Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘socialdemokrat’

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Palme sista timmarnaDet har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördadesVarje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.


Häromdan hamnade jag
i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Rayban glasögon

Mina svindyra, men nästan båglösa.


Min mycket yngre kollega
har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

grisar

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.


Idag tycker jag
att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till en recension av en bok, medan andra hoppar högljudda precis utanför mitt arbetsrumsfönster. (Eventuella misstag beror på vissa skärande ljudinslag som… ja, stört mig.)


Finns det nåt bättre
än att få en alldeles ny bok i sin hand, direkt från författaren själv? Jag har haft Fyra dagar i april av Magnus Alkarp i min ägo i ungefär fem dagar. Den har blivit luktad på, den har blivit hållen, den har fått följa med in i obskyra (?) skrubbar och vrår. Den har varit med mig 24 timmar om dygnet. Och nu ska jag försöka skriva en sorts recension av boken.

Fyra dagar i april
En bok om fyra dagar i slutet av april 1943.


Året är 1943 och det närmar sig påsk.
Ute i världen rasar ett krig, men här hemma i Sverige är det fred. Detta hindrar dock inte de svenska nazisterna att kalla till riksmöte i Uppsala. Ett möte som avslutas på annandagen med en manifestation. Men det blir minsann ingen fredlig historia. Ett gäng motdemonstranter är på plats. Ändå visar det sig vara poliserna som är skurkarna. Hur ska man annars förklara sabelhuggen i ryggarna?

Jag dras direkt in i händelserna. Händelser, som författaren stötte på i och med sin forskning inför avhandlingen 2009. Här har han tagit tillfället i akt att sticka näsan ner i en detalj. Eller var det ett getingbo? Hur som helst, påskkravallerna i Gamla Uppsala hade jag aldrig hört talas om – trots att de faktiskt utspelar sig på min födelsedag. (Fast jag var ju förstås inte född 1943, men samma dag som påskkravallerna. Och Tjernobyl. Tjernobyl är ju för övrigt en ännu senare katastrof, 1986, än Petite Moi. Nånting mer den 26 april???)

Vad är väl en bok om den inte, förutom ett givande innehåll, har ett språk som tilltalar mig? Ganska snart noterar jag att Magnus Alkarp har flera riktigt roliga vändningar för sig ibland. Eller vad sägs om denna:

[…] Att han ibland kallades Rödlyset berodde inte på att han skulle ha haft ett förflutet som trafikpolis i Sundbyberg, vilket somliga lär ha trott, utan förmodligen på att det fanns misstankar om att han var socialdemokrat, vilket han troligtvis var. […]

Andra formuleringar är snudd på poetiska:

[…] Ett iskallt duggregn letade sig in under ylletröjor och ned i strumpor och skor. […] 

Jag hittar ett enda ställe där jag tycker att det språkliga brister:

[…] Men Lundberg var också en fri själ och bångstyrig till naturen, inte sällan kritiserad för sin vägran att rätta in sig i ledet när partipiskan ven, vilket i mångas ögon i och för sig gjorde honom ännu mer lämpad att leda striden, men vi ska inte vara så säkra på att Gustav Möller och Per Albin Hansson var lika överförtjusta som sina väljare. […]

Det här är en bok om verkliga händelser, men den är skriven som en roman. Vissa delar skildras så skört, så skört. Och det är bra. Det ger berättelsen liv. När Magnus Alkarp till exempel beskriver hur en av de norske jentene blir utfryst kan inte ens den mest förhärdade förbli kallsinnig:

[…] Det tisslades, vänner undvek henne, inte ens Ingrid visade sig. Den enda som besökte henne, tröstade henne, uppmuntrade henne och kanske försökte uppelda henne var Greta. Sedan slutade även Greta komma. […]

Men det ligger som sagt gedigen forskning bakom tillblivelsen av den här romanen. Särskilt intressant att notera är en lista med namn där Magnus Alkarp faktiskt kunnat återskapa 63 av de 75 ursprungliga namnen. Han tycker att det är

[…] bara […]

Jag tycker att det är många.

Vill du läsa en historisk bok vars innehåll känns synnerligen aktuellt väljer du Fyra dagar i april. Men eftersom Magnus är min syssling kan jag inte dela ut några rosa tofflor utan att anklagas för opartiskhet. Jag låter därför ytterligare ett citat ur bok få avsluta mina tankar om och upplevelser av den här boken:

[…] Vi har ett ansvar för allt vi gör och allt vi underlåter att göra. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätt, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar. […]


Livet är kort.

Read Full Post »

Förra helgen var Fästmön och jag lediga tillsammans – kors i taket! Då passade vi på att besöka ett par bokantikvariat. Jag hittade Kjell Erikssons Den hand som skälver inbunden, med skyddsomslaget kvar och i fint skick på Myrorna för endast 20 kronor.

Den hand som skälver

Fynd på Myrorna!


