Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tillbakablickar’

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Palme sista timmarnaDet har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördadesVarje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Min pappa AnnChristineEster Roxbergs pappa hette Åke och var präst. Sen blev han Ann-Christine och kommunikationschef. Dottern har skrivit om sin pappa i den lilla boken Min pappa Ann-Christine. Åkes förvandling till Ann-Christine finns också skildrad i dokumentären Vägen till Ann-Christine. Dokumentären såg jag i augusti förra året och blev intresserad av att få veta mer. I januari anlände pocketboken i ett bokpaket jag nätshoppat.

På mindre än 200 sidor skildrar Ester hur pappan Åke blir Ann-Christine. Det är svårt för alla inblandade, inte bara för Åke utan givetvis även för hans fru och hans barn. Förvandlingen skildras genom både tillbakablickar och glimtar från nuet. I början tyckte jag att det var för mycken titt i backspegeln och för korta och ovilliga blickar framåt. Sen inser jag att det naturligtvis var en otroligt svår bok att skriva. Försök bara att till exempel svara på den enkla frågan om vem Ann-Christine är idag. Är hon fortfarande Esters pappa?

Jag kan aldrig förstå, för jag har inte varit med om samma eller liknande förvandling. Men jag kan förstå att det har varit… svårt. Jag kan också förstå lite grann Åkes längtan efter att få vara den han egentligen har varit hela sitt liv – och ändå inte. Den han dolt.

Det här är inte bara en svår bok. (Ja jag kan bara läsa boken i små etapper.) Det är en viktig bok, det är en bok om mod och om kärlek. Tack för att jag fick läsa den, Ester och Ann-Christine!

[…] Pappa, hur lyckas du komma på nya predikningar varje söndag, år efter år?
Det är inte så svårt, säger pappa, jag säger bara samma sak varje gång.
Vadå?
Var inte rädd, du är älskad. […]

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår var det inte bara Morden i Midsomer som körde igång. TV4 visade samtidigt, förstås, norska serien Det tredje ögat. Norska kriminalserier och brittiska är ofta i samma höga klass. Vilken tur att jag kunde spela in på DVD-hårddisken. Som bonus slapp jag då reklamen eftersom det går att snabbspola förbi den. Fästmön och jag dukade fram några goda ostbitar och var sitt glas hemtrampat vin till detta.

Det tredje ögat

Viggo är en bra polis, men han lider svårt av att inte få veta vad som har hänt dottern som försvann.


Vi tittare får tillbakablickar 
från en fin dag i polisen Viggos liv. Fin ända tills hans femåriga dotter försvinner från cykelvagnen medan han är inne i kiosken och köper glass. Livet slås i spillror, äktenskapet går i kras och dottern förblir försvunnen. Viggo fortsätter att jobba som polis, men han har svåra problem med att acceptera att dottern är borta. I nutid får Viggo en ny kollega och tillsammans tar de sig an ett fall med en försvunnen politiker. Viggo är den som löser fallet tack vare sin förmåga att minnas detaljer – och sina drömmar! Men han är allt annat än rolig att jobba med…

Ytterligare en bra norsk kriminalare! Det här är både spännande och otäckt redan från början. För så är det när ett barn bara försvinner och inte kommer tillbaka eller hittas. Att leva med ovissheten torde göra vem som helst mer eller mindre galen. Att det sen ska bli tio avsnitt känns lite i mesta laget. Men spelar man in och spolar förbi reklampauserna känns det något mer rimligt.

Toffelomdömet för den här spännande starten blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

En man som heter OveEn del är såna att de sparar det bästa till sist. Inte vet jag om jag är en sån rent allmänt, men Fredrik Backmans bok En man som heter Ove var den sista i högen födelsedagsböcker för i år. Det flesta böcker jag fick till födelsedagen i år var riktigt bra böcker. Fast faktum är att jag verkligen sparade den absolut bästa till sist. Tack, Anna!

Det här är en bok som redan i inledningen fångar min uppmärksamhet. Ove, 59 bast, ska nämligen köpa ”data”. Ove är lite av en grannarnas skräck, han är en aning (!) bitter och framför allt: han är bostadsrätts-föreningens självutnämnde ordningsman. Han har inga vänner utan umgås bara med sin fru. Det tar emellertid över 40 sidor innan vi läsare får veta mer direkt var den där frun är. När en nyinflyttad familj backar in i Oves brevlåda vet han inte om att han får vänner för livet. Ilsken svär han och tar kommandot över såväl bil som släp. Sen drar en märklig historia igång – med tillbakablickar på Oves liv. Allt medan Ove själv försöker ta livet av sig.

Först är det en väldigt rolig bok. Men under läsningen av vissa kapitel kommer faktiskt tårarna. Den här boken är så mycket! Den skildrar en man som gillar rutiner, men också en man med ett mycket stort hjärta. Om nu bara omgivningen tar sig tid och ser det. Nåt av det sorgligaste i kråksången är att Ove inte längre har nån funktion. En måndag var det bara tack och hej från jobbet, till exempel (måndagar är för övrigt inga bra dagar för Ove):

[…] Människan behöver vara en funktion, anser han. Och han har alltid varit funktionell, det kan ingen ta ifrån honom. Han har gjort allt som det här samhället har sagt åt honom att göra. Jobbat, aldrig varit sjuk, gift sig, amorterat, betalat skatt, gjort rätt för sig, kört en ordentlig bil. Och hur tackade samhället honom? Det kom in på hans kontor och sa till honom att gå hem, det var vad det gjorde. Och en måndag hade han ingen funktion längre. […]

Jag skulle kunna skriva åtskilligt fler citat, men det tänker jag inte göra. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken. Den får nämligen högsta Toffelbetyg. Men nån jävla filmatisering (Oves svordom!) av boken tänker jag inte se! Det skulle definitivt inte Ove ha gjort heller…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »