Willkommen… Bienvenue… Welcome

Ett amaaazing inlägg.

---

 

Biljetter till Cabaret.

Så rätt i tiden. Det är fyra ord som skulle kunna sammanfatta evenemanget vi bevistade igår kväll på Uppsala Stadsteater. Men det är så mycket mer. Det är svårt att hitta ord som ingen annan har använt, säkert. (Nu läser jag aldrig recensioner i förväg, men…) Cabaret var en helt fantastisk föreställning!

Vi hamnade ganska omgående på The Kit Kat Klub där Sally Bowles är stjärna. Men scenen när den amerikanske författaren (Cliff) sitter på tåget till Berlin ger oss en tydlig vink om att allt inte riktigt står rätt till i Tyskland. Strax slår Sally klorna i författaren, emellertid, och tar honom med ut i ett dekadent nöjesliv, där allt går ut på att partaja, sexa, blunda för verkligheten… Så mycket skrivet blir det inte.

Fast det går inte att blunda. Den nya tidens influenser kryper närmare och till och med ända in hos fräulein Schneider,  Cliffs och Sallys hyresvärdinna. Det står inte på förrän glas krossas, precis som drömmar. Föreställningens slutscen kan jag inte tolka annat än… ett fruktansvärt farväl…

Tja som du förstår kan jag inte berätta för mycket. Den som trodde att Cabaret på Uppsala Stadsteater slaviskt följer filmen eller boken tror fel. Som alla pjäser/musikaler är det en tolkning. Jag tycker, på ren svenska, att det är en förbaskat fantastiskt bra tolkning. Det går inte allt låta bli att tänka på det som sker i Sverige detta valår, till exempel. Jag blir ganska rädd, när jag associerar.

Sarah Dawn Finer är en underbar Sally Bowles! Det är nästan så jag vill utbrista:

Glöm Liza Minelli!

Oscar Pierrou Lindén. Ur programbladet.

Men de gör båda sina tolkningar av rollen på allra bästa sätt. Bra rollprestationer gör även Babben Larsson, som fräulein Schneider och Oscar Pierrou Lindén, som konferencieren. Dansarna är enormt duktiga! Den svagaste i föreställningen är dock Francisco Sobrado i rollen som den amerikanske författaren Cliff. Och det är lite synd, för även den rollen är viktig. Samtidigt glänser alla de övriga så att man nästan kan bortse från detta.

Det rådde fotoförbud i salongen, så några egentagna bilder får du inte se av det skälet att jag lydde lagen och inga tog. Jag tycker att du som har missat Uppsala Stadsteaters uppsättning av Cabaret ska masa dig dit, men snabbt – föreställningen ges endast maj månad ut.

Tusen tack, Anna, för den fina födelsedagspresenten! Och tusen tack, Sarah Dawn Finer & crew! You were amazing!

Toffelbetyget blir det högsta, jag drar inte av för en yttepyttesvag presentation, när alla andra glänser!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

He is still #1

Ett inlägg om bilar samt såväl läraktiga som missförstående människor. 

---

 

My #1!

Idag har jag kört en pigg flicka till jobbet. Det är hon på bilden i förra inlägget, Kia*. Det gick riktigt bra. Hon är kvick på att lyda min minsta vink, hon känns trygg och säker att föra fram och hon går på ännu mindre luft än Clark Kent**. Men ifall nån undrar är förstås Clark fortfarande nummer ett! Just nu får han emellertid stanna hemma och vila i garaget. Ändå tänker jag att det vore lite kul om bilar var människor. Kanske hade Clark och Kia kunnat bli ett par och jag Stålfarmor så småningom…

Jag har haft sån tur att jag får tid hos bildoktorn*** redan på onsdag. Och om jag infinner mig klockan sju på morgonen med Clark tar de in honom först och gör organtransplantationen**** medan jag väntar. På så vis behöver Kia bara åka med mig till jobbet i morgon också. I upphetsningen över detta insåg jag att jag glömde fråga en väsentlig sak: vad själva ingreppet inklusive delen kostar… Men det är smällar jag får ta. Bilen ska besiktigas den 23 maj och då måste den vara i toppskick.

Igår var den snudd på outhärdligt ond, ryggen.

Igår var det en riktig värkdag och att bilen pajade gjorde ju inte saken bättre. Jag åkte hem extra tidigt från Fästmön för att ta tablett och däcka, men av det blev intet förrän till kvällen. Dessutom blev jag tvungen att äta nåt också för att kunna ta tabletten. Magen värkte lite redan innan, antagligen av oro. Den blev inte bättre efter tabletten, men det blev inte outhärdligt. För igår var det ryggen som snudd på var outhärdligt ond. Jag värmde också min vetekudde och hade bakom ryggen i såväl TV-fåtölj som i sängen. Mitt i natten vaknade jag. Då hade tabletten antagligen slutat verka och blivit ersatt av värk. I morse kändes ryggen av. Men det var bara till att bita ihop och ge sig iväg. Jag skulle ju ha introduktion med ”min efterträdare”…

Kommunikation är svårt…

Det var en märklig känsla att introducera personen som fick tjänsten jag sökte. Men det är en väldigt trevlig person som har lätt för att fatta och som är lätt att jobba med. Till skillnad från… somliga. Jag vet inte vad det är, men idag känns det som om somliga bara missförstod mig – utom den nya personen… Det var nästan så jag undrade om det var med vilje.

Jag fick mitt eget anställningsavtal av chefen, så förutom att introducera jobbade jag med ett par av mina ”nya” uppgifter – intranätet och storskärmarna. Sen fick jag förstås greja lite med externwebben och sociala medier också. Men så blir det inte för alltid, för den nya personen ska ju ta över.

Rejält trött är jag i skrivande stund. Jag har nyss kommit hem och tagit rätt på en maskin tvätt som jag körde igår. Maskinen är igångsparkad på nytt. Det gäller att beta av. Mamma ska få ett samtal nu (vi telefonerade två gånger igår och hon är orolig för diverse), liksom vännen Rippe. Senare i kväll lär jag däcka framför Secrets & lies.

När bilen är fixad hoppas jag kunna fokusera lite mer på jobbsökeri. Och till helgen hoppas jag att jag orkar ställa ut balkongmöblerna och mattan samt tvätta och dammsuga bilen. Vi får se vad ryggen säger om detta… Men My Knight***** måste få sin armour shining så att han kan glänsa som den nummer ett han är för mig!..

*Kia = Rippes bilflicka
**Clark Kent = min lille bilman
***bildoktorn = bilverkstan
****organtransplantationen = utbyte av bildel
*****My Knight = Clark Kent (kärt barn har många namn, vet du väl!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Projekt Storstädning: Köket

Ett mycket nöjt inlägg.

Klockan är kvart över fem på eftermiddagen när jag börjar skriva det här inlägget. Och det blir inte nåt långt inlägg, bara en massa bilder i ett bildspel från min dag. Den allra första städdagen i Projekt Storstädning.

Projektet inleddes i morse vid åtta-tiden med köket. Dels är köket stort och dels är det mycket att göra rent där. Det var tanken bakom att börja en måndag, typ utvilad efter helgen.

Det enda jag inte gjorde idag var ugnen, för den är ganska nygjord, kyl och frys (tas senare) och inuti skåpen. Det enda skåp jag inte kunde låta bli att torka ur var sophinksskåpet. Skåpsluckor, ovanpå skåpen, spisens utsida, bänkar, fönster och golv fick sig en riktig torkning. Jag är så nöjd och doften av ”blomfest” (Fêtes de Fleurs) ligger som ett litet moln över köket.

Eftersom morgondagen innebär ändrade planer i städprojektet började jag med smårummen redan idag. Men jag har bara putsat fönstren. Lite hinner jag nog med i morgon också…

Här är några bilder från mitt kök:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Premiär!

Först och främst – den utlovade bilden på Clark Kent*, så ren och fin. Idag blev han dammsugen inuti och avdammad. Kunde inte låta bli att putsa på lacken lite också. Visst glänser han?!

Glänsande man!

Smutsiga lakan blev rena i tvättmaskinen under tiden och hänger nu på tork. Jag har inte bäddat rent än, för jag skulle ju på en premiär: våffelfest med mitt första egna våffeljärn.

Våffeljärnet är en födelsedagspresent från mamma. Men inte kunde vi vänta med att prova det, för jag fyller ju inte år förrän om nästan en månad. Först skulle det torkas av med fuktig trasa på laggarna och sen fettas in. Det tog 100 år, tyckte jag, att värma upp det.

Rött är sött.

De första två gräddningarna skulle man inte äta och trots att mamma tyckte att vi skulle skita i det och äta ändå slängde jag de fyra första våfflorna. Just in case. Mamma hade inte tid att lägga sig i, hon glodde på Lyxfällan på TV medan jag vispade till smeten som värsta Svenske kocken och grejade och styrde på egen hand i köket.

Så här blev de första två ätbara våfflorna:

Inte helt perfekta, men tänk att det är de första våfflor nånsin jag gräddar. Tror jag.

Och så landade en av dem på min tallrik och fick lite spraygrädde och svindyr hjortronsylt på sig.

Den första egna våfflan jag gjort!

Den första våfflan följdes av fyra (!) till. Så faktiskt, på våffelmixpaketet från Tokerian, av märket Garant, stod det att det skulle bli 12 – 16 våfflor. Och det blev tolv. (Jag slängde ju fyra – små…)

Gött!

var ordet som sammanfattar den här premiären.

Har du ätit nåt gött idag???

*Clark Kent = min glänsande man

Livet är kort.

Read Full Post »

Östgötska ord och uttryck: Scheka

Uschäkta, dö, att jag inte har presentera nåt nytt östgötskt ord eller uttryck på länge! Men här kommer ett som jag till min stora förvåning hörde från Fästmöns läppar i morse:

Scheka

Scheka är motsvarighet till bresa på uppländska. På svenska betyder det sära på benen.

Ordets etymologi är okänt, men det är möjligt att sära låter som scheka – när en östgöte talar.

Notera att sche-ljudet förstås ska uttalas relativt gutturalt. Det ska kännas som om man samlar en loska spott mot gommen.

I vilket sammanhang Anna använde scheka idag? Tja, säg det. Jag tror att hon ville glänsa med sina östgötskakunskaper, helt enkelt.

Read Full Post »