Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘segt’

Ett inlägg om en bok.


 

GärningsmanBokmålet för maj månad är att läsa böcker från loppis och second hand. Jag fortsatte därför från en Motaliansk deckarförfattare jag hittade på Röda Korset till en Uppsaliensisk från Erikshjälpen. Igår påbörjade jag och läste ut Ulla Bolinders Gärningsman, en psykologisk thriller om ett mord.

Boken handlar om mordet på en ung tjej. Gabriella hittas våldtagen och mördad bredvid sin säng. Kvällen innan har hon varit på krogen. Kriminaljournalisten David Weber intervjuar kompisar och andra i Gabriellas närhet. Hans intervjuer varvas med polisens förhör i boken. Sakta men säkert nystas sanningen upp och mördaren och hans motiv avslöjas efter hand. Tidigt blir det ganska uppenbart att mördaren har svårt att tygla sitt humör.

Det är ett intressant grepp att låta de inblandade tala för sig själva, så att säga, utan att varken författaren eller nån karaktär lägger sig i – mer än att journalisten respektive polisen ställer frågor. Tyvärr tycker jag att det blir lite segt. Det är till viss del spännande när fler än en person är misstänkt, men det blir aldrig… rafflande. Samtidigt är boken mycket realistisk. Flera våldtäktsoffer kommer till tals och det är otäcka berättelser de förtäljer.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett darrande och barrande inlägg.


 

Snöiga buskar jobbet

Det var vinter utanför jobbfönstren också.

Det blev vinter i Sverige även 2015 trots allt. Jag kan inte påstå att jag gillar snö, kyla och halka, men det blev onekligen lite ljusare. Fast kallt, som sagt. Nu i kväll visade termometern i bilen på elva minusgrader. Ja, jag har varit ute och kört en sväng, sånt jag gör för att jag ska få träffa Fästmön en stund. Du kanske minns henne, Anna, heter hon..?

Kul att vara tillbaka på jobbet idag också, men det var inte många kroppar där. Tror vi var fem i närmaste kretsen som arbetade, många av dem inte hel dag. Men NK* och jag var plikttrogna som alltid. Jag jobbade med policydokumentet och NK med några beskrivningar. En kan inte säga att jag gjorde storverk idag. Jag gjorde det jag hade satt upp som mål i alla fall och det är jag nöjd med. Tyvärr hade jag en oönskad kamrat med mig hela dan. Dess namn är Ångest. Det var riktigt tufft och riktigt segt, men jag vann. Beneländet, däremot, är bättre. Igår kväll hittade jag nåt sjukt bra liniment som jag smorde på. Den tuben är jag rädd om!

På eftermiddagen ringde jag hem för att kolla läget med mamma. Då satt hon och åt, vilket ju var bra. Hon tenderar annars att strunta i mat och äta godis. Känns det igen? När jag kom hem på kvällen hade temperaturen börjat sjunka rejält, så jag tog en dusch för att värma mig, plockade undan ren och torr tvätt samt perkolerade kaffe och serverade oss tillsammans med rostat bröd. Mamma hittar inte sin brödrost (heller) hemma och hon sa flera gånger hur gott det var med rostat bröd. Mammas våffeljärn är också borta och våfflor hade hon önskat sig när hon kom hit. Det har hon fått, men vi bestämde i kväll att våfflor blir vår nyårsdagsmiddag. Såna är vi.

Röd julgranskula

Barry är rätt stilig med sina kulor.

En till som tycks darra av köld (?) är Barry Gröngöling, det vill säga vår gran. Han doftar fortfarande väldigt gott och kulorna och glittret gör honom riktig stilig. Men barren… Det bara rasar om honom när en råkar gå förbi eller böja sig ner för att sticka in elsladden till en fönsterstjärna eller så. Jag bävar för hur det ska bli när jag ska bära ut honom…

I morgon är det tisdag och då ska jag handla på hemvägen. Måste hitta på ett par små presenter också, mamma har namnsdag en dag här innan hon åker hem. Sen måste jag gripa mig an strykhögen i morgon kväll, så att jag kan vara helt ledig från onsdag efter jobbet ända till söndag när riksfärdtjänsten kommer och hämtar mamma. Fast i denna stund ska jag bara posta det här inlägget innan jag läser en stund och släcker ner. God nattis!


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att leva och dö.


 

Jag vet inte hur många gånger en kan dö under en livstid. Eller under en period av sex, sju år. Dö och återuppstå, för det mesta till nya små helveten på jorden. Nog måtte jag vara av ett virke som är det segaste sega, för varje gång jag tror att jag äntligen ska få sova för alltid, går väckningsalarmet igång. Min kropp har emellertid börjat säga ifrån rejält. Till exempel är det min tredje dag med huvudvärk.

Nu tänker jag inte berätta mer. Det finns vänliga och omtänksamma människor som läser mina ord på den här bloggen, men det finns också personer som är ondskan själva. Givetvis njuter dessa senare när jag har det svårt – den känslan kan jag inte ta ifrån dem. Det enda jag kan göra är att inte stilla deras nyfikenhet så att de kan sprida sina falska slutsatser i sociala medier. Jag läste förresten att EU vill införa ny dataskyddslagstiftning och att en konsekvens av det kan bli att företag inte får hantera data från den som är 16 år. Det skulle bland annat innebära att unga behöver föräldrars tillstånd för att öppna konton inom sociala medier. Fint tänkt, men det skyddar ju inte mot till exempel farmödrar som är riktiga troll i cyberspace. Tänk om nån kunde stifta lagar mot dessa tanter som borde vara goda förebilder för sina barnbarn. I snart sex år har en av dem förföljt, hånat, förtalat mig. Även det är som att dö flera gånger under en livstid och sen återuppstå. Det tar nämligen inte slut förrän utrymmet på den här bloggen tar slut. Så länge tänker jag skriva och lika länge till lär jag vara förföljd. Nu återstår sex procent.

Ljusblå himmel

Det är ljusare himmel idag.

 

Nånting ljusare än inledningen är vädret. Idag är himlen lite blå, faktiskt. Det har varit ganska kallt här i några dar, men nån snö har vi inte fått. Det är bara frostigt och halt och jag skrapar bilrutor så svetten sprutar innan jag kan åka hem från jobbet. Alla klappar och all julmat utom rena färskvaror är inhandlade. Jag har försökt köpa små förpackningar, för både mamma och jag äter mindre och mindre. Tyvärr är det svårt att hitta livsmedel av lägre vikt – allt tycks göras för storfamiljer. Som alla de senaste jularna är vi bara två som firar tillsammans. Men det är inte så bara – ingen av oss två behöver sitta ensam, bitter och ledsen under varken jul eller nyår. Och när det nya året inleds återuppstår livet och dess prövningar igen. Jag kan bara hoppas att vi får vara skonade under ett par veckor. Få vila och hämta krafter för att utstå nya kamper.

Ha en god och ljus onsdag och du som är den du utger dig för att vara får gärna skriva några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med fortsättning av gårdagen.


 

Fästmön har koll på saker och ting. Hon hade upptäckt ett ställe i Gamla stan som skulle vara regnbågsfärgat. Det var den hemliga trädgården vi skulle leta efter. På Kornhamnstorg fann vi The Secret Garden. Och även om det bara blev en kort visit där, blev den väldigt angenäm.

Som många ställen i Gamla stan är även The Secret Garden beläget i en gammal byggnad. I det här fallet var det nästan som om två hus hade kopplats samman via en passage med infravärme i taket. Varje onsdag – lördag är stället öppet kl 22 – 03 med musik, men när vi hittade dit var det mat och dryck som gällde. Vi hade matsiktet inställt på vår favorititalienare, så en drink blev det bara den här gången. Ett skäl är naturligtvis att vi alltså redan har ett favoritställe när det gäller mat, men också att menynThe Secret Garden inte direkt passade oss som är lite matkrångliga.

Vi tillbringade i alla fall tiden det tog att dricka en öl i den hemliga trädgården. Där fanns en massa spännande att se på samtidigt som vi diskuterade viktigheter som julklappar till våra nära och kära. För den som vill ha en häftig upplevelse rumsmässigt rekommenderar jag varmt The Secret Garden. För den som vill äta i Gamla stan rekommenderar jag… Michelangelo. Men här kommer några bilder inne ifrån The Secret Garden:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Inte var jag väl så jättehungrig
när vi knatade upp till Västerlånggatan genom en gränd. Men jag blev det direkt när vi kom innanför dörren till Michelangelo, vår favorititalienare, alltså. Den här lördagskvällen var det lagom med folk. Det blev vitlöksbröd till förrätt, men huvudrätten, Pasta Maestro, kom in innan vi knappt hade börjat på vitlöksbrödet. Lite för tidigt för min smak, alltså. Men rätten är underbar och även om det var lite konstigt att ägaren själv rev parmesanosten vid bordet, över våra tallrikar, förlåter jag ”allt” för den goda smakens skull! Till maten drack vi ett ganska lätt primitivo. Dessert trodde jag inte att jag skulle orka, men se en tiramisu med en dubbel espresso vid sidan slank ner finfint. Nytt sen sist var gratis wi-fi. Det gick förstås inte att äta och var ganska segt. Menyn kan du se på här och nedan kan du se på maten jag åt:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter maten och notan 
rullade vi till tåget. Men inte utan att fota lite på vägen, förstås. Tyvärr blev ju inte bilden lika fin som motivet var i verkligheten.

Stockholm by night

Stockholm by night, om än lite Photoshoppat…


Noterade gjorde jag också 
att gatukonsten är vackrare i Stockholm än i Uppsala. Graffitin på bilden hittade jag i Gamla stan, orden på glasväggen fanns på Uppsala resecentrum. Vilket verk tycker DU är vackrast???

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi anlände till New Village 
så sent att Downton Abbey är nåt jag ska se på i kväll – förutom sista avsnittet av Bron, förstås. Och medan Anna låg och slumrade under sin tant-pläd i soffan satte jag upp lite stjärnor och stakar och läste om… kakor..!

Kakjakten

Ett spel för såna som jag som har baktankar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Mörka platserEn dag i somras (nu låter det som om det är höst) åkte jag till Återbruket för att strosa runt och glo och bara pigga upp mig. Men det bar sig inte bättre än att de kastade en massa böcker på mig. Teoretiskt sett. För just vid detta tillfälle, i slutet av juni, var alla böcker gratis. Jag tog med mig en försvarlig hög därifrån, för nej – nåt bokkastande i verklig mening var det ju inte. En av böckerna var deckaren – eller thrillern – Mörka platser av Gillian Flynn. För en stund sen läste jag ut den i lugnet och svalkan på ballen*.

Huvudperson i den här boken är Libby Day. Hon var bara sju år när hennes mamma och två syrror mördades – av brodern/sonen Ben. Libby lyckades fly genom ett fönster och överlevde. Ett antal år senare blir Libby kontaktad av en grupp nördar som menar att Ben är oskyldig. Ben sitter i fängelse och Libby har överlevt på en fond som välgörare har gjort åt henne. Men nu börjar fondens medel sina. Hon ser en möjlighet att dra in lite stålar genom att, på nördgruppens uppdrag, snoka upp ett antal personer från det förflutna.

För ett tag sen läste jag Gone girl av samma författare och gav den medelbetyg. Jag var inte särskilt imponerad av den upphaussade boken. Men jag beslutade mig för att ge Gillian Flynn en ny chans och eftersom hennes Mörka platser inte kostade nånting fick det bli den. Boken är otroligt seg och långrandig. Det är först mot slutet jag dras in i handlingen och tycker att det är spännande, fast blodigt. Jag gissar delvis rätt när det gäller skuldfrågan, men blir också lite förtjust i sättet att närma sig den – alltså författarens sätt att ta läsaren dit genom att låta dåtid och nutid mötas och föra handlingen framåt. Icke desto mindre blir det segt, det går inte att komma ifrån.

Toffelomdömet blir något högre än medel. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både lättat och laddat inlägg.


 

blodpenna

En del sår har fortfarande bara skorpa och börjar blöda när man skrapar på dem.

Den här dagen blir inte som jag hade tänkt ursprungligen. Den ursprungliga planen var att skriva om två år av mitt liv den här veckan. Det blir bara ett år. Jag orkar inte ha ett sånt rasande tempo, helt enkelt. Det är svåra saker att gräva i och en del sår har ännu inte blivit till ärr. Och det vet vi ju alla hur det kan bli när man skrapar på ett sår med skorpa – det kan börja blöda. Generellt sett mår jag gott av det hela, tyngden lättar fortfarande. Men det jag säger är att det inte är lätt att bli lättad, om du fattar vad jag menar..?

Plan B för den här dagen var att städa. Så blir det inte heller. Min tandläkare hörde av sig igår igen och jag nappade och bokade en tid. Detta sitter jag och laddar för nu. Det har legat ett kallelsekort på datorbordet framför mig sen april när jag först fick en kallelse till maj. Då var jag tvungen att avboka eftersom ett tandläkarbesök hade inneburit att det inte hade varit nån större idé för mig att pendla till jobbet den dan. Nu har jag inget jobb att pendla till, så tiden finns. Däremot har jag ingen inkomst, vilket ju är värre. Men när jag ringde och pratade med mottagningen berättade personalen att jag har 300 kronor kvar i tandvårdspeng. Dagens besök, med undersökning, röntgen och lite putsning, går på cirka en tusenlapp. Min tandläkare brukar låta mig delbetala. Det blir värre om det är nåt som behöver göras i käften… DET har jag INTE råd med!

Jag kan fortfarande undra över varför det kostar mer för den enskilde att gå till tandläkaren än att gå till doktorn. Ett läkarbesök i primärvården kostar idag 150 pix, ett tandläkarbesök såsom mitt idag en tusing. Är inte tänderna en del av kroppen? Ett ”bidrag” med 150 spänn per år från staten (=tandvårdsförsäkringen) räcker ju inte särskilt långt…

ULkort

Laddat med en hundring. Men den har nog inte kommit in än.

Eftersom min tandläkare har mottagning mitt inne i stan har jag bestämt mig för att ta bussen in. Det är för dyrt, helt enkelt, att parkera. Det som fick mig att tveka mest är min hälsporre, men jag får försöka att klara av att gå från Stadshuset till tandläkarmottagningen. Därför ville jag försöka kolla om mitt busskort var laddat. Det har ganska lång tid varit omöjligt att skapa ett nytt konto via datorn hos UL för att kunna ladda på busskort och kolla saldo, men igår kväll hade jag tur! Det funkade! Fast det tog väldigt lång tid och var otroligt segt. Man tror att de ska fixa tekniken när de byter system till nåt bättre. Detta har verkligen varit i ursämsta laget. Dessutom kan det ta upp till ett dygn innan de summan man har laddat har kommit in på kortet. Även här hade jag tur, det fanns pengar så jag kan åka både tur och retur.

För övrigt har jag hört att ägaren till UL diskuterar att förändra zonindelningen igen, eftersom många har klagat på att det är dyrt. Dyrast är det att åka på sms-biljett, men för den som åker på reskassa från Förorten in till stan kostar det 40 spänn mot 19 kronor före zonindelningen. Det är ganska mycket pengar för den som är arbetslös, till exempel. Det blir då ganska hånfullt när ägaren vill ge dem som redan har jobb och en inkomst rabatterat pris på bussresor… Kanske barn, pensionärer, studenter och arbetslösa kunde få dessa rabatter i stället, personer som inte har inkomster eller har väldigt låga…

Ja, det är en del man undrar över här i livet och mycket som verkar orättvist, till exempel..

  1. Varför är det dyrare för den enskilde att gå till tandläkaren än till doktorn? Är inte tänderna en del av människokroppen?
  2. Varför vill ägaren till stans bussbolag ge rabatterade priser till dem som har jobb och inkomst i stället för att ge rabatterna till dem som inte har nån inkomst eller väldigt låg sådan?

Nu har jag lättat mig lite och det är dags att sätta fart om jag inte ska komma försent. Jag är naturligtvis skitnervös och vettskrämd och det spelar ingen roll att både tandläkaren och tandhygienisten är söta och snälla. Så här är det jämt för mig!

Och i sammanhanget är detta en skitsak med tanke på att det idag är exakt 13 år sen 9/11... Hemsk dag, den 9 september 2001… Två år senare mördades Anna Lindh. Vi får aldrig glömma!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Doktor SömnSamma år som jag började gymnasiet gav Stephen King ut The Shining. När jag sen hade gått ut gymnasiet och flyttat till England såg jag filmen på bio*. Förra året skrev Stephen King äntligen uppföljaren, Doktor Sömn. Jag var en av dem som var nyfikna på hur det hade gått för pojken Danny och köpte boken från mamma till mig i födelsedagspresent. Tack!

Det har gått 37 år sen Danny och hans mamma med nöd och näppe undslapp med liven i behåll. De lyckades fly från Dannys pappa, som var besatt. Familjen hade bosatt sig på ett hotell som pappan skulle sköta medan han skrev en bok. Men pappan blev som sagt besatt av ondska – förutom att han var besatt av sjukdomen alkoholism. (Då är man ju också på sätt och vis besatt av ondska.)

Som vuxen har alkoholismen förts vidare till Danny. Han driver ett rätt kringflackande liv, med sprit och droger. En dag tar han sig samman och slår sig ner. Hur detta går till tänker jag inte avslöja, det får du läsa om i boken! Han får hjälp att ta sig till AA och hans liv som vårdare på ett hem för döende börjar. Där blir han doktor Sömn, mannen som ser till att de som ska dö vågar gå över till andra sidan. Han håller dem i handen och lugnar dem.

Men så plötsligt får han telepatisk kontakt med flickan Abra. Och då är lugnet som bortblåst. Någon är ute efter Abras kraft. Abra och Danny går samman för att bekämpa ondskan.

Det här är naturligtvis en jättespännande bok! Inslaget av det övernaturliga känns för det mesta rätt och bra, liksom skildringarna av kampen mot alkoholismen. Man anar att författaren vet vad han skriver om, liksom. (Stepen King var onykter alkoholist när han skrev The Shining.)

Bitvis blir det emellertid lite för otroligt och faktiskt ganska segt och utdraget. De femhundra sidorna kanske kunde ha dragits ner till… 300? Toffelomdömet dras i alla fall ned, men bara med en toffla. Sammantaget blir omdömet ändå det näst högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


* I morgon, den 6 juni, är det 34 år sen jag tog studenten…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min dag. Och kväll.


I kväll är det sista kvällen
mamma är här, så jag ska inte sitta alltför mycket och länge vid datorn. Men när hon ser på TV, passar jag på en stund. För det är inte ett smack jag vill se i kväll. Jag är bara skittrött och skulle mycket väl kunna gå och lägga mig. Fast det gör man ju inte när man har en gäst, eller hur?

Jobbet gick bra idag, även om jag tyckte att det var lite segt. Det händer för lite och jag har inte möjlighet att planera min dag så mycket själv. Jag blir ju mer tilldelad jobb, de jobb som behövs göras. Det kräver inte så stor tankeverksamhet och det är tur, för jag känner fortfarande ledigheten i kroppen och snurr i knoppen. På tisdag räknar jag med att det kör igång med full fart igen. Nu väntar tre dagars ledighet – på riktigt. Och när mamma har blivit hämtad i morgon tänker jag gå in i väggen och stanna där. En liten stund…

Kvinna i väggen

Kvinna i väggen – upphittad på mitt jobb.


Det kan låta som om jag gnäller
på mitt nuvarande jobb. Det gör jag inte. Tvärtom är jag tacksam att jag fick den här möjligheten till några månaders inkomst. Men hade jag vetat vad jobbet innebar såsom det är upplagt idag, då hade jag kanske inte tagit det. Grejen är att jag är van att bestämma själv, att lägga upp min arbetsdag och min planering på egen hand – utefter de önskemål som finns på mina tjänster, förstås. Som läget är nu blir jag tilldelad jobb i andra hand, ungefär. Det passar inte mig riktigt, jag är van att styra saker och ting. Nu vet jag att det ska utlysas en tjänst och jag försöker väl hänga mig kvar så länge det går. Men efter februari är jag tillgänglig för nya uppdrag igen – vad jag vet.

Idag traskade jag iväg med trevliga M och åt japansk lunch. Ja, inte sushi, bevare sig väl, men nån sorts spinkiga kycklingspett med grönsaker och lite, lite ris till. Självklart avåts lunchen med pinnar! Tiden gick snabbt liksom våra käftar. Det är så där med vissa människor, det känns som om man har känt dem länge fast man nyss har lärt känna dem.

I kväll ville mamma också äta asiatiskt, så jag tog bilen till Restaurang Java och köpte stekta räkor i het sås. Det vill säga scampi szechuan. Gott, men det blev en hel matlåda över, kanske till söndagmiddag.

Räkor szechuan

Räkor, eller scampi, dårå, szechuan.


Har haft lite sms-kontakt
med Fästmön och hoppas förstås att hon vill komma hit i morgon efter jobbet. Nu jobbar hon både lördag dag och söndag eftermiddag och kväll, men vi skulle få hela måndagen ledig tillsammans bara vi två.

Riksfärdtjänstbilen kommer och hämtar mamma klockan elva i morgon förmiddag. Sen tänker jag vara här och ”röja”. Granen kanske till och med åker ut, för den barrar förskräckligt mycket.

Kör en maskin tvätt nu och har varit ute i soprummet en tur. Dags att vattna krukväxterna. Ja, som du hör är min dag spännande och händelserik. (<= ironi). En spännande och händelserik tid framöver blir det emellertid för en synnerligen god vän till mig som har fått nytt jobb, vi telefonerade i afton! Stort GRATTIS till dig – du vet själv vem du är (och jag vet att du vill ligga lågt med ”nyheten”)!

Nu en tur med vattenkannan, dock inte i datorn utan i mina krukor. Fredagsölen är snart urdrucken och lugnet börjar lägga sig över mina axlar.

Ha en fin helg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en märklig TV-serie.


I kväll gick sista delen
av Top of the lake. Det har varit en märklig resa genom sex avsnitt. Första avsnittet fick ett högt Toffelbetyg. Men hur blir totalomdömet?

johnno-robin

Johnno och Robin, två av huvudrollerna i Top of the lake. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


TV-serien inleds
med att en tolvårig flicka går ut i vattnet. Hon tas till sjukhus. Där konstaterar man att hon är gravid. Strax därpå försvinner den gravida flickan Tui.

Händelserna utspelar sig i en riktig byhåla. Alla som bor där är mer eller mindre märkliga. Robin är född och uppvuxen där och är nu på besök hos sin mamma som är döende. Pappan drunknade. Robin vill inte ge upp sökandet efter Tui. Det blir ett sökande som delvis är Robins sökande efter sig själv. Den här berättelsen innehåller inte bara korruption och våld, den innehåller pedofili och incest. Till sist vet man inte vad man ska tro. Eller vem man ska tro på. För vem är far till Tuis barn och vem var Robins far?

Det här är ingen Nya Zeeländsk TV-serie som jag trodde, utan en brittisk-amerikansk samproduktion. Men i övrigt håller många av mina intryck från första avsnittet i sig genom serien.

Bakom serien står Jane Campion. Jag skrev redan efter första avsnittet att serien påminner om Twin PeaksLost och Gengångare. En ganska salig – eller osalig! – blandning, vill säga. Hela serien är konstig. Jag förstår inte riktigt syftet med att stoppa in ett märkligt kvinnoläger i berättelsen, det gör historien bara ännu mer konstig. Bitvis är det otroligt segt. Vissa avsnitt känns oändligt långa. Men så finns det andra avsnitt som känns snabbare. Det avslutande, till exempel.

Det är jättesvårt att ha en entydig åsikt om Top of the lake. Jag vill självklart veta hur det går för Tui. Men det är, som sagt, väldigt långsamt ibland. Historien rör sig knappt framåt från avsnitt till avsnitt. Kanske hälften av avsnitten hade räckt?

Tyvärr måste Toffelbetyget bli sänkt från högt till medel. Och då är jag rätt snäll…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag kan vi konstatera att det inte går att komma undan. Det är verkligen höst. Regnig oktobermorgon, var det, men inte så kall, runt tio grader. Fästmön är jätteförkyld och hostig. Tyvärr kan hon inte ligga i sängen och dricka te den här veckan utan hon jobbar administrativt. Man kan bara hoppas att hon inte måste ägna sig åt vård och omsorg med närkontakt, för då smittar hon väl ner hela församlingen. Min förkylning tycks ha backat. Om det nu var förkylning och inte allergi. Konstigt. Hälen var OK i morse, men redan efter en kort stund på jobbet börjar den göra ont.

Vätterpromenaden i höstskrud 2009.


Under helgen har jag varit lite orolig,
för det har inte varit officiellt klart med min anställning. Och så länge det inte är det riskerar jag att åka ur systemet. Och då kan jag inte jobba rent praktiskt eftersom jag inte kommer åt mejl, hemsidorna i redigeraläge, diverse administrativa system och annat som behövs för att jag ska kunna utföra mina arbetsuppgifter. Jag kunde emellertid konstatera att jag kom in i datorn och att jag kan läsa mejl och även redigera hemsidor, men sen är det stopp. För övrigt känns det mesta segt idag, så vi får se hur det går med redigerandet också…

Morgonen började med det månatliga stormötet på institution nummer 2. Inte så kul att höra om tänkbara scenarier med nedskärningar. Sånt får mig att dra åt mig öronen och kanske börja speja runt omkring igen. I morgon har jag möte med prefekten där angående diverse jobb, men också om praktikaliteter som nytt kontor. Jag tycker liksom att det är arbetsgivaren som ska ordna sånt och inte den anställda, men inget verkar hända. Det är väl lite så bilden av statlig verksamhet är rent generellt också, det där att saker och ting tar tid, inget sker pronto. Men DET är nåt jag försöker ändra på. Själv försöker jag leverera så snabbt jag bara kan.

På agendan idag står ett antal texter som ska ut på webb och intranät. Jag har tankar och idéer om hur man kan speeda upp det här, för ärligt talat är en viss typ av såna arbetsuppgifter otroligt lätta – och otroligt avbrytande! Var och en som har en sida bör inte bara ha redigeringsrättigheter utan bör också kunna publicera, tycker jag. Det är ändå vuxna och ganska smarta människor det handlar om… Jag tänker ta upp den här frågan i morgon, men jag vet nog redan nu vad svaret blir. Så jag får nog finna mig i att ägna minst halva tiden åt att bara söka efter de sidor folk vill ha publicerade… Det tar lite tid, men är det den hjälpen – det vill säga klicka på publiceraknappen – de vill ha och inget annat, ska de naturligtvis få det.

Hemma i kväll blir det lugna puckar, för vi är inte OK nån av oss, Anna är nog risigast nu. Vi ska nog se sista avsnittet av Line of duty som gick på TV igår, vi såg näst sista avsnittet på eftermiddagen. Jag ska nog duscha och tvätta håret också, orkar aldrig göra det på morgonen. I morse var jag dessutom lite orolig för att Dalkarlarna skulle dyka upp och greja med min krånglande persienn. I morgon kommer de nån gång under dagen för att hämta de gamla fönstren från ballen*. Sen är allting äntligen färdigt, får vi hoppas. (Jag förtränger härmed deras text om fönstren i förråden. Vill det sig illa måste lägenhetsförråden tömmas helt. Var då? undrar jag…)


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »