Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘SvT Play’

Ett uppbyggligt inlägg, en neverending story.


 

Jisses så det byggs/renoveras i huset! Det är som en neverending story. Jag vet inte hur länge jag har sett hantverkarbilar stå parkerade utanför (med minst två hjul på gräsmattan som nu är rätt förstörd). Varje dag skenas det i trappor, det slås i räcket och det skitas ner – utanför min dörr. Innanför andras dörrar hoppas jag att det blir fint. Fast framför allt hoppas jag att det blir färdigt snart. För att du inte ska tycka att jag är gnällig kan jag meddela att arbetet i min trappuppgång har pågått minst sen årsskiftet. Vi talar alltså om flera månader. Sen tror jag att det för säkerhets skull sker nåt liknande arbete i porten bredvid.

Bilar som sabbar gräsmattan

Hantverkarbilarna sabbar gräsmattan, som synes.

 

 En hemlig plats och Saknaden efter Josef

Mitt rum blir ingen hemlig plats, men ett rum för att läsa böcker, till exempel. Boken En hemlig plats läste jag ut igår, förresten.

Men faktum är att även jag bygger. Jag bygger ett nytt… rum i cyberspace. Det blir lite gammalt och lite nytt i mitt rum både vad gäller innehåll och utseende. Nånting jag ska bli tydligare med är mål och syfte med mitt rum. Innehållsmässigt ska det finnas vissa… ”hyllor” kvar, även om min första tanke var att renodla mer. I mitt rum ska en kunna läsa böcker, men samtidigt ska en kunna dricka vin och se på TV också. Det är blandningen jag gillar. Mitt rum blir ingen hemlig plats utan troligen offentligt, även om mitt tilltal kan vara väldigt personligt. Och till att börja med är alla välkomna – så länge man inte klampar in med skorna på och skitar ner. Det mest privata får som tidigare fortsätta att vara mest privat. Spännande är det att se nåt nytt växa fram! Det går fortare och lättare än jag trodde. På ett par timmar hade jag ”väggarna” klara. Nu sitter jag och finlirar med ”tapetval” och ”möblering” mest. Mer tänker jag inte avslöja här och nu – annat än att det blir an neverending story…

Idag blir det emellertid inte så mycket byggande. Jag sitter och laddar för ett tandläkarbesök mitt på dan – inklusive en bussresa. Att åka buss med UL är nämligen inget jag estimerar högt, men det blir för krångligt och för dyrt med bilparkering inne i stan.

Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri. För tillfället har jag flyt och hittar intressanta tjänster att söka, även om alla inte finns i Uppsala. Det är viktigt att jag får ett jobb snart. Till och med är det riktigt akut. Igår kom ett pensionsbesked och den månatliga ålderspensionen för de år jag har jobbat statligt har sänkts en krona sen förra året – till 83 kronor… Eh ja… Hur ska en kunna klara sig på det, tro? Det är ju fan mindre än a-kassan… Nä, det lär inte bli några sötebrödsdagar senare i livet heller. Tur att jag är van att leva på next to nothing = a-kassa.

Statlig ålderspension 83 kr i mån

En statlig ålderspension på 83 spänn i månaden utlovar inga sötebrödsdagar senare i livet…

 

Bok rostat och kaffe

Mitt dagliga bröd igår.

Hur det är med magen idag? Tackar som frågar. Jag byggde den med öl. SKOJAR BARA! Människor tycks ha många synpunkter på vad jag stoppar i mig. Det hade varit mer konstruktivt om jag fått kostråd av nån kunnig. Som det är nu får jag känna mig fram. Magen är bättre – den är inte bra, men den är inte sämre. Jag har levt med en kass mage i 45 år. Vissa perioder kan jag äta vissa livsmedel utan att få ont, för att i nästa perioder få riktiga smärtanfall om jag råkar få i mig en tugga av nåt specifikt. Det jag återkommande ofta får ont av att äta är gurka, paprika och ägg. Gurka kan jag leva utan, men paprika är gott och ägg behöver jag för proteinets skull – jag äter ju inget annat kött än fågel. Fet fisk går fetbort fick jag lära mig den hårda vägen i måndags. Makrill i tomatsås var inte bra. Gissningsvis funkar inte lax tillagad i min grillpanna heller, dårå… Men tack FEM för det hittills ENDA rådet jag har fått i förväg som inte har varit nåt ojande efteråt om vad jag har petat i mig: mineralvatten. Jag behöver dricka mycket och få i mig salter eftersom jag inte får i mig så väldigt mycket. Igår åt jag en rostad macka med smör och ost samt två små kycklingkorvar med bröd och lite räksallad bredvid. Det kunde jag äta utan att få ondare. Nu kluckar det inte längre i magen, det känns mer som om nånting… sitter löst på övre höger sida. Kanske behöver en och annan reservdel…

Nu har inte jag tid att sitta här och svamla med mig själv längre. Det är dags att sätta fart så jag kommer iväg på dagens utflykt. Men… jag ville bara påminna dig som missade gårdagens avsnitt av När livet vänder att det går att se på SvT Play – länk finns i mitt inlägg om Admir. Ett bra komplement är också att läsa Anna Nilssons trilogi Hållplats Sverige (länkar till dem finns i samma inlägg).

Hållplats Sverigetrilogin

Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige vänder sig främst till unga, men även vi äldre får ut nåt av den.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Min näst sista arbetsdag på en arbetsplats där jag har trivts som aldrig förr är över. Vad jag tänker och känner ställer jag åt sidan en stund för att titta på kvällens avsnitt av När livet vänder. Det är viktigt att se att det finns andra som har det svårare än jag – för än så länge finns samhällets skyddsnät för mig. SvT gör mer än bara visar Anja Kontors fina serie – SvT hjälper mig att orka gå vidare.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor är tillbaka och möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

Paulina och Anja Kontor

Paulina våldtogs av sin pojkvän och såldes till andra män som sexslav.


I kväll fick vi tittare höra Paulinas historia. 
Redan på första dejten blir Paulina våldtagen. Sen börjar pojkvännen sälja henne till främlingar. Slagen, nypt och med kroppsvätskor över hela sig ser Paulina till sist nån i spegeln som inte är hon. Men när hon planerar självmord kommer vändningen: ett litet nytt liv växer i magen.

Det är inte lätt att förstå hur nån kan hamna i ett helvete som det Paulina hamnade i. Hur kan man stanna kvar hos nån som misshandlar en, som gör en så illa? Varför inte bara resa sig och gå? Att tryckas ner, att känna sig värdelös, svag… Till sist kunde Paulina resa sig och komma vidare. Gråten är en helande kraft, men mest av allt barnet. Dottern.

Paulina är en mycket modig ung kvinna. Det är min sammanfattning.

Direkt efter programmet kunde tittarna chatta med Paulina. Kanske pågår chatten fortfarande när du läser detta!

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 22 april 2016).


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Jag har faktiskt inte läst en enda rad av Kerstin ThorvallÄr jag en sämre människa för det? Knappast. Men som litteraturvetare borde jag kanske ha gjort det. Läst nåt av Kerstin Thorvall alltså. Det insåg jag nu i kväll när jag såg första delen av tre på SvT1 av Det mest förbjudna, en serie baserad på en bok med samma titel av Kerstin Thorvall. Boken Det mest förbjudna kom ut 1976 och sägs ha gett namn åt en hel genre, bekännelselitteraturen. När den kom ut ansågs den vara alltför privat och Kerstin Thorvall fick mycket kritik.

Cilla Thorell som Kerstin Thorvall

Cilla Thorell spelar Kerstin Thorvall i TV-serien Det mest förbjudna.


TV-serien handlar om en kvinnas sexuella uppvaknande,
enligt SvT:s webbplats. Liksom romanen är TV-serien väldigt utlämnande. Kerstin Thorvall, som blev känd i slutet av 1950-talet – 1960-talet, var som en kvinna som levde lite i fel tid. Hade hon varit 50 idag hade kanske inte lika många tyckt så illa om henne. Just detta att folk tyckte illa om henne för att hon ville ha en karriär samtidigt som hon var mamma känner jag direkt. Likaså inser jag att hon gjorde skandal med sina sexuella eskapader. Och framför allt, att hon var väldigt krävande…

I den första delen får vi se Kerstin Thorvall som visserligen kärleksfull mamma, men också som en professionell yrkeskvinna som behöver utrymme. Då och då rymde hon hemifrån och då och då las hon in på sjukhus för psykiatrisk vård. Här blandas 1950-talet med 2000-talet – den unga Kerstin Thorvall och den åldrande.

De två återstående delarna sänds i morgon och på påskdagen, men för den som redan nu vill titta finns alla tre delarna på SvT Play – avsnitt 1, avsnitt 2 och avsnitt 3.

Toffelomdömet efter första delen blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Den dag jag blir friInte var det tänkt så att jag skulle fastna framför TV:n på söndagskvällen. Men hur det nu än var blev det så. Jag kunde inte låta bli att se dokumentärfilmen Taikon på SvT 1. Filmen är baserad på Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri.

