Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nonchalant’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett hotfullt inlägg.


 

Knuten näveIdag läser jag om hot mot tjänstemän på våra myndigheter. Det handlar om Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden, Migrationsverket och Skatteverket och det är Dagens Nyheter som har gjort en undersökning. Och hoten kan bestå av allt från självmord till bomber.

Att hota nån är aldrig OK – vare sig det är en privatperson eller en myndighetsutövare. Vi är ju liksom alla människor! Däremot har man rätt att tycka att människor agerar felaktigt. När myndighetsutövare agerar felaktigt är det ofta krångligt och svårt att som privatperson, troligen i underläge dessutom, få rätt. Då blir såna som jag frustrerade. Jag brukar skriva av mig. Det hjälper till viss del. I mina kontakter med Arbetsförmedlingen har det hjälpt, för under hösten har jag fått det stöd jag har saknat så länge. Min handläggare och jag har haft mejlkontakt och vi har både telefonerat och träffats.

Knuten näveResultaten av DN:s undersökning visar att ungefär en person om dan blir hotad på flera av myndigheterna ovan. Arbetsförmedlingens anställda tycks vara värst ansatta. Några har råkat ut för rena attentat, bland annat i sina hem. Det är INTE OK. Inte alls!

Självmordshoten är en typ av hot som ökar hos alla – utom hos Försäkringskassan. Lite märkligt, tycker jag. Men att Arbetsförmedlingen fick ta emot 276 hot om självmord är ett högt antal. Jag vet att jag själv skrev en gång till en handläggare att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt jobb snart. Det var självklart inget hot mot handläggaren, men kanske det trots allt var det.

Det som emellertid var anmärkningsvärt i det hela var att jag fick noll reaktion på det jag skrev. Personligen skulle jag ha svårt att låta bli att agera om nån talade om för mig att den övervägde självmord. Det måste finnas en plan för hur man bemöter sånt som myndighetsperson! Som medmänniska skulle det vara otänkbart för mig att inte göra nåt.

Knuten näveDe olika myndigheterna har diverse sätt att skydda sina anställda från allmänheten. Kronofogdemyndighetens personal har till exempel personlarm och får säkerhetsutbildning. Försäkringskassan har en stödtelefon dit anställda kan ringa om de har blivit hotade.

Men enligt Försäkringskassans säkerhetschef är inte bättre säkerhetsrutiner det enda som kan hjälpa. Nils Fridolf säger i DN:

Det handlar väldigt mycket om hur man bemöter kunderna och förklarar myndighetens beslut. Gör man det rätt kan man förebygga många hotfulla situationer […]

Och där sätter han fingret på nåt mycket viktigt: bemötandet. Om jag blir nonchalant bemött, som jag har blivit så många gånger av personal vid Arbetsförmedlingen, blir jag självklart inte positivt inställd – jag blir förbannad. Fast jag skulle aldrig hota nån tjänsteman med våld. Absolut aldrig. Däremot tror jag att många myndigheter skulle behöva utbilda sin personal i bemötande av oss som kontaktar dem. Vi, som verkligen befinner oss i underläge. Men vi underlägsna får aldrig, aldrig hota.

Vad har DU för tankar om hot mot anställda vid myndigheter???

 


Livet är kort.

 

 

Read Full Post »

Igår på lunchen satt vi och pratade om äckliga kryp. Det började så fint med fåglar och deras läten, men sen kom vi in på kryp. Den ena läskiga historien efter den andra berättades:

  • när barnet blev stucket av geting och befanns vara mycket allergisk
  • när barnet visade upp snok – och så var det orm
  • hur man med skumspray dödar getingar

och så vidare…

Jag erkände att det är två kryp jag inte gillar: getingar, för att de sticks och tvestjärtar, för att de bara är äckliga. Och så berättade jag om den där gången när jag satt på ballen* iförd shorts, med benen och fötterna nonchalant mot räcket – och det flög in en geting i shortsen…

Men baske mig om inte en 75-årig man i Bombay slår rekordet i äckliga kryp. En läkare opererade nämligen bort en 13 centimeter lång mask ur hans öga… Patienten hade klagat på smärtor i ögat och bakom bindhinnan upptäckte läkaren den långa masken. Doktor Seetharaman är van att operera bort maskor ur folks ögon, det har han gjort i 30 år. Maskar, som kommer in i kroppen och lägger ägg, kanske tränger in i hjärnan…

Patientens hustru var närvarande vid operationen och lämnar följande uttalande:

Efter operationen fortsatte masken att röra på sig och hoppa i en halvtimme, det var otäckt

Äckligt, va??? Men nu vill jag förstås veta vilka kryp du tycker är äckliga och varför!!!


*ballen = balkongen

Read Full Post »

Jisses Amalia! Jag hade liksom en tid att passa i morse. Klockan åtta skulle jag infinna mig på en plats i Norduppland, som vi Uppsaliensare lite nonchalant kallar länets norra delar (vi i mellersta länsdelen drar hela norra delen över en kam, liksom. Inte helt populärt bland lokalbefolkningen…) Restiden var beräknad till cirka en timma och en kvart. Bara det att när jag kommit en och en halv mil norr om Uppsala beslutade sig vädret för att bli vinter. Tjolahopp bara sisådär! Jag körde helt enkelt in i snöyra i mörkret. Det var hemskt. Fruktansvärt. Det kändes som om jag körde rakt in i ett fyrverkeri, för snöflingorna föll inte lodrätt mot bilen utan bombarderade den vågrätt.

Dum som jag var hade jag dessutom valt Eniros förslag till färdväg. Det innebar att jag åkte på slingriga kostigar, i princip. Stundtals var jag mitt ute i skogen och hade bara granar och furor till sällskap. Men efter ungefär halva resvägen hade jag ett pärlband av billyktor efter mig.

Säkert galna hillbillysar!

tänkte jag. För vägen var kuslig att köra. Riktigt kuslig.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Ont krut förgås inte så lätt!

Och till mångas förtret kom jag fram helskinnad – och till och med i tid! Jag blev intervjuad av två kvinnor, en något äldre än jag, den andra yngre. Vi tillbringade en timma med att berätta vad vi skulle kunna erbjuda varandra ifall det blir nåt samarbete. En anställningsintervju, alltså. Mycket intressant sådan för ett mycket intressant jobb. Men det är det här med pendlingen som gör mig tveksam…


Platsen där jag var idag är säkerhetsklassad och där råder fotoförbud. Därför får du titta på mammakusinen B:a amaryllis vars klockor nu har slagit ut så här fint! Notera också en Kitty Lindsten i svart ram, en underbar tavla om… kommunikation…


I skrivande stund har jag landat på jobbet.
Jag har ringt ett par samtal och försökt landa. Jag mellanlandade hemma en stund för att kasta i mig kaffe och mackor och få ett par styrkepussar av Den Mest Älskade.

En krydda i tillvaron är att ett av de samtal jag ringde när jag kom till jobbet kanske innebär en fortsättning här. Inte inom fakulteten, men väl inom universitetet. Jag har förstått att det finns stora behov av kommunikatörsinsatser lite varstans i organisationen. Och plötsligt har jag fått signaler om att två ställen är intresserade av mig. Inte kanske för något fast, men för översyn och vissa därav kommande insatser.


Närbild på en av klockorna. 


Det är som om min tillvaro slår volter med mig igen.
Och inte är jag sen att hänga på. Vissa dar är livet bara så spännande. Så spännande…


PS
Sa jag för resten att jag tycker att turkosa fönsterlampor är skitfult?! Nehej, det har jag visst inte sagt. Då säger jag det nu:

Turkosa fönsterlampor är skitfult! Blä!

Read Full Post »

Inte förrän det nästan är dags för veckans Babel har jag kunnat se förra veckans, inspelade på min DVD-hårddisk! Så blir det ibland och naturligtvis handlar det om prioriteringar. Förra veckans program hade fokus på en 80-åring. Och så blev det lite annat också, som vanligt.

Spontandiktartramsets, Dokudiktens, författare var denna gång Jonas Jonasson. Den som är intresserad kan se detta på Play, själv spolade jag fast forward…

Tomas Tranströmer fyllde 80 år och programmet var till stor del en hyllning till denne poet.


Tomas Tranströmer himself. (Bilden är tagen av Ulla Montan och lånad av mig från Bonniers hemsida.)

                                                                                                                                                        Först ut att hylla Tomas Tranströmer var Marie Lundström och Alex Schulman. Alex Schulman lyckades kalla Tomas Tranströmer ”Gubben” och var allmänt nonchalant och självfixerad. Trist att Schulman ALLTID måste ha den stilen! Båda två är emellertid stora Tranströmer-fans. Därpå följde ett Hemma-hos-reportage i det Tranströmerska hemmet. Tomas Tranströmers böcker är översatta till många språk. Parallellt med diktandet ägnade han sig åt att vara psykolog. Sedan stroken har Tomas Tranströmer  haft svårt med de talade orden. Reportaget var underbart vackert – och lite ledsamt. Rörande var det när barnbarnet läste en av dikterna och när Tomas Tranströmer spelade ett vänsterhandsstycke på pianot. 

Åter i studion hade författaren Aris Fioretos anslutit. Tomas Tranströmer uppfattas som en dörr in till andra poeter, menade Aris Fioretos. En vacker bild, tycker jag. De tre studiopratarna plus programsvamlaren programledaren hade med sig var sin rad ur Tranströmers diktning.

Gratulanter i form av författare från andra länder lämnade sina inspelade grattis. Peter Waterhouse, författare och översättare, kom till studion för att tala Tranströmer. Peter Waterhouse vars bok Pappren mellan fingrarna nyss getts ut på svenska, översatt av Aris Fioretos. (Ja jag VET! Babel är lite incestuöst, så där…) 


Pappren mellan fingrarna är nyligen översatt till svenska.

                                                                                                                                                   Peter Waterhouse, skorrande österrikare med ett minst sagt engelskklingande namn, berättade om sin första kontakt med Tomas Tranströmer. Som student såg han en bok – vars titel han trodde var Tranströmer… Diskussionen kom in på svenskhet och Waterhouse kom fram till att svenskhet är

More language, less words

Intressant reflexion… Daniel Själin såg ut som om han inte fattade nåt. (Förvånar mig inte.)

Lite plats blev det för några andra författarporträtt. Ko Un, för övrigt en av Tranströmer-gratulanterna, fick besök av Babel hemma i Seoul. Författaren och före detta munken var omgiven av högar av böcker och reportern erkände att han hela tiden var rädd att böckerna skulle ramla ner i huvudet på författaren. Ko Uns författarskap är gigantiskt. Det består främst av korta och kärnfulla dikter, mycket präglade av kriget och de fyra självmordsförsöken.

Nästa gäst i studion var författaren Beate Grimsrud. Hennes senaste roman, En dåre fri, handlar om en pojkflicka med fyra röster inombords och som varvar författarframgånger med att vara inlagd på mentalsjukhus. En spännande författare som dessutom är dyslektiker. Först skriver Beate Grimsrud sina böcker på svenska, därefter på hemspråket norska.


Författarframgångar varvas med vistelser på mentalsjukhus.

                                                                                                                                                 Veckans kommande Babel har annan sändningstid och går på långfredag. Programmet handlar om påskdeckare!

Read Full Post »

Mer än hälften av alla bilister använder inte blinkers. Och det retar upp 36 procent av de andra trafikanterna. Detta enligt en ny undersökning, genomförd av Motormännen.

Jag har då och då ondgjort mig här i bloggen över folks trafikvett. Och SÄRSKILT de bilister som tycks ha valt bort blinkers som tillval. Det är SÅ SLARVIGT, SÅ NONCHALANT mot andra i trafiken att inte blinka när man ska svänga!

Det enda som väl var riktigt bra i undersökningen var fotgängare vid övergångsställen. Där börjar samspelet fungera, enligt resultatet av undersökningen.


Här gårman hos Fru Gårman. Då ska bilar stanna för att släppa över fotgängare. INTE cyklister som cyklar över övergångsstället. Men bäst av allt är förstås samspel mellan parterna… Detta inbegriper då naturligtvis också att fotgängare ses sig för innan de kliver ut på gatan. Människor är mjukare än bilar, liksom…

                                                                                                                                                       Här är topplistan på vad som irriterar mest i trafiken i prodent:

  • Förare som inte använder blinkers 36
  • Förare som inte håller avstånd 19
  • Förare som chansar vid omkörningar 12
  • Förare som pratar i mobiltelefon utan handsfree 12
  • Förare som kör för långsamt 7
  • Förare som tränger sig före 7
  • Förare som sicksackar mellan filer 3
  • Cyklister 3
  • Gående vid övergångsställen 1

Totalt deltog 2 313 personer i undersökningen som genomfördes på Motormännens hemsida i november förra året.

Read Full Post »

Nåt promenadväder var det då rakt inte idag! Vi promenerade endast till soprummet med en stinky-bag och därpå till Tokerian. Inne på affären blev jag irriterad som så ofta på sista tiden. Först var det en tjej som glodde jättemycket på mig. Om det var så att hon kände igen mig nånstans ifrån kunde hon väl ha sagt nåt. Eller så. Sen retade jag mig på en gubbe med stor bakdel som tycktes ha en förmåga att parkera sig och sin varuvagn och sagda bakdel i vägen för min framfart. Hela tiden. Dessutom hade han en färggrann logotyp på byxbenet.

Vi blåste upp till hemmet med matkassen och for sen ett ärende till Stormarknaden. Där inhandlade vi en lila påse och nåt att stoppa i den.


En lila påse och ett innehåll till den inhandlades.

                                                                                                                                                        Clark Kent* var verkligen supersmutsig så jag tvingade med Fästmön på en liten åktur för att tvätta bilen. Idén att tvätta bilen var jag inte ensam om idag. Därför fick vi sitta i kö i nästan en timma…


Tråååkigt att vänta…

                                                                                                                                                    Svenskar kan inte köa. Och att köa till biltvätten – att sitta i kö inne i en bil –  är ju tydligen ännu svårare än att bara stå i kö. Bilen framför oss var en firmabil som kördes av en ung kille med öppen gylf. Fast han var nästan aldrig i sin bil utan i bilen bakom oss där han uppenbarligen kände nån. Detta medförde att han inte körde framåt i kön tillräckligt snabbt för att jag skulle vara nöjd, så vid ett tillfälle startade jag min bil, blinkade vänster och började svänga ut för att köra om. Då fick han bråttom! Moahahahahaaaaa…

En stund senare startade jag min bil – och då for han ut som ett skott för att trodde att det var dags att köra fram. Men det var det ju inte, jag bara lurades! Ännu mer moahahahahahaaaaaaa…

Slutligen var det en dam som försökte göra en suverän trängning i kön. Men då klev jag faktiskt ur min bil, gick fram till henne och talade om var kön började och slutade. Damen körde där ifrån.

Anna satt tyst och stilla inne i bilen och mumsade på en chokladbit. Hon hade nämligen hört av sin son att han brukar få biltvättargodis när vi åker och tvättar bilen. Och inte kunde jag neka min söta älskling nåt sånt! För övrigt var jag jättesugen på choklad själv, så…

Äntligen kom vi så in i biltvätten. Det spolar, det bullrar och det låter illa. Och är allmänt läskigt.


Det är lite läskigt…

                                                                                                                                              Borstarna dissar jag helt sen en borste på en annan biltvätt rev upp hela bakre kofångaren på Fina Fifi Ford**.


Borstarna dissar jag. De fick hänga oanvända.

                                                                                                                                                    Efter en tio – tolv minuter börjar det bli färdigt och man ser ut genom rutorna igen. Dropparna rinner liksom uppåt när maskinen blåser luft på den blöta bilen.


Dropparna rinner uppåt, men det syns ju inte här eftersom det är en stillbild.

                                                                                                                                                     Efter tvätten blev det torkning för hand av fönster och speglar samt runt gummilister. Jag noterade att jag hade touchat en röd bil – eller tvärtom – med höger bakdel på Clark. Bara det att jag inte kan minnas nån sån incident så det är väl en röd bil som har touchat mig. Blir så himla irriterad på folk som inte stannar då eller skriver en lapp eller nåt! Nu är det inget större märke och jag kan säkert polera bort det, men beteendet är fruktansvärt nonchalant.

Hemma igen noterade jag ett bekant ”hö-hööande”, men man behöver ju inte hälsa på alla man känner igen tack och lov.

Vad det var i systempåsen? Ja, tyvärr var det INTE champagne för nåt att fira har vi INTE ÄN. Men jag köpte en flaska knastertorrt chardonnayvin från Dunavar till räkorna vi ska äta i kväll.


Dunavar Chardonnay (2009). Torrt så det knastrar, ska det vara.

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min nuvarande bil-man
** Fina Fifi Ford = min före detta bil-flicka

Read Full Post »

Older Posts »