Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pendling’

Ett soligt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: En sak som jag faktiskt ville säga med det här inlägget och som inte riktigt framkommer är hur mycket jag gillar att jobba i stan där jag bor. Pendling kan vara OK, men jag vill göra ett bra jobb lokalt, på nåt sätt. Göra nåt ”här”, inte på nåt annat ställe. Märkligt, för jag jobbar ju på en myndighet som inte enbart ger service lolakt utan även nationellt… Men sån är min känsla.

 

Supermåne

Superstarkt lysande måne fotade jag natten till måndag.

Natten till måndag skulle vi ju få uppleva en superblodmåne. Jorå, jag tittade ut genom vädringsfönstret i sovrummet innan jag hoppade ner under täcket. Månen var verkligen super – stark. Många påverkas av fullmåne och får svårt att sova. Jag känner inte av nåt särskilt. Men jag tyckte att månen var häftigt lysande. Tyvärr fångar inte mobilkameran den häftigheten…

Jorå, jag somnade som en sten. Sen vaknade jag. I vargtimmen. Som ganska jävla vanligt. Ibland tar jag till olika knep för att kunna somna om snabbt, men nu var jag ju nyfiken på om månen hade blivit blodröd. Jag skenade runt till lägenhetens alla fönster. Utan en tråd på kroppen gläppade jag på persiennerna. Men nä. Jag såg ingen blodröd måne – jag såg ingen måne alls. Antagligen var den åt det enda håll jag inte har nåt fönster eller bakom de få träd som står kvar mellan Österleden och nya E4:an…

Nä, i stället gladdes jag på måndagseftermiddagen, när jag kom hem från jobbet, åt att det fortfarande var ljust och solen lyste supergul. Vilken lycka! Jag är borta hela dan och jobbar. Och när jag har slutat för dan är det ännu dag – och supersolgult!

Sol

Supersolgult!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett skrivande inlägg.


 

hand o tangentbord i färg

Det skrivs…

Oj vad det skrivs just nu – på många håll och kanter. Jag är inte den enda i familjen som gör det heller. Igår kväll stöttade jag yngsta bonusdottern när hon skulle skriva kommentarer till Uppsala kommuns yttrande. Det är viktigt att det blir rätt och bra. Senast i morgon, torsdag, ska hennes kommentarer vara inskickade, nämligen. Inte lätt när det är känslomässigt jobbigt – och dessutom väldigt förkylt. Men Frida är en envis tjej, modig dessutom. Jag tror att det går bra. Jag vill tro att det går bra och att kommunen tar sitt ansvar och hjälper henne. Om inte tjänstemännen gör det så borde politikerna gå in och kräva det – och inte bara komma med fagra vallöften som är luft..? Här kan du läsa vad Fridas pappa skriver om Uppsala kommuns yttrande. Han är inte nådig…

Min morgon har inletts med att skriva två jobbansökningar. Fast först fick jag förstås leta annonser. Jag kan meddela att det har tunnats ut rejält den senaste månaden. Samtidigt är jag inte alltför orolig. Jag har verkligen sökt massor med jobb. Den här svängen, jämfört med förra året vid den här tiden, har jag inte fått så många nej heller. Kanske, kanske kan det där drömjobbet bli mitt. För när man söker många jobb är det ju ett och annat som man helst vill ha. För tillfället har jag två såna ansökningar inne och det är dessutom jobb som finns här i Uppsala… Annars finns de flesta jobb i Stockholm med omnejd. Det känns tufft att tänka på pendling, men om andra kan det så kan väl jag.

Regnbåge den 18 aug 2014

Finns drömjobbet vid regnbågens slut?

 

I morse fick jag lite sovmorgon. Fästmön klev upp och traskade iväg till jobbet med apostlahästarna. I gengäld har jag lovat att hämta henne idag när hon slutar, runt 16.30. Igår slutade hon klockan 16, men kom inte iväg från jobbet förrän 40 minuter senare. Det är väldigt kort om folk som arbetar där just nu. Däremot är det inte kort om folk som bor där och som behöver vård och omsorg. Anna har åtagit sig extrapass nästa vecka.

Idag händer inte så mycket annat här än vad som hände igår. Jag ska bädda och ta reda på torr och ren tvätt. Därefter tar jag itu med nästa halvår i mitt liv, hösten 2012. Det vill säga, jag skriver om det. Igår satt jag sex timmar och skrev om det första halvåret. Det tog en timme per månad. Totalt sett blev det en knapp sida per månad. Men, som sagt, underlaget är digert. Och texten på sidorna ska senare fyllas ut – om det behövs – och textstycken flyttas om. Totalt har jag nu skrivit 90nånting sidor – i ett utrymmessnålt typsnitt och inte med nåt extra radavstånd eller så. Överst på sidan jag ska påbörja strax ska det stå Kapitel femton.

Vi hörs senare idag, nån gång! Jag blir jätteglad för en liten hälsning i en kommentar här! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om trevliga återseenden.


 

Av nån händelse hamnade jag på en tidigare buss än vad som var tänkt. Jag hade en kvart på mig att spendera i stan före min lunchdejt. Det var ingen tvekan om vart jag styrde stegen: The English Shop! Ja alltså den på Dragarbrunnsgatan i Uppsala och ingen annanstans. Där fanns massor av fina saker, roliga saker och godsaker förbjudna saker. Och jag hade inte varit där sen den 13 november förra året, upplyste Swarm mig om.

Bland de fina sakerna hamnar dessa elefantburkar med tepåsar, tyvärr lite för dyra för min ekonomi just nu för att köpas till en som gillar elefanter

Teburkar som elefanter

Te för elefanter?


Sen fanns det… roliga saker. 
Eller hur man nu ska kategorisera ett kakbakarset med solbrända rumpor…

Kakbakarset Hot Summer rumpa

Nån som vill äta en solbränd rumpkaka?


Och det förbjudna…
För mig, vill säga, det fanns det gott om… MASSOR av sötsaker, godis, kakor, sylter, marmelader. Jag letade förstås efter Walnut whip. Tänkte unna mig nåt litet sött och gott till helgen, nämligen, men jag gick nästan bet. Nästan. En vänlig butiksmedarbetare hittade Walnut Whip i fyndkorgen, för endast fem spänn styck (kort datum). De brukar kosta det tredubbla… Så det blev två såna… Och lite till, som följde med hem. Notera dock att inget har provsmakats än och att saker och ting ska få ligga till sig till kommande helgER!

Godsaker från The English Shop

Godsaker från The English Shop att mumsa på kommande helgER.

Fredrik

Fredrik brer macka. Det som ser ut som en liten gul fez på hans huvud är en lampskärmsjävel som lyckades komma med på bilden.

Min lunchdejt stod och väntade på mig. Vi kom fram till att vi inte hade umgåtts sen en konferens i Stockholm i början av 2000-talet. För i höstas stack jag bara in huvudet i Fredriks arbetsrum och sa hej en passant i samband med en anställningsintervju. En gång i tiden var jag för övrigt kund hos Fredrik. Fredrik jobbar som utvecklare vid ett av de mest framgångsrika företagen i Uppsala. Jag och min dåvarande arbetsplats var en av företagets första kunder, tror jag. På denna min gamla arbetsplats har man lyckats (?!) montera ner allt det jag byggde upp under ett decennium. Men en sak är kvar och det är tekniken som Fredrik har utvecklat. Det glädjer mig enormt att företaget har varit så framgångsrikt att det nu finns lokalkontor på flera ställen i världen!

Vi gick och käkade persiskt. För mig var det premiär på Kadbano, en restaurang i stan som jag vanligen passerar när jag är inne i centrum. Priset för lunchen var en aning högt för min kassa, men såna är stadspriserna. Nu var det rikligt med mat och även vacker mat. Jag beskrev den för Fredrik som ungefär

[…] både sommarsol och solnedgång

Det fanns ett fint salladsbord där man också kunde välja tre sorters bröd och fräscha, sockerfria drycker samt kaffe, te och kaka på maten. JA JAG TOG EN LITEN KAKA. JAG ERKÄNNER! (Jag har ingen karaktär att motstå såna frestelser.)

Kyckling på persiskt vis

Kyckling på persiskt vis – sommarsol och solnedgång i ett. De svarta plupparna kan vara… chokladkulor. In my mind…


Trots att vi inte hade umgåtts ORDENTLIGT
på typ tio år hade vi massor att prata om! Vi uppdaterade varandra om såväl privata händelser i livet som yrkesmässiga. Och så snackade vi bilar, böcker, filmer, kost, sömn och lite annat. Men det tänker jag förstås inte avslöja några detaljer av här.

Det lär inte dröja ytterligare ett decennium innan vi ses. Jag är urusel på att hålla kontakt med gamla, goda vänner, men jag skyller på den senaste tidens turbulens. Och pendlingen. Man blir helt asocial av pendling.

Och på tal om pendling… Det är dags att söka dagens tredje jobb innan jag åker och hämtar Anna. Hon ska storhandla idag efter jobbet. Inte nån favoritsysselsättning, men i morgon älskar hon garanterat att det gjordes idag. I morgon kväll samlas nämligen troligen alla fyra ”barnen” hemma hos sin mamma. Tänk, det blir sista helgen hemma för Storasyster innan hon far upp till norr för att bo och plugga i tre år… Vilket spännande äventyr hon har framför sig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väntande, böcker, bekantskaper och vänner.


 

ögonen

Dessa är ärliga. Faktiskt.

Den här dan började inte särskilt kul. Jag vaknade fyra minuter i sju och klev upp direkt. Ville inte ligga och dra mig längre eller störa Fästmön, som hade sovmorgon inför första arbetsdagen efter semestern. Jag hade inga jobbannonser som låg och väntade på mina små mästerverk (<== ansökningar), utan tillbringade en timme med att leta. Tre stycken hittade jag, men den ena visade sig vara borttagen när jag skulle göra min ansökan. I mitt poängsystem, det med morötter och piskor, fick jag emellertid den saknade poängen efter att ha fyllt i två veckors a-kasserapportering, gaggat med a-kassan och beställt ett anställningsbevis som de plötsligt kräver. Det tog i runda slängar en timme. Man har inte mycket att sätta emot Myndigheten när man är en vanlig människa. Är man dessutom ärlig är det som om man straffas för det. Känns det bekant..?

Det har regnat idag, nästan hela dagen. Efter morgonsysslorna tog jag en dusch och däremellan preliminärbokade jag in en snabbvisit av gamla bekantingen A i morgon och ett längre besök av nyare vänner på fredag. Nu på eftermiddagen har jag just mejlat en person angående en lunchdejt framöver. Det var nära att vi blev jobbarkompisar i höstas och tanken var att vi skulle hålla kontakten och ses. Tyvärr sätter sånt som pendling gärna käppar i hjulen för sociala kontakter av den privata sorten…

Jag skjutsade Anna till jobbet eftersom regnet just då vräkte ner. Det kändes konstigt att ta på sig strumpor och gympadojor – och dessutom en jacka med luva. Men allt åkte av igen när jag kom hem, till fördel för shorts och linne. Här inne är det nämligen fortfarande ganska varmt och nu gör solen tappra försöka att titta fram.

Det var cirka 35 sidor kvar i en bok som jag hade lånat av Anna (och gett henne i julklapp för snart två år sen), så den läste jag ut. Boken var på närmare 700 sidor totalt och väldigt detaljrik. Men den grep mig oerhört och jag grinade mig igenom stora delar av den. Därpå rafsade jag i mina högar och fick fram en ungdomsbok av Maria Lang. Den hittade jag faktiskt i mitt eget lilla förrådsbibliotek av ungdomsböcker. Uppföljaren, som tyvärr omkommit i en översvämning i mina föräldrars källare i huset, hittade jag i somras på loppis för en billig penning. Så nu ska här läsas ungdomslitteratur!

Katjaböcker av Maria Lang

Maria Langs Katjaböcker. Den till vänster stod i mitt förrådsbibliotek, den till höger köpte jag på loppis i sommar.


Annars går jag mest och vankar
och väntar. Jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande för en person söderut och jag hoppas på ett positivt besked här där jag är. Och nu ska jag gå och kolla om brevbäraren har lämnat nåt intressant i postboxen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vardagligt inlägg.


 

Klubbor med mask o skorpion

Att alla spännande jobb finns i Stockholm är lite av en insekt i arbetsklubban… (Klubborna hittade jag i ett glas på Restaurang Kreta i Förorten.

Äntligen blev det lite vardag igen! Det vill säga, jag är hemma hos mig och kan sitta och skriva i, för mig, normal arbetsställning: jag sitter i min trasiga kontorsstol (bara sitsen som har spruckit), med benen i kors framför datorn. Idag vaknade jag strax efter klockan sju, en alldeles perfekt tid när man har massor att göra. Som vanligt inledde jag dagen med att söka tre jobb. Jag måtte ha världens tur, för jag hittar intressanta tjänster, alltså jobb jag verkligen skulle kunna tänka mig. Det enda smolket i bägaren – eller insekten i klubban – är att de flesta spännande jobb inte finns här utan i Stockholm. Hur det blir med pendlingen vete 17. Tågtrafiken strular ju typ hela tiden och bil kan vill jag inte ta till Stockholm… En sund människa kör inte bil i innerstan.

Kylskåpet den 15 juli 2014

Mitt kylskåp den 15 juli 2014, en sorglig historia.

På min agenda för övrigt idag står att ta en lång dusch när jag har skrivit det här inlägget. Därefter blir det marsch pannkaka till Tokerian, eftersom jag inte var där igår. Mitt kylskåp behöver verkligen fyllas på! Det innehåller några droppar fil med bäst-före-datum idag, några deciliter mjölk med bäst-före-datum i förra veckan, en skvätt Pro Viva svartvinbär, en halv kaviartub, fem öl, ketchup, lite smörgåsgurka, några svarta oliver, hostmedicin, vattenflaskor, en halvfylld bunke tzatziki (osäkert om den lever), en liten ostkant, några matskedar Bregott havssalt och en klick räksallad. Jag undrar vad nån kändiskock skulle kunna laga till av det? Men det behöver jag ju inte undra särskilt länge, för hit hem kommer ju inga kändiskockar… Nä, mitt kylskåp är en sorglig historia idag. Sammanfattningsvis: kylskåpet ekar lätt och behöver färska varor!

I eftermiddag ska jag ner till stan och lägga mitt huvud i M:s kompetenta händer. Kalufsen ska bort, jag vill bli sval i nacken igen! Sen ska jag stråla samman med Fästmön och Elias och hänga med dem tills vi går till vår gemensamma nämnare för att lämna barn och hämta docka. Ja det där med docka är en datorgrunka som jag ska förklara bättre när den är installerad! Anna har en del ärenden på stan och jag kan alltid glo på böcker. Avslutningsvis äter vi middag nånstans. Jag hade hoppats på fint väder och kall öl, men dan ser glåmig ut. Det tycks ha regnat rejält i natt och det kommer säkert mera från ovan.

Vad gör DU idag då??? Har du semester, jobbar du dina sista dagar före semestern, har du just återvänt från semestern eller är du som jag, ofrivilligt – eller frivilligt! – ledig??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur jag tycker att det är på jobbet.


Nu har jag jobbat
på mitt ”nya” jobb i en och en halv månad, ungefär. Och tro det eller ej, en och annan vän frågar hur det går, om jag trivs etc. Generellt sett kan jag berätta att här finns kollegor jag gillar jättemycket, kollegor jag inte alls gillar och kollegor som är mitt emellan. Typ såna man funkar med i jobbet. Förhållandet är säkerligen det motsatta – kollegorna av alla tre kategorier tycker nog samma om mig.

Jobbet i sig blev inte riktigt det jag hade föreställt mig. Det blev inte mycket till introduktion och jag kände mig ganska inkastad på jobbet. Måndagen efter att en av personerna jag skulle ”avlösa” (jag har ersatt två personer fram till årsskiftet varav en slutade och en var sjukskriven sen före jag kom på plats, sen dess en) hade slutat, förväntades jag kunna ”allt”. Det kunde jag naturligtvis inte – varken då eller nu. Sen dess har det varit såväl enkla uppdrag som mycket komplicerade.

Självkänslan är inte på topp. Men tack vare att jag har haft krav och förväntningar som jag har varit tvungen att infria, har jag också arbetat upp mig själv och min egen uppfattning av mig. Därmed inte sagt att självförtroendet har följt samma linje… Det har i alla fall varit bra att ha krav på sig. Då tvingas jag vidare.

Arbetsuppgifterna är synnerligen varierade och det gillar jag. Mest av allt gillar jag när jag kan hjälpa människor som har kört fast. Det är ett mycket tacksamt jobb, eftersom nio av tio som blir hjälpta också blir glada och nöjda. Många tackar, några tar till och med i hand och tackar för hjälpen! Det är jag helt ovan vid. Jag har nästan bara fått höra, i mina tidigare arbetsliv, när jag har gjort mindre bra saker.

En dag kan ha ett väldigt spännande innehåll. Vissa saker är inplanerade, medan andra saker sker akut. Det gäller att vara flexibel. Idag på förmiddagen deltog jag i en pressträff och tittade in i dessa mörka ögon.

Ögon

Dessa tittade jag in i idag på förmiddagen.


Jag och ”församlingen”
fick höra delar av en mycket gripande historia. Mannen på bilden är oerhört karismatisk och jag rördes nästan till tårar.

Efter lunch var ett längre arbetsmöte inplanerat, men fick bokas om till nästa vecka. Plötsligt hade jag en hel eftermiddag som jag kunde ägna åt att göra eftersatta saker, kolla av om saker och ting har hänt, hur det har gått etc. Och så jobbade jag med en text där jag äntligen fick svinga mig i mina språkliga lianer en liten stund. Är det nånting som jag tycker är eftersatt här är det just det språkliga, det vill säga de texter vi skriver. Där finns förbättringspotential!

Toffelomdömena för jobbet blir:

Allmän trivsel

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Kollegor

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Arbetsuppgifter

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Pendlingen

rosa toffla minirosa toffla mini


Lönen

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Vad jag saknar mest från förra jobbet:
Vissa kollegor och att lamporna tändes automatiskt när man gick in i ett rum eller på toa. Fortfarande går jag in på toa och bara står en stund och väntar på ljuset – tills jag inser att jag är på ett annat ställe än jag var förra våren…


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok som nu har blivit film.


Vad driver en människa
att skriva en väldigt utlämnande bok om sin barndom? En bok, som får till följd att delar av släkten inte längre vill umgås med henne. Och vad driver samma människa till att låta boken bli film? Jag skulle säga… mod. Jag kan inte uppfatta Åsa Linderborgs Mig äger ingen på annat sätt.

Mig äger ingen

Självutlämnande och modigt!


Det är nu ett tag sen
Åsa Linderborgs bok kom ut. Sex år, till och med. Författaren själv har sen dess inte bara lämnat Uppsala, hon har också arbetat ett antal år som kulturchef på Aftonbladet.

Åsa Linderborg skapar ofta rabalder. Med sin bok blev hon folkkär – och hatad av släkten. Hon är inte längre välkommen till familjesammankomster som begravningar ens, enligt en lång och välskriven artikel i Svenska Dagbladet.

Det kostar på att skriva sanningar. För sanningar är det, författarens egna sanningar. Den som var med kanske har en annan sanning. Det spelar ingen roll. Sanning som sanning. Du kan nämligen aldrig ta ifrån en människa hennes upplevelser, hennes sanningar.

Det var under pendlingen som Åsa Linderborg skrev. Det var den enda tiden hon hade att skriva. När hon märkte att vem som helst som satt i tågvagnen kunde läsa – och läste! – insåg hon att hon verkligen hade nånting att berätta.

Ska man kategorisera Åsa Linderborgs bok hamnar den under Modern arbetarlitteratur – tillsammans med Susanna Alakoski, enligt Åsa Linderborg själv. Jag håller med. Det är smutsigt, tufft, dåligt med pengar, skitjobb och så alkoholen.

Men oavsett politisk hemvist – för såna här böcker är politiska… Det här är modigt. Det är ännu modigare att göra film på en bok som fick släkten att göra slut. Det är modigast att stå med rak nacke och göra detta. Att erkänna att man inte vet svaret på frågan varför man gör film av sin självbiografi som har gjort så många arga och upprörda. Heja Åsa Linderborg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »