ett med barstolar, där vi till sist slog oss ner. På en del pallar var det stora flottfläckar. Vem vill sätta sig där? Inte jag, i alla fall. Maten, Chicken el Maco för min del, var i vart fall god, men gjorde magen väldigt… bubblig. Därför vågar jag inte ens tänka på hur det såg ut i matlagningsdelen på stället… Urrrk… Nä, det dröjer innan vi åker dit igen… Om vi nånsin gör det…

Söndag idag och den allra sista dan i januari. I morgon vänder vi blad i almanackan. Jag har förstås tjuvkikat på februari och noterat att vi har två högtidsdagar i den månaden. En person fyller ett kvartssekel, en annan trekvarts dito. Men det är fortfarande januari och den sista söndagen i den. Jag kunde somna om i morse efter morgonens lilla utflykt. Nu har jag rivit ur sängkläderna. Här ska bäddas rent, nåt jag inte orkade göra igår. Tvätta gör jag när jag kommer hem i kväll, men i god tid så att maskinen slutar jobba före klockan 22. (Jag kan nämligen både läsa och stava till hänsyn.) Igår ringde jag lilla mamma och hon var så trött och idag ska hon ringa mig. Något senare i eftermiddag ska jag hjälpa en vän med en frakt och så behöver jag handla lite livsmedel. Söndagsmiddagen blir rester från förra helgen. Jag har redan lagt fram rena kläder till i morgon och ställt fram jobbväskan. Jag tillhör dem som fortfarande längtar efter en ny arbetsvecka.

Vad har DU (haft) för dig i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar, för nyfiken är jag alltid!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bladvändande inlägg.


 

Boksida och hand

Nu har jag börjat läsa den första av mina julklappsböcker. Det är härligt att få vända blad i en helt ny bok ibland.

Det är söndagsförmiddag och min sista lediga dag den här veckan. Men jag klagar inte! Jobba tre dar, ledig fyra. Jag längtar i stället till jobbet. Dit jag ska i morgon för att även den kommande veckan jobba tre dar och vara ledig fyra. Det går snabbt att få ledigheten i kroppen. Med det menar jag (ja, jag känner att jag måste förtydliga allt eftersom det alltid finns några som vill missuppfatta/missuppfattar det jag skriver) att det är lätt att vända på dygnet. Mamma, som är på besök, är dessutom en nattuggla och vill gärna ha sovmorgon varje morgon. Därför har även jag varit ganska hänvisad till mitt sovrum. Men jag klagar inte på det heller. Jag har min laptop och jag har tillgång till massor av bra böcker som jag kan läsa och mobilen om nu nån skulle vilja mig nåt.

Jo lite klagar jag. Jag har ont i högerbenet och det blir inte bättre, snarare värre. Jag tror att det har med stillasittandet i sovrummet att göra. Där är ju begränsat med utrymme för promenader. Tänk, det vore nog det värsta för mig, ytbegränsningen, om jag satt i fängelse! Medan jag sitter eller ligger här tänker jag förstås en hel del. Jag känner mig ledsen och förtvivlad för att jag så ofta är arg och frustrerad och för att jag känner mig så ensam trots att jag inte är det. Men det kanske är dags att gå vidare nu och vända blad och göra nåt som är nytt för mig: jag funderar på att öppna ett Facebook-konto! Så nytänkande är jag! (<== ironi). När ens sociala kontakter i princip omfattar mamma och kollegorna på jobbet saknas det nåt. Jorå, jag har vänner som hör av sig då och då, mest per sms eller via spelchatt. Men på Fejan skulle jag kunna ta upp vänskapstråden med gamla vänner och kanske träffa nya. Sen vet jag att vänskap i cyberspace är som det är – osäkert. Fast är det verkligen bättre i verkliga livet??? Tänk efter!

Böcker är emellertid oslagbara som vänner. Igår kväll öppnade jag den första julklappsboken. Idag på morgonen har jag läst ungefär en fjärdedel av Falleri fallera falleralla, den åttonde och sista delen i Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Jag fick boken av mamma, det vill säga jag nätshoppade den själv. En kan ju fundera över varför jag läser så mycket deckare… Är jag mordisk? Nja, inte särskilt. Jag gillar att försöka klura ut vem som är skyldig och varför. Av julklappsböckerna var åtta av tio deckare… Mycket att klura på, med andra ord…

Julklappsböcker

Reprisbild på julklappsböckerna. TACK igen, alla givare!


Vilken sorts böcker läser DU helst??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Jag kanske kan få lite input och lästips!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Anne Holt är en av mina favoritförfattare. I kväll var det premiär för Modus på TV4. Det är en svensk thrillerserie baserad på en av Anne Holts litterära karaktärer, Inger Johanne Vik. Totalt blir det åtta delar. Jag trodde att jag var alltför trött för att kunna titta och ta in, men icke!

Modus


Premiäravsnittet börjar med en bröllopsfest.
Inger Johanne Vik och hennes döttrar ska sova på hotell. Mitt i natten håller äldsta dottern Stina på att bli överkörd av en lastbil utanför hotellet. Det mamma inte vet är att den autistiska Stina har sett en man mörda en kvinna. Det är juletid och medan Inger Johanne Vik pyntar sitt hem får tittarna följa med hem till en kvinnlig präst. Ytterligare ett mord sker – av samma mördare. Men varför och vem är han?

Det är inte tu tal om att det här är spännande och riktigt bra! Inte blir serien sämre heller av den fantastiska rollistan. Melinda Kinnaman är lysande som Inger Johanne Vik, men övriga skådisar, som Henrik Norlén, Peter Jöback (!), Krister Henriksson, Cecilia Nilsson med flera gör inte heller bort sig.

Toffelomdömet blir det högsta. Den här serien ska jag definitivt följa!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ilsket inlägg.


 

Varning för svordomar!

 

Jag är förbannad. Hela tiden. Och tro nu för fan inte att jag tycker att det är roligt, för det tycker jag. INTE. Jag är bara arg på allt och alla, till exempel…

  • bilen, som nästan körde hälsenorna av mig på övergångsstället
  • den lilla bruna, som bara röker och pratar i sin mobil och GLOR på mig
  • alla bilar utanför Tokerian som inte parkerar på en parkeringsplats – det finns ALLTID lediga parkeringsplatser
  • alla bilar utanför Tokerian och de andra affärerna som står utanför ingångarna med motorn igång, särskilt den blåa, som stod där när jag kom och som stod där när jag gick 20 minuter senare
  • manspersonen, som gjorde ”jag-ska-skära-halsen-av-dig-tecknet” åt mig inne på Tokerian
  • all jävla pappersreklam i postboxen från affärer jag aldrig besöker
  • all jävla mejlreklam från Discshop, där jag typ handlar en gång vart tredje år
  • alla som anställer skribenter som inte kan stava
  • vuxna grannbarnet, som ALLTID tänder en cigarrett utanför mitt öppna sovrumsfönster. Tack för demonstrationen.
  • min plånbok, som håller på att gå sönder
  • mina kläder, som också håller på att gå sönder (förutom de undre)
  • all jävla värdelös skit, som visas på TV (bara sport, bara sport, bara massor utav sport) en lördagskväll när ”alla andra” i Uppsala är ute på Kuklturnatten
  • och så alla jävlar som bara måste tala om att och hur mycket de hjälper sina medmänniskor

Men varför i helvete bryr jag mig så??? För att Ingen jävel bryr sig ju tillbaks – förutom den lilla bruna, förstås, med sitt ilskna blängande… Tittar mig i spegeln och ser… en stor, fet beige som är skitförbannad.

en rund spegel

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett funderande inlägg.


 

Idag läste jag i lokalblaskan att Knivsta kommun har gjort en polisanmälan. Detta efter att kommunen var en av huvudaktörerna i TV-programmet Uppdrag granskning och därefter har fått ta emot hot och personangrepp. Att hota nån är verkligen inte OK, men enligt polisen behöver kommunen inte vidta några säkerhetsåtgärder. Jag undrar om en kommuns anmälan om hot kan bli allmänt åtal. När en privatperson förtalas och anser sig hotad får privatpersonen driva det hela själv, trots att det sägs ha blivit enklare genom en lagändring förra året:

Falska utpekanden är förtal


Att uttrycka sin mening borde vara OK. 
Men när meningen innebär att en till exempel ska slå (ihjäl) nån eller dess familj är det inte OK. Då handlar det inte om yttrandefrihet utan om hot. Lika lite OK är det att sprida förtal i sociala medier om att nån har blivit av med jobb på grund av till exempel missbruk när detta inte är sant. Se texten ovan!

Men hot… En kommun är ju inte en sak. Det är inte en sak som får ta emot hotfulla mejl med mera utan människor. Det är INTE OK, nånsin. Att det ska vara så svårt att diskutera sakfrågor utan att det spårar ur.

Läsande figur

Orka läsa, men inte orka skriva.

Om jag lägger det på en lägre nivå… Häromdan skrev jag ett inlägg i vilket jag funderade över saker och ting och hur jag ska göra. Jag skrev bland annat att utrymmet på den här bloggen håller på att ta slut, att engagemang och återkoppling från läsare är minimalt och att jag undrade varför det kommenteras mindre på bloggen än i andra sociala medier, det är ju liksom inte svårare. Så gott som alla som kommenterade det inlägget kom med en ursäkt varför just de inte kommenterar så ofta (längre). Det var inte alls det jag var ute efter, jag ville veta mer exakt VARFÖR. Tar en sig tid och ork att läsa ett blogginlägg, finns det alltså ingen ork kvar efteråt till att skriva en mening i en kommentar. Det är så jag tolkar det hela nu.

Om jag själv hade svarat på en sån fråga hade jag nog skrivit att jag bara kommenterar sånt jag tycker är intressant, har en åsikt om eller bara för att jag vill peppa skribenten eller säga hej. Men det är jag. Jag är inte andra människor. Sen hade jag nog dessutom skrivit i kommentaren att jag inte har ork eller tid att läsa exakt alla inlägg. För mig blir det konstig matematik när människor har tid att läsa en massa, men ingen tid över för att skriva en mening. Det går inte ihop i min hjärna. Men nu struntar jag i detta och kommentarsfunktionen förblir avstängd. Eventuellt släpper jag på den vid inlägg om böcker och recensioner. Då tar jag bort eventuella kommentar som kommer in och som inte handlar om det specifika inlägget eller boken.

Do not feed the troll

Här ska inga troll gödas.


I olika medier,
sociala som andra, debatteras just nu Julia Caesar. Ja, inte det gamla rivjärnet till skådespelerska utan en 70-årig kvinna, en före detta journalist som av Expressen namnges och även sägs vara

[…] en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter […]

Atonbladet tycker att det är rätt att Expressen har avslöjat vem som döljer sig bakom Julia Caesar. Personligen har jag inte läst nåt av det Julia Caesar har skrivit. Jag skummade alldeles nyss några rader och på ren svenska tycker jag att det är dynga. Om en har så många viktiga (<== ironi) åsikter en vill skrika ut tycker jag att en kan göra det under sitt eget namn. OK, jag kallar själv mig Tofflan på den här bloggen. Men det är ju knappast nån hemlighet hur jag ser ut och vad jag heter, det kan ju vem som helst som orkar läsa (!) och kolla runt på bloggen se. Dessutom är det här ingen hatsajt. Det är en blogg som är på väg att ta slut och vars ägare inte kan låta bli att undra lite ändå vem somliga ska ge sig på och förfölja och förtala när jag tystnar.

Slutligen vill jag tacka L och I för att ni frågade mig hur jag mår trots att ni själva båda två är svårt sjuka och E, för att du orkade läsa och kom med bra förslag.

Rosor

Rosor till er som vågade svara och som orkade läsa.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förljuget och fuskande inlägg. Ha ha ha, bara skojar! Eller..?


 

Varför ljuger och fuskar vi människor? Sker det nånsin i djurens värld, till exempel? Jag försöker nog att varken ljuga eller fuska själv. Mest för att jag inte kan ljuga (medvetet), det syns direkt. Att bli avslöjad som lögnare skulle vara väldigt pinsamt. Och när det gäller fusk… Nää… jag vill inte tillskansa mig fördelar och vinster av nåt slag – varken små eller stora – för är dessa baserade på fusk är de ju inte äkta. Du skulle bara veta hur… upprörd jag blir när jag i samtliga skriftliga meddelanden från Akassan Vision upplever att jag blir misstänkliggjord för fusk… Jag, som till och med häromdan betalade min infrastrukturavgift på fem (5) kronor från mammas födelsedagsutflykt i somras…

Infrastrukturavgift 5kr

Såna här fakturor ägnar sig vissa byråkrater åt att skicka ut. Undrar vad själva handläggandet kostade. Med all säkerhet mer än fem spänn.


Psykologiprofessorn Per Carbring menar 
att människor vanligen inte fuskar och ljuger för att få fördelar. Fusket och lögnerna handlar i stället mest om att undvika obehag. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter häromdan att det är svårt att upptäcka lögnare och fuskare just i stunden. Själv blev jag ljugen rakt upp i ansiktet häromdan och uppfattade lögnen direkt. Det gjorde mig mycket, mycket ledsen eftersom det var en person som jag tycker om.

Spelkort

Att fuska i kortspel är väl inte hela världen..?

Att ljuga om eller fuska i små saker/sammanhang är väl inte hela världen. Som när man spelar kort eller brädspel hemma i familjen. (Fast personligen lackar jag ur då. Och jag är verkligen inget bra på kortspel som Bluffstopp och liknande…) Men ibland får fusket (slarvet?) väldigt stora konsekvenser. Jag läste i Aftonbladet igår om ett förväxlingsfel vid fertilitetskliniker i Danmark. Detta har lett till att åtminstone ett barn har fötts med ”rätt”mamma, men ”fel” pappa. En dansk kille blev till efter att ägg hade förväxlats och fick ”fel” därmed föräldrar. Nu misstänker man att det har förekommit åtminstone fem ytterligare förväxlingar. Det går inte att föreställa sig vilka känslor alla inblandade får när ett sånt här fel har upptäckts. Tänk att kanske ha levet ett helt liv i lögn, på sätt och vis, på grund av en förväxling vid tillblivelsen…

ULkort

Laddat med hur mycket? Tja, det måste jag gå till en kassa för att få veta.

I samband med detta är fusket hos UL den 14 och 15 augusti en piss i havet. Och nåt fusk är det kanske inte egentligen, bara ett tekniskt fel – och ytterligare en bekräftelse på att jag aldrig ska ladda ner deras app (det är inte första gången den krånglar). För en gångs skull är det inte resenärerna som har fuskat med biljettavgifterna utan UL. Det vill säga UL:s app, dårå. Resenärer som använt appen under de aktuella dagarna har blivit dubbeldebiterade. Men kontaktar en UL:s kundservice kan en få pengarna tillbaka om en tror sig ha råkat ut för detta. Heder åt UL som erkänner detta, i alla fall i lokalblaskan (som kanske inte alla läser, men…)

Däremot är det inte hedersamt av UL att strulet med reskassesaldot kvarstår och skylla på att det beror på att chaufförerna lämnar in sina redovisningar sent. Lös problemet, bara! En har inte en aning om sitt saldo, för när en loggar in och kollar sitt kort kan det visa ett helt annat saldo än när en står på bussen och ska betala.

Och ta bort texten

[…] Vi jobbar på en lösning […] 

när det gäller kortköp via läsplatta eller smartphone som står på webbplatsen. Inget har hänt på flera månader… DETTA är ljug!


Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen är den sista serien på den här bloggen, kommer inom kort!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »