Jag ser på min tavla

Ett inlägg om en tavla.

---

 

Tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten i närbild.

Åter till det här med bilder! Ett konstverk hänger i min hall. Helt fel placering, jag vet. Tavlan kommer inte till sin rätt. Jag köpte den hösten 2012 vid ett tillfälle när jag inte visste om jag skulle leva vidare eller dö. Då besökte jag Kitty Lindsten och i hennes ateljé valde jag att låta tavlan Just nu vill jag leva följa med mig hem.

Den här tavlan är en påminnelse om att livet är det viktigaste vi har. Det är en gåva, för att använda Annika Östbergs ord. Livskraft är nåt av det starkaste en människa kan ha utan att nån annan kan ta på det. Men att inte orka kan försvaga den kraften, fördimma sinnet. Då är det bra att äga en tavla som påminner en om att livsviljan.

Idag tittar jag ofta på min tavla.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kulturnatten 2013 – djupt ur en snedtrampad toffla

Ett inlägg om min upplevelse av Kulturnatten 2013.

Det blev nog så att nån la en förbannelse på mig sen jag skrivit kritiskt häromdan om Kulturnatten. Men min åsikt är fortfarande att jag tycker att den bör förnyas lite. Straffet för mina ord lät inte vänta på sig – jag trampade i ett hål i gatan och gjorde en volt. Faktum är att jag inte bara kunde ha brutit nånting eller slagit ut tänder, jag kunde faktiskt ha slagit ihjäl mig. Nu gjorde jag mest illa min friska fot. Idag känner jag emellertid att det ömmar lite mer här och var, till exempel i vänster armbåge. Men… tack och lov är foten bättre!

Jag kanske borde välja mina ord bättre, så jag inte drabbas av nåns vrede… Här en manisfestation för ordet utanför Walmstedtska gården igår.

Igår kväll när vi kom hem och jag hade fått av mig skorna började foten värka och göra förskräckligt ont. Jag var osäker på om jag skulle kunna kunna skjutsa Fästmön till jobbet idag, men det gick! Kanske sände den rare Danny* en bön till vår Gud för mig efter att jag beklagat mig när vi sågs utanför kyrkan! (Det gjorde mig väldigt glad att få veta att Danny har kyrkan, jag är så rädd att han ska känna sig ensam i det här landet.)

Man skulle ju kunna tro att jag har gedigen hålvana. Visserligen parerade jag snygg och rullade ihop mig som en boll, men det gjorde jävligt ont och jag ville helst grina. Nu kämpade jag på resten av kvällen, för se vända och åka hem går ju inte! Vi stappl… nej, inte Anna jag stapplade, upp till bokborden på gågatan. Där var en väldig trängsel, precis som det ska vara en kulturnatt. Men man behöver kanske inte stå stilla och lägga sitt dasslock till hand över ett gäng böcker i en låda samtidigt som man ringer och pratar med sin mamma, eller hur?! Pucko!

Erik Lallerstedt lagar fiskbullar, men det fick han fortsätta göra i boklådan. Ingen bok följde med hem!

På Svartbäcksgatan träffade vi en före detta granne med bror och son som pratade MYCKET med oss. Jag vet fortfarande inte vad h*n heter, men det spelar ingen roll. Vi tittade in i nån affär när vi kommit loss. Där trodde en gubbe att en fin klocka kostade 75 kronor. Han fick lägga till ett par nollor på priset.

På Galleri Uppsala 1810 träffade vi Monica och Kitty. Just när vi var där sålde konstnären en tavla. Om du missade utställningen kan du se Kittys tavlor varje dag mellan klockan 13 och 18  till och med den 19 september.

Kitty Lindsten har just sålt en tavla.

Vi var båda lite nyfikna på Linnéträdgården och halt… nej, Anna gick, jag haltade… in där. Kvällen till ära var det fri entré. Det här med entréavgift har man nyligen infört och det är skit, tycker jag! Möjligen skulle jag kunna tänka mig att betala entréavgift för Botaniska trädgården. Möjligen!..

