Det ÄR inte rättvist, livet

Ett inlägg om livet.

---

 

Ingen glass på bild, men väl solen bakom ett träd.

Det blev lite livat här i huset på eftermiddagen och då tyckte jag inte att det var så roligt att sitta på ballen*. Det är inte andras fel att jag har en liten familj som dessutom inte är särskild samlad eller att jag har goda, men få vänner, på viss distans. Men en känner sig extra ensam när en hör hur andra människor… underhåller gäster. Jag ringde därför lilla mamma och pratade en stund tills nånting inuti mig vände. Ja, jag har haft ont i magen idag, men efter… omvändelsen kändes magen helt OK. Mamma satt på sin balle och försökte göra som jag, läsa. Vi pratade en lång stund.

Solen var fortfarande kvar där ute, men jag orkade inte höra vuxna människor skrika när de pratar. Jag tog bilen till Gamla Uppsala och köpte en mjukglass.

Gamla Uppsala högar var fulla av klättrande folk, men här lyckades jag ta en bild utan störningsmoment.

 

Backsippa kvar uti backarna står…

Tyvärr kunde jag inte fota glassen eftersom Odinsborg, kafé och restaurang, hade slut på servetter!!! (Jag ville ju inte kladda ner mig.) Hur ett sånt ställe kan ha slut på servetter övergår mitt förstånd. Likaså undrar jag varför ingen i personalen – jag såg fyra personer – kunde ta sig till närmaste affär (tio minuter med cykel, fem med bil, 20 minuter med buss) och KÖPA ett jävla paket servetter. Därför får du glo på ett träd bakom vilket solen tittar fram, de tre högarna och en backsippa (nej, Agneta, jag har INTE plockat den, den är ju FRIDLYST!..)

Av nån anledning kom jag att tänka på min vän H när jag promenerade runt högarna efter att ha ätit glassen, fotat trädet, högarna och backsippan. Jag har en liten sak till H som jag tyvärr inte har hunnit lämna över än, så medan jag satte mig en stund på en bänk slängde jag iväg några rader i ett sms efter att ha beundrat Uppsalasilhuetten.

Uppsalasilhuetten med slottet och Domkyrkan.

Svaret dröjde en liten stund. Sen läste jag orden och blev så ledsen, så ledsen. Det är min väns födelsedag idag och natten till idag hade vännens mamma gått bort. Nä, livet ÄR inte rättvist. Hur kunde jag få en sån fin födelsedagspresent, medan min vän fick sorg? Och det spelar ingen roll att dödsfallet nog inte var helt oväntat, sorg efter en förälder är alltid en sorg. Och just som jag läste svaret från min vän och försökte tänka ut nåt vettigt att skriva tillbaka (utan brillor, dessutom) steg en drake till väders. Upp, upp, upp mot solen…

En drake steg till väders just som jag läste att min väns mamma hade gått bort.

Jag gick ner mot bilen och gjorde en avvikare hos Antikmannen med de två arga små tikarna. Behövde tömma min skalle på tankar om orättvisa. Beundrade en brosch i solskenet…

Broschen blev vackrare i solskenet.

Jag såg soldater som aldrig skulle dräpa nån. Då kändes det lite bättre inuti.

Soldater som aldrig dräper nån.

Innan jag for hem till ensamheten stannade jag och köpte med mig en vegetarisk pizza hem. Nej, jag veeet! Det är inte det bästa jag kan äta just nu, men det var det jag var sugen på. Och så smockade jag i mig pizzan i sällskap av Helgonet och en starköl på ballen. Jag är så tacksam att mitt liv är gott just nu, men jag blir ledsen när andra människor inte har det lika bra som jag. Det är inte rättvist, livet…

Pizzan var god och vegetarisk, men livet ÄR inte rättvist!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Folk av en främmande stam

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag kör på i samma stil: köper böcker till andra och ger bort – för att sen låna dem (böckerna, alltså…) själv. Sniket, men smart, eller hur?! För snart ett år sen gav jag Fästmön Louise Boije af Gennäs bok Folk av en främmande stam i födelsedagspresent. Därmed är trilogin om det medelåldriga Stockholmsgänget avslutad nu. Dessutom läst av både Anna och mig.

Den tredje och sista delen om den rätt välbeställda kompisklubben börjar våren 2007 och avslutas kring nyår 2009/2010. Det finns inte mycket hos nån i gänget som jag kan identifiera mig med. De lever i en annan värld än jag, en värld där pengar liksom bara finns och inte är nåt man grälar om vid frukostbordet. Men det som är gemensamt för oss är livet. Livet, med sin egen nyckfulla blandning av bra och dåligt, rättvisor och orättvisor. Ingen skonas från det, allra minst Victor i den här trilogin. Victor Segraren som förlorar allt av värde som inte går att köpas för pengar, men som genom katharsis klarar livhanken och kommer igen. Frågan är om det blir som segrare även denna gång.

Naturligtvis händer det mycket mer i boken och framför allt i alla karaktärernas liv. När jag hade plöjt den första delen i boken var jag inte särskilt imponerad. Jag tyckte att författaren bara beskrev karaktärslösa typer. I somras läste jag andra delen – och grät mig igenom läsningen. Denna den tredje och avslutande delen ägnas till stor del åt uppgörelser. Alla, men framför allt Victor och Jalle, ska berätta precis exakt hur de känner och förklara precis på pricken varför de känner så och varför de agerar som de gör. Det blir lite… tjatigt. Det som räddar boken är att den faktiskt inte serverar ett hundraprocentigt lyckligt slut…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ångest, orättvisor och verklighetsflykt

Ett söndagsångestinlägg.

---

 

Sitter här på söndag eftermiddag och har den sedvanliga ångesten inför veckan som kommer. Jag, som alltid har älskat att jobba, mår nu pest och pina med tanke på morgondagen. Men snart är det slut, tack och lov. Jag räknar ner dagarna.

Dessvärre hamnar jag ur askan i elden. Den 1 juli måste jag knata in till Arbetsförmedlingen och förödmjuka mig igen. Måste. Jaa, annars straffas jag. Att min handläggare fortfarande, efter… vad är det nu? en månad? inte har mejlat sina kontaktuppgifter är ingenting. Det är inte tjänstefel. Nehej då! H*n kan inte straffas med löneavdrag. Nehej då! Men om jag skulle missa att kontakta Arbetsförmedlingen framöver… då kan du räkna ut med bakarslet att jag skulle straffas med avdrag på ersättningen. En ersättning som är en försäkring jag har betalat på i hela mitt yrkesverksamma liv.

Nej, livet är inte rättvist. Det sista Fästmön och jag pratade om innan jag åkte från Himlen var sommaren. Det går som vanligt inte att göra upp några planer. Inga planer som jag är inbegripen i. Jag vet inte ens hur jag ska göra med mamma. Jag kan ju inte åka dit, när jag är livegen här. Så hon får väl sitta ensam på sin födelsedag. (Hon fyller år mitt i sommaren, dessutom.) Pride blir det heller inget i år – av olika skäl. Ett är att jag måste prioritera vad jag lägger pengarna på. Nöjen prioriterar jag inte. Det enda jag möjligen kan drömma om och hoppas på en aning är att få lite tid att skriva färdigt min bok i sommar.

I helgen har jag flytt från verkligheten. Jag flydde ut till Himlen och bara var. Åt gott, brottades med ord med Kobran, njöt av Annas sällskap, glodde på TV. En normal helg. Tills det var dags att åka hem till mitt igen. Då kom den tillbaka, verkligheten. Och ångesten. Mamma har fått ett telefonsamtal om 40 minuter. Jag ska ta en dusch för att försöka piggna till innan det är dags att slänga några kalkonkorvar i ugnen. Det hade varit skönt att sitta på ballen* en stund, men det är tre barn och en vuxen som skriker utanför och jag orkar inte med det.

Här är några bilder från helgens verklighetsflykt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *ballen = balkongen

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthatare – de bortsorterades röst?

Ett inlägg om en artikel om näthatare.

---

Uppdaterat inlägg med ny länk i slutet!

I morse läste jag en debattartikel i Dagens Nyheter som gav mig en intressant och annan vinkling av mina åsikter om näthat. Jag har medvetet själv inte skrivit så mycket i frågan, men nu fick jag en liten öppning.

Det är Jonas Thente som skriver om att näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst. Jag har faktiskt inte alls tänkt i de banorna. Märkligt, för det borde jag. Jonas Thente menar att det anonyma näthatet är ett tecken på samhällets kris. För det är inte näthatarna som är problemet utan alla andra.

Jonas Thente menar att journalister inte brukar sparka neråt, på dem som redan ligger, så att säga. I stället ger journalisterna röst åt de svaga. Där rynkar jag lite på ögonbrynen och grinar allmänt illa. Det är långt ifrån alla journalister som tänker så – de flesta är ute efter att göra sig ett namn och tjäna pengar. Faktiskt. Dock inte alla! Men kom inte och säg att det finns nån total idealism i journalistkåren. Det köper jag inte! Journalister måste nämligen också kunna försörja sig. Och det gör mindre ont om man samtidigt blir lite känd.

Journalister är emellertid en grupp som ofta också blir näthatade. Är de dessutom bloggare är lyckan total för trollen. Många får dödshot – inte heller jag själv är undantagen detta. Detta har förstås hämmat mitt skrivande, det går inte att komma ifrån. Men liksom Jonas Thente har jag också varit lite taskig då och då mot näthatarna. Jonas Thente skriver:

[…] Jag kan räkna till åtminstone fem uselt stavade dödshot.

Men det där med ‘uselt stavade’ har fått mig att fundera mer på upphovsmännen. Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ‘fitta’ men aldrig till ‘recension’. […]

Om programmet Trolljägarna på TV3 skriver Jonas Thente:

[…] Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen.

Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning. […]

Det vimlar alltså av puckon och nollor, mer eller mindre… Intressant i sammanhanget är emellertid att se att anonymt hat inte är nånting nytt. Enligt historikern E P Thompson fanns det anonymare hatare redan på 1700-talet. Och de fanns även i Sverige! Jonas Thente citerar Elisabeth Mansén i femte bandet av Norstedts Sveriges historia:

[…] För Sveriges del hade anonymiteten under 1700-talet en stark ställning i det anonyma medvetandet […] Rätten att publicera sig anonymt ansågs både rimlig och önskvärd. […]

Särskilt användes anonymiteten av kvinnorna på den tiden – då fick de ju möjlighet att debattera sånt som jämställdhet och orättvisor…

Nu vill Jonas Thente inte försvara näthatarna – och det vill inte jag heller. Men är det en demokratisk fråga? Jonas Thente försöker i stället förstå näthatarna. Förstå varför de hatar. Det skulle jag också vilja kunna. Förstå, alltså.

Jag tycker att Jonas Thentes ganska långa debattartikel lyfter fram flera tänkvärda saker. Så jag rekommenderar en läsning och därefter en fundering över saker och ting. Här är länken om du missade den i början av inlägget!

Läs här vad Maria Sveland skriver om Jonas Thentes artikel!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gräset är inte grönare, utan billigare

Ett inlägg där Tofflan beklagar sig över i hennes tycke orättvisa månadsavgifter, men där hon också njuter av sin balle*.

Det är kvavt. Det är förbannat kvavt. Jag sitter och kan tack vare mina nya fönster ha korsdrag i min lägenhet, men det hjälper föga. Dessutom måste jag stänga fönstret ibland av olika ljudliga anledningar. Det är omöjligt för mig att skriva eller ens tänka eller telefonera eller läsa när det stimmas nedanför mitt öppna fönster. Alla måste vi få finnas. Det är bara det att somliga finns lite mer än andra.

Första parkett? Grönare gräs på andra sidan? Nja, när man inte får plats på sin egen uteplats (= kommunens mark) flyttar man utanför staketet (= också kommunens mark).

Det är ganska orättvist, egentligen, att vi som inte har uteplats utan balle har högre månadsavgifter än dem där nere på marken. Inte nog med att de har uteplatser, de har också tillgång till gräsmattorna utanför egna, uppsatta staket. Några regler för var staketen ska sättas upp har vi mig veterligen inte i min bostadsrättsförening. ”Tomternas” storlek på bottenvåningarna har satts godtyckligt av dem som bor där och kan skilja ganska rejält. Trots detta betalar alltså de som bor med uteplats mindre varje månad än vi som bor med balkong. Men, det är ju så att marken de kallar sin faktiskt inte är det. Den är inte ens bostadsrättsföreningens. Den är kommunens. Vilket skulle kunna innebära att vem som helst kan nyttja uteplatserna. (Kanske är det så man har tänkt när man har bestämt månadsavgifterna? Men vem sätter sig på grannens uteplats bara så där, liksom?)

Nu är det emellertid så att jag tycker att gräset är betydligt grönare på min balle. Här slipper jag få in kreti och pleti som har vägarna förbi med ett vinglas i handen – jag bestämmer enväldigt vem som kommer hit och får sitta.  Möjligen skulle detta vara ett argument för att jag betalar högre månadsavgift…

Igår kväll gjorde jag snabbt klart för ballesittning** – det vill säga torkade bort all jävla björkpollen och plockade fram dynor och andra tillbehör. Jag provade till och med shorts och linne, men insåg att armhålorna krävde ansning. Efter rakningen blev jag så trött att jag bara ville sätta upp toffelfötterna.

Nej, benen har jag aldrig rakat i hela mitt liv.

Markisen fälldes ner och jag dukade så småningom fram tillbehör som var en del av mitt ensamma fredagsmys. Myset i sig är ju att sitta och ha det gott, tillbehören en bok, en öl och lite nötter. Pennan fick hänga med ut denna gång eftersom boken skulle recenseras.

Tillbehör som utgjorde en del av mitt fredagsmys.

Jag gillar inte ordet fredagsmys. Skälet är att vissa chipsproducenter har gjort det till ett ord som omfattar att äta flottiga saker. För mig är de flottiga sakerna – för gårdagen: salta jordnötter – en mindre del av myset. Själva myset är att sitta och ha det gott, inte nödvändigtvis stoppa skitsaker i munnen. Men nu åt jag lite nötter, drack lite öl och läste klart boken.

Min intention för kvällen var att slöglo på Kanal 9:s crime night. Vädret och värmen satte stopp för det. Jag tillbringade mesta delen av kvällen på ballen alternativt vid datorn. När jag bläddrar tillbaka ser jag att jag var synnerligen produktiv vad gäller inlägg igår. Det sista blev ytterligare en recension, denna gång av en barnbok.

Lite TV blev det trots allt mot slutet av kvällen, men mest som bakgrundsljud. Jag började läsa Mari Jungstedts senaste deckare. Utan att ha läst färdigt den kan jag meddela att den är… snabbläst. Och vad snabbläst står för är förstås en tolkningsfråga…

Idag har det diskuterats och planerats inför den kommande veckans familjebegivenheter. Så mycket gjort har det inte blivit, dessvärre. Jag har i alla fall tvättat och vattnat mina krukväxter. Nu väntar tvagning av mig själv samt Himmelsfärd. Ett svagt molande bakom pannan talar om för mig att jag borde ha sovit mer, trots att jag inte vaknade förrän halv tio i morse, väckt av nån idiot som körde motorcykel på gården. Det är väl ändå inget fordon man fraktar stora och tunga varor på så att man behöver köra ända fram till porten? Nej, just det.

Hur är det hemma på din gård??? Skriv gärna några rader i en kommentar, för jag är nyfiken av naturen!

*balle = balkong
**ballesittning = balkongsittning

Livet är kort.

Read Full Post »