Näthat och Twittertroll

Ett inlägg om bra tips kring trista företeelser.

---

 

Gör som jag, sänk ögonbrynen och skaffa dig lite självinsikt. Eller annan fixering.

Näthat och troll i sociala medier är väl knappast nån förskonad från. Till och med den mest snälla och timida person jag vet har blivit drabbad. Därför blev jag lite…misstänksam när jag blev kontaktad angående näthat. Men ganska snart insåg jag att det var ett språkligt missförstånd och sen tog en intressant dialog vid. Jag blev lite intervjuad och ska bli citerad i en uppsats kring näthat.

Ja jag ser ända hit att somliga höjer ett – inte båda – ögonbryn. Men om somliga hade varit med i samtalet skulle de nog mitt i mina ostrukturerade svar ändå se att jag har en viss självinsikt. Samtidigt vidhåller jag att det är skillnad på att uttrycka en åsikt – yttrandefrihet – och att år ut och år in förfölja och förtala nån i sociala medier. Det senare är i mina ögon en sjuklig fixering. Det är bara synd att alla inte har förmågan att uppfatta det. Sen är det förstås märkligast av allt att de som inte hatar ser mina reaktioner. Varför fortsätta då?

När jag började jobba fick jag mindre tid över att hänga på sociala medier. Därför bestämde jag mig för att avfölja ett gäng på Twitter eftersom jag inte hinner med att läsa ikapp. Dels avföljde jag människor som jag inte har så mycket gemensamt med, dels avföljde jag såna som inte twittrar så ofta eller som mest retweetar andras tweets. Det handlar inte om att det är nåt fel på dessa människor, bara att just jag inte har så mycket utbyte av dem. Det blev väl typ en 50 pers jag avföljde och av dessa har kanske 20 avföljt mig tillbaka. Fair enough. Mitt Twitter är aningen mer hanterbart nu.

Häromdan läste jag i Metro om tecken på Twittertroll. Ja, näthatare och troll finns ju överallt på nätet, även på Twitter (vilket jag mycket väl vet). Där finns också spamrobotar och falska konton. Och så finns det såna som tror att de kan gömma sig bakom konton de sköter åt andra. Suck… Hugo Ewald på Metro gav en del bra tips som jag återger i sin korthet här. Vill du läsa mer kan du ju bara klicka på länken ovan.

• 

  En profilbild som ett ägg kan betyda att nån inte vill visa sitt rätta jag.

  Profilbilden
  Ja, ägg, som är standardprofilbilden på Twitter, följer jag inte om jag inte känner personen i fråga. Internettroll kallas ofta lite skämtsamt för just ägg. Att inte bemöda sig om att ladda upp en bild på sig själv i profilpresentationen kan vara ett tecken på att användaren inte är seriös. Det behöver inte vara så, men det kan vara det. Sen finns det konton som använder falska bilder. Genom att testa via Google eller Tineye kan du se om bilden är stulen.

• Hur är relationen mellan antalet ”följare” och ”följer” på kontot?
  Spammare följer ofta väldigt många, men har få följare. De twittrar också väldigt mycket. Sen finns det ett gäng som använder Twitter mest eller bara för att läsa vad andra skriver utan att de skriver nåt/så mycket själva.
• Vilken sorts konversationer har kontot?
  Typiskt för spammare är att de är tjatiga och upprepar sina tweets. Typiskt för nättroll är att de skriver väldigt få egna tweets. I stället ägnar de sig åt att kommentera det andra skriver. Ofta är kommentarerna arga, provocerande, rasistiska, sexistiska eller hotfulla.
• Tjänster som granskar Twitterkonton
  Det finns tjänster som granskar Twitterkonton, till exempel Fakers app och Twitter audit. Resultatet är inte perfekt, men ger ändå en fingervisning. Jag testade mitt eget konto via Twitter audit och fick veta att jag i skrivande stund har 94 procent i audit score. Detta innebär att jag har 407 äkta följare och 28 falska…

Avslutningsvis ett positivt tips! Vill du läsa engagerande texter och spännande åsikter på nätet rekommenderar jag varmt DN åsikt! Där finns många välskrivna texter i varierande och aktuella ämnen, skrivna av läsarna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twittrare mer lättkränkta?

Ett inlägg om kränkthet.

---

 

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Konstig konst – men får den vara hur konstig som helst?

Ett konstigt inlägg.

---

 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.

Skorstenen är inte det enda av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återträffen

Ett inlägg om en film.

---

 

Klassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.

Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…

Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.

Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.

Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nominerad till Augustpriset 2014: Popmusik rimmar på politik

Ett inlägg om en musikalisk och politisk bok.

---

 

Visst har jag väl uppfattat att musik ofta hängerihop med politik på nåt sätt. Jag föddes ju liksom under 1960-talet. Även om den musik vi lyssnade på hemma inte var proggmusik, precis, har den genren ju alltid funnits där. Därför öppnades dörren till politiska budskap i musiken betydligt mer under läsningen av Anna Charlotta Gunnarsons Popmusik rimmar på politik. Boken är nominerad till Augustpriset 2014 inom kategorin Årets svenska fackbok.

Enligt baksidestexten förklarar författaren i 37 korta kapitel hur det kommer sig att popmusiken är en sorts barometer över det politiska klimatet. Det stämmer. Men jag hade väntat mig att de flesta kapitlen skulle handla om proggband och protestsångare. I stället inleder Anna Charlotta Gunnarson med Lill-Babs. Lill-Babs, som hade en hel del spännande att berätta i ett TV-program, i vilket författaren var inblandad, om sin karriär i Östtyskland. Hon skriver:

[…] Lill-Babs hade aldrig tidigare berättat om detta offentligt. Helt enkelt därför att ingen hade frågat henne. Kamerorna hade haft siktet inställt på Klas-Göran, Järvsö och släkten. […]

Och sen rullar det igång. Personligen tycker jag att det är roligast att läsa om svenska artister. Visst kan jag så här i efterhand inse att Anna-Lena Löfgren faktiskt framförde ett politiskt budskap när hon sjöng Lyckliga gatan, men jag hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad och Lasse Berghagen sjöng en duett 1971 om kriget i Vietnam, världsproblem, knark och byråkrati. Inte heller visste jag att Owe Thörnqvists Varm korv boogie var en protestsång. Däremot kände jag till den sorgliga historien om Ulla Billquist, hon som sjöng om Min soldat samtidigt som hon brakade ihop. Det gick nämligen inte att leva särskilt öppet som lesbisk då, och detta drev Ulla Billquist till självmord.

Men när det kommer till lite mer moderna artister tappar jag en del av mitt intresse, tyvärr. Det handlar inte om att boken är dåligt skriven, utan det är jag som helt enkelt inte har tillräckliga kunskaper. Alltså, det är till och med flera artister som jag aldrig har hört talas om. Författaren, å andra sidan, är inte bara författare utan också journalist (bland annat är Pop och politik i P4 hennes program) och låtskrivare.

Rörande enig är jag emellertid med författaren om att Katy Perrys låt I kissed a girl är provocerande eftersom den ger en ganska porrtidningsaktig bild av den omsjungna kyssen.

Det här är en rolig, intressant och annorlunda fackbok som jag mycket väl kan tänka mig som Årets svenska fackbok. Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredens Hus – inte bara fred

Vi bestämde oss för att besöka Fredens Hus idag i stället. Fästmön slutade ju jobba klockan 14 och Fredens Hus är öppet till klockan 16 även på söndagar. Och det var helt rätt beslut! För det här var ett ställe dit jag lär återvända. ”Ett hus” med många intressanta och tankeväckande utställningar!

Fredens Hus har alltså sina lokaler i Uppsala slott, vid norra tornet. Det är fri entré, men man får lämna ett bidrag om man vill. Jag hade bara 20 kronor löst som jag stoppade i bössan när vi gick – det var alldeles för lite för att jag hade fått se.

Visdomsord redan i entrén. (Den där konstiga fläcken i gräslig nyans i bildens nederkant är ful, men ska vara där.)

Den mest omtalade fotoutställningen av dem som visas just nu är Miss Landmine. Utställningen visar skönhetstävlingar i Kambodja och Angola. Alla som var med i tävlingarna hade blivit lemlästade av landminor. Utställningen kan upplevas provocerande, för mig var den tankeväckande…

En provocerande och tänkvärd fotoutställning.

Kan svenskheten ta slut är titeln på utställningen intill. Den handlar om huruvida svenskheten påverkas av till exempel invandring. Också mycket tänkvärt! Utställningen är gjord av Regionmuseet Kristianstad i samarbete med journalisten och författaren Maja Hagerman.

Rasbiologi…

Några smärre utställningar som visas just nu är arbeten från ett antal av Uppsalas gymnasieskolor. Intressanta projekt om bland annat Afrika och Bangladesh, samt ett konstprojekt om Dag Hammarskjöld. Dag Hammarskjöld och alla hans citat…

Dag Hammarskjöld hade en blick…

Utställningen om Dag Hammarskjöld är påbörjad och alltså inte färdig. Men här finns mycket att titta på och läsa om denne diplomat som så ofta är citerad. Inte bara Dag Hammarskjöld själv är citerad här, dock! Så här sa Trygve Lie när Dag Hammarskjöld hade blivit utnämnd till FN:s generalsekreterare:

Dag Hammarskjölds företrädare välkomnade honom med dessa ord.

Onekligen var Dag Hammarskjöld en spännande person. Jag ser fram emot att få veta mer om honom, denne man vars blick får mig att tänka

oundviklig

när jag ser på gamla fotografier. Han genomsyrar redan mycket på Fredens Hus…

Till och med hans spegelbild i en glasdörr är oundviklig…

I rummet intill huserar en annan svensk som gjort mycket gott, Raoul Wallenberg. Mannen vars öde man inte känner. Kanske dog han 1947 som vissa hävdar… Föddes gjorde han i alla fall för 100 år sen i augusti.

En svensk som gjort mycket gott, men vad är hans öde?

Vi kom ut i en grön och varm junieftermiddag. Tittade på utsikten och Gunillaklockan, fotade två turister. Och jag slogs av hur lyckligt lottad jag är att jag lever i ett land där det är fred. Där jag inte riskerar att trampa på några minor när jag går i gräset…

Ett torn mitt i grönskan. Men inga landminor…

Är du i Uppsala och får en stund över – besök Fredens Hus på Slottet! Det kostar ingenting att se dessa tänkvärda utställningar och stora män!!!

Read Full Post »

Provokativ reklam – når oss genom bruset?

Idag hittade jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Den handlar om provokativ reklam, den reklam som tar till exempelvis ironi och når fram genom bruset.

I artikeln nämns tre reklamkampanjer som provokativa exempel. Det är GIL, Göteborgskooperativet för independent living, som vill lyfta frågan om hur personer med funktionshinder dagligen blir behandlade, Öppna Ögons kampanj mot kvinnovåld samt Stockholm Prides sommarkampanj ”Bli Homo”.

GILs CP-docka i den senaste reklampkampanjen. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

När det gäller GILs kampanj är syftet att få slut på gullandet och särbehandlingen av personer med funktionshinder. I kampanjen säljs en docka som man kan gulla med i stället för att man gullar med nån som har funktionshinder.

Öppna Ögons kampanj består av affischer med rubriken ”Försvunnen” och en text som handlar om att nåns flickvän har försvunnit efter ett bråk som ledde till våld. Där finns ett telefonnummer som går till sajten Öppna Ögon, på vilken det finns ett manifest mot mäns våld mot kvinnor. Provocerande, tycker många.

Stockholm Prides kampanj ”Bli Homo” går ut på att man med olika slogans ska övertyga heteros om att bli homo, bi, trans eller queer. Ironi och framför allt humor är vapnen här.

Provokationer anses numera av PR-konsulter vara ett sätt att nå igenom bruset. Det gäller att sticka ut, att vara annorlunda. Men får man sticka ut hur mycket som helst? Jag tycker att jag som homosexuell kan driva ganska mycket och långt med mig själv och min läggning, men jag skulle nog inte gilla om nån icke-HBTQ-person gjorde det, varken i reklamkampanjer eller för övrigt. Vad anser du? Får man driva med sexuell läggning, funktionshinder och våld i reklamkampanjer och i såna fall hur mycket?

Read Full Post »

Min sanning. Alexander Bard

I kväll blev det äntligen tillfälle för Fästmön och mig att se programmet Min sanning. Alexander Bard som gick på SvT nyligen. För mig kändes det extra speciellt dels för att Alexander Bard och jag är gamla skolkamrater, men också för att jag gillar honom, hur speciell och provocerande han än uppfattas. För det är ganska provocerande att tycka att Hitler är den mest snyggt klädda man som funnits.

Alexander Bard i TV-studion. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar, känns det som. Jag uppfattar honom som en sökare, men också som en duktig debattör, otroligt beläst och påläst och väldigt intelligent. Därmed inte sagt att jag delar alla hans åsikter eller att jag gillar allt han gör. Jag gillar till exempel mycket av den musik han har gjort, men inte så mycket att jag har bemödat mig att lyssna på hans senaste musikprojekt.

Kristina Hedberg, som intervjuade Alexander Bard i TV-studion, gjorde ett bra jobb. Hon började lite tramsigt med att låta honom dra kort med citat han uttalat. Lite pinsamt blev det när Alexander Bard avslöjade att hennes research inte var komplett eller nyanserad. Men totalt sett tyckte jag att Kristina Hedberg lyckades. Alexander Bard måste vara en av de svåraste personer som finns att intervjua… Det var roligt att en av min pappas artiklar nämndes, nämligen den om Alexander Bards Fia med knuff-turnering. 😛

Alexander Bard var tydlig med att han aldrig gör saker för att bli omtyckt, men att han vill bli respekterad. Han ger ju inte precis intryck av att vara en mysplutt, en mjukisnalle som vill

kjamas.

(*ryser av uttrycket*)

Det som emellertid förvånade mig mycket i programmet var det empatiska intryck Alexander Bard. Även om han var tydlig med att gamla vänner som bara vill prata minnen gör han slut med och Idol-deltagare ska man vara hård mot för att de ska lära sig hur tufft det är i musikbranschen.

Och nu gör Alexander Bard säkert definitivt slut med mig när jag säger att jag minns honom som en gullig och varm person, med stor kärlek till människor. En del av den pojken finns kvar, noterar jag. Det är jag glad för.

Alexander i en av snöbackarna vid vår gamla gymnasieskola, vintern 1977-78.

Om du missade det här programmet finns det förstås att se på SvT Play. Det går också i repris ett par gånger till.

Jag ger det högsta betyg!

Read Full Post »

Ja se karlar…

Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen, dem jag alltså inte rivit av mig med silvertejp än. (Hett internt modetips i familjen.) Uttrycket

Ja se karlar…

är det som dyker upp i skallen när jag läser om Marcus Birros tjolahopp i Dagen . Men hallå! Om du skriver nånting så provocerande, Marcus Birro, då får du räkna med att alla inte håller med. Ställ undan den där tjurige lille pojken och ägna dig åt att skriva böcker och krönikor som inte är homofoba. För det är du jäkligt bra på! (Och oavsett vad jag tycker om dina åsikter, Marcus Birro, så läser jag din senaste bok just nu och tänker recensera den för det verk den är, inte för vad jag tycker om dig! Lita på det!)

Daniel Grahn, ansvarig utgivare på Dagen, försvarar Marcus Birro och menar att tidningen inte tänker ge vika för näthatet. Han skriver bland annat :

[…] Som ansvarig utgivare menar jag att det skulle vara ett förfärligt nederlag om ”näthatet” tvingar oss att förlora Birro. […]Att förlora Birro i Dagen, innan vi ens hunnit börja jobba ihop, är otänkbart. […]Vi svenskar vill gärna vara toleranta och vidsynta, men när det kommer till en kändis som tror på Gud, ja då krymper respekten till ett knappnålshuvud. Skrämmande! […] På 24 timmar har Marcus Birro lyckats skapa mer rabalder än jag personligen lyckats med på tio år. […]

För mig handlar protesterna mot Marcus Birro inte om näthat utan det är just protester mot hans åsikter. Att ansvarig utgivare för Dagen eldar på Marcus Birro och börjar ta upp näthat förstår jag inte. Om Marcus Birro tillåts ha åsikter ska väl ”alla andra” tillåtas ha det också. Eller..? Sluta att göra skillnad på skit (media, bloggare med flera) och pannkaka (kändisar). För övrigt kan jag inte låta bli att undra om Daniel Grahn är släkt med Bo Grahn som ständigt och jämt försöker skriva homofoba kommentarer på min blogg..? Såna kommentarer publiceras inte, för det är Näthat med stort N.

Sen kan jag ju inte hjälpa att skriva ett par rader om Håkan Ljugholt, f’låt Juholt. Media med flera är rätt taskiga mot honom just nu, men ärligt talat, är det inte dags för lite självinsikt och lämna partiledarposten? Till och med partiorganet (mer eller mindre) Pravda rapporterar att man diskuterar Juholts framtid. Det kan inte vara möjligt att nån har nåt förtroende kvar för en person som flera gånger bevisligen inte har talat sanning.

Read Full Post »