Men tänk att det fortfarande blommar saker! Vi blev väldigt förvånade.

Orange blommor är alltid fina!

En och annan naken tjej fanns att beskåda också…

Venus i Linnéträdgården.

Och nu vet vi var vi ska sno pumpor för att göra Jack-o’-lanterns till Halloween! Här fanns det många att välja på!..

Pumpor! Det vill säga presumtiva Jack-o’-lanterns.

Vi såg till och med…. gröna avlånga… Kan detta verkligen vara en pumpa? Det ser ju mer ut som en gigantisk sugar snap…

Grön, avlång pumpa eller gigantisk sugar snap?

Vanliga, snigga orange pumpor fanns också. Här ett exemplar som skulle bli en fin Jack…

Ett exemplar som skulle bli en fin Jack.

Det var flera blommor som fortfarande blommade. Underbart vackra färger!

Tagetes.

En del buskar blommade också.

Lila blommor på en buske. De såg så mjuka ut att man ville röra vid dem.

En och annan grönsak såg vi också. Visst är dessa skockor häftiga?!

Kronärtskocka på gång!

Ja, det heter skocka och inte kocka! En kocka är ingen växt utan en människa.

Skocka. Till vänster i blått, vid orange pil, skymtar en duktig kocka dock!

Vi hade gärna velat besöka museet, men när man på ett otrevligt sätt avkrävde mig min ryggsäck vände vi och gick ut. Aldrig i h-e att jag skulle lämna ifrån mig ryggsäcken som sen skulle vara obevakad en kväll som denna, med massor av människor i rörelse! Dåligt, Linnémuseet, dåligt!

Vi gick över ån efter mat. På en av broarna hittade vi kärlekslås.

Kärlekslås på en av stans broar.

På väg till maten såg vi ordmanifestationen (se första bilden i det här inlägget!) samt linedance. Och jag hejade på G, h*n som inte heller förstod vad som hände för fyra år sen. Vi pratade inte nu, bara hejade.

Utbudet av gatumat visade sig bestå av nån enstaka korvmoj och thai. Det blev thai. Därefter gick vi på jakt efter dessert…

Chokladståndet erbjöd fin dessert.

Vi traskade mot Drottninggatan där jag ville besöka en bokhandel. Den visade sig vara stängd. En kulturnatt! Dåligt! Men i stället fick vi syn på mer linedance och vem skuttade där i ledet om inte före detta kollegan Majsan??? Roligt!

Linedance med Majsan vid orange pil.

Vi hade inte köpt nån dryck till maten, så det blev dags att inhandla sådant. Vi hoppade (inte jag, men Anna) upp till Terrassen och tog var sin öl. Jag vågade knappt känna efter hur foten mådde, men…

Anna med en öl ser väldigt sur ut, men det var hon inte. Det var jag som surade över foten.

Efter ölen beslutade vi oss för att inhandla godisremmar och sen ta bussen hem. Det var då jag träffade Danny. Jag tror nog att han la ett gott ord för mig…

Dags att släcka och gå hem.

Vi var nog hemma till strax efter klockan 21. Jag satte upp foten och vi mumsade på kulturnattsgodis. Min jordnötschokladbit såg ut som Sverige. Jag åt Skåne och kanske en bit till, men det mesta finns kvar.

Fötterna i högläge och choklad, som ser ut som Sverige, i knäet. Jag åt Skåne igår, så det finns kvar!

Foten värkte och gjorde ont och vi la oss efter att ha försökt titta på nån urtråkig deckare på TV. I morse skulle vi upp tidigt, Anna började klockan sju. Eftersom vi träffade på en från hennes jobb på Terrassen var det bäst att komma i tid så det inte spekulerades i om vi satt för länge och drack öl…

Idag är det söndag och vilodag för min del. Den helgar jag med att städa. Och rösta i kyrkovalet, förstås!!!

*Danny = en av doktoranderna på mitt förra jobb

Livet är kort.

Read Full Post »

När är det lugnt?

Ett inlägg om oljud i tillvaron.

Tänk att det aldrig är tyst där jag bor! Så klart att människor måste få höras och låta, men nu börjar det gå till överdrift. Att de omkringboende har partaj på sin uteplats en onsdagskväll och -natt i juli är nåt man bara tycks få acceptera. Och stänger man alla fönster och balledörren* och sätter på TV:n hyfsat högt står man ut. Fast inte riktigt. När det inte finns nåt man vill se på TV känns det lite jobbigt. Och framför allt känner man sig så jävla ensam medan andra umgås och har roligt. Fast folk som (fyll)skrattar åt sina egna skämt kan jag klara mig utan, det kan jag. Särskilt när det kommer från en person som går omkring och fånler dagarna i ända.

Ingen som fyllskrattar idag, i alla fall…

Redan när jag kom hem från min dejt var det livat i luckan. Ska jag acceptera att ha en studsmatta precis utanför mitt arbetsrumsfönster? Vad tycker du? Jag har haft flera besökare här som menar att jag ska prata med BRF-styrelsen. Det justaste hade väl varit att prata med ägarna till eländet, men de är ju inte pratbara sen fyra (4) år tillbaka. De har i stället försökt få mig vräkt för att jag har delgett andra mina åsikter – eftersom det inte gick att kommunicera muntligt med dem. Tänk att människor inte känner till Sveriges grundlagar, där yttrandefrihet är en av de mest unika delarna!

Somnade bortåt två, halv tre i natt. Jag var trött och jag mådde inte bra efter den förskräckliga bussfärden med UL in till stan. Yrseln och illamåendet satt i länge! Ändå åt jag bra, tänkte att det kanske var mat som fattades. Det hjälpte inte.

I morse vaknade jag runt klockan åtta. Då hade nästa omkringboende fått spel. Igår vaknade jag av att nån slängde brädor omkring sig utomhus, i morse sågades det med elektrisk såg. Precis mitt emot mitt sovrum, där fönstret står öppet – det är ju sommar och varmt. Fan, när vi renoverade här sågade vi minsann varken utomhus eller på ballen**, det gjorde vi inomhus. Och varje gång det skulle borras under den första renoveringen fick vi säga till i huset eftersom där fanns småbarn. Jorå, en del av oss kan stava till hänsyn. Just nu sågas det inte utomhus. Det verkar som om det är roligast att göra det tidiga morgnar. Jag bara undrar vad de som bor i huset utanför vilket sågningen pågår tycker om det hela. Det låter säkert bra inomhus också, när man renoverar…

Handverktyg tycks vara ett minne blott…

Ibland undrar jag om människor är renoveringsgalna, helt enkelt. Den lägenheten som nu åtgärdas inköptes för ett par år sen av ett ungt par som renoverade den från golv till tak. Det säger jag inget om, för gissningsvis behövde de riva ut allt med tanke på vem som bott där tidigare. Men nu, två år senare, undrar jag verkligen om behovet är så stort att man måste renovera igen och uppenbarligen lägga nya golv eller vad det nu är man sågar till. Kan en familj om tre personer, varav den ena var ett mycket litet barn, slita golv så hårt?

En lägenhet i mitt hus kallar jag för Skilsmässohemmet, för varenda familj som har bott där har splittrats i skilsmässa. Nu är jag ju inte en fluga på väggen så jag hör och ser allt som pågår hemma hos andra, men som närboende hör man i alla fall… att det renoveras. Typ hela tiden. Om jag bodde ihop med en som renoverade hela tiden skulle jag också tröttna och vilja skiljas…

Suck, jag klagar som 17, men sen vet jag att jag själv borde ta ett rejält tag i mitt eget hem. Pratade om det senast igår med Kitty. Jag köpte ju en tavla av henne i höstas och den sitter på ett jätteundanskymt ställe. Men grejen är att jag skulle behöva hänga om alla mina tavlor – efter att först ha tapetserat om… Det ena ger det andra, liksom…

Kitty med tavlan ”Just nu vill jag leva” som jag köpte i höstas när jag fått diagnosen c.

Nej, om nåt ska göras här är det till att börja med städning av förrådet. Och det blir förhoppningsvis nästa vecka. På tisdag, eventuellt, ska jag och Lucille åka och köpa en enkel hylla som vi ska ha i den gemensamma delen av vårt förråd. (Se, jag kan umgås och samarbeta med närboende också, det trodde du inte, va?!..) Lucille och äldsta barnet höll på i sitt förråd igår – passade på medan pappa Samlaren arbetade. Jag blev inspirerad. Det finns ungefär en fyrkant att gå på inne i mitt förråd nu. Lucille tyckte att deras förråd innehöll fler grejor. Då sa jag:

Men hallå! Ni är fyra personer. Titta vad jag som ensam har åstadkommit!

Lucille stängde raskt sin lilla mun och nickade medhåll.

Så därför, kära omkringboende, nästa vecka blir det inte heller lugnt, för då ska jag städa mitt förråd! Lucille har för övrigt berättat hur det funkar med containern och grovsopor numera, så nu kan jag inte skylla på att jag inte vet.

Många såna här ska det bli när jag är färdig.

Fasen… Jag tror bestämt att det är tyst och lugnt på båda sidor om huset just nu! Dags att rista ett stort kors i taket? Nej, bevare oss väl, ett sånt måste jag ju skrapa bort sen. Eller nu. För nu började sågningen igen. Tjolahopp, underbara sommarmorgon, din skönhet klyvs av en ilsken elektrisk såg… Vilken tur att h*n som sågar har hörselskydd… Vi andra får ta till..?

*balledörren = balkongdörren
**ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Dejt bland konst och thaimat

Ett inlägg om en dejt.

Idag ordnade jag till det så att jag fick en liten dejt på eftermiddagen i stan. Och för att du ska sluta undra vem jag dejtade får du här facit:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det primära syftet var att gå och kika på Kitty Lindstens utställning på Galleri Upsala 1810 på Svartbäcksgatan. Men först skulle jag bussa mig in till stan. Det är inte nåt jag gillar. Jag blev snabbt åksjuk, det vill säga illamående och yr. Och förbannad! Jag såg nämligen inte mindre än tre VUXNA personer som satt med fötterna – och skorna på, förstås! – upp på sätet mitt emot! Hur jävla kul är det att får er skit på kläderna? Inte gör ni väl så hemma? Skärpning, idioter! En av dem satt dessutom och pratade om att h*n skulle hämta sina barn. Gör h*n så i barnens sällskap också ger jag inte mycket för den vuxliga förebilden. Skäms!

Fin förebild den här vuxna är för sina barn.

Fästmön hade redan anlänt till vår mötesplats och stod och väntade på mig. Inte nog med att de här jävla Uppsalabussarna gör mig sjuk, det här med sommartidtabeller gör mig galen också – av irritation. Annas buss, till exempel, gick det bara en i timmen av ett tag på dan.

Men på galleriet var den lilla Kitty-fågeln utflugen. Vi hittade Hortellskan där och det var inte fy skam det heller. Fast sen dök konstnären själv upp, lika färgrik som alltid! Jag känner mig alltid så tråk-svart bredvid Kitty…

Konstnären Kitty Lindsten är alltid så färgrik! Här står hon bland några av sina utställda verk på Galleri Upsala 1810.

Jag kunde inte låta bli att fråga hur det hade gått, underförstått om hon hade fått sälja något. Och det hade hon! Men inte till några

främlingar

utan mest till bekanta och bekantas bekanta, typ. Tillräckligt i alla fall för att det har blivit en vinst. Det gladde mig!!!

Några verk var ännu inte sålda.

Innan vi gick blev det förstås en gruppbild, om än en lite suddig sådan. Jag skyller på min yrsel, som faktiskt fortfarande sitter i.

Hortellskan var gallerivakt medan Anna presumtiv kund som konverseras av konstnären Kitty.

Vi strosade gågatan framåt och jag passade på att hoppa in till Teliabutiken i en av gränderna för att kolla mobiler. Men där var så mycket folk att jag inte orkade vara kvar. Mobilshopping får det bli en annan dag.

Vi tog oss i stället till Thai Village där vi åt en väldigt god buffé. Godast var nog den heta kycklinggrytan med gul curry. Och sesambollarna!

Min första portion samt en Singhaöl till.

Det friterade undvek jag i det längsta. Det blev bara en friterad kycklingbit och en liten friterad banan med glass och frukt till dessert. Sen tackade vi gudomen för maten!

Tack, buddhistiska gudom, för maten!

Vi följdes åt ner till centralen, men sen blev det ett hastigt farväl eftersom min buss stod inne. Vi ses redan på fredag igen, fast det hjälper inte när man redan längtar och saknar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Rött är färgen framför andra…

Ett inlägg om närvaron av rött i mitt liv just nu.

Nej, Tofflans blogg har inte gone partipolitisk, men livet är lite rött just nu på olika sätt. Därför är det helt underbart med dåligt väder idag! Och nu ska jag förklara varför.

Vi var ju ute hela eftermiddagen igår i Storvad, Fästmön, Prinskorven och jag. Satt i skuggan där det blåste kyligt. Trots att vi pratade om det, struntade jag i faran. Det var ju så skönt att vara utomhus!

Hemkommen softade jag lite en stund på ballen*. Tog nötter och en drink före maten, bläddrade lite i min nyinköpta TV-tidning.

En drink med lite tilltugg före maten. Och läsning, förstås!

Noterade bland annat två filmer som jag vill se/spelar in den närmaste veckan:

• Pojken i randig pyjamas (2008) på Kanal 5 i morgon, fredagen den 12 juli kl. 00.55 – 02.45
• Frost/Nixon (2008) på TV8, fredagen den 12 juli kl. 21 – 23.30

Så småningom blev det dags för middag. Jag hade tinat en liten portion italiensk pastasås med spaghetti och parmesan. Den slank ner fint med ett glas rött till i form av det som fanns kvar i Fat bastard-flaskan – från midsommarafton…

Gott italienskt på tallriken, franskt rött i glaset.

Gårdagskvällen förflöt vidare med Wordfeud och Morden i Midsomer. Jag vann två matcher mot två riktigt bra motståndare – Fästmön och Kitty. Båda två är väldigt bra på Wordfeud, så jag åker för det mesta dit. Men nu fick de båda se lite rött (jaa, jag vet att det är kvinnor med temperament…).

Det var när jag skulle gå och göra mig iordning för natten som jag upptäckte Det Riktigt Röda. Visst hade jag känt mig varm och så på kvällen, men… Det bar sig visst inte bättre än att jag solbrände mig lite igår, skuggan till trots…

Röd på axlar och övre delen av ryggen.

Det är därför det är extra skönt med en regnig och sval dag idag. Eventuellt bär det av ner till stan och Kittys utställning på Galleri Uppsala 1810. Jag blir faktiskt lite sugen själv på att ställa ut en del av mina foton. Men det får bli i ett annat liv och i en annan tid. En sån som jag har fått lära sig att man inte ska förhäva sig.

I morgon fyller lilla mamma 78 bast. Hon fick åtta paket när jag var på besök och öppnade hälften. Resten har hon sparat till den riktiga födelsedagen, det vill säga den 11 juli.

Men nu går jag händelserna i förväg. Onsdagen har bara börjat. Jag inledde dagen med att ta rätt på den rena tvätten från igår, så nu väntar en strykhög. Nästa aktivitet blir att hoppa in i duschen. Visst låter det jobbigt..?

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

En solig dag vid vatten

Ett inlägg om en varm julidag.

Idag vaknade vi till vackert och varmt väder här i Uppsala. Fästmön och jag hördes av på förmiddagen och bestämde oss för en utflykt till Storvad. Och nej, Storvad och Varamon har ingenting gemensamt, men vid Storvad finns det i alla fall vatten och man kan bada. Ingen Varamosand där heller utan gräs.

Innan vi stack iväg hann jag köra en maskin tvätt samt fila lite på min LinkedIn-profil. Jag har lagt in jobberfarenheter, utbildningar, nyckelord och skapat hela 13 kontakter. Dessutom har jag fått en rekommendation! Men jag är nybörjare, så jag kanske gör lite fel i början. Samtidigt visade det sig att en av dem jag bad om en rekommendation, som själv har flera hundra, inte visste hur man gör…

Åkte och hämtade Anna och Elias i Himlen efter ett misslyckat försök att inhandla Tokerians goda kanelbullar. Det var katastrof – bullarna var slut! I stället fick det bli en påse Pågens kanelgifflar. De är också goda, men små.

I Storvad var vi inte ensamma. Två tredjedelar av oss ville ha skugga, en tredjedel sol. Först hamnade vi i skuggan. Då frös vi. Sen flyttade vi oss till solen. Då blev det för varmt. Aldrig är man nöjd! Det var inte lätt att hitta bra platser eftersom där var tämligen packat med folk. Dessutom kom några män och skulle asfaltera en gångbana ner till badplatsen för rullstolar! De kunde ju liksom ha valt en bättre dag!.. Deras tre lastbilar fick knappt plats på parkeringen där det var fullt av bilar… Och sen kan jag tycka att asfaltering för rullstolsburna borde väl för 17 ha varit klar INNAN det blev badväder.

Till sist flyttade sig lastbilarna och asfalteringsmaskinen, så vi kunde åka hem. Och det var skönt, för vi mötte några som jag inte alltid kan undvika, men gärna vill.

Det har mulnat på lite nu och det blåser. Jag har tagit fram en bytta italiensk pastasås och spaghetti till middag. Det blir ingen stor portion, men jag får fylla på med jordgubbar och mjölk. Lite senare blir det förstås Morden i Midsomer, som i afton inte börjar förrän klockan 22. Detta tack vare att det ska visas nåt extra lång Ylsång på Skånska. Hemskt! Tur att det finns böcker… För tack vare detta utgår visst Bates Motel i afton. Suck…

Om det blir lite sämre väder i morgon letar vi oss eventuellt in till stan och Svartbäcksgatan 21, för att kika på Kitty Lindstens konst på Galleri Uppsala 1810.

Här kan du titta på några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort. Just i denna stund är det rätt gott.

Read Full Post »

Honey, I’m home

Ett inlägg om det faktum att hemma är bäst, eller..?

Jorå. Till somligas förtret och andras glädje är jag hemma igen. (Ja, alla älskar mig inte, men några.) Det gick bra att köra idag. Naturligtvis var det många sommarbilar ute på vägarna, men de flesta som var ute och rattade idag kunde köra. Utom en idiot, förstås, som envisades med att lägga sig precis i bakarslet på först mig, sen bilen framför mig – som det inte gick att köra om eftersom det framför den fanns en långtradare. Ibland är folk så jävla irriterande bara.

Jag fick stanna vid Skoftesta, för då var jag lite trött och så behövde jag gå på toa. Skoftesta ligger rätt bra på vägen, ungefär halvvägs hem. Det blev en Dumleglass och en pappmugg kaffe också innan jag körde vidare.

Behövde fylla på med såväl socker som koffein.

Mitt sällskap i bilen var Mikael Niemi. Jag har förstås läst hans roman Populärmusik från Vittula, men det är egentligen det enda jag känner till om karl’n. Jag upptäckte direkt att han var en duktig berättare. Tack, Sommar i P1, för bra program! Jag visste inte i förväg vem som skulle prata idag och hoppades på att ingen skulle tala om det för mig heller – jag ville bli överraskad! Det brukar jag bli på ett positivt sätt av sommarpratarna!

Rullade in i New Village strax efter klockan 16. Fick med mig alla grejor in från bilen i garaget. På så vis slapp jag köra in på gården. Där är så många små barn ute och leker så här års, så jag är verkligen glad att jag inte behövde köra där. Men jisses så fullastad jag var!

Försökte ringa mamma i en halvtimme, men det var bara upptaget. På så vis hann jag packa upp allt innan jag kom fram! Strax började min lur ladda ur, så det blev bara ett kort samtal. Just nu laddar båda lurarna så att jag ska få lite batteritid att prata med min älsklingskicka!

Hemma var allt sig likt. Samma trista och uttråkade röster hördes, uppblandade med unga, pockande och pigga. Lika tråkigt som vanligt att lyssna till. Kan inte för mitt liv begripa hur människor kan låta just så förfärligt uttråkade, torra… Mina växter var också väldigt torra. Ändå vet jag att Anna var här igår och vattnade. En del växter tar sig nog, men ampeln tror jag nog har gjort sitt, eller..?

Rätt död, va..?

Vad händer i veckan då? Jo, jag går in på min tredje semestervecka, men för den skull är jag inte sysslolös. Jag ska ringa griftegårdsförvaltningen om årsskötsel och jag ska ringa och boka in en intervju med en riktig stjärna här i stan. Intervjun blir förstås en artikel till Uppsalanyheter.se!

Vidare ska jag ta en en fika med en nybliven 50-åring. Och som alla semesteråtervändare behöver jag tvätta. Lägenheten behöver städas också, tyvärr, men det sparar jag till en regnig dag. Ska ner på stan också vid tillfälle och kolla in mobiler. En ny sådan måste inhandlas om jag nu ska vara kontaktbar. Tänk om a-kassan kunde betala den… Nehej, inte det, inte… Ändå krävs det att jag ska vara tillgänglig.

Ska strax ringa Anna och kolla läget. Hennes förkylning har brutit ut så hon är väl inte så jättepigg. Jobbigt i denna hetta! Jag hoppas att vi ändå kan gå och titta på Kitty Lindstens utställning nån gång den här veckan. Kitty ställer ut sen den 6 och till och med den 13 juli i Galleri Uppsala 1810 på Svartbäcksgatan 21. Hon öppnar varje dag klockan 12 och stänger lite som hon tycker. Vore kul att se hennes alster och höra om hon har gjort några bra affärer!

Kvällens middag intar jag nog lite senare. Det blir… prästostbågar och en kall bira. Det har jag förtjänat!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett färgrikt liv

Ett inlägg i vilket Tofflan puffar för sin senaste artikel!

– Att måla är ett kall, jag måste måla för att må bra. Och färgen är det viktigaste! Jag besökte konstnären Kitty Lindsten i hennes ateljé på Väderkvarnsgatan i Uppsala en eftermiddag i juni. Läs mer om färgrika Kitty Lindsten i min artikel hos Uppsalanyheter.se!

Livet är kort.

Read Full Post »

Skitdåligt igen, Uppsalabuss (UL)!

Ett inlägg i vilket Tofflan är SKITsur på Uppsalabuss. Igen.

Den 1 september förra året var jag och Fästmön på besök i Kitty Lindstens ateljé. Syftet var förstås att köpa en tavla. Så gjordes också. Efteråt firade vi tillsammans med Kitty och hennes Monica med en middag. Vid tillfället var min hälsporre inte att leka med. Jag hade ont och jag haltade. Dessutom väntade jag på besked om det som fanns i min kropp var litet c eller stort C. Nej, ingen bra höst.

Kitty Lindsten i sin ateljé med tavlan jag köpte, Just nu vill jag leva.

Men vi hade en jättetrevlig kväll – tills vi skulle åka hem. Vi stod som fyra fån och glodde medan Uppsalabussen vi hade tänkte åka hem med bara körde förbi oss trots att vi tydligt gjorde tecken att vi skulle resa med.

Jag mejlade Uppsalabuss (UL) dan därpå – och det hade visst Monica också gjort – för att klaga. Fem dar senare fick jag svar från UL. Ytterligare ett par dar efter det fick Anna och jag, som kompensation, var sitt endagskort. Alltså ett kort man kan åka på hur mycket som helst, även till Arlanda, om man nu skulle vilja det, under en dag.

Endagskort från UL.

Vad Anna har gjort med sitt endagskort vet jag inte. Mitt har legat på bänken i köket. Jag tänkte att jag kanske skulle använda det nån dag när jag är ledig framöver och inte har nåt att göra. Idag när jag dammade tog jag fram det. Av nån anledning vände jag på det. I mikroskopisk gradstorlek på bokstäverna finns några rader text. Jag gissade att texten handlade om hur man ska använda kortet. Det var verkligen svårt att se vad där stod, men efter ett tag lyckades jag läsa nedersta raden – och bli förbannad på UL igen!

Korthelvetet har gått ut!!! Som du ser är bokstäverna mikroskopiska jämfört med min tumme som inte på nåt sätt är abnormt stor.

Jaa, korthelvetet har slutat gälla, för giltighetstiden gick ut efter februari i år. Sex månaders giltighetstid hade kortet. Skitdåligt, tycker jag! Det brukar väl för det mesta vara en giltighetstid på minst ett år på såna här kort. Men UL förnekar sig inte utan är lika dåligt som vanligt. Ett endagskort i kompensation för att ha tvingats halta hem på en ond hälsporre…  Och när man plockar fram kortet för att kolla om man inte ska kunna göra nåt kul med det, har det gått ut.

Så jag gör som jag brukar göra, åker med UL så lite och så sällan jag bara kan. Jag slipper bli frånåkt, jag slipper chaufförer som kör som galningar (ja, för tidtabellerna är för snäva) och jag slipper sitta ihop med människor som stinker. För, och detta skrev jag inte när jag rapporterade om min födelsedag, när vi åkte hem stank det skit på bussen! Nån på bussen satt och fes, helt enkelt. Jag är väldigt åksjuk och skitlukt hjälper ju liksom inte upp måendet. Nu är det ju inte UL:s fel att vuxna människor inte kan uppföra sig, men det blir ju ytterligare ett skäl till att inte åka med UL, som sagt. USCH!

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet i sängen – och utanför

I samlad tropp ner till narkosläkaren, som ett gäng debila. En får sin op uppskjuten och tvingas fira jul här. Underbara Vård-Sverige.

Buskig utsikt hos narkosläkaren.

Jag satte upp foten, för dagen iklädd oturs-strumpa. Väntade och väntade och väntade. Hade blivit bortglömd.

Oturs-strumporna ska snart bytas till läckrare saker…

Narkosläkaren pratade inte svenska. Ok, min engelska är hyfsad, men vissa medicinska termer har jag inte. Hört talas om tolk???

Har blivit tvättad på ett fobiskt ställe – och överlevde. Kvällens nästa prövning har med output att göra. Jag bävar…

Ingen bild!!!

Restaurangen serverar trist mat, den första fasta födan på några dar. Blir intressant att se vad som händer…

Det som har hänt hittills är att magen morrar.

En bra sak i alla fall: de har fin konst här! Kitty Lindsten på affisch! Kunde gott köpa ett par av Kittys tavlor också, såna som man verkligen blir glad av!

En affisch man blir glad av.

Livet är kort. Jag lever. En dag till.

Read Full Post »