Diana

Ett inlägg om en film.

---

 

Kombon skit på TV och nyårsafton är inte rolig. Som tur var hade jag en osedd DVD i mina gömmor. Mamma och jag glodde på Diana (2013), filmen om princess Di, förstås.

Filmen handlar om Dianas liv efter separationen från prins Charles. Största delen av filmen ägnas åt hennes kärlekshistoria med den pakistanske hjärtkirurgen Hasnat Khan. Det är förstås en omöjlig kärlekshistoria – bara det att han är muslim och hon kristen, skild och har två barn – räcker. Parallellt får vi glimtar av Dianas välgörenhetsarbete och hennes mod i många fall. Intressant är också att filmen inte väjer för att visa Dianas dubbelhet inför media: visst var hon jagad, men hon kunde också utnyttja och använda media av egna skäl. Som när hon visar upp Dodi Fayed, mannen som ”efterträdde” Hasnat Khan.

Den här filmen är inte alls som jag trodde att den ska vara. Och jag hade faktiskt ingen aning om att Diana hade ett förhållande med en hjärtkirurg. Jag minns bara en mycket sorgsen prinsessa, men en prinsessa som var ganska smart och hade skinn på näsan. Naomi Watts, som spelar prinsessan Diana i den här filmen, är dessvärre inte särskilt lik henne – möjligen i kroppsspråket. Det drar ner omdömet rejält. Jag tycker att man kunde ha gjort porträttet bättre.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Renässans för tanten?

Det sägs att tanten genomgår nån sorts återupprättelse eller rentav en renässans. Samtidigt är det många som kämpar mot de gamla bilderna av en tant. Jag minns när jag var liten och den tidens tant: hon var tjock och hade stora tuttar, kappa och hatt och så skulle hon allt baka kakor och fika.

En rätt sur tant Toffla.

Dagens tant ser betydligt annorlunda ut, tror jag. Några forskare i Umeå har samlat sina tankar kring tanten i en antologi, Tanten vem är hon? Med antologin vill de både synliggöra den osynliga och maktlösa tanten, men också visa upp tanten som nån sorts representant för trygghet och beständighet.

Tant är ju ett ord som kan användas både positivt och negativt. Det kan handla om en äldre släkting eller en äldre okänd kvinna, men också om en skvallertant. Eller en kulturtant. Och kanske är tantsnusk en ny bokgenre..? Oftast hyllar vi ju ungdomliga ideal, men faktum är att tanten ofta är en dam med skinn på näsan. En som vågar säga ifrån. (Om det handlade om en man skulle man kanske använda ordet civilkurage..?)

Marianne Liliequist är professor i etnologi vid Umeå universitet och en av redaktörerna för antologin. Hon säger bland annat att

[…] allt fler unga kvinnor går klädda i kappa och blommiga klänningar, de har handväska och tantskor. Risken att de ska ses som ”tantiga” är ju obefintlig. […]

Fast om jag går till  mig själv klär jag mig aldrig i kappa eller blommig klänning eller har handväska eller tantskor – det är just sånt som gör en tant utseendemässigt, tycker jag. Och jag tycker att även unga kvinnor på 25 kan se ut som tanter tack vare att de bär tantklänningar och tanthandväskor. Men å andra sidan är inte jag särskilt representativ för gruppen tanter – även om jag förstås är en med tanke på min ålder… Jag tänker fortsätta gå i mina tjockis-svarta t-shirtar, jeans med hängarsle, luvatröjor och gympadojor. Möjligen att jag kompletterar utstyrseln med accessoaren silverkrycka just med tanke på min ålder…

Read Full Post »

Morden i Midsomer: Dark secrets

En bilolycka i mitten av 1970-talet och två syskon omkommer. Sen dess har föräldrarna varit mer eller mindre tokiga. Upptakten till kvällens Morden i Midsomer: Dark secrets blev liksom förra gången en tillbakablick i tiden. Men kvällens avsnitt avslöjade också nyheter: bland annat hur Barnabys fru Sarah ser ut!

Fiona Dolman, som spelar Sarah Barnaby, och hunden Sykes.

                                                                                                                                                           Efter tillbakablicken möter vi en nitisk socialarbetare som kräver information om paret Bingham och om ett konstnärskollektiv på andra sidan floden. När byråkraten plötsligt hittas mördad och Barnaby och Jones börjar gräva i fallet, stöter de på mängder av fruktansvärda familjehemligheter. Vem är vem? Vem är galen? Och vem är ihop med vem? Samtidigt gör Barnabys fru Sarah entré som rektor för den lokala skolan. Hon visar sig ha lika mycket skinn på näsan som sin man…

Jag tycker att serien har fått ett lyft i och med Neil Dudgeon som tagit över som den nya kommissarie Barnaby! Rollfiguren är klurig, smart och lyhörd men har även stor integritet och en torr humor. En karaktär helt i min smak! Högt betyg!

Read Full Post »

Så hon avgår, hon Sahlinskan…

Jag har sagt det ett antal gånger och jag säger det igen: detta är ingen politisk blogg. MEN… Det går ju inte att lämna Mona Sahlins aviserade avgång okommenterad!

Mona Sahlin meddelade idag att hon avgår som partiledare för sossarna.

                                                                                                                                                   Först och främst tycker jag att hon gör helt rätt. Hon har insett sina begränsningar och säkert efter långt och moget övervägande bestämt sig. Det hedrar henne. I mars nästa år får partiets kongress välja en ny partiledare, en inte helt lätt uppgift. Skälet till detta är att jag inte tycker att det finns nån riktigt självklar kandidat.

Mona Sahlin har inte varit okontroversiell inom politiken. Hon valde att ta time out efter den så kallade Tobleroneaffären på 1990-talet. Hade detta felaktiga hanterande av tjänstekontokort inte uppdagats tror jag att hon blivit sossarnas partiledare tidigare än hon blev.

Svenska Dagbladet har några kul – och några mindre kul – bilder från hennes karriär här.

Det var oerhört tufft av henne att göra politisk comeback. För många funkar det inte alls. För Mona Sahlin har det väl funkat sisådär, tycker jag.

Pravda, förlåt Aftonbladets politiska expert Lena Mellin menar att bara ett mirakel hade kunnat rädda Mona Sahlin, men att det lär bli svårt att hitta hennes ersättare. Lena Mellin anser att det ändå var rätt beslut av Mona Sahlin. Det håller jag med om. Däremot är jag tveksam till en del av de tänkbara efterträdare som Aftonbladet lyfter fram. Jag har till exempel svårt att se Thomas Östros som en het kandidat till partiledarposten och Jytte Guteland känner jag inte alls till (hon är SSU-ordförande). Flera av de andra namnen är helt okända för mig och Thomas Bodström tror jag inte heller på. Nja, får jag hoppas och önska så håller jag på Margot Wallström. För hon vågade säga emot Göran Persson och DET vittnar om rejält med skinn på näsan!

Några av mina starkaste privata bilder av Mona Sahlin – alltså MINA privata, inte hennes – var när vi delade bord under en föreställning en kväll på en Pridefestival för några år sen. Jag undrade varför det var så tomt vid just hennes bord, det var ståbord och det stod ju bara en ganska kort, brunhårig tjej där. Så jag ställde ner mitt ölglas och så njöt vi av showen vid samma bord. Det var först i pausen jag noterade männen i kostymer om omgav oss…

Tja, denna dag tog en intressant vändning för politiken i Sverige…

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin avgår och Mona Sahlins avgång

Read Full Post »