Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘respekterad’

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

rött lönnlöv
”Rött löv igår…”


Men miljonerna kan inte lindra
det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

frostigt löv
Trasig.


Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig.
Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…


Livet är kort.

Read Full Post »

I kväll blev det äntligen tillfälle för Fästmön och mig att se programmet Min sanning. Alexander Bard som gick på SvT nyligen. För mig kändes det extra speciellt dels för att Alexander Bard och jag är gamla skolkamrater, men också för att jag gillar honom, hur speciell och provocerande han än uppfattas. För det är ganska provocerande att tycka att Hitler är den mest snyggt klädda man som funnits.

Alexander Bard i TV-studion. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar,
känns det som. Jag uppfattar honom som en sökare, men också som en duktig debattör, otroligt beläst och påläst och väldigt intelligent. Därmed inte sagt att jag delar alla hans åsikter eller att jag gillar allt han gör. Jag gillar till exempel mycket av den musik han har gjort, men inte så mycket att jag har bemödat mig att lyssna på hans senaste musikprojekt.

Kristina Hedberg, som intervjuade Alexander Bard i TV-studion, gjorde ett bra jobb. Hon började lite tramsigt med att låta honom dra kort med citat han uttalat. Lite pinsamt blev det när Alexander Bard avslöjade att hennes research inte var komplett eller nyanserad. Men totalt sett tyckte jag att Kristina Hedberg lyckades. Alexander Bard måste vara en av de svåraste personer som finns att intervjua… Det var roligt att en av min pappas artiklar nämndes, nämligen den om Alexander Bards Fia med knuff-turnering. 😛

Alexander Bard var tydlig med att han aldrig gör saker för att bli omtyckt, men att han vill bli respekterad. Han ger ju inte precis intryck av att vara en mysplutt, en mjukisnalle som vill

kjamas.

(*ryser av uttrycket*)

Det som emellertid förvånade mig mycket i programmet var det empatiska intryck Alexander Bard. Även om han var tydlig med att gamla vänner som bara vill prata minnen gör han slut med och Idol-deltagare ska man vara hård mot för att de ska lära sig hur tufft det är i musikbranschen.

Och nu gör Alexander Bard säkert definitivt slut med mig när jag säger att jag minns honom som en gullig och varm person, med stor kärlek till människor. En del av den pojken finns kvar, noterar jag. Det är jag glad för.

Alexander i en av snöbackarna vid vår gamla gymnasieskola, vintern 1977-78.


Om du missade det här programmet
finns det förstås att se på SvT Play. Det går också i repris ett par gånger till.

Jag ger det högsta betyg!

Read Full Post »