Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kompisgäng’

Ett inlägg om papper, nervositet och glömska, bland annat.


 

Höghus

Jag har redan varit på utflykt och bland annat tittat på detta hus.

Att a-kassan både ger och tar när en är arbetslös det känner jag till sen länge. Trots att en får ersättning från dem måste en betala avgiften varje månad. Tidigare var avgiften åtminstone nedsatt för den som är arbetssökande. Det är den inte längre. I stället höjdes avgiften under hösten, om jag inte minns fel.

Pengar är en sak, papper är en annan. Det senare är nåt som a-kassan uppenbarligen älskar. När en ansöker om a-kassa ska en fylla i en särskild blankett samt skicka in arbetsgivarintyg, också det på en särskild blankett som a-kassan tillhandahåller på sin webb (fungerar bara att fylla i med vissa webbläsare). Jag blev glatt överraskad för ett tag sen när allt verkade gå så smidigt. Tills idag, dårå…

I morse innan jag började mitt jobbsökeri loggade jag in hos a-kassan för att fylla i ett a-kassekort. Förvånad noterade jag att jag hade två olästa meddelanden. Det ena var en specifikation på sex dars utbetalning. Det andra var en anmodan att inom ett visst antal dagar skicka in kopior på anställningsbevis. Eh..? Det räcker alltså plötsligt inte med arbetsgivarintyg på särskild blankett, det ska skickas in ytterligare papper. Eller kopior på. Precis som om en har en kopiator i sitt hem. Det har inte jag. Har du? Intressant är också att a-kassan uppenbarligen tror att en ska kunna gissa/lista ut att det ligger meddelanden och väntar på Mina sidor utan att få nån som helst signal om detta, varken via e-post eller sms. Så dåligt!

Amaryllis

En källa till glädje i dessa väntans nervösa tider.

Det blev lite bråttom eftersom meddelandena hade legat ett tag och jag anmodades att skicka in papper med snigelpost inom en viss tid. I detta läge var jag så tacksam att jag både har bil och snälla kamrater. Med bil tog det mig ändå över en timme att fixa det hela, men utan en snäll kamrat med tillgång till kopiator hade det inte gått. Så jag har redan varit ute en tur i det snöblandade aprilregnet. Det inbjuder inte precis till nån mysig utflykt. Kallt och eländigt var det och jag fick ta både tjocktröja och handskar.

Här hemma har det inte hänt mycket sen igår. Men det är betydligt mer färgglatt än utomhus i alla fall. Amaryllisen är fortfarande väldigt röd och grann och en stor källa till glädje för mig så här i väntans nervösa tider. Jag är så nervös och pirrig att jag glömmer hälften – samtidigt som jag försöker lugna ner min lilla mamma som är ännu mer nervös och dessutom orolig. Jag skulle ha tagit med en liten sak till en vän i morse när jag var på utflykt, men det glömde jag bort i all hast. Morr! Ändå är jag ett år yngre idag än vad jag blir i morgon…

 

Mia och Kockis 1976

M och Kockis för 40 år sen.

Nån som däremot blir ett år äldre idag är min gamla kompis M. I kväll blir det ett sedvanligt telefonsamtal. Vi brukar ringa varandra två gånger om året, ungefär, på våra födelsedagar. Det blir alltså två dar i rad. När bilden här intill togs, för 40 år sen, var vi ett ganska stort kompisgäng. Nästan alla tjejer fyllde på våren. Mjölkis började i slutet av mars, sen kom Brocco, M och jag i april och så C i maj. Det var bara FEM som hade födelsedag i december. Och det var tur för henne, det, för vi hade ju nästan inga pengar kvar på våren att köpa presenter för!

Glass och digestive

Glass och digestivekex – söndagsmiddag.

När en uppnår de åldrar vi nu har kommit till firar vi inte så mycket. För min del kommer delar av familjen i morgon eftermiddag och jag ska försöka ordna nån tårta till dess. För säkerhets skull köper jag en färdiggjord. Nu äter ingen av oss så mycket tårta, så det blir bara en liten en. Jag tror inte att min mage uppskattar alltför mycket grädde och sött, nämligen. Fast den gillar glass. Igår blev det vaniljglass med krossad choklad och tre digestivekex till middag. För tillfället tillåter jag mig att äta vad som helst – bara det går ner och bara det sker utan smärta.

Alldeles nyss fick jag ett sms om ett annat projekt som gått om intet. Det var jag emellertid inställd på, för det utlovade svaret före påsk har alltså dröjt fram till idag, det vill säga över en månad efter påsk. Det svider trots allt lite, men samtidigt ser jag inte detta som

helt kört.

Det är ett givande och tagande genom hela livet och just nu grämer det mig oerhört att jag inte blev en givare idag utan glömde bort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kärringinlägg så här den 1 april.


 

Påskkärring

En riktig påskkärring.

Det drar ihop sig. Idag har jag oljat kvasten och ska bege mig neråt landet. Jag gillar att köra bil, jag gillar att resa – även om resmålen inte är så exotiska som ”alla andras”. Att byta miljö är aldrig fel, inte för en livegen.

Natten har varit sisådär. Jag har haft värk och vaknat flera gånger för att hitta en bekväm sovställning. Det blev inte många timmars sömn, så jag får nog stanna och dricka kaffe på vägen för att inte somna bakom ratten.

Datorn följer förstås med ner till mamma och jag hoppas att routern funkar lika bra som den brukar. Den funkar nämligen bättre hos mamma än hos mig, irriterande nog. Ett och annat blogginlägg blir det nog under påsken. Jag behöver få skriva om de hushållsgöromål och annat jag hjälper min mamma med, vad vi äter etc. Sen måste ju den som inte är intresserad av att läsa sånt läsa det jag skriver. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om olika skäl till att jag bloggar. Men jag repeterar mina skäl och sammanfattar dem så här:

  • att föra en sorts dagbok, eftersom mitt minne är lite kort
  • att upprätthålla mitt skrivande (det är en konst som alla inte klarar av att skriva om next to nothing)
  • att använda vissa texter som arbetsprover
  • att hålla utspridda vänner och familj informerade om vad som händer hos mig
  • att ta in skrivuppdrag (därav trista inlägg med stapeldiagram och siffror en gång i månaden)
  • att utbyta tankar och kraft och mod och tips med andra som befinner sig i liknande läge som jag
  • att ventilera och diskutera personliga ledsamheter och annat som inte är till för allas ögon (bakom lösen)

med mera

Tofflan i sin Leffemössa

En RIKTIG påskkärring.

Sen får andra göra som de vill. Jag läser många andra bloggar, men bloggar som inte uppdateras så ofta tappar jag intresset för. Inte heller läser jag bloggar där man skriver om för mig ointressanta saker. Jag skulle aldrig för mitt liv stå ut med att läsa sånt som inte lockar mig. Jag skulle inte ens sänka mig så lågt som att skriva ett elakt blogginlägg om att folk bloggar om ointressanta saker. Vi har alla våra skäl att blogga – en del vill sälja saker, andra vill marknadsföra sig själva, nån vill skriva dagbok.

Det jag har märkt – och skrivit om! – är att vissa lättsammare saker ofta får fler kommentarer och gilla-markeringar än sån som jag själv uppfattar som djupare. Samtidigt minskar inte antalet visningar. Det är fascinerande och lärorikt att använda sociala medier. Jag lär mig varje dag om sökmotoroptimering, med mera, vilket jag har nytta av i kommande uppdrag. Och jag testar vad som går hem i olika kanaler och för olika målgrupper.

I mitt fall är det de personliga inläggen som är de mest lästa. Kanske för att jag skriver om mitt enkla liv som inte innefattar roliga middagar med kompisgäng (knappt ens lunchdejter!), after work, trädgårds- och huspyssel, barnbarn utan där jag – i text och bild – häcklar mig själv och min matlagning, svär över tillvarons förtretligheter och tvättar min smutsiga byk halvoffentligt. Min tillvaro är inte perfekt – och det kanske är därför jag har så många läsare. Jag tror nämligen att några av oss börjar bli rätt trötta på alla tip-top-texter om salighet i form av inredning, smink, kläder, shopping och andra saker som jag tycker är ytliga – även om jag har all respekt för om andra har nåt av detta som genuint intresse. Bara för att jag inte gillar det behöver jag inte vara elak, eller hur?

 


 

Det är första april idag och jag har ärligt inte lurat nån i det jag har skrivit ovan. Men jag misstänker starkt att det här inte är nåt annat än aprilskämt:

Kommunen vill ha tillbaka tårtpappersfasaden från Åhlénshuset

Hård kontroll av färger väntar husägare

Fotoförbud med selfiepinne väntas i Uppsala

Google

ICA betalar broavgiften


Har DU sett några bra aprilskämt idag??? Eller har du rentav trillat dit och blivit lurad??? Skriv några rader i en kommentar och berätta – så kan vi skratta tillsammans!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett frostigt inlägg.


 

I natt blev det vinter igen. Det lär komma många vintrar till innan våren är här. Våren är inte nån favoritårstid i min kalender, jag är en höstmänniska. Men kanske var våren favorit när jag var barn och många av oss i kompisgänget fyllde år från mars till och med maj. (Undantag fanns!) Nu är det Fästmön och jag och vi fyller båda år i april.

Det är inte bara utomhus det är frostigt och isigt. Här inne är det ganska så kyligt också. Tänk att det ska göra lika ont varje gång en människa inte vågar stå upp för det som är fel utan väjer undan med blicken av rädsla för… frostiga (minst sagt…) relationer. Visserligen hedersamt att medge att man inte vågar. Men det är ingen hjälp för mig. Jag får åter bekräftelse på den utbredande värdelösheten. Nej, ingenting har ändrat sig sen 2009 eller 2006 eller 1999 eller 1977 eller 1969 heller…

Is i frysen

Frostigt och isigt.


Så passande 
att ägna förmiddagen åt att frosta av frysen. Det behövdes! Kanske tar jag och torkar ur kylskåpet i eftermiddag. Det behövs också. Jag städar och gör rent, för jag vill inte höra sen i vinden att

hon var en riktig skitoxe, den däringa!

Det ska vara ordning och reda och rent när det är dags.

Amarone 2011 Luigi Righetti

Amarone 2011 Luigi Righetti passade perfekt till Brie, gorgonzola och chèvre med fikonmarmelad.

Helgen har varit tung, men jag har samlat kraft och både producerat och tagit in. Den som tror att man klarar sig utan input lever nog i en bubbla för sig själv. Lördagsmiddagen jag lagade till fick jag spara till söndagen. Några goda ostar, fikonmarmelad och ett gott och svindyrt Amarone gick det bättre med. Det finns kvar av allt, så kanske blir det nåt gott i kväll också. Varför spara på godsakerna när man kan njuta här och nu? I graven behöver man det ju inte.

Idag har jag mobiltalat med två människor före klockan elva, varav en i Frankfurt. Tänk, den som finge resa… Igår mötte jag Lucille och hon tyckte att jag skulle unna mig en vecka utomlands.

In my dreams…

tänkte jag, men log bara vänligt och lite sorgset. Jag har inte varit utomlands sen 1996 – om man inte räknar Danmark och Finland efter det, förstås.

Himmel januarimorgon 2015

Jag såg ljus i morse genom fönsterrutan, mellan husen.

Något litet ljus har jag sett idag genom fönsterrutan, mellan husen. Jag kanske ska ge mig ut sen när alla fryslådor är avtorkade och alla frysvaror återbördade. Det skär i mig av sorg för att jag har fått säga nej till tre vänner. Men tårarna och tankarna – utöver dem jag har spillt här – håller jag för mig själv. Den falska omtanken har jag emellertid skickat vidare – och vad jag menar med det vet bara oss tre som det berör.

Det är måndag idag. Det är sex år och en vecka sen mitt gamla liv slogs i spillror. Jag accepterar det aldrig. Jag jobbar hårt med att påverka det. Men det kan vara försent…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Blå koralFör några minuter sen slog jag ihop en riktig tegelsten till bok. Det var den enda julklapp som jag hann köpa till Fästmön inför julen 2012. När jag köpte boken visste jag inte ens om jag skulle få vara med och uppleva den julen. Kanske var det därför jag blev så oerhört tagen när jag läste Louise Boije af Gennäs bok Blå koral, den andra delen av en planerad trilogi. Det var så många känslor som kom över mig och jag tror inte att jag har gråtit så mycket på länge. Märkligt var det, för den första delen, Högre än alla himlar, gav jag inte särskilt högt betyg…

Blå koral börjar sommaren 2004 och slutar 2006. Den omspänner alltså en kortare tidsrymd än den första delen i trilogin. Ändå känns den fylligare och tyngre. Tyvärr börjar den väldigt svamlande. Inledningen är fyra sidor lång och beskriver en vinds framfart. Sen kommer själva historien igång. Det är samma kompisgäng från överklassen sen sist: Victor och Sanna, Pella och Stefan, Liv och Jalle. Det går bra för de flesta av dem. Det går så bra att jag omedvetet tänker att allt ju faktiskt kan gå itu, i kras, när som helst. Det är när jag läser att en bebis är på gång som jag förstår att katastrofen kommer. Oundvikligen. Skoningslöst.

Jag grät över ”alla” mina sorger de senaste åren – och då ska du veta att allt inte har varit sorgligt och svart i mitt liv. Mycket av min sorg kommer från 2006 när min pappa oväntat gick bort. Då var jag tvungen att stoppa undan min sorg och mina tårar. Visst har dessa tu kommit fram vid enstaka tillfällen då och då. Men när jag läser om en älskad pappas slut med sitt barn vid sängkanten kan jag känna sån… nästan ilska att jag inte fick ta samma farväl av min pappa. Att jag inte hann säga hej då och att jag älskade min pappa till honom.

Ett litet HBTQ-tema finns i boken, men är inte så framträdande. Samtidigt är homofobin där också. Väldigt nedtonat, dock.

Det här är ingen litteratur i Nobelprisklass. Men den här boken grep mig på ett alldeles särskilt sätt. Därför får den högsta Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Den tredje och avslutande delen heter Folk av en främmande stam och ska komma ut i höst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett glatt inlägg – for a change.


Nä, det är inte många
som orkar/kan/vill/har tid att läsa mina svarta inlägg. Åtta stycken, hittills, har pallat att dela det rätt sorgliga jag skrev i morse. Men det blir väl så när man uppfattas som rolighetsminister – och inte är det. Nej, för jag är faktiskt propagandaminster, så det så!

Peter och Vargen

Propagandaminister Tofflan propagerar för mera Peter i livet..?


Men även en propagandaminister
kan skriva glada inlägg. Och sen i morse har det hänt grejor som har gjort att humör har vänt lite.

Under natten har pengarna från reparationsfonden trillat in! Hela 2 750:36 pix sitter nu på mitt konto. En del av det går till räkningar (så slipper jag utnyttja krediter), resten ska jag leva på månaden ut. Jag är så glad och tacksam!!!

Vännen FEM är en gammal evigt ung god vän! Hon förgyllde min förmiddag med trevliga rapporter om ett par personer som en gång i tiden, på den yngre stenåldern, ingick i vårt kompisgäng. Vettiga personer! (Det finns o-vettiga också, men dem ignorerar vi.) Det är alltid roligt att få positiva nyheter – för det vill jag klassa dem som!

Sen kom det ett mejl… Efter en stunds mejlväxling blev det bestämt att jag ska på en intervju i morgon. Det är en tjänst som är mycket spännande! Dessutom är den inte en ren kommunikatörstjänst, även om såna arbetsuppgifter ingår. Det gör den bara ännu mer spännande, för jag ser detta som en möjlighet till utveckling inom yrkesområdet. Dessutom handlar den om nånting jag har brunnit och brinner för – i min roll som kommunikatör. Nuff said! Men det går bra att hålla tummarna i morgon förmiddag, tack!.. För den som vill att det ska gå bra, alltså. Den som däremot vill att det ska gå dåligt kan sticka nålar i en docka eller bränna naglar och hårtussar från mig.

Nyduschad och insmord med bodybutter av nån okänd nötsort sitter jag förundrad vid datorn. Väntar på bankens telefonsamtal. Det regnar lätt utanför. Inuti mig skiner solen just nu.

Vad har du för väder inombords???


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

en titt över broräcket

En titt tillbaka…


För min del
har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)


Men nånting hände
under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Anna i en ljusportal

Min fästmö i början av december 2012.


Jag är glad och tacksam
för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.


Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Tyst vittne is no more. Fästmön och jag fick kika på en film i stället. Vi valde One missed call som legat inspelad på DVD-hårddisken ett tag. Och fy te rackarns så rädd jag blev! Håren på armarna ställde sig rakt ut!..

Fick armhåren att stå rakt ut.


Filmen börjar med en sjukhusbrand
och en liten flicka som klarar sig undan. Sen hoppas det till en ung tjej som känner sig förföljd. Hon snackar med en kompis i mobilen – och HEPP! så är det nån/nåt som drar ner henne under vattenytan i dammen… Sen fortsätter det onda genom kompisgänget: en efter en får kompisarna ett meddelande om ett missat samtal på sina mobiler – och sen dör de vid det klockslag som samtalet inkom. Men vem det är som ringer berättar jag förstås inte här!..

Naturligtvis har denna amerikanska film en japansk förlaga.Det gissade jag redan efter tio minuter. Men trots att detta är en kopia tycker jag att det är en riktigt bra rysare. Jag brukar inte vara särskilt lätt att skrämma längre, denna gången blir jag rädd flera gånger. Och som sagt, håret på armarna ställer sig rakt ut…

Toppbetyg!

Read Full Post »

Older Posts »