Den här boken kom ut 2008,
men den börjar egentligen redan 1993 med att ett socialdemokratiskt kommunalråd försvinner. Ingen vet vad som har hänt, kanske har han avlidit. Men så, många år senare, ser en bekant honom – i Indien. Kommunalrådet beslutar sig för att komma hem. I och med sin hemkomst sätts vissa händelser igång igen, händelser som har med ett gammalt mordfall att göra. Ett mord från 1993… Polisen Ann Lindell och hennes kollegor tar upp tråden. Samtidigt måste de nysta i ett nytt fall, en upphittad kvinnofot.

Som vanligt en spännande och engagerande bok, signerad Kjell Eriksson. Jag gillar hans böcker eftersom de utspelar sig i Uppsala. Men inte bara där utan även i övriga delar av länet. Dessutom är han en fena att beskriva Ann Lindells tankar och känslor.

Boken är spännande hela vägen, ända till slutet. Och inte förrän på de allra sista sidorna avslöjas mördarnas identitet. Inte alls som jag trodde, förstås…

Högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Att Olof Palme var en stor liten man begrep jag för ett tag sen när jag plöjde Henrik Berggrens biografi över honom. För när Olof Palme hade sin storhetstid i Sverige var jag fortfarande rätt mycket ett barn. Det var därför med stor nyfikenhet jag bänkade mig idag på förmiddagen för att se första delen av dokumentärfilmen om Olof Palme, en film av Kristina Lindström och Maud Nycander. (Vad jag förstår är TV-versionen inte bara tredelad, den innehåller mer än filmen.)

Olof Palme

Olof Palme. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


I den här första delen
får vi kort se glimtar från Olof Palmes barndom och studietid i USA. Han kommer liksom av en händelse in i politiken när Tage Erlander anställer honom. Och många frågar sig om denne Palme, uppvuxen i högreståndsfamilj på Östermalm, verkligen är socialdemokrat. Vi tittare får se bilder och filmer från såväl yrkesliv som familjeliv. Dessa är blandade med kommentarer från vänner, kollegor, fru Lisbet och sönerna.

Nej, min tid som socialdemokrat var kort. Icke desto mindre är jag fascinerad av Olof Palme och jag slås över hans lysande intellekt, bland flera förmågor.

Jag tycker att den här filmen är ett mästerverk, med dess blandning av historia och nutid. Del ett får högsta betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Olof Palmes liv blev alltför kort.

Read Full Post »

Jag blir mäkta irriterad men föga förvånad när jag läser i dagens lokalblaska om ett mejl till Stadens Sandlåda, SS, som inte har diarieförts. (Inte heller denna artikel finns att läsa på hemsidan.) För det var uppenbarligen en allmän handling. Eller?

En vd från ett av SS:s bolag hade mejlat ett antal politiker. Men registrator hävdade, när lokalblaskans reporter hörde av sig, att handlingen hade makulerats. Makulerats! Mejlet hade inkommit, registrerats och sen makulerats för det skulle inte diarieföras egentligen. Men strax därpå ändrade sig registrator och meddelade att handlingen blivit sekretessbelagd. Det kan man nämligen göra om en handling till exempel beror ett personalärende vilket det här mejlet handlade om, i princip. Samtidigt hänvisade registrator till juristen. Och nu börjar den vanliga karusellen gå runt i SS.


Snurrigt som en karusell i Stadens Sandlåda. (Bilden är lånad från Presenter barn och vuxna och föreställer en speldosa.)

                                                                                                                                                           Juristen ringde upp journalisten samma dag och erbjöd sig skicka så väl det inkomna mejlet som svaret. Men att handlingen makulerats och sedan belagts med sekretess var ett misstag. Missbedömningen tog juristen själv på sig. Offentliga handlingar diarieförs av SS som huvudregel, enligt juristen, men det finns inget skäl till att just denna handling inte diariefördes. Hängerume?

En lektor i rättshistoria vid universitetet är mycket upprörd över det hela, men inte heller han är förvånad över SS:s agerande. Det ska råda både offentlighet och definitivt inga oklarheter.

En av mejlmottagarna, ett oppositionsråd och tillika en (S)-politiker precis som vd:ns fru (som dessutom för inte allför länge sen var oppositionsrådskollega med politikern) undrade över förfarandet men säger att han måste böja sig för att

[…] Juristerna hävdar att det är korrekt att göra så. […]

Notera, att denne (S)-politiker är en av våra folkvalda. Folkvalda. Du och jag som bor i länet har valt honom. Vi har inte valt SS:s jurist, däremot eller nån annan tjänsteman.

(S)-politikern vill inte kommentera skälet till att mejlet inte diarieförts utan hänvisar till Högsta Hönan. Som i sin tur hänvisar till en av SS:s så kallade chefer. Som i sin tur hävdar att beslutet om diarieföring är delegerat – till juristen.

Ja, man kan väl säga att det är lika snurrigt som förr i tiden i SS. Alla skyller på alla. Och vad jag förstår är inte en enda av de ovanstående i denna lilla berättelse ur verkligheten ens sommarvikarie utan tillsvidareanställd. Duktigt folk, må jag säga.

Read Full Post »

Hur är jag egentligen? Är jag en velpotta eller är jag en åsiktsmaskin? Först och främst kan jag inte ens bestämma mig för vilken bakgrundsfärg jag ska ha. Ursprungligen i år körde jag enligt konceptet

Dagens färg, därför att…

Nu känns det som om jag behöver bestämma mig. Jag kan inte vela fram och tillbaka. Men jag har problem, för jag gillar både den himmelsblåa och den ljust gula bakgrundsfärgen. Kruxet är dock att vi i vår familj lever efter devisen

Gult är fult!

Av flera skäl. Ett är att Fästmön avskyr gult och jag är solidarisk. För solidarisk ska man var med sin kära, tycker jag. Personligen har jag inget emot gult alls, bara när det gula sitter på personer som inte passar i färgen – oklädsamt! Då krullar sig mina ögon. Själv passar jag inte i nån färg, inte ens tjockis-svart. Men jag älskar blått! Problemet är bara att en blå bakgrundsfärg inte direkt lyfter fram bilden i headern – som ju är just himmelsblå. En ljust gul bakgrund gör underverk… Blekt, men funkar mot bilden, bilden med min favoritfärg… Där har du mitt dilemma!


Det här är en makalös vacker ros som jag fotade förra året. Men den är ju lite gul…

                                                                                                                                                      När det gäller mina åsikter har jag insett att jag åker på käftsmällar så det slår gnistor så fort jag sticker ut hakan. Och det är bra det, för det är nog precis vad jag behöver! Fast inte alltid. Ibland har jag protesterat för jag tycker att jag blir påhoppad för allt jag skriver. Jag menar, en SÅN viktig åsiktsmaskin är jag väl ändå inte??? Det finns personer som har åsikter om precis allting och som måste uttrycka dem. Jag har inte åsikter om allting och dessutom väljer jag vilka frågor jag vill uttrycka mina åsikter om i skriftlig form.

Det jag emellertid har noterat,

sade hon småskrattande,

är att så fort jag skriver om nåt politiskt eller om nån politiker då hugger folk direkt!

Nu gör ju inte jag det så ofta, för det här är inte nån politisk blogg. Men igår kväll gjorde jag ett litet test. Jag skrev om Carin Jämtins tankar om skoluniform och det hade folk en massa synpunkter om – eftersom jag hade en annan åsikt än denna socialdemokrat. 

Då var jag bland annat

en moderatjävel som älskar dyra märkeskläder och inte tänker på dem som har det sämre ställt

(Ursäkta kraftuttrycket, men jag citerar en kommentar jag fick som jag inte publicerade.) Min verklighet är att jag visst älskar en del dyra märkeskläder, främst för att de är av bättre kvalitet än vissa billiga märken. Men min ekonomiska situation tillåter inte att jag köper märkeskläder. Den tillåter inte klädinköp överhuvudtaget just nu.

Däremot, när jag skrev om Olof Palme, på 25-årsdagen av hans död, ett ganska neutralt inlägg men med en viss värme för Olof Palme och hans familj, då kom minsann inga kommentarer om att jag var

en jävla sosse

eller liknande. (Ursäkta kraftuttrycket igen! Jag får ofta den här typen av kommentarer när argumenten tycks tryta för somliga. Naturligtvis publicerar jag inte sånt.) Intressant, intressant…

Sanningen är att jag varken är moderat eller sosse, men det finns nog åtskilliga som tycker att jag är en jävel.

♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣

Den här velpottan/åsiktsmaskinen är för tillfället hemma hos sig. Elias fick besök av en kamrat idag, så vi sköt upp ur sängarna som raketer. Men då hade vi sovit bra länge… Jag har varit och handlat lite frukostvaror och middagsmat till Anna och mig i morgon (vi bor i stan nästa vecka), men ska handla middagsmat till i kväll och lämna in Lottokupongen för nästa vecka på vägen tillbaka till Himlen. Passerade också Morgonen och levererade en blytung väska till sin ägarinna.

Solen skiner, snön smälter och Anna skulle försöka sitta en stund i dörrhålet till sin balle*. Jag känner mig mest som en skottspole som bara åker fram och tillbaka hela tiden – med vissa uppehåll för stunder vid datorn eller i TV-soffan. Linn undrade häromdagen om vi inte skulle flytta ihop snart och visst vore det bekvämt på flera sätt. Men jag vill inte bli en börda som innebär försörjningsplikt för min blivande sambo, så vi avvaktar ett tag till. Så är det.

                                                                                                                                                        *balle = balkong, inget annat!

Read Full Post »

Older Posts »