Med oljad kvast och ett sinne smort med lotion…

Ett kärringinlägg så här den 1 april.

---

 

En riktig påskkärring.

Det drar ihop sig. Idag har jag oljat kvasten och ska bege mig neråt landet. Jag gillar att köra bil, jag gillar att resa – även om resmålen inte är så exotiska som ”alla andras”. Att byta miljö är aldrig fel, inte för en livegen.

Natten har varit sisådär. Jag har haft värk och vaknat flera gånger för att hitta en bekväm sovställning. Det blev inte många timmars sömn, så jag får nog stanna och dricka kaffe på vägen för att inte somna bakom ratten.

Datorn följer förstås med ner till mamma och jag hoppas att routern funkar lika bra som den brukar. Den funkar nämligen bättre hos mamma än hos mig, irriterande nog. Ett och annat blogginlägg blir det nog under påsken. Jag behöver få skriva om de hushållsgöromål och annat jag hjälper min mamma med, vad vi äter etc. Sen måste ju den som inte är intresserad av att läsa sånt läsa det jag skriver. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om olika skäl till att jag bloggar. Men jag repeterar mina skäl och sammanfattar dem så här:

• att föra en sorts dagbok, eftersom mitt minne är lite kort
• att upprätthålla mitt skrivande (det är en konst som alla inte klarar av att skriva om next to nothing)
• att använda vissa texter som arbetsprover
• att hålla utspridda vänner och familj informerade om vad som händer hos mig
• att ta in skrivuppdrag (därav trista inlägg med stapeldiagram och siffror en gång i månaden)
• att utbyta tankar och kraft och mod och tips med andra som befinner sig i liknande läge som jag
• att ventilera och diskutera personliga ledsamheter och annat som inte är till för allas ögon (bakom lösen)

med mera

En RIKTIG påskkärring.

Sen får andra göra som de vill. Jag läser många andra bloggar, men bloggar som inte uppdateras så ofta tappar jag intresset för. Inte heller läser jag bloggar där man skriver om för mig ointressanta saker. Jag skulle aldrig för mitt liv stå ut med att läsa sånt som inte lockar mig. Jag skulle inte ens sänka mig så lågt som att skriva ett elakt blogginlägg om att folk bloggar om ointressanta saker. Vi har alla våra skäl att blogga – en del vill sälja saker, andra vill marknadsföra sig själva, nån vill skriva dagbok.

Det jag har märkt – och skrivit om! – är att vissa lättsammare saker ofta får fler kommentarer och gilla-markeringar än sån som jag själv uppfattar som djupare. Samtidigt minskar inte antalet visningar. Det är fascinerande och lärorikt att använda sociala medier. Jag lär mig varje dag om sökmotoroptimering, med mera, vilket jag har nytta av i kommande uppdrag. Och jag testar vad som går hem i olika kanaler och för olika målgrupper.

I mitt fall är det de personliga inläggen som är de mest lästa. Kanske för att jag skriver om mitt enkla liv som inte innefattar roliga middagar med kompisgäng (knappt ens lunchdejter!), after work, trädgårds- och huspyssel, barnbarn utan där jag – i text och bild – häcklar mig själv och min matlagning, svär över tillvarons förtretligheter och tvättar min smutsiga byk halvoffentligt. Min tillvaro är inte perfekt – och det kanske är därför jag har så många läsare. Jag tror nämligen att några av oss börjar bli rätt trötta på alla tip-top-texter om salighet i form av inredning, smink, kläder, shopping och andra saker som jag tycker är ytliga – även om jag har all respekt för om andra har nåt av detta som genuint intresse. Bara för att jag inte gillar det behöver jag inte vara elak, eller hur?