Jag tillhör de barn som har läst en del av böckerna om Katitzi. Men vem var författaren bakom dem? Den frågan fick jag till stor del besvarad genom Gellert Tamas och Lawen Mohtadis dokumentär. Tittarna får höra Katarina Taikon själv berätta hur hon föddes en sommardag och att det var tack vare det hon överlevde – zigenarbarn födda på vintern klarade ofta inte kylan. Katarina Taikon dog emellertid alldeles för tidigt ändå, även om det nu är över 20 år sen. Därför får vi höra och se hennes syster Rosa i filmen, barnen, släktingarna, vännerna…

Det är en spännande livsteckning jag får skåda. Hur den unga Katarina Taikon kunde rymma från sin påtvingade make vet jag inte, men hon tog sig till Stockholm. Där började hon tidigt umgås i kulturkretsar, hon medverkade i filmer med mera. Fast framför allt stred hon för romernas rättigheter till bostäder och skolor. Hon måste ha varit hur jobbig som helst för statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme! Envis var nämligen mycket troligt hennes mellannamn…

År 1982 blev Katarina Taikon sjuk. Ett hjärtstillestånd gav henne bestående hjärnskador och hon låg i koma i 13 år tills hon avled i slutet av år 1995. Vilket livsöde…

Missade du den här dokumentären? Jag tycker att du ska se nån av repriserna som går på torsdag eller titta på SvT Play (sex dagar kvar). Det är ett mycket sevärt program om cirka en och en halv timme – utan reklampauser.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentär.


 

I måndags kväll visade SvT en dokumentär om och med Maj SjöwallJa egentligen handlade den lika mycket om Per Wahlöö, hennes partner. Men Per Wahlöö gick bort alldeles för tidigt det år han skulle fylla 49. I den här dokumentären berättar Maj Sjöwall om deras liv och författarskap.

Sjöwall Wahlöö

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös projekt var att ge ut tio polisromaner.


För den som är obildad kan avslöjas 
att författarduon ligger bakom Beck & co. Det sägs att de förnyade deckargenren och skapade den moderna polisromanen, den med en touch av samhällskritik. Jag kan bara hålla med. Sjöwall-Wahlöös böcker var nyskapande när de kom och de är helt unika.

I den här dokumentären berättar 80-åriga Maj Sjöwall om både deras böcker och om familjen. Paret reste mycket, vanligen för att skriva. Och böckerna skrev de om nätterna, för hand. På morgnarna, när de inte var på resande fot, förstås, såg de till att barnen kom till skolan innan själva sov större delen av dan efter sitt nattliga arbete.

Men författarlivet var inte enbart guld och gröna skogar. När Sjöwall-Wahlöö skrev sina böcker gick det knappt att leva på arvodet. Och när Per Wahlöö gick bort levde hans kvinna väldigt påvert ett tag. Till dess att böckerna fick en renässans och hon en agent – och böckerna eller karaktärerna filmatiserades.

Jag föredrar förstås böckerna framför filmerna. Det vill säga de senare Beckfilmerna, som jag tycker har ballat ur totalt, på ren svenska. Mannen på taket, däremot, den från 1976, vill säga… I bokform är nog Roseanna min favorit. Det var den första boken i deras projekt om tio polisromaner. Händelserna i boken utspelar sig på Göta kanal med nån glimt från Metropolen Byhålan som bonus.


Men vilken bok är DIN favorit??? Eller föredrar du filmerna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Missade du dokumentären kan du kika på SvT Play
eller på repriserna på fredagen den 8 januari kl. 1.25 och lördagen den 9 januari (2016) 6.15.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll var det dags. Det första avsnittet av totalt åtta i den sjätte och allra sista säsongen av Downton Abbey visades på SvT2. Inte var jag ensam som tittade, även om det säkert fanns en del som prioriterade ett av TV4:s alla musikprogram. Inte jag. Jag är ett troget Downton Abbey-fan och tänker på min stackars vän FEM och hennes Pinne som är på andra sidan Atlanten och missar detta! Vojne, vojne! Jaa, det är tur att Play finns.

Edith Cora Mary

De lite yngre damerna på Downton, Edith, Cora och Mary. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Vi tittare kastades genast in i en jakt. 
Och utmärkande för tiden – och lady Mary – vill hon inte rida damsadel utan grensle. Samtidigt blir hon bekymrad när hon utsätts för ett utpressningsförsök efter hotellveckan med mannen hon aldrig gifte sig med. Då vet pappa bäst.

Tiderna förändras och många tvingas sälja sina gods och tillhörigheter (nåt som påminner mig om att jag snarast möjligt borde åka och hämta tillbaka våra släktporträtt från en skojare som lovade att förvara dem åt mamma). Sjukhusets framtid är också osäker. Det sår split mellan framför allt de äldre damerna i familjen. Som upplagt för intriger, med andra ord.

Tanterna på Downton Abbey på min TV

De äldre damerna är oense.


Kort sagt: allt är sig likt på Downton Abbey. Nästan
Men å vad det var ett kärt återseende, fyllt av spänning, intriger och kärlek. Efter den här säsongen blir det inga fler besök på Downton Abbey. Det är nog bra – en ska sluta när en är i topp. Och var sak har sin tid, precis som den här bloggen. Det hade också, tack och lov, det där nördiga eftersnackprogrammet som gick förra säsongen, du vet, det som stavades pinsamt.

Toffelomdömet blir det högsta, naturligtvis.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor.

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »