Posted in Böcker, Film, HBTQ, Personligt, tagged augusti, barn, dölja, Ester Roxberg, förstå, fru, januari, kärlek, kommunikationschef, korta och ovilliga blickar framåt, längtan, litteratur, livet, Min pappa Ann-Christine, mod, nätshopping, nuet, otroligt svår, pappa, pocketbok, präst, predikningar, söndag, skriva, små etapper, tack, tillbakablickar, titt i backspegeln, Vägen till Ann-Christine, viktig on 23 februari 2016|
2 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Ester Roxbergs pappa hette Åke och var präst. Sen blev han Ann-Christine och kommunikationschef. Dottern har skrivit om sin pappa i den lilla boken Min pappa Ann-Christine. Åkes förvandling till Ann-Christine finns också skildrad i dokumentären Vägen till Ann-Christine. Dokumentären såg jag i augusti förra året och blev intresserad av att få veta mer. I januari anlände pocketboken i ett bokpaket jag nätshoppat.
På mindre än 200 sidor skildrar Ester hur pappan Åke blir Ann-Christine. Det är svårt för alla inblandade, inte bara för Åke utan givetvis även för hans fru och hans barn. Förvandlingen skildras genom både tillbakablickar och glimtar från nuet. I början tyckte jag att det var för mycken titt i backspegeln och för korta och ovilliga blickar framåt. Sen inser jag att det naturligtvis var en otroligt svår bok att skriva. Försök bara att till exempel svara på den enkla frågan om vem Ann-Christine är idag. Är hon fortfarande Esters pappa?
Jag kan aldrig förstå, för jag har inte varit med om samma eller liknande förvandling. Men jag kan förstå att det har varit… svårt. Jag kan också förstå lite grann Åkes längtan efter att få vara den han egentligen har varit hela sitt liv – och ändå inte. Den han dolt.
Det här är inte bara en svår bok. (Ja jag kan bara läsa boken i små etapper.) Det är en viktig bok, det är en bok om mod och om kärlek. Tack för att jag fick läsa den, Ester och Ann-Christine!
[…] Pappa, hur lyckas du komma på nya predikningar varje söndag, år efter år?
Det är inte så svårt, säger pappa, jag säger bara samma sak varje gång.
Vadå?
Var inte rädd, du är älskad. […]
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, Ironi, Personligt, tagged anmälan, anmält, avlida, Örebro tingsrätt, bo, bror, bruka våld mot sin familj, CV, död, Den lilla världen, det som hände, dotter, drabba, drabbas hårt, en ny människa, erkänna, Fadime, företag, förneka, fysisk intervju, gå vidare, göra fel, halvgammal, hedersmord, hovrätt, huset intill, icke-kändis, inte så intressant, katastrof, kattungar, komma fram i ljuset, läsa in, låg återfallsrisk, livet, livstid, mamma, möjlig, mörda, misshandla, mobiltelefoni, mod, mord, nyhet, oroa sig, pappa, polis, positiv, råka illa ut, rekryterare, rekryteringsprocess, rofylld bild, sämre skick, signal, skjutas till döds, stolt, sträcka lite på mig, svensk pojkvän, syster, terapi, tidsbestämt, tidsbestämt straff, tilltala, träffa, tretton dar, tumult, vanhedra, viktigt, vill tro på förlåtelse on 15 september 2015|
12 Comments »
Ett inlägg om andras liv och mitt.
Jag har alldeles nyss läst att pappan som mördade sin dotter har fått sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff. Örebro tingsrätt har ändrat livstid till 24 år. De personer detta handlar om är förstås Fadime och hennes pappa. Fadime sköts två gånger i huvudet i januari 2002 av sin pappa. Redan det första skottet var dödande. Hon hade tidigare också blivit misshandlad av pappan och sin bror. Under rättegången kom det fram att detta var ett så kallat hedersmord. Fadime hade vanhedrat sin familj genom att ha en svensk pojkvän.
Sedan Fadime sköts ihjäl har också brodern avlidit. Han sköts till döds av polisen i april förra året i samband med ett tumult här utanför huset intill mitt. Fadimes syster avled i november. Så när Örebro tingsrätt säger att det är låg återfallsrisk blir detta väldigt ironiskt för mig. Har pappan ens några fler barn att döda? Kanske det. Jag känner inte familjen, jag vet bara att den har drabbats hårt.
Pappan själv erkände först, senare i hovrätten förnekade han mordet och idag erkänner han igen att han har mördat sin dotter. Under tiden i fängelse har han gått i terapi och han säger att han är en ny människa som aldrig mer ska bruka våld mot sin familj, en familj han tänker att bo med när han blir fri.
Jag vill tro på förlåtelse. Men frågan är om det är möjligt och frågan är vad ett tidsbestämt straff för ett hedersmord ger för signaler till andra som tänker på detta sätt kring heder och vanheder.
Lilla mamma, 80 bast. En kan inte tro’t, men bilden är från hennes födelsedag i somras…
I den lilla världen, bortom mord och död, men ändå… nära katastrof, har lilla mamma gjort en anmälan angående det som hände för ett par veckor sen. Jag är stolt över hennes mod. Själv tänkte hon på den som gjorde fel, oroade sig för att h*n skulle råka illa ut på grund av anmälan. Men vem var det som gjorde fel..? Jag tycker att det är viktigt att det som hände kommer fram så att det inte drabbar en person i sämre skick än min mamma. Det som hände, ja… Allt sånt borde få komma fram i ljuset, men handlar det om (halv)gamla icke-kändisar är det visst inte så intressant…
Jag har i alla fall en nyhet som är positiv för egen del: jag har gått vidare i en rekryteringsprocess och ska nu på en ”fysisk” intervju – den tidigare intervjun skedde per telefon. Företaget vill träffa mig direkt, utan att vänta på att jag intervjuas rekryteraren. Det låter som om mitt CV tilltalar dem. Och jag sträcker lite på mig – en stund. Sen måste jag sätta mig och läsa in ett och annat.
Jag lämnar dig med en rofylld bild av de två små, tagen i eftermiddags. De är tretton dar gamla…
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Krämpor, Personligt, tagged aldrig dölja, bestörtning, beundran, bild, blogg, bo nära, cancer, cyberspace, divergerande åsikter, djupt personligt, drabbats, ensam, farmor, följa, feg, fina egenskaper, fläng, fuck cancer, goda, Grynet, header, ingjuta kraft, inre resa, internettroll, intimt, IRL, kaxighet, korkad, läka, lilla c, livet, mamma, matte, mod, modig, nedslagen, nick, normalbegåvad, oknytt, olika som personer, ord, orkade inte, på avstånd, räkna ut, resa, sjukrum, små och stora tjejer, sociala medier, stå för vem de är, stå upp för sina åsikter, Stora C, svära, svärmor, ta ingen skit, titel, tona ner, träffas, Troll, trollresa, Trolluggla, tuff, Twitter, ursprunglig, vänlighet, yttre resa on 28 juli 2015|
Ett inlägg om troll och inre och yttre resor.
Man brukar säga att man inte ska göda troll på internet. Jag försöker låta bli, för jag tycker bara att de på ren svenska är så korkade. Dessutom är de fega eftersom de inte vågar stå för vem de är.
I cyberspace har jag också nick. Ett av dem ser du i titeln på den här bloggen. Ändå har jag aldrig dolt vem jag är – jag la tidigt ut bilder på mig själv. Och med den headerbild jag har just nu kan den normalbegåvade räkna ut ett och annat.
Men tro det eller ej, det finns andra sorters troll på nätet än de flänga. När jag började twittra hösten 2010 var Trolluggla den första som vänligt hälsade mig välkommen. Genom åren har vi följt varandra, understundom främst på avstånd. Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi bor ganska nära varandra. Kanske handlar det om att vi är olika som personer och i somt har divergerande åsikter (jag kommer inte på nån just nu, men…). Trots detta har jag alltid har hyst den största beundran för Trolluggla som modigt står upp för sina åsikter utan att bli nedslagen av internettroll och annat oknytt. Ofta har Trolluggla stått ganska ensam också. Det känner jag igen från mitt eget liv och därför har jag helt klart tonat ner min ursprungliga kaxighet.
Vänlighet och mod, det är fina egenskaper hos en människa. Därför var det med bestörtning jag läste att Trolluggla har drabbats av det jag här på bloggen benämner Stora C. Men mod, är som sagt en av Trollugglas egenskaper. Därför kan du och jag och vem som helst följa hennes nyligen påbörjade trollresa. Så modig var inte jag när jag drabbades av lilla c, jag skrev bakom lösen. Sjukdom är nånting väldigt intimt och djupt personligt. Jag orkade inte få besök av internettroll i mitt sjukrum. Trolluggla vågar. Och nu ska jag följa hennes resa. Det kan du också göra genom att läsa bloggen Trollresan. Ord i sig kan inte läka cancer. Men dina ord och mina ord i kommentarer kan ingjuta kraft och ännu mer mod i den här tuffa kvinnan. Hon som är mamma, farmor, svärmor och matte och som behövs i många år till.
Jag gillar inte uttrycket fuck cancer, men drabbas man av Stora C får man svära hur mycket man vill. Från mitt håll kommer i stället Grynets ord till små och stora tjejer, jag tror att de funkar här också, Trolluggla:
Ta ingen skit!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Personligt, tagged aktiv dödshjälp, ALS, anonym, anonymiseringsserver, astrofysiker, avsluta livet på egen hand, avstå från vård, äkta e-postadress, ändra ställning, åldrande, åtta månader, börda, betala räkningar, blottlägga, Dagens Nyheter, döden, dödshjälp, ensam, eutanasi, föra mig närmare, förbannad, fokusera, fråga, fylla i blanketter, gå ut med hunden, ge, hållas vid liv mot sin vilja, hjälpa, inga entydiga svar, inte bidra, inte ont, jobbigt, juni, kommunicera, konkret, kringelikrokar, lära mig, leva, livet, livshjälp, livskraft, livsuppehållande vård, må, mod, oktober, politiker av värsta sorten, praktisk hjälp, prata, pratande dator, raka svar, ratt, rädd, rätten till mitt liv, reda ut, rullstol, självmord, sjukdomsförlopp, skaffa, skarp hjärna, skriva, smärta, Socialstyrelsen, starkare, ståndpunkt, Stephen Hawkins, svårigheter, svårt sjuk, svenskar, Sverige, ta ställning, telefoni, tillvarons problem, tunga frågor, ultimat kränkning, universum, utåt, vänta, våga prata om, verifierbar IP-adress, visa att man bryr sig on 07 juni 2015|
16 Comments »
Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!
Att prata om döden är en del av livshjälpen.
Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.
Det här är oerhört tunga frågor. År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.
Att ringa nån kan vara livshjälp.
Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.
Även om livskraften är en stark kraft hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.
Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:
[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]
Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:
Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.
Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…
[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]
Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, Krämpor, Personligt, Trams, Vänner, tagged after work, all respekt, aprilskämt, arbetsprov, Åhlénshuset, äta, barnbarn, bild, blogg, broavgift, byta miljö, dagbok, dator, diskutera, dricka kaffe, enkelt liv, exotisk, fascinerande, färg, första april, fotoförbud, funka, gå hem, genuint intresse, gilla, Google, halv offentligt, häckla mig själv, humor, husägare, hushållsgöromål, ICA, informera, inredning, inte för allas ögon, inte perfekt. tip-top-texter, irriterande, kanal, köra bil, kläder, kommentar, kompisgäng, konst, kontroll, kort minne, kraft, lära mig, lärorikt, läsa, lättsamma, lösen, liknande läge, livegen, lotion, lunchdejt, mamma, matlagning, målgrupp, mest läst, mod, natt, next to nothing, oljad kvast, påsk, påskkärring, personliga inlägg, personliga ledsamheter, repetera, resa, resmål, roliga middagar, router, salighet, sökmotoroptimering, selfiepinne, shopping, siffra, sinne, skål, skrivande, skrivuppdrag, smink, somna bakom ratten, stapeldiagram, strunta i att läsa, svära, tappa intresset för, tårtfasad, testa, text, tillvarons förtretligheter, tips, trädgårds- och huspyssel, trista inlägg, tvätta min smutsiga byk, uppdatera, Uppsala, Uppsala kommun, utbyta tankar, ventilera, ytlig on 01 april 2015|
10 Comments »
Ett kärringinlägg så här den 1 april.
En riktig påskkärring.
Det drar ihop sig. Idag har jag oljat kvasten och ska bege mig neråt landet. Jag gillar att köra bil, jag gillar att resa – även om resmålen inte är så exotiska som ”alla andras”. Att byta miljö är aldrig fel, inte för en livegen.
Natten har varit sisådär. Jag har haft värk och vaknat flera gånger för att hitta en bekväm sovställning. Det blev inte många timmars sömn, så jag får nog stanna och dricka kaffe på vägen för att inte somna bakom ratten.
Datorn följer förstås med ner till mamma och jag hoppas att routern funkar lika bra som den brukar. Den funkar nämligen bättre hos mamma än hos mig, irriterande nog. Ett och annat blogginlägg blir det nog under påsken. Jag behöver få skriva om de hushållsgöromål och annat jag hjälper min mamma med, vad vi äter etc. Sen måste ju den som inte är intresserad av att läsa sånt läsa det jag skriver. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om olika skäl till att jag bloggar. Men jag repeterar mina skäl och sammanfattar dem så här:
- att föra en sorts dagbok, eftersom mitt minne är lite kort
- att upprätthålla mitt skrivande (det är en konst som alla inte klarar av att skriva om next to nothing)
- att använda vissa texter som arbetsprover
- att hålla utspridda vänner och familj informerade om vad som händer hos mig
- att ta in skrivuppdrag (därav trista inlägg med stapeldiagram och siffror en gång i månaden)
- att utbyta tankar och kraft och mod och tips med andra som befinner sig i liknande läge som jag
- att ventilera och diskutera personliga ledsamheter och annat som inte är till för allas ögon (bakom lösen)
med mera
En RIKTIG påskkärring.
Sen får andra göra som de vill. Jag läser många andra bloggar, men bloggar som inte uppdateras så ofta tappar jag intresset för. Inte heller läser jag bloggar där man skriver om för mig ointressanta saker. Jag skulle aldrig för mitt liv stå ut med att läsa sånt som inte lockar mig. Jag skulle inte ens sänka mig så lågt som att skriva ett elakt blogginlägg om att folk bloggar om ointressanta saker. Vi har alla våra skäl att blogga – en del vill sälja saker, andra vill marknadsföra sig själva, nån vill skriva dagbok.
Det jag har märkt – och skrivit om! – är att vissa lättsammare saker ofta får fler kommentarer och gilla-markeringar än sån som jag själv uppfattar som djupare. Samtidigt minskar inte antalet visningar. Det är fascinerande och lärorikt att använda sociala medier. Jag lär mig varje dag om sökmotoroptimering, med mera, vilket jag har nytta av i kommande uppdrag. Och jag testar vad som går hem i olika kanaler och för olika målgrupper.
I mitt fall är det de personliga inläggen som är de mest lästa. Kanske för att jag skriver om mitt enkla liv som inte innefattar roliga middagar med kompisgäng (knappt ens lunchdejter!), after work, trädgårds- och huspyssel, barnbarn utan där jag – i text och bild – häcklar mig själv och min matlagning, svär över tillvarons förtretligheter och tvättar min smutsiga byk halvoffentligt. Min tillvaro är inte perfekt – och det kanske är därför jag har så många läsare. Jag tror nämligen att några av oss börjar bli rätt trötta på alla tip-top-texter om salighet i form av inredning, smink, kläder, shopping och andra saker som jag tycker är ytliga – även om jag har all respekt för om andra har nåt av detta som genuint intresse. Bara för att jag inte gillar det behöver jag inte vara elak, eller hur?
Det är första april idag och jag har ärligt inte lurat nån i det jag har skrivit ovan. Men jag misstänker starkt att det här inte är nåt annat än aprilskämt:
Kommunen vill ha tillbaka tårtpappersfasaden från Åhlénshuset
Hård kontroll av färger väntar husägare
Fotoförbud med selfiepinne väntas i Uppsala
Google
ICA betalar broavgiften
Har DU sett några bra aprilskämt idag??? Eller har du rentav trillat dit och blivit lurad??? Skriv några rader i en kommentar och berätta – så kan vi skratta tillsammans!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, Vänner, tagged ögon, blogg, e-postadress, en evig kamp, en ständig kampanj, energi, foto, fullärd, gardin, glo på solen, hustank, inlägg, iPhonekamera, jämt annorlunda, kommunikatör, kontaktformulär, lära mig nya saker, lösenord, mångfald, mörker, mobiltelefoni, mod, reda ut, rocka sockorna, säga förlåt, säga hej, sätta stopp för, se solen, skriva, släppa fram ljuset, solförmörkelse, spännande, sprängfylld, ständigt mörker, stolt, svårt att kommunicera, tid, utan skydd, vänskap, värdefull, vårdagjämning on 20 mars 2015|
20 Comments »
Ett både mörkt och ljust inlägg.
Här börjar solförmörkelsen! I nederkant på bilden hustaken, överkant min gardin.
Idag är det vårdagjämning. Och solförmörkelse! Det ena är mer spännande än det andra och jag har gjort precis så man inte ska göra: jag har glott på solen utan skydd för ögonen och jag har fotat. Fast bara med min iPhonekamera och det blev ju inte så lyckat, som synes… Eh ja…
Det har gått åt mycket energi så här på morgonen. Jag är sprängfylld av saker att skriva om, men tiden räcker inte till. Det kommer ett inlägg med ett nytt lösenord så småningom. Du som har anmält vid dagens lösenskyddade inlägg nedan att du vill ha det nya lösenordet får det via den e-postadress du har angett i kontaktformuläret till din bloggkommentar!!! Inga lösenord skickas ut per automatik längre!
Här är det mörkt! Men det kommer ett ljus…
Jag är stolt över mitt mod. Jag sticker inte under stol med det. Det finns många andra saker med mig själv som jag inte alls är stolt över, så det väger kanske lätt. Men jag telefonerade och redde ut en sak som höll på att sätta stopp för en vänskap som är värdefull för mig. Jag har jobbat +25 år som kommunikatör och vet hur svårt det är att kommunicera. Det går inte en dag utan att jag lär mig nya saker på det området. Fullärd blir jag aldrig. Men jag är stolt över att jag lyckades få bort det mörka för mina ögon, så att jag kunde släppa fram ljuset. Jag är också tacksam att den jag pratade med är den h*n är. Det är inte bara kommunikation som är svårt. Det är rätt svårt att säga förlåt också, men det har jag gjort.
Solförmörkelse och vårdagjämning är det, men det är också rocka sockorna-dagen. På mig rockas inga sockor, för jag är jämt så annorlunda att det inte behövs. Mångfald, det är mitt mellannamn! Kampanjen i sig är säkert fin, men jag kör en ständig kampanj och för en evig kamp.
Och nu får DU gärna berätta om du har sett solen idag eller om det är ett ständigt mörker hos dig. Eller kanske bara säga hej. Detta gör du som vanligt i en kommentar!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, Vänner, tagged beröra, förlåt, förtvina, fly, gråta, isolation, kommunikation, kontur, krympa, ledsamhet, ledsen, livet, matkrånglig, mål, mindre än en gång i månaden, mod, nytt jobb, ord, sälja, skriva, sommar, svårt att hantera, tårar, värdelös, ventil on 02 mars 2015|
Posted in Film, HBTQ, Personligt, tagged 1980-talet, 1984, arbetsplats, armhåla, älska, ögon, bio, biomörker, döden, demonstration, dra på munnen, drama, enormt behov, facket, fälla en tår, gayaktivister, giltighetsdag, gruvarbetare, gruvstrejk, håla, HIV. aids, Homosexuella Frigörelseveckan, julklapp, kategoriserad, komedi, komma ut, leva här och nu, London, mod, nål, offer, omdöma, ovillig, presentkort, Pride, pudelfrisyr, rädsla, sömnig, seneftermiddag, sjukdom, skörda, skoningslös, skratta, solidaritet, spänning, stötta, stentvättade jeans, Stockholm, Storbritannien, straff, uppdragen, Wales on 20 januari 2015|
Ett inlägg om en film.
