Gårdagens citat den 11 augusti 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Jag läser Agatha Christie just nu tack vare vännen Agneta. Ett par av de allra tidigaste deckarna i författarens långa bibliografi har jag nyligen plöjt. Nu är jag inne på en 1940-talsdeckare, Skospännet.

Igår fick jag skratta åt kommissarie Japp, vars irritation man mer än anar av nedanstående citat:

[…] Antingen är hon död eller levande […]

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Folk av en främmande stam

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag kör på i samma stil: köper böcker till andra och ger bort – för att sen låna dem (böckerna, alltså…) själv. Sniket, men smart, eller hur?! För snart ett år sen gav jag Fästmön Louise Boije af Gennäs bok Folk av en främmande stam i födelsedagspresent. Därmed är trilogin om det medelåldriga Stockholmsgänget avslutad nu. Dessutom läst av både Anna och mig.

Den tredje och sista delen om den rätt välbeställda kompisklubben börjar våren 2007 och avslutas kring nyår 2009/2010. Det finns inte mycket hos nån i gänget som jag kan identifiera mig med. De lever i en annan värld än jag, en värld där pengar liksom bara finns och inte är nåt man grälar om vid frukostbordet. Men det som är gemensamt för oss är livet. Livet, med sin egen nyckfulla blandning av bra och dåligt, rättvisor och orättvisor. Ingen skonas från det, allra minst Victor i den här trilogin. Victor Segraren som förlorar allt av värde som inte går att köpas för pengar, men som genom katharsis klarar livhanken och kommer igen. Frågan är om det blir som segrare även denna gång.

Naturligtvis händer det mycket mer i boken och framför allt i alla karaktärernas liv. När jag hade plöjt den första delen i boken var jag inte särskilt imponerad. Jag tyckte att författaren bara beskrev karaktärslösa typer. I somras läste jag andra delen – och grät mig igenom läsningen. Denna den tredje och avslutande delen ägnas till stor del åt uppgörelser. Alla, men framför allt Victor och Jalle, ska berätta precis exakt hur de känner och förklara precis på pricken varför de känner så och varför de agerar som de gör. Det blir lite… tjatigt. Det som räddar boken är att den faktiskt inte serverar ett hundraprocentigt lyckligt slut…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Universums plan

Ett inlägg om en bok.

---

 

Goda vänner delar goda upplevelser. Jag fick dela en av Jerrys upplevelser genom att läsa Lena Ranehags bok Universums plan, som jag fick på snabblån. Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle hinna lämna tillbaka boken läst före slutet på nästa vecka, men faktum är att jag läste ut den i kväll.

Jag måste emellertid redan från början göra klart att jag läste den här boken med ett visst mått av skepsis. Det är svårt för mig att köpa vissa saker rakt av, för min inställning är att allting har en logisk förklaring och inte nån… andlig. Men… jag kan se och jag kände under läsningen att boken kan ge människor viss coachning.

Vissa kapitel läste jag med stor behållning och önskade att boken var min så jag kunde göra mina egna markeringar. Men jag är inte bokens ägare och jag är inte den första som läser den. Framför allt tar jag till mig texterna om en egen handlingsplan liksom det som handlar om livsenergi och hur vi kan blockera den energin genom våra tankar och känslor. Däremot känns inte de parallella dimensionerna som nåt jag kan acceptera – jag tycker inte att dåtid, nutid och framtid ligger parallellt med varandra.

Vidare är jag inte överförtjust i de många återgivanden av ”nöjda kunders” brev. Det känns som sätt att försöka övertala läsaren att det här är sant och att författaren/mediet har vissa förmågor. Men jag tycker om många av de övningar som beskrivs och kan tänka mig flera stunders god meditation.

Jag trodde att den här boken skulle var tung att läsa och ta lång tid att plöja. I själva verket läste jag den på ett par timmar. Det som är bra i den tar jag till mig, det jag inte kan… acceptera slår jag ifrån mig – precis som jag gör med allt jag läser.

En sån här bok är svår att betygsätta, men jag sätter ändå ett högt omdöme för den flummar aldrig ut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag pinnar på… genom livet…

Ett påpinnande inlägg.

---

 

Det är alldeles sant det som står i rubriken. Jag pinnar på genom livet. Genom mitt liv. I de mest märkliga ställningar plöjer jag min bloggs texter och bilder. En del foton pinnar jag på Pinterest. (Du kan bara se om du har konto där, tror jag.) Det är ett tidskrävande jobb, men skönt att hålla på med nåt där man inte behöver tänka så mycket. Och där man kan ändra ställning – sitta, ligga, stå. Ligga är bäst.

Mina anslagstavlor på Pinterest handlar om böcker, natur, mig själv, mat, roliga saker, byggnader och diverse.

Jag pinnar från nån av mina datorer. Vid den ena kan jag sitta eller stå, den andra kan jag använda när jag ligger ner i bästefåtöljen.

Men det är inte bara bilder jag tittar på och sparar. Jag läser mina gamla texter. Vissa delar ska användas till min bok. Det är skönt att ha en digital dagbok där jag kan kolla fakta. Fast jag kollar förstås av med Fästmön också. Hon har ju varit med mig under den här resan. Senast idag frågade jag om jag hade mått illa på det här viset ett visst år, eller huruvida jag mådde illa på ett annat sätt då. Stackars Anna… Men koll har hon!

Onda lårkan i slutet av juli 2010. Jag minns…

Det har blivit så viktigt för mig att spara, komma ihåg, göra iordning. Man kan nästan tro att jag håller på med nån sorts bokslut över livet! När jag läser mina tidiga bloggtexter slås jag av hur många intressanta ämnen jag hittade och som jag skrev om! Idag blir det mest gnällinlägg om eländiga ryggar, taskiga magar, onda fötter och så vidare. Den enda åkomman jag gnällde om i början av bloggen är faktiskt tromboflebiten – den som kom och den som återvände. Sen blev det ju Aliengnället…

Men jag skriver inte just nu. Det kräver att jag sitter ner och det klarar jag inte. En varm dusch gjorde emellertid ryggen gott. Så gott att jag mötte upp Anna när hon slutade jobba och skjutsade henne först för att köpa mat och sen hem. Jag har ett sånt behov av hennes närhet just nu! Det sved att vända bilen hem till New Village igen. Skjutbanan, kanske dess nya namn är.

Det är si och så med aptiten. Jag fick i alla fall i mig frukost vid 15.30-tiden. Illamåendet är tillbaka och dessutom talar magen om för mig att jag inte kan äta mer eftersom den redan är full. Fast det är den inte.

I morgon är det måndag  och jag ska jobba. Det slog mig att förutom ordinarie jobb har jag visst köksvecka på jobbet dessutom. Hur jag nu ska kunna klara av att böja mig ner och fylla eller tömma diskmaskinen efter vuxna människor som man undrar har beträtt ett kök tidigare… (<== ironi)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Marcoeffekten

Ett inlägg om en bok.

 

Nu har jag plöjt. Plöjt en serie i fem böcker om Avdelning Q, en fiktiv cold case-enhet inom Köpenhamnspolisen, ledd av Carl Mørk. Marcoeffekten är den femte och hittills senaste i serien. För visst hoppas jag att Jussi Adler-Olsen skriver fler böcker om Avdelning Q! Och enligt bokens baksidestext är åtta böcker planerade.

Marco i bokens titel är en femtonåring som växt upp som en av Zolas barn. Barnen drillas till tiggare och ficktjuvar. Zola är närmast en sektledare. De lyder honom blint – annars… Men när Marco förstår att Zola tänker se till att han blir av med en kroppsdel – ett sätt att dra in mer pengar – sticker han. Han får hela klanen efter sig. Inte blir det bättre av att han råkar hitta ett lik. Zola och hans gäng får med sig flera kriminella i Köpenhamn i jakten på Marco. Och så småningom sällar sig polisen till jägarna, på sätt och vis…

Rafflande och spännande är jakten på Marco, som gått i gatans skola och lärt sig hur man undslipper förföljare. Men boken innehåller också mycket grymhet och råhet och framför allt, brist på respekt för människoliv.

Det här är en riktigt bra bok och den får förstås högsta Toffelomdöme.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ljummet och mörkt

Ett inlägg om denna onsdag.

Idag vaknade jag till en märklig dag. Det är väldigt mörkt ute, men det är också väldigt varmt. Kikade nyss på ena termometern – den visade 13,5 grader! Snacka om skillnad mot sex minusgrader, som det var häromdan…

Ser mörkt ut…

Ett enda intressant jobb har jag hittat hittills idag att söka. Jag letade en god stund igår kväll och även nu på morgonen. Det verkar som om det är på väg att mattas av igen. Tyvärr. I stället ägnade jag en timme idag åt att via e-legitimation påbörja nästa månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Den rapport som ska skickas in mellan den 1 och den 14 november och i vilken jag ska redogöra för mitt jobbsökeri under oktober månad.

En timme, som sagt… Nog för att det är bra att man får redogöra för vilka jobb man har sökt och andra aktiviteter som har med detta att göra. Men frågan är om nån orkar läsa. Frågan är om nån kollar, ens… Jag får en känsla av att tanken nog var god, men… Om ingen kollar och kommenterar kan man ju fabulera fritt. Jag gjorde ett litet test förra gången, den första gången jag skulle rapportera. Lyfte fram det faktum att jag ännu inte, efter över två månader, fått nån handläggare. Det tog nio (9) dar innan det ringde nån från Arbetsförmedlingen – och HEPP! så hade jag fått en handläggare. En stund senare kom kontaktuppgifter via e-post. Men jag får helst inte ringa utan mejla. Handläggaren, däremot, ringer när h*n vill. H*n ringde när jag körde bil och babblade på så jag blev tvungen att avbryta och be om att få parkera först. Det ger en vink om synen på oss arbetssökande: vi kör inte bil, vi sitter overksamma i soffan och äter chips och glor på TV hela dagarna. Äh, det där sista är som jag fabulerar och raljerar! Det jag egentligen menar är att intresset för oss arbetssökande är lika ljummet som dagens utomhustemperatur. Men jag fick i alla fall respons på min notering om handläggare – även om det tog nio (9) dagar…

Försöker plöja lite nyheter på nätet, men till och med dessa känns antingen mörka eller ljumna. Det kommer kanske en sammanfattning på en blogg nära dig lite senare av några nyhet som sticker ut. Men först blir det frukost och dusch.

I eftermiddag blir jag nog telefonintervjuad för den där veckotidningen jag nämnde igår. Det ska fotograferas också. Fast det kan man ju inte göra genom en telefonlur. Gissar att vi reder ut sånt praktiskt i eftermiddag också.

Nån promenad blir det troligen inte idag, om jag inte hinner efter duschen eller efter intervjun. Morgondagen, däremot, ser helt blank ut, så då kan det bli en riktig långis. Väderappen visar emellertid regn både idag och i morgon. Det känns ju inte så kul att bli dränkt. Inte är det roligt att fota heller när det regnar. Dåligt ljus och blött.

Händer det nåt spännande hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta! Jag behöver lite inspiration att ta mig för nåt annat än att bara städa och tvätta just nu! (Du ser, jag är ganska självisk och har baktankar med mina frågor om dina göranden och låtanden!)

Livet är kort. 

Read Full Post »

Julklappar från chefen är viktiga prylar

Jisses! Man kan ju tro att vuxna svenskar är hur barnsliga som helst – för julklappen från chefen är viktiga prylar!

Men faktum är att symbolvärdet inte kan underskattas, precis som det sägs i den lilla artikeln i Dagens Nyheter. Se bara hur glad jag blev för julhälsningen med Trisslott som jag fick igår från min arbetsgivare!

Förr i tiden gav arbetsgivaren ofta bort sprit i julklapp. Det skulle ingen arbetsgivare komma på tanken att göra idag! I stället ger man prydnadslyktor, knivar, upplevelser, biobiljetter och liknande. En del arbetsgivare ger bort julklappar till välgörande ändamål.

Hur som helst, julklappar från arbetsgivaren är viktiga prylar, som sagt. Jag vet inte hur många gånger jag har fått värdelösa prylar av min före detta arbetsgivare, såsom fula lyktor, äcklig choklad, presentkort på en dyr affär som jag aldrig handlar i, en hemsk gul fleecefilt* och lite annat. En gång fick jag nåt användbart, en karaff med ett glas. Vi var cirka hundra personer som fick ta emot julklapp på min arbetsplats. Inom vissa verksamheter som också tillhörde organisationen fick man ingenting.

Av chefen fick vi vid varje terminsslut en bok. En del av oss blev överlyckliga, medan andra aldrig hållit i en bok tidigare, ungefär. Många leenden slocknade snart också när medarbetarna insåg att chefen inte hade betalat julklapparna själv utan de gick på avdelningens budget. Till skillnad från vår julklapp till chefen, som jag otaliga gånger kände mig tvingad att bidra till med mina surt förvärvade slantar. Chefen hade för övrigt som sport att hitta värsta tegelstenen till mig, ytterligare ett försök att tråka mig. Men faktum är att jag plöjde dem alla, bara för att chefen inte trodde att jag skulle göra det! Tänk så skönt att jag slipper ta emot julklappar som jag inte vill ha längre! Och guldklockan, som jag borde ha fått i år, har jag också sluppit att ta emot. Så mycket var alla mina år som lojal medarbetare värda – det vill säga noll och intet.

Den här tråkiga boken på 882 sidor fick jag i julklapp, till exempel. 

                                                                                                                                                                  Jag undrar om det fortfarande görs skillnad på skit och pannkaka i organisationen… För på nåt vis är det så, att även om jag är vuxen, är arbetsgivarens julklapp ett bevis på mitt värde. Och eftersom min arbetsgivare gav mig en Trisslott är jag uppenbarligen värd nån miljon…

                                                                                                                                                        Vad är den bästa respektive sämsta julkklapp du har fått av din arbetsgivare???

                                                                                                                                                              *gult är ju, som bekant, alltid fult

Read Full Post »