 

---

 

Det är första april idag och jag har ärligt inte lurat nån i det jag har skrivit ovan. Men jag misstänker starkt att det här inte är nåt annat än aprilskämt:

Kommunen vill ha tillbaka tårtpappersfasaden från Åhlénshuset

Hård kontroll av färger väntar husägare

Fotoförbud med selfiepinne väntas i Uppsala

Google

ICA betalar broavgiften

Har DU sett några bra aprilskämt idag??? Eller har du rentav trillat dit och blivit lurad??? Skriv några rader i en kommentar och berätta – så kan vi skratta tillsammans!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Willkommen… Bienvenue… Welcome

Ett amaaazing inlägg.

---

 

Biljetter till Cabaret.

Så rätt i tiden. Det är fyra ord som skulle kunna sammanfatta evenemanget vi bevistade igår kväll på Uppsala Stadsteater. Men det är så mycket mer. Det är svårt att hitta ord som ingen annan har använt, säkert. (Nu läser jag aldrig recensioner i förväg, men…) Cabaret var en helt fantastisk föreställning!

Vi hamnade ganska omgående på The Kit Kat Klub där Sally Bowles är stjärna. Men scenen när den amerikanske författaren (Cliff) sitter på tåget till Berlin ger oss en tydlig vink om att allt inte riktigt står rätt till i Tyskland. Strax slår Sally klorna i författaren, emellertid, och tar honom med ut i ett dekadent nöjesliv, där allt går ut på att partaja, sexa, blunda för verkligheten… Så mycket skrivet blir det inte.

Fast det går inte att blunda. Den nya tidens influenser kryper närmare och till och med ända in hos fräulein Schneider,  Cliffs och Sallys hyresvärdinna. Det står inte på förrän glas krossas, precis som drömmar. Föreställningens slutscen kan jag inte tolka annat än… ett fruktansvärt farväl…

Tja som du förstår kan jag inte berätta för mycket. Den som trodde att Cabaret på Uppsala Stadsteater slaviskt följer filmen eller boken tror fel. Som alla pjäser/musikaler är det en tolkning. Jag tycker, på ren svenska, att det är en förbaskat fantastiskt bra tolkning. Det går inte allt låta bli att tänka på det som sker i Sverige detta valår, till exempel. Jag blir ganska rädd, när jag associerar.

Sarah Dawn Finer är en underbar Sally Bowles! Det är nästan så jag vill utbrista:

Glöm Liza Minelli!

Oscar Pierrou Lindén. Ur programbladet.

Men de gör båda sina tolkningar av rollen på allra bästa sätt. Bra rollprestationer gör även Babben Larsson, som fräulein Schneider och Oscar Pierrou Lindén, som konferencieren. Dansarna är enormt duktiga! Den svagaste i föreställningen är dock Francisco Sobrado i rollen som den amerikanske författaren Cliff. Och det är lite synd, för även den rollen är viktig. Samtidigt glänser alla de övriga så att man nästan kan bortse från detta.

Det rådde fotoförbud i salongen, så några egentagna bilder får du inte se av det skälet att jag lydde lagen och inga tog. Jag tycker att du som har missat Uppsala Stadsteaters uppsättning av Cabaret ska masa dig dit, men snabbt – föreställningen ges endast maj månad ut.

Tusen tack, Anna, för den fina födelsedagspresenten! Och tusen tack, Sarah Dawn Finer & crew! You were amazing!

Toffelbetyget blir det högsta, jag drar inte av för en yttepyttesvag presentation, när alla andra glänser!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eskalerad matfotografering estimeras inte av alla

Nog har väl både du och jag fotat vår mat och lagt ut på nätet på olika ställen – blogg, Twitter etc? Grejen är att matfotograferingen har ökat enormt och alla är långt ifrån glada över det. Vissa restauaranger/krogar har till och med infört fotoförbud. Skälet är att det stör andra gäster.

Förrätt från Tzatziki.

Restaurangerna reagerar framför allt när gästerna ställer sig på stolarna för att få bra vinklar på sina bilderna. På David Bouleys restaurang har man emellertid inte förbjudit matfotograferingen. I stället bjuder man in de fotosugna gästerna till köket och låter dem fota maten på marmorbordet där.

Huvudrätt från Gary’s.

Svenska restaurangägare tycker att matfotograferingen är rätt jobbig. En del gäster hinner inte sätta sig innan de tar fram sina kameramobiler. Samtidigt kan det ju vara god marknadsföring och gratis reklam för restuarangerna när gästerna skickar upp fina bilder på härlig mat till Twitter, Instagram, Facebook med mera. På så vis blir gästerna inte bara gäster utan också matkritiker.

Dessert på Maestro.

De flesta restaruanger i Sverige tillåter fotografering av maten – men inte av andra gäster.

Andra gäster äter på McDonald’s.

Brukar du fota maten när du går ut och käkar???

Livet är kort.

Read Full Post »

Lång morgons färd… in i snöyra

Jisses Amalia! Jag hade liksom en tid att passa i morse. Klockan åtta skulle jag infinna mig på en plats i Norduppland, som vi Uppsaliensare lite nonchalant kallar länets norra delar (vi i mellersta länsdelen drar hela norra delen över en kam, liksom. Inte helt populärt bland lokalbefolkningen…) Restiden var beräknad till cirka en timma och en kvart. Bara det att när jag kommit en och en halv mil norr om Uppsala beslutade sig vädret för att bli vinter. Tjolahopp bara sisådär! Jag körde helt enkelt in i snöyra i mörkret. Det var hemskt. Fruktansvärt. Det kändes som om jag körde rakt in i ett fyrverkeri, för snöflingorna föll inte lodrätt mot bilen utan bombarderade den vågrätt.

Dum som jag var hade jag dessutom valt Eniros förslag till färdväg. Det innebar att jag åkte på slingriga kostigar, i princip. Stundtals var jag mitt ute i skogen och hade bara granar och furor till sällskap. Men efter ungefär halva resvägen hade jag ett pärlband av billyktor efter mig.

Säkert galna hillbillysar!

tänkte jag. För vägen var kuslig att köra. Riktigt kuslig.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Ont krut förgås inte så lätt!

Och till mångas förtret kom jag fram helskinnad – och till och med i tid! Jag blev intervjuad av två kvinnor, en något äldre än jag, den andra yngre. Vi tillbringade en timma med att berätta vad vi skulle kunna erbjuda varandra ifall det blir nåt samarbete. En anställningsintervju, alltså. Mycket intressant sådan för ett mycket intressant jobb. Men det är det här med pendlingen som gör mig tveksam…

Platsen där jag var idag är säkerhetsklassad och där råder fotoförbud. Därför får du titta på mammakusinen B:a amaryllis vars klockor nu har slagit ut så här fint! Notera också en Kitty Lindsten i svart ram, en underbar tavla om… kommunikation…

I skrivande stund har jag landat på jobbet. Jag har ringt ett par samtal och försökt landa. Jag mellanlandade hemma en stund för att kasta i mig kaffe och mackor och få ett par styrkepussar av Den Mest Älskade.

En krydda i tillvaron är att ett av de samtal jag ringde när jag kom till jobbet kanske innebär en fortsättning här. Inte inom fakulteten, men väl inom universitetet. Jag har förstått att det finns stora behov av kommunikatörsinsatser lite varstans i organisationen. Och plötsligt har jag fått signaler om att två ställen är intresserade av mig. Inte kanske för något fast, men för översyn och vissa därav kommande insatser.

Närbild på en av klockorna. 

Det är som om min tillvaro slår volter med mig igen. Och inte är jag sen att hänga på. Vissa dar är livet bara så spännande. Så spännande…

PS Sa jag för resten att jag tycker att turkosa fönsterlampor är skitfult?! Nehej, det har jag visst inte sagt. Då säger jag det nu:

Turkosa fönsterlampor är skitfult! Blä!

Read Full Post »