Biobiljetten kostade mig som synes 0 kronor.
Idag på seneftermiddagen var jag på bio. Det händer inte särskilt ofta, vanligen när jag har present-kort. Det hade jag nu, men det blev lite bråttom att använda det eftersom jag fick det från facket på min förra arbetsplats i julklapp – 2013. Den sista giltighetsdagen använde jag det för att se filmen Pride (2014).
Den här filmen utspelar sig 1984. I Storbritannien pågår en lång gruvstrejk. Ett gäng gayaktivister i London bestämmer sig för att stötta de strejkande gruvarbetarna. Men facket är, som ofta, sömnigt och ovilligt. Därför tar Londongänget en kartbok och sätter en nål vid en liten walesisk håla. De beger sig dit och efter många om och ännu flera men får de stötta gruvarbetarna.
För mig blir det en resa bland pudelfrisyrer och stentvättade jeans uppdragna i armhålorna. Men också till komma ut-tiden och mina egna första demonstrationer i samband med Homosexuella frigörelseveckan i Stockholm. Jag ser samma rädsla och spänning jag själv upplevde i unge Joes ögon.
Samtidigt ser jag modet hos Mark. Modet att leva här och nu – och att inse det jag alltid skriver i slutet på mina inlägg: livet är kort. För på 1980-talet kom HIV och aids och skördade skoningslöst sina offer. Vi glömmer så ofta bort alla dessa unga män som straffades med döden för att de älskade. Men den här filmen handlar inte mest om sjukdomen utan om det vi så sällan visar andra och varandra nu för tiden: solidaritet.
Den här filmen är kategoriserad både som drama och komedi. Jag hade ett enormt behov av att få skratta idag. Och visst drog jag på munnen en och annan gång i biomörkret. Men jag fällde också en och annan tår.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Krämpor, Personligt, Puckon, Vänner, tagged bild, chef, förändra, feghet, frilansare, frukost, gråta, hare, hålla käften, kräkas, läsa, leva, må illa, mobiltelefoni, mod, mycket förvånad, partner, relation, sanning, seg, sova, tiger, träffas, yttrande on 08 januari 2015|
Posted in Familj, Film, Personligt, TV, tagged använda, barn, Diana, Dodi Fayed, dubbelhet, DVD, egna skäl, förhållande, ganska smart, Hasnat Khan, hjärtkirurg, inte särskilt lik, inte väja, jagad, kristen, kroppsspråk, livet, mamma, medel, media, mod, muslim, Naomi Watts, nyårsafton, omöjlig kärlekshistoria, omdöme, pakistansk, porträtt, princess Di, prins Charles, prinsessan Diana, separation, skild, skinn på näsan, skit, sorgsen, utnyttja, välgörenhetsarbete on 31 december 2014|
Ett inlägg om en film.
Kombon skit på TV och nyårsafton är inte rolig. Som tur var hade jag en osedd DVD i mina gömmor. Mamma och jag glodde på Diana (2013), filmen om princess Di, förstås.
Filmen handlar om Dianas liv efter separationen från prins Charles. Största delen av filmen ägnas åt hennes kärlekshistoria med den pakistanske hjärtkirurgen Hasnat Khan. Det är förstås en omöjlig kärlekshistoria – bara det att han är muslim och hon kristen, skild och har två barn – räcker. Parallellt får vi glimtar av Dianas välgörenhetsarbete och hennes mod i många fall. Intressant är också att filmen inte väjer för att visa Dianas dubbelhet inför media: visst var hon jagad, men hon kunde också utnyttja och använda media av egna skäl. Som när hon visar upp Dodi Fayed, mannen som ”efterträdde” Hasnat Khan.
Den här filmen är inte alls som jag trodde att den ska vara. Och jag hade faktiskt ingen aning om att Diana hade ett förhållande med en hjärtkirurg. Jag minns bara en mycket sorgsen prinsessa, men en prinsessa som var ganska smart och hade skinn på näsan. Naomi Watts, som spelar prinsessan Diana i den här filmen, är dessvärre inte särskilt lik henne – möjligen i kroppsspråket. Det drar ner omdömet rejält. Jag tycker att man kunde ha gjort porträttet bättre.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 