Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘födelsedagspresent’

Ett inlägg om hår och annat äventyrligt.


 

Rött hår på bussen

Vad tycks om min nya frilla? Äh, jag bara skojar!

Bland det bästa jag vet är att få krypa upp i skinnstolen som är ett mellanting mellan fåtölj och tandläkarstol, svepas in i en vid särk och bara få lägga huvudet i M:s kompetenta händer. Eftersom jag har en kort frisyr måste jag klippa håret var sjätte veckan. Ja, detta är en lyx jag unnar mig och tänker så göra så länge jag kan. Jag har ett besvärligt hår, med virvlar på fel ställen, tunt på vissa ställen, tjockt på andra. Det måste tuktas. Ofta. Om jag inte gör det ser jag väldigt ovårdad ut. Det senaste året har jag rakat nacke och sidor och haft en ganska tuff frisyr, men förra gången gjorde M på ett lite annat sätt för att jag idag skulle testa en delvis ny frisyr. Se bilden ovan!

Jag med snedseglarfrilla

Jag med snedseglarfrilla.

Äh jag bara skojar! Personen på bilden såg vi på bussen hem. H*n hade krulligt och tjockt hår… och väldigt rött. Jag har numera flera färger i mitt hår – grått, vitt, brunt, blont – men alla är ==> naturliga. M sa att det ser ut som om jag har en kippa baktill. Konstgjord färg eller slingor är alltså varken nödvändigt eller behövligt just nu – jag har färger i huvet så det räcker, om man säger så.

M rakade sidor och nacke och lämnade längd kvar uppe på huvet. Sen hade hon i en massa klegga, rufsade runt och blåste. Det braiga med min nya frisyr är att jag kan göra håret upptill fluffigt om jag vill, slickat om jag vill eller nånstans mitt emellan. När det var nygjort var det emellertid åt snedseglarhållet. Lite kul och busigt.

Thaimat och Singah

Het thaimat och en kall Singah var toppen!

Efter klippningen travade jag ner till stan. Jag var så stolt att jag fixade att åka buss på egen hand till frissan, men jag hade tuggummi i käften och en bok i näven som verktyg att klara resan. Inte var det mycket folk på bussen ner heller. Det underlättade för mig. Från frissan är det promenadavstånd till stan och Fästmön och jag möttes mitt i centrum. Anna hade lovat att bjuda på thaimat, så vi gick till Thai Village och åt buffé.

Jag åt som vanligt alldeles för mycket. Det blev två tallrikar fulla av godsaker. Kycklingspetten var goda, men jag tyckte nog att jordnötssåsen saknade en och annan jordnöt. Sesambullarna var väldigt kletiga också, som om de inte hade blivit färdiggräddade.

Anna kollar mobilen

Anna kollade sin mobil medan jag fipplade med min.

Min iPhone har krånglat lite i ett par dar, så medan vi åt tog jag till det äldsta tricket i världen, typ: omstart. Jag sitter alltid och håller andan lite när jag gör sånt, men allt gick bra och efteråt fungerade den som den skulle. Mitt bundna abonnemang går snart ut och jag hoppas att det för med sig en lägre månadskostnad. Självklart har jag sneglat på en nyare modell, men det är bara att slå bort av ekonomiska skäl. Förresten ska jag ju försöka hitta en mobil till mamma i första hand, i födelsedagspresent.

Röda blommor nära

Att titta på och fota blommor är gratis.

På jobbfronten intet nytt. Det jag hade hoppats på till hösten ser ut att skita sig – som allting annat. Detta innebär att jag måste försöka ta fram nån form av plan C. Hela tillvaron gungar och jag lever från dag dag och får försöka vara tacksam för var dag jag överlever. Det här livet är inget hårresande äventyr på annat sätt än att det är ett äventyr att få det ekonomiska att gå ihop. Hittills har jag lyckats och DET kanske är nåt jag kan sätta upp på mitt CV.

Att titta på och fota blommor är i alla fall gratis. Dessa röda gjorde både mig och Anna glada på hemvägen igår. Vi tog nämligen ett annat bussnummer hem, så vi fick promenera en bit. Det var skönt att inte gå och lägga sig med full mage… Tack, min älskling, för den goda maten!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.


 

Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)

Tulpaner

Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt. 


Jag älskar böcker mer än folk just nu.
Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:

Livet är en gåva.

Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.

Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:

Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.

Jag känner bara att… 

MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!

Det blev mera ordning i hyllorna i arbetsrummet.

Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?


I kväll ska jag ägna mig åt
nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.

I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)

By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.


PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Sanning med modifikationDet börjar bli tradition detta att Fästmön ger mig Sara Lövestams nyaste bok i födelsedagspresent. Förra året fick jag Grejen med verb (signerad av författaren, dessutom!) och nu i år Sanning med modifikation, den första boken om Kouplans överlevnad. Tack, Anna, för boken!

Kouplan är på flykt från nånting. Men han behöver pengar och bestämmer sig för att bli privatdetektiv. Hans första kund blir Pernilla som ger honom i uppdrag att hitta sexåriga dottern Julia, som har försvunnit. Kouplan får upp ett spår och snart smyger han på några riktiga skummisar.

Vid första anblicken tror jag att jag håller en deckare/thriller i min hand. Men precis som Sara Lövestams fyra tidigare böcker ska man inte ta nåt för givet. Genrerna skiljer sig milsvitt åt, samtidigt som det finns gemensamma nämnare som utanförskap. I den här boken handlar det om allt från att leva som flykting till att leva med en psykisk sjukdom.

Den här gången tycker jag att Sara Lövestam har stoppat in lite för mycket på de cirka 250 sidorna. Dessutom gissar jag hur saker och ting ligger till redan tidigt. Det drar ner Toffelomdömet lite. Men samtidigt är boken välskriven, som vanligt och jag är mycket förtjust över författarens lek med ord. Så kan nämligen bara en väldigt duktig skribent leka.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Ytterligare ett citat blir det idag och även det ur Sara Lövestams bok Sanning med modifikation. (Man kan ju tro att jag hjälper författaren med marknadsföringen av henne bok, men det gör jag inte!)

[…] Kouplan vet. Hans egen mamma bakade kakor, frenetiskt, när hans bror hade försvunnit. Det tokiga får gå ur händerna, sade hon, hellre än att sippra ut i hjärnan. De åt kakor i veckor efteråt, han kan fortfarande känna den sötsorgsna smaken av sin brors frånvaro. Så han borde känna igen förtvivlan. […]

 

Kolakakor och chokladkakor

Dessa kakor har Fästmön bakat i oktober förra året. Det var också hon som gav mig Sara Lövestams bok i födelsedagspresent i år! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Karin WahlbergLivet går vidare heter en av mina favoritförfattare. Hon har många litterära strängar på sin lyra och har skrivit både för yngre och äldre, deckare och historiska romaner. Nu i våras kom den andra delen i hennes serie om lasarettet, Livet går vidare. Jag fick boken i födelsedagspresent av Jerry och Elias – TACK!

Det är fortfarande 1950-tal när vi läsare får följa läkare, läkarfruar, sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor med flera på lasarettet i Ekstad. Boken inleds nästan som en deckare, emellertid. En ung kvinna attackeras utanför sitt hem och knivhuggs i magen. Naturligtvis hamnar hon på lasarettet. Samtidigt väntar doktorinnan Nancy Brandh parets tredje barn, medan maken Egon däremot väntar på en överläkartjänst. Men är det nåt annat som håller honom kvar på arbetet om kvällarna? Och hur ska det gå med Ella-Kristin och hennes kompis Stina, på väg att bli sjuksköterskor? Och Ulla, som fick avbryta studierna på grund av polio? Lilian från Motala, som blev försmådd vid altaret?

Det är inte bara kärlek på lasarett när Karin Wahlberg skriver den här boken. Den ger spännande glimtar av en tid innan jag föddes, en tid när såväl teknik som mediciner och behandlingsmetoder utvecklades. Det är ännu männen som räknas mest, men en kvinnlig läkare har kommit till Ekstad. Dessutom proklamerar Lennart Hyland en Frufridag i sitt populära radioprogram Karusellen. Ändå är det långt kvar till jämlikhet mellan könen. Att bli fru är fortfarande det viktigaste – för en del.

Livet går vidare är en underbar historia om och skildring av livet i och omkring ett lasarett på 1950-talet. Allt är inte bara kärlek och fras av vita rockar – här finns alkoholproblem, oönskade barn, hustrumisshandlare och cancer också.

Toffelomdömet blir det högsta- trots att jag hittade korrekturfel!!!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vårdande och krämpande inlägg samt ett inlägg i vilket somliga skaffar en tron.


 

Vi började dagen med ett besök i vården. Ja, det var ett planerat besök och inget akut. Det dumma var bara att jag vaknade med hosta (inte heller anledningen till besöket) och när vi kom hem från besöket i vården skadade Fästmön en av sina söta små tår (nej, tyvärr fick jag inte fota). Hostan beror säkert på att nån i närheten har grillat eller rökt i smyg. (Närå, jag håller på att åka på en infektion.) Tån egenvårdades med kylklamp. Ovanpå detta har vi båda två ont i ryggar och axlar. Nåja, jag säger som min morfar:

Det går över om 100 år!

På förmiddagen hade vi en träff med Annas snälla mamma. Jag behövde tanka på vägen dit och det gick utan problem, för en gångs skull (pumparna brukar alltid stänga av och hålla på och krångla). Clark Kent* måtte vara en riktigt bensinsnål herre eftersom den tanken som nu behövde påfyllning var den jag fyllde upp i Metropolen Byhålan i påskas! Medan jag tankade vilade jag ögonen på två Volvobilar från olika år… Det var bättre förr, är min åsikt.

Amazon o ny Volvo

Volvo och Volvo… Men ärligt, Amazonen är finast, tycker jag!


Vår träffpunkt var parkeringen
Myrorna i Boländerna. Annas snälla mamma och L var redan på plats. Vi väntade några minuter innan affären öppnade. Och tänk! Den svarta bästefåtöljen, som Anna provsatt i lördags och sen har längtat efter resten av helgen, fanns kvar! Priset för denna skinnfåtölj var endast en hundralapp. Då kan Anna rättmätigt skryta om att hon har gjort ett fynd! Vi fick hjälp att bära ut fåtöljen i Annas snälla mammas bil. Det var skälet till att I och L var med – deras bil är högre och har till och med svalt ett badkar en gång, berättade I. Annas bästefåtölj stod som en tron och fick resa ända till Himlen.

Fåtölj i Annas mammas bil

En riktig tron till Anna – för bara en hundring!

 

Inte heller jag kom lottlös från träffen! Annas snälla mamma hade med sig en kasse böcker ur vilken vi fick välja och vraka innan påsen lämnades in på Myrorna. Nu kanske du förstår varför Annas snälla mamma alltid benämns just snäll? Anna tog en bok, jag tog dessa tre:

 Dödsdomen Lanthandlerskans son Häxan

Tre böcker fick jag av Annas snälla mamma: Dödsdomen, Lanthandlerskans son och Häxan.


Men… det fanns ett litet aber 
med Annas nya bästefåtölj: den behövde ben. Eftersom Anna inte börjar jobba förrän senare i eftermiddag, tog vi svängen om IKEA. Där inhandlade Anna fyra träben som förhoppningsvis passa. Annars får vi väl använda dem på oss själva. Vi träffade en bekanting i kassan som köpte en madrass. Jag förstod vad hon skulle ha den till och sa

Vi har köpt träben! Och vad du ska göra fattar jag nog, ligga!

Vi orkade naturligtvis inte åka ut till Himlen igen med benen, utan det blev New Village. Benen får provas en annan dag – Anna ska till Förorten ett par gånger den här veckan, så tillfälle finns. Som tack för att jag hade kört och burit (nej, fåtöljen var faktiskt inte tung!) samt som en förtida födelsedagspresent fick jag den fina Orreforsskålen som jag hade tittat på i lördags, men inte köpt. Nu har de tu blivit tre på mitt matsalsbord. Tack, sötnos!

Tre Orreforsskålar

Den största fick jag idag av Anna.


Jag har tillbringat en stund 
i mobiltelefonen och samtalat med En Myndighetsperson. Oron är tillbaka och dessutom är jag förbannad och upprörd. Mer än så säger jag förstås inte öppet. Men klarspråk är visst nåt som alla myndigheter inte använder. Samtidigt tycker jag att det är en stor skillnad mellan att uppfylla krav (och därmed beslut) samt preliminära beslut.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett väderlekande inlägg.


 

Regnigt bilfönster trädgård med scilla och båt

Ett mörkt moln öppnade sig över Clark Kent och mitt huvud.

Snacka om att det är aprilväder just nu! Igår började dan i strålande, het sol. Jag skrattade åt väderleksrapporterna på morgonen, rapporter som talade om regn. Fram på eftermiddagen kom det, regnet. Jag tog en bok och mina solbrillor satte jag på näsan. Tuffade med Clark Kent* till Black Potty. När jag körde in i villaområdet hängde ett stort mörkt moln ovanför mitt huvud. Sen öppnade sig molnet och det fullkomligt vräkte ner.

Förmiddagen igår försvann snabbt. Jag administrerade, forskade och tog snabeldraken** på promenad i skokartongen***. Stannade lite vid de inramade gamla vykorten från Metropolen Byhålan. En gång, i ett annat liv, fick jag dem av min frilansare E. E hade släktingar i Byhålan och det var därför h*n ägde korten. Men en dag tyckte h*n att jag skulle få dem. Jag tackade och ramade in dem. Varje dag tittar jag på gamla hus, Vättern, Göta kanal och saknar. Saknar både Byhåla och E. Men Byhålan kan jag alltid åka tillbaka till. E kan jag aldrig mer jobba med. Och ja, nu ältar jag, men det är fortfarande väldigt sorgligt för mig.

Efter dammsugningen hände flera saker i rask takt: Jag hade sönder ett par läsglasögon, jag klämde på min födelsedagspresent från FEM och jag låg på golvet och bläddrade i ett par gamla böcker om Mumintrollen. Sen funderade jag över vad som är värst –

psykopathäxa eller skitstövel.

Anledningen till att jag funderade över detta avslöjade jag i ett annat blogginlägg.

Dagens utflykt slutade med att jag satt i garaget och frös medan jag väntade på att den hiskeliga hagel- och regnskuren skulle upphöra. Jag blev så frusen att jag hade god lust att värma mig med en whisky. Men det fick bli middag bestående av ostpaj (två för 35 kronor) från Tokerian, ett par rynkiga gamla körsbärstomater och två glas mjölk i stället när jag kom in. Nej, jag blev inte mätt.

Sen betalade jag min bensinräkning, som efter påskresan var tre gånger så hög som vanligt, nästan en tusenlapp. Jag får plocka från lite påskpengar och kavajpengar, helt enkelt. Det viktiga är att den kan betalas, det är jag mycket tacksam för att jag kunde.

Idag är det fredag. Jag är inte hemma när det här inlägget publiceras, men jag blir väldigt glad om du skriver en liten hälsning i en kommentar. För nån gång kommer jag och Fästmön hem. Om Gud vill, om vindarna vänder och om vädret blir ett annat. Ha en bra dag!


Du slipper MIG mer idag, men du får titta på gårdagens bilder i stället om du vill:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

*Clark Kent = min lille bilman
**snabeldrake = dammsugare
***skokartongen = mitt hem

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 458 